Kategori: España

Jag sitter i soffan efter en helg hemma då jag gjort ”ingenting”. Jag har alltså träffat kompisar, tagit det lugnt, varit runt Nydalasjön, skördat på kolonilotten, firat en födelsedag och hälsat på farmor. Vardagsgrejer. En helg då jag inte rest någonstans alls och en såndär helg som uppskattas ännu mer just när en är borta rätt ofta på helgerna. Det jag inte riktigt har tagit in är att det hänt igen, och den här gången mitt i min gamla hemstad för en termin – Barcelona.

Den här bloggen började där,  sist jag var där var i oktober 2014 och jag kände mig hemma direkt, jag har vandrat ramblan upp och ramblan ner så många gånger att det är helt omöjligt att ens gissa. I oktober ska jag dit igen och jag har inte bokat biljetter än men de flesta dagarna kommer spenderas i bergen utanför stan så jag har tankar på att åka någon dag tidigare för att hinna gå lite i centrum också. På mina gamla gator.

Ska jag tänka annorlunda nu? Jag har funderat en del på det de senaste dagarna och visst är det helt sjukt att på ett år så har det här blivit något som händer i Europa. Sociala medier svämmar över med citat och flaggor om att vi inte får låta det styra, vi ska inte bli rädda. Men det samtalsämne som snabbt brukar komma vid fikabord och i sociala medier är ”törs en resa dit nu?”. Eller ännu värre ”kan jag resa nånstans nuförtiden?”. Det är svårt att greppa och för en som skriver om resor titt som tätt känns det konstigt att blogga om just att resa när det nyss har hänt. Igen. Även om alla vet att det kan hända precis varsomhelst.  Vi är många som bloggat om de tidigare terrordåden i Europa det senaste året, jag bloggade om London när det hände med en önskan om att London skulle få återgå till att vara London i folks tankar och inte en skräckplats.

Det är svårt att inte bli rädd, att inte akta sig. Lätt att säga att det ska inte få begränsa en, desto svårare att verkligen känna det. Men jag tänker på det som en olycka. Jag förstår om det låter konstigt men nu har det hänt och det kommer att hända igen. Jag önskar lika mycket som alla andra att det får ett slut men jag tror inte det kommer hända inom den närmsta framtiden. För att nånstans greppa det här med rädsla och tankar om att begränsa sig så har jag landat i det så, som en olycka. Handlingen i sig är ingen olycka, tvärtom, det är det sjukaste en människa kan göra att utsätta helt oskyldiga människor för det och så långt ifrån en olycka det går att komma. Men att råka ut för det, eller att en närstående ska råka ut för det, det skulle vara ren och skär otur. Det går att vidta vissa försiktighetsåtgärder som att inte hänga kvar kring övergivna väskor eller gå i de största folksamlingarna men mycket mer än så går inte att göra. Det kan också hända något i trafiken eller någon kan bli sjuk. Det är sånt vi inte rår över. Ett attentat kan tyvärr hända närsomhelst, varsomhelst men det fortfarande en otroligt låg sannolikhet att råka ut för det. Jag tänker på det som med min flygrädsla, även om det förstås är en banal jämförelse. Men den hjälper mig.

Ramblan, en helt vanlig dag som fick förbli en helt vanlig dag.

En helt vanlig kväll i Barcelona. Som det ska vara.