Att ha målbilder är vanligt, både inom träning och allt möjligt annat i livet. Jag tycker det är lite både och, det kan vara både drivande och peppande men kan förstås också bli ganska ångestladdat. Det är sannerligen inte bara en klyscha att det ska vara ”smarta” mål, och det gäller verkligen att vilja det. Hur man än väljer att sätta upp målen tycker jag det är viktigt att även illustrera dem, antingen genom en bild på något man sett eller försöka rita upp det i bilder och ord. Då blir det genast lättare att motivera sig, förutsatt att man också har en strategi för att nå dit.
När jag skrev exjobb använde jag en metod som heter ”5 varför” som kommer från Toyotas filosofi, om man frågar fem gånger så får man till slut veta den verkliga orsaken. Jag tänker att det är precis så med träningsmål också, och jag önskar alla som sätter dem att tänka bortom kilon, tider och distanser. Även om det är att springa ett halvmarathon som är målet så är det väl ändå känslan av att ha klarat av det som är det egentliga målet? Eller om man vill gå ner något kilo, är det verkligen utseendet som är det viktiga eller är det att kunna leka med barnen eller följa med kompisarna på cykelsemester eller något annat?
Jag hade en svensk klassiker som mål och det har jag gjort, nu har jag backat rejält i ambitionsnivåerna och fokuserar på små saker och att hålla i träningsglädjen. Jag har dessutom märkt att jag har nästan aldrig ont i huvudet eller ryggen längre, det är mer värt än en svensk klassiker för mig! Just nu kollar jag mycket bilder på instagram, lär mig mer om anatomi, instruerar och tränar somamove och går på yoga och tar små steg mot att bli rörligt stark och jag har upptäckt rörelseglädjen i det enkla och svåra. Sånt som var roligt att öva på när jag var barn, stå på händer och sånt, det tycker jag är roligast av allt just nu, speciellt i kombination med det mentala fokuset. Jag vet att jag har pannben för att cykla runt Sveriges största sjö eller ta mig i mål på tidernas värsta före på Vasaloppet (kanske numera näst sämsta) men klarar jag att öva och fokusera tillräckligt för att stå på händer? Länge?
Övningen på bilden är en yogaövning och heter Dragonfly och är en av mina målbilder just nu och såklart finns massor med tips på internet om man inte har en yogastudio att gå till. Här finns sju steg för att lära sig dragonfly, men yoga handlar om så mycket mer än bara de coola poserna så jag kan verkligen rekommendera, som nyyogafrälst, att gå på klasser med någon som kan också.
En del människor kan konsten att sätta ord på saker och ting. En del sätter toner. Tomas Andersson Wij är en sån som lyckas med både och. Jag har inte lyssnat nästan något alls förrän idag men efter en kortare lunchspelning uppe på campus såg jag fram emot kvällen på Sagateatern och har suttit trollbunden i nästan två timmar. Otroligt fina melodier och texter som berättar. Väcker minner och känslor. Två av hans låtar är med i biodokumentären 
Johanna Westberg 