Sommarens träning

Igårkväll höll jag min första yinyoga-klass på iksu, det var lite pirrigt men också något jag sett fram emot. Temat var elementet vatten och en stunds svalkande, nedvarvande paus från all värme som pågår omkring oss just nu. Det är härligt med ljus och värme men många har också så mycket att göra så det blir en stress att hinna med allt och att hinna njuta av sommaren.

Två veckor kör jag yoga, och så har jag inlett Vänortsparkensäsongen också med ett somamove förrförra torsdagen så nu är det varje måndag total training och varje torsdag är det somamove, bodybalance, zumba eller något liknande mot rörelse-dans-mjukhet. Allt utan vikter eller redskap, kom som du är, ta med en matta om du vill! Vi turas om och nästa torsdag är det dags för mig igen.

Såhär ser mitt sommarschema ut nu på iksu:

ons 26/6 18.15-19.25 Yoga 70 iksu plus

Mån 1/7 19.15-20.10 Yinyoga 55 Iksu plus

ons 3/7 18.15-19.25 Yoga 70 iksu plus

Tors 4/7 19.00-20.00 Somamove i Vänortsparken

Välkomna!

Vårruset Umeå 2019

Ikväll var det äntligen dags! Vårruset med löpgruppen som jag coachat under våren. Som jag har sett fram emot att få avsluta såhär. Lite nervöst innan men inte för min egen löpning den här gången utan mer för allt runt omkring. Jag har haft kontakt med arrangören och vi har varit ambassadörer som löpgrupp och sprungit i Vårruset-linnen och buffar så de ville intervjua mig på scen, och igår hörde även VK/VF sporten av sig och ville skriva om oss! Så kul, och lite nervöst som sagt men det blev ett fint reportage om hela arrangemanget ”Peppar för vårruset” och det var kul att få berätta för de på plats också att vi tränat inför detta och förhoppningsvis vill fler haka på nästa år.

Vi samlades idag kring 18.30 ungefär och började nåla nummerlappar, stå i toakö och ladda till musiken från scenen. Starten går i döbelns park och för andra året i rad är det banan vi sprang ikväll, den verkar väldigt lik blodomloppets 5km men åt andra hållet.

Strax dags för gemensam uppvärmning 

Vi startade i tidtagningsgruppen och inte för att vi hade så jättestort fokus på någon viss tid, däremot att ha en tid att jämföra med senare i sommar eller nästa år. Det innebar att vi startade prick 19 och sprang ut från Döbelns park och över kyrkbron till Teg.

Glad löpcoach inför loppet! 

Vi snirklade oss längs med vattnet på Tegssidan ända bort till cykelbron och faktiskt en liten kringelikrok runt lekplatsen där, en vätskestation med vatten, och så över cykelbron tillbaka.

Här kommer vi ner genom broparken 

Längs med kajen och sen upp till Döbelns park igen och i mål! Det gick såå bra, alla fick bra lopp med sig och de som hade satt mål klarade dem också. Jag kom i mål sist av alla och ikväll kommer jag somna med ett leende på läpparna och synen framför mig när hon som sprang närmast mig drog iväg på den snabbaste slutspurten jag nånsin sett in i mål.

Sen var det picknick och lite prisutdelning på scen, vi hade inte ens varit med i quizet så vi vann tyvärr inga biljetter till varken basketmatch eller tjejmilen men trevligt hade vi!

Den här medaljen betyder alltså inte bara genomfört lopp ikväll för mig utan även att ha haft min första löpgrupp. Så roligt det har varit, bättre än förväntat. Nu ska jag njuta av den känslan och så hoppas jag att det blir fler gånger!

Löpteknik – Bild från en av våra träningar

Bild från vår allra första träning. Hur tur har vi haft med vädret?!

 

