Kategori: Esmeraldas

Hade sista dagen pa jobbet idag, och det kanns som tiden gatt sa fort! Dock gick ju tva veckor bort till stangningen men jag jobbade ju anda sa dessa drygt fyra veckor har sprungit forbi, samtidigt som det kanns som jag varit har i en evighet.
Men man staller ju alltid in sig och det kanns nu riktigt skont och roligt att aka vidare till forst Guayaquil som ar Ecuadors storsta stad (ja faktiskt storre an huvudstaden Quito) och sedan pa sondag till galapagos! =)

Bade skont och trakigt kandes det idag pa jobbet, speciellt eftersom jag antligen fick prata ut med den nunnan som ar ansvarig. Det visade sig att hon visst har koll och inte bara kommer in och styr och staller, att hon jobbat manga ar pa "riktiga" dagis i Europa, att hon tjatat och tjatat och bestallt en massa grejer hit men ingenting hander. Och de far inga pengar nagonstans ifran, allt gar till andra delar av organisationen eller gar upp i rok. Tyvarr.
Det enda som drar in pengar ar kvinnorna som syr skoldressar och andra klader.

De tackade mig verkligen for min tid personalen nar jag sa att det var min sista dag och det kandes saklart skont att veta att man gjort nagon nytta. Onskar dock att jag skulle vara har mer tid, men det gar ju inte med allt och jag ar som sagt glad att aka vidare ocksa. Det ar dock svart att utratta nagot pa 5 veckor speciellt nar man tappar dagar p.g.a karneval, vagproblem, magsjukor m.m.
Trots det kanns det skont att till slut inse och kunna halla med dem i Sverige om det, eftersom jag hittills tyckt att man anda inte far nagon introduktion, att nunnorna inte verkar vilja ha hjalp, allt ar sa sjukt oorganiserat m.m. Men det skulle behovas mer tid om man ska gora nagon nytta. Och dessutom for att hinna komma in i barngruppen och vinna deras respekt och fortroende.

Men nu ar det som det ar och jag glader mig att aka vidare och det ar kul att det ar med Nathalie och till galapagos sa jag inte behover kanna det sa trist att lamna detta. Nu ska jag ga och lyxa till det med manikyr och pedikyr for att fira lite att jag numera har jobbat klart och ska bara ha semester!

Igar hade vi flyt, jag och Nathalie. Satt och skulle kolla mejl om galapagos for tusende gangen och hade fatt fler fragor och krangel da jag fick en snilleblixt och chansade pa att han hade msn messenger och testade med mejlen. Och online var resebolagssnubben och vi kunde fixa all information. Hann precis till banken typ 3 min i fem och betalade in resten. Jag var tvungen att fixa mitt internationella studentkort och fick aven det gjort!
Kopte lite pyssel for att gora armband och diplom till barnen pa engelskakursen eftersom vi har sista lektionen idag. Sprang over en bok jag velat kopa lange: cien años de soledad = 100 ar av ensamhet av Gabriel García Marquez.
Kopte aven bussbiljetterna till Guayaquil pa torsdagkvall sa nu ar allt klappat och klart!

Nastan… for jag fick precis veta att jag maste installa mig med mitt ISIC-kort personligen for att fa min studentrabatt sa jag som just bestamt mig for att hanga pa kompisarna till atacames for lite shopping och umgange far vanligt aka in till centrum igen…. suck.

Nu engelskalektion for sista gangen! Sjukt att tiden gatt sa fort, kanns nastan trakigt att lamna om det inte vore for allt roligt som vantar!

Kanner att jag maste fortsatta fran gardagen sa ingen blir orolig, jag ser helt ok ut nu igen. Jag har lite hart, kliande skinn i ansiktet men det ser ut att laka. Fargen ar ingen fara alls, lite rodbrun som efter en hard dag pa stranden. Blasan har torkat ihop och jag smorjer smorjer och smorjer.
Kandes dock inte sa kul igar att komma hem till familjen som utbrister "ah! det ar varre! varfor har du inte akt till sjukhuset?!"
Men men…. Och aven saknades kanske anledningen till att vi akte med just denna "guide" pa denna "tur" och inte med min familj eller nagot vettigt foretag och anledningen var att en av nunnorna rekomenderade honom for oss och tog med natalie till hans hus for att diskutera forslag och kom sen till mig och sa allt inkluderat och att han var agare till museum etc.

Slutsats: Lita inte pa nunnor. Tro det eller ej.
Det ar en av lardomarna har faktiskt, eller insikterna har. Nunnorna ar faktiskt inte alls som jag forestallde mig nunnor. For det forsta tacker de inte haret mer an med en duk, men det sticker alltid fram. De gar i slappa t-shirtar och kjolar som bara tacker knana. Jag bor visserligen inte med dem men det gor ju Nathalie sa jag har lite insikt anda och de ar inte sa strikta som man kan tro, och inte heller sa vanliga. De ar inte dumma heller men man tror ju att de alltid ska vilja ens basta etc. men de glommer ocksa bort saker, glommer fraga hur man mar etc.

Och det ar lite jobbigt med hon som ar ansvarig for dagiset som bara accepterar mer och mer barn, trots att de som jobbar dar sager att det ar fullt. Det ar fullstandigt kaos.
Framforallt att fa ordning pa tiden da det ar "lek". Barnen kan namligen inte leka! De bara sliter och drar i varandra, i alla saker, skriker nar de inte far som de vill etc.
Har konsulterat min kara mor och det ar ju langsiktighet som galler. Vi ar ratt overrens jag och Helene som jobbar hos oss medan hennes center ar stangt att man kan inte radda varlden har och aven sofia som just kommit har kommit snabbt in i det. Och vi vet att vi kommer fran skandinavien och att det ar en helt annan varld, men nar man ser andra dagis och barnhem har som fungerar….
Skulle behovas nagot natverk for de som jobbar, att utbyta erfarenheter bade for nunnorna med andra nunnor (manga center ar ju drivna av nunnor) och dagisfroknarna.
Och foraldramoten, det finns de som vill veta mer om hur man ska handskas med barn.

Pa tal om det sa har nathalie numera bytt klinik och ar antligen pa en forlossningsklinik vilket ar vad hon vill specialisera sig som (hon ar sjukskoterska och har sitt ars erfarenhet och ska lasa vidare sa smaningom) men enligt uppgift ar kvinnorna knappt glada har nar de far barn. Det ar en helt annan sak an hemma. Visst att man ar trott efter en forlossning och jag har ju aldrig sjalv fatt barn, men skulle man gora annat an vilja titta pa och halla i sin nya bebis??

Naval, nunnornas brister till trots sa fick jag idag svar pa min fundering varfor de slutar sa abrupt i fader var pa spanska: det beror tydligen pa att det ar katolskt och att vi har formodligen en annan som protestanter. De visste dock inte. Skrammande outbildade pa andra religioner inom till och med kristendomen, de har ju vigt sina liv at det menar jag.

Akte pa utflykt i helgen och maste tyvarr borja med att saga att jag ar sa sjukt brand! Det ar nog andra gradens brannskada, jag har blasor i ansiktet! Det har jag aldrig nagonsin forr haft, varken pa kroppen eller i ansiktet. Visst, man ar ju kansligare dar och jag har anvant en kram mot finnar som man tydligen ska bli kanslig av men inte markt nagot forut… Men varfor da?
Jo, for att vi akte pa utflykt med en helt knapp guide som var neger, och jag ar inte rasist men han klarar ju saklart sol battre, och tankte inte pa nanting forutom sina egna pengar och ville garna ha mer av oss. Sa han satter oss i en kanot istallet, utan tak och utan att vi hinner satta pa solskydd och nar vi val ar i kanoten, tre personer + de tva som redan satt dar och en massa kokkosnotter. Inga flytvastar saklart och hade vi rort oss hade vi trillat i sa solskyddet lag sa fint i vaskan pa ryggen. Inte sa han hur lange det skulle ta heller sa det visade sig bli ca 1,5 h precis mellan 12-13 ute pa en flod pa ekvatorn. Ar nagon forvanad?
Jag ar dock forvanad och sjukt deppig for blasorna. Fargen ar "vanlig" rod, men blasor… ja vad gor man…. precis nar min hy blivit i princip helt bra mot alla odds!