Blodomloppet 2019 – race report

Vilken fin kväll det blev ikväll! Den här bloggen har visst hamnat i dvala några veckor, men ikväll har jag sprungit Blodomloppet för jag vet inte vilken gång i ordningen och nu sitter jag på balkongen med popcorn och en kopp te och vill skriva av mig en race report i vanlig ordning. Millopp börjar jag ju ha gjort en del gånger och blodomloppet säkert minst fem-sex gånger så det är väl ingen jättegrej, och jag tänkte redan när jag sprang idag att det här blir lite svårt skriva om för kilometrarna segade sig inte fram och upplevdes olika, de gick i ganska jämn fart och även om det var tungt i början så blev det ju som det alltid blir, de tar ändå slut. Det känns inte så i början men man kommer ju i mål ändå. I år hade vi inget lag från jobbet eftersom några var på konferens så jag bestämde mig för att springa själv. Kändes rätt skönt, ingen att bestämma tid med och tog det ganska lugnt och blev faktiskt inte så nervös innan som jag brukar bli. Det var kanonfint väder i Umeå ikväll, över 20 grader och sol så jag tog bara en extra t-shirt utöver mina shorts och linne som jag tänkt springa i och så la jag den på pakethållaren bara och slapp gå till väskinlämningen. Parkerade cykeln på samma ställe som ifjol, gick på samma bajamaja som ifjol (några rutiner får det väl ändå va) och sen ner genom broparken och insöp atmosfären. Kom dit när det bara var 10-15 min kvar men kändes hellugnt, skönt att ha varit med förut och äntligen kunna bli lite cool. Värmde upp lite som så många andra, inte så värst många hundra meter men lite rörlighet och lite steg. Så otroligt fin kväll! Strandpromenaden när den är som bäst. Ifjol var allt nytt på nya stället, tidigare har loppet gått i I20-skogen, men nu kändes det som att det alltid varit här. 

Så, dags för loppet då! I år fanns startgrupper och de var ”under 45 min”, ”under 55 min” och ”över 55 min”. För mig som sprang på 55:01 ifjol var det ju lite tveksamt… jag kände mig dock rätt säker på vilken av grupperna jag skulle passa bäst i så jag sprang iväg med de under 55, det var mitt mål. Helst persa (54:45 på helt annan bana, Tjejmilen) eller allra helst under 54 och jag känner att jag börjar ha det i kroppen även om jag springer nästan ingen distans alls, bara intervaller och mysjogg.

Starten gick och det segade sig iväg, men ändå bättre än ifjol. Försökte ta det lugnt uppför första backen som kommer direkt och det gick bra, sen trångt som tusan över gamla cykelbron men efter den blev det bättre. Första km kändes lite seg men gick i 5:21 så lite långsammare än jag trott eftersom det alltid brukar gå alldeles för snabbt i början när alla rusar, men enligt plan för under 54 så jag var lugn. Sen är det lite nerför så kilometer nummer två gick i 5:00 blankt. Därefter jämnade tempot ut sig och det kändes låååångt kvar innan 3km men då började jag med tankarna att ”nu är det snart en tredjedel gjort” osv. och vips var det 4km och jag tvivlade i början men började efter 4km förstå att jag skulle kunna hålla farten som jag gjorde. Över kolbäcksbron och sen trots nerför hade jag det lite segt (tur det var nerför!) men känslan i kroppen var ändå bra. Jag kände mig stark och hade inte ont någonstans, höften kom långt fram så jag fick bra fart men det var ändå lite tung känsla i löpsteget, det har haft mer stuns. Mot slutet, mellan 6-7 så blev det inte så tungt som väntat men tankarna på målet började hägra. Klockan visade snitt på 5:22 så jag hade rätt bra marginal även om flaggorna inte stämde riktigt med klockan. Jag hade till och med vittring på 54min, men på km 9 när jag försökte öka lite och till slut såg målet så insåg jag att det tyvärr ändå var för långt kvar . Ifjol kändes målet så nära, som att det kom från ingenstans där efter sista kilometern. I år tvärtom, fast det var på samma ställe. Min klocka fortsatte förbi tionde pipet och inte förrän 250m (enligt klockan) gick jag i mål. Målgången blev 55:05 så sura 5 sekunder, jag som tänkt att 1 sekund från ifjol ska väl ändå gå.  Surade lite men bara lite för egentligen var jag glad och nöjd. Kroppen kändes kanon, jag kände att jag tog i och låg på gränsen men jag var inte totalt knäckt i mål som jag var ifjol. När jag började kolla klocka så hade jag ändå bra tider både i klockan och i racefox-appen, så eftersom det är tiderna jag jämför med på träning så är jag superglad över att ha bättre än de!