Och vad ska man saga om helgen… ja, vi akte norrut och ville framst titta pa "manglares" som heter mangroove-trask pa svenska tror jag. Sanna jattetrad med rotter i vattnet. Valdigt speciella och livsviktiga for manga sma varelser sasom krabbor. Sag riktigt fina rod-bla krabbor!
Dessa manglares ar utrotningshotade eftersom folket saljer ivag dem till rakodlingsforetag. Forsta gangen jag fick nys om detta var nar min kare van Ingo forbjod mig ata tigerrakor. Det ar ett stort problem har, liksom utsaljningen av djungel till oljeforetag.
Och nog sag vi manglares, aven om inte det blev riktigt som vi tankt kanske… Men vi akte buss, batar, gick bland sma skitiga, fattiga sma byar, besokte hans museum som verkilgen var varldens minsta och skitigaste och tveksamt om en enda av prylarna var akta. Han ville bara ga runt med sin filofax, ringa bussbolaget vi akt med for att krava tillbaka sin vaxel som han hade glomt! (helt otroligt att sant faktiskt funkar i sydamerika!) for att det var ju "tva dagars mat!".
Dock sa ville han dag tva ha ytterligare 10 dollar var fran oss och nar vi sa nej sa han att han skulle ringa nunnan som hjalpt oss ordna detta, att han bara hade 15 dollar, att vi inte kunde ta oss hem bla bla bla. Och vi satt dar och hade ju extra pengar och tankte bara att hem tar vi oss alltid. Sa han andrade sig och sa att 50 dollar var per dag. Haha, sicken skojjare. Det hade inte ens kostat halften om vi akt sjalva men man far ju forvanta sig att betala for guiden och hade inte varit latt att styra upp resan sjalv anda men sa har i efterhand skulle jag val inte rekomendera nagon annan att aka med honom och min familj har hade varit riktigt oroliga och onskade att jag akt med dem istallet. Men de har inte direkt erbjudit sig. Men men, latt att vara efterklok. Det gick ju bra och han var inte farlig eller forsokte nagot sadant, utan bara javligt sugen pa vara pengar och ointresserad av att vara guide och intresserad av att visa tidningsurklipp han hade pa sig och sitt museum och prata med folk och beratta vad han hette och att han varit chef i quito.
Dock fick vi se en hel del, ett jattemodernt (relativt men faktiskt valdigt modernt) sjukhus, kul att se speciellt eftersom vi har en vardcentral har i fundacion amiga som jag besokt och natalie jobbat pa.
Valkampanjsfester, fiskeribyar och framforallt har vi sett det "riktiga" fattiga, skitiga esmeraldas.
Synd bara att jag kanner mig som en orch i ansiktet.
Nu sags det inte vara sa farligt men jag kanner mig som en spetalsk. Ungefar som de tva vi sag pa bussen igar som var fullkomligt tackta av vartor over hela kroppen. Tur de inte tog i oss.
Ska faktiskt bli otroligt skont att komma harifran nu, aven om jag vant mig. Men att fa kanna sig riktigt ren. Det har jag inte gjort pa en manad nu, och man vanjer sig men borjar langta till lite mer vastvarld. Har sett bilder fran Calle och Linus boende i karibien och bilder fran stranden, det ser ut som ett paradis!

Och nu narmast vantar ju minisemester i forst Guayaquil med Natalie innan vi aker till Galapagos! Nu ar vi sa nara, har betalat nastan allt och vantar bara pa fler papper och att tiden ska ga sa vi inser att vi verkligen ar dar.

Jag lever. Tydligen varit en flygkrasch i quito, faktiskt formodligen ratt nara det omrade dar jag bodde men har har jag inte hort nagra nyheter om det sa jag fick hora det fran Sverige. "fantastiskt".

Har har malariasasongen dragit igang och jag ar glad att jag ater mina piller. Forst var det snack om att man inte behovde eftersom malarian ar "lindrig" (icke-dodlig) men jag tar iallafall sa hoppas hoppas, peppar peppar, att man slipper.
Korde forbi en stor lastbil igar som sprutade ut nagot illaluktande som tydligen var mygg-dodar-gift for att undvika malaria sa gott det gar. Ingen har ju direkt rad att bli sjuk, och att ta piller i forebyggande existerar inte ens.

Mer dagis idag och har verkligen tusen tankar och framforallt hur likt det faktiskt ar. Att de jobbar efter samma forutsattningar, nastan. Vi har 16 barn i smabarnsgruppen 6 man-2 ar pa en froken. hon har fast tjanst och ofta hjalper hennes dotter till, annars hjalper vi andra till sa gott vi kan.
i 2-arsgruppen ar det ca 15 barn pa en fast froken. Hon har sin bebis i smabarnsgruppen sa hon maste ga ivag och amma ibland sa da hjalper vi till inne hos henne.
Inne hos "oss" i 3-4 arsgruppen har vi ca 25 barn pa ingen fast froken men pa 2 tills vidare och mig. Och ibland folk som hjalper till en vecka, ofta skolungdomar som har lov just nu.
Alla avdelningar ar ca 12 kvadratmeter stora.

Sa det ar framforallt plats som behovs och mer fast folk. Annars fungerar verksamheten faktiskt helt ok, men det gar helt enkelt inte att ha ens 3-arsgruppen inne och "jobba" pa formiddagen efter att de bara vantat mellan 8-10 och sitta ca 15 barn dar inne. Det ar fullt os medvetslos varje dag. Men de framhardar anda de stackars froknarna. Hon tillfalliga har inte mycket att saga till om och det ar nunnorna som bestammer men de kommer bara in i barngruppen, sager vad vi gor fel, ger barnen lite karlek och gar igen. Det ar faktiskt inte samma som att jobba dar hela tiden.
Idag sa jag med klar och tydlig stamma att "ingen ater sitt morgonmellis forran vi stadat upp ALLT har!" Da holl andra froken med och barnen stadade faktiskt! Kandes som en framgang. Man maste sta pa sig, sta pa sig, sta pa sig mot deras spring i benen, tjut om att fa leka med sina medtagna pistoler och osamjorna kring ca halftens medtagna diverse fika.

Idag var jag ute i uterummet och jobbade med 4-arsgruppen for vi skulle skriva ett brev och gora nagra teckningar till Prosit i Sverige ("min" dagisavdelning, dar jag vikat mest och dar mamma jobbar)
Andra froken hade jattebra idé sa vi har gjort en superfin stor plansch med barnens hander, hjartan och brev till de svenska barnen for att skaffa kompisar i mitt land. Ska bara se till att skicka hem den ordentligt!

Sitter nu aterigen och bara njuter (trots att jag svettas kopiost) av att ha klarat av en vecka till, ha betalat flygbiljetten till galapagos, ha helg och ha fatt spela lite fotboll med barnen pa loretto efter engelskan.

Dar gor de verkligen framsteg! De pratade ingenting alls i borjan men nu forsoker verkligen alla! Och det gar bra ocksa och de ar flitiga att kopiera och skriva av, och anvander sig av sina gamla anteckningar for att komma ihag. Har lagt upp det sa att vi alltid repeterar och gar vidare med nagot som kan byggas pa. T.ex. forst gjorde vi farger, sen frukt och sen pratade vi om vilken farg frukt ar. Forra gangen gick vi igenom kroppsdelar och idag klader och avslutade med att fraga och trana pa att saga vad man har pa sig pa benen, huvudet etc.
En kille kunde knappt lasa och skriva nar han borjade men har varit extremt ambitios och skriver nu perfekt! och laser av tavlan helt sjalv ocksa! Helt otroligt faktiskt. och det ar verkligen uppskattat bade av barnen som kommer med anteckningsblock och penna utan att man nagonsin behover tjata och som vill skriva av, och av nunnorna som jobbar dar.

I helgen ska vi aka norrut och titta pa "mangrooves" (pa engelska) som ar typ trask med trad nere i vattnet som ar valdigt speciella och utrotningshotade p.g.a. rak-industrin. Ska bli kul hoppas jag, skont komma bort lite och fa lite "aventyr" aven om vi snart ska pa ett annu storre! =)
Sen vantar bara en vecka till har med avslutning pa engelskan, jobba sista veckan, gora allt "sista" t.ex. passa pa med extremt billig pedikyr och manikyr (igen) och tvatta samt fira vaffeldagen!