Men officiell tid räknas ju och ifjol mätte klockan 10,00 km så det är säkert min mottagning eller något, och annars så är det ju ändå den officiella tiden som räknas på lopp. I år orkade jag stå i banankön själv! Ifjol fick jag banan hämtad till mig av min kollega. Fota kunde jag tydligen inte, skärpan var visst lite sisådär just då på flera fronter…

Precis efter målgång så kom en tjej fram och sa ”jag måste bara få tacka, jag har följt dig och du har hållit så fint och jämt tempo! Bra jobbat!” och så gjorde hon high five. Det gjorde min dag! Så kul att få glädjas med nån och jag hade verkligen ett jämnt fint tempo. Sen när jag skulle ta medaljen så stod jag där och tvekade om jag ens skulle ta en, jag brukar inte det alltid på just blodomloppet. De ser exakt likadana ut varje år. På andra lopp är det kul, men jag har inget bra ställe ens för mina mer riktiga medaljer. Så hör jag en liten tjej fråga sin mamma om inte hon kunde få en medalj också så då frågade jag om hon hejat ordentligt och hon svarade ja, så då fick hon min medalj. Kändes bra.

Så totalt sett en riktigt härlig kväll, jag trodde att jag skulle vara på sämre humör av att inte ha kommit under det tidsmål jag ville men det känns inte alls.  Jag kollade i resultatlistan på placeringar också, i år kom jag 250 av 671 medan ifjol på 4s snabare kom jag 328 av 615. Det finns alltid nåt att glädjas åt!

Ingen picknick för mig som inte hade något lag men det var riktigt skönt att bara få strosa lite grann och värma ner litegrann och sen cykla hem i lugn och ro och duscha och fika hemma.

Alla resultat från Blodomloppet Umeå 2019 hittar ni här

Race reports blodomloppet under etiketten Blodomloppet

Löpgrupp Umeå

Tillbaka i Umeå är våren betydligt längre kommen och löpsäsongen börjar närma sig, för alla som föredrar barmark vill säga. Löpband och vinterlöpning finns ju förstås, men det är något visst med barmarkssäsongen då fåglarna börjar kvittra, det blir ljusare så det går att springa på kvällarna överallt och många roliga lopp att delta i.

Jag kommer i år att hålla i en löpgrupp här i Umeå för kvinnor med målet att springa Vårruset. Deltagarna får ett träningsprogram att följa och vi träffas varannan vecka (obs se datum nedan) och tränar tillsammans, däremellan följer deltagarna träningsprogrammet som är upplagt för tio veckor och deltagarna väljer själva vilka dagar de andra passen ska springas, utifrån vad som passar dem.

Löpgruppen passar dig som är nybörjare på löpning eller som haft ett uppehåll och vill komma igång, eller dig som bara vill förbättra din tid på 5 km. Slutmålet är att springa vårruset 12 juni (5km, löpartävling för bara kvinnor).
Alla springer loppet individuellt men gruppen blir anmälda som 1-2 lag. Varje person väljer själv om hon vill ta tid eller inte på vårruset (eller bara heja på lagkompisarna) men vi träffas före tillsammans och peppar och sen äter vi gemensam picknick med laget när alla gått i mål och firar våra tio veckor av löpning tillsammans.

Varje träff går vi igenom löpskolning/löpteknik och tränar ett intervallpass tillsammans, som är anpassat så att alla kan springa tillsammans även om vi springer lite olika tempon, sen avslutar vi med lite rörlighetsövningar som nedvarvning. Jag tror mycket på teknikträning men för att den ska bli av behövs ofta lite motivation och den får vi av de gemensamma träffarna. Framförallt tror jag på kontinuitet och det är därför programmet är upplagt på tio veckor, det är för att lägga en bra grund för att klara sitt mål på 5km och även kunna fortsätta efteråt. Utöver träffarna har deltagarna tillgång till en sluten facebook-grupp för bara de som är med i gruppen, där de kan peppa varandra och ställa frågor (frivilligt och den som inte har facebook får information via mejl).
Har du frågor? Hör av dig!

Pris: 1500 kr inkl moms
I priset ingår: 5 träningstillfällen á 1-1,5h, träningsschema 10 v och anmälningsavgift till vårruset.
Antal deltagare: min 4, max 10 (först till kvarn)
Anmäl senast 31/3 till johannawestberg@gmail.com

Vid anmälan skickas en bekräftelse och faktura ut (det går bra med swish också) och när betalningen kommit in skickas träningsprogrammet och inbjudan till facebookgruppen.

Datum:
Ons 10 april
Ons 24 april
Ons 1 maj
Ons 15 maj
Ons 29 maj
Ons 12 juni – VÅRRUSET 5 km

Välkomna!

Lite rörlighet inlagt i dagens löppass på strandpromenaden.

 

Löpgrupp Vårruset UmeåBackintervaller i bräntis, en sommarfavorit. 

Världscup i Ulricehamn

Den här helgen alltså, så häftig upplevelse. Den har gått somliga helt obemärkt förbi men för andra har det varit en världshändelse och en riktigt, riktigt mäktig sportupplevelse. Jag har varit i Ulricehamn på världscup i längdskidor (och tyvärr fått svara nej flera gånger på frågan ”har du åkt?”) och sett världsstjärnor som Charlotte Kalla, Daniel Rickardsson, Dario Cologna, Therese Johaug, Ingvild Flugstad Östberg…. i stort sett alla var där, några storstjärnor som saknades p.g.a. skador, förkylning och uppladdning inför VM var Stina Nilsson, Martin Johnsrud Sundby och Johannes Høsflot Klæbo.

Jag åkte ner med Sofie i torsdagskväll och checkade in hemma i hennes barndomshem och sov som en stock. Fredagen tog vi en liten sightseeingjoggingtur och det var första gången jag sprang på evigheter efter ryggont och lätt förkylning och svinkallt väder i Umeå så det var helt underbart att komma ut i SOL och röra på sig. Vi gick direkt därefter till Ulricehamns kallbadhus för att basta och bada i sjön.

Ser ni så fint? 

Extra kul eftersom jag dels börjat vinterbada en del på slutet men också för att jag skrivit en hel c-uppsats om kallbadhus och ritat ett förslag på det i Umeälven åt umeå kommun för sisådär tio år sen nu. Vi har fortfarande inget kallbadhus och jag har bara läst om dem, och jag har vinterbadat och bastat men aldrig provat något riktigt kallbadhus. Det ser precis ut som klassiska bilder, på pålar ut i vattnet. Bastu med underbar utsikt över sjön och så en snorhalkig trappa ner i för dagen ganska grunt vatten. Det råder ju lite olika skolor huruvida man ska basta eller inte när man vinterbadar (att det är hälsosamt att låta kroppen sköta igångkicken av värmen och blodcirkulationen för egen maskin) men åh så gött! Jag älskar ju att basta också.

Det var härlig avslappning och den behövdes för sen behövdes det hjälp från funktionärerna och självklart hoppade vi in och hjälpte till. Vi hämtade ut våra biljetter och var upp på området och kollade in det, planerade var vi ville stå och se tävlingarna. Vi åt buffé på området på ”uppvärmningen” som eventet kallades på fredagkvällen och det satt fint även om vi inte var i riktigt samma upptaggade stämning som en del som kört företagsstafetten och sen börjat med after ski direkt.

På lördagen kom vi tidigt, typ först av alla när det öppnade klockan åtta. Sen stod vi på upploppsläktaren hela dagen, med bara små utflykter till bajamajorna, vattenfalls glasbur för lite värme och för att köpa hamburgare.  15 km fristil för herrarna och 10 km fristil för damerna, herrloppet blev riktigt spännande medan Therese Johaug som vanligt var rätt överlägsen på damsidan. Ebba Andersson gjorde återigen en fantastisk insats och kom trea. Allt det här har ni förstås redan läst i tidningarna om ni är intresserade och annars kanske ni totalt skiter i längdskidåkning. Jag tycker det är så kul att åka men också att titta på, det är ju inte heller alltid givet att man gillar det. Ulricehamnsborna med omnejd och tillresta var helt suveräna som publik och åkarna slutade aldrig tacka dem och kalla oss för världens bästa publik och att det borde vara världscup i Ulricehamn jämnt. Kolla till exempel det här klippet på när Ebba går i mål.

Gänget på läktaren

På söndagen var det stafett och vi såg damernas 4x5km från upploppsläktaren och dånet när Jonna Sundling spurtade om finland för en andraplats finns det inga adjektiv i världen som kan beskriva. Sen gick vi ut i skogen för att kolla herrarna, dels var det ganska blåsigt och snöigt och det kändes också kul att få se lite mer av arenan och röra lite på sig. Herrarna körde 4×7,5 km (till skillnad från på mästerskap och OS då de kör 4x10km) och det innebar att de körde två varv ute längs banan medan damerna bara ett långt och ett kortare varv. Så vi stod vid ”väggen” och såg dem passera både nerför och uppför två gånger per åkare och det var häftigt att komma dem så nära. Vilka muskelpaket och skickliga i tekniken och återigen häftigt att se vad publikens jubel kan göra för att orka uppför en backe. Det var en helg av längdskidåkning när den är som allra bäst och som det ser ut återkommer det 2021 till Ulricehamn och då är det mycket som ska till för att inte jag ska vara där igen också.