Blodomloppet 2019 – race report

Vilken fin kväll det blev ikväll! Den här bloggen har visst hamnat i dvala några veckor, men ikväll har jag sprungit Blodomloppet för jag vet inte vilken gång i ordningen och nu sitter jag på balkongen med popcorn och en kopp te och vill skriva av mig en race report i vanlig ordning. Millopp börjar jag ju ha gjort en del gånger och blodomloppet säkert minst fem-sex gånger så det är väl ingen jättegrej, och jag tänkte redan när jag sprang idag att det här blir lite svårt skriva om för kilometrarna segade sig inte fram och upplevdes olika, de gick i ganska jämn fart och även om det var tungt i början så blev det ju som det alltid blir, de tar ändå slut. Det känns inte så i början men man kommer ju i mål ändå. I år hade vi inget lag från jobbet eftersom några var på konferens så jag bestämde mig för att springa själv. Kändes rätt skönt, ingen att bestämma tid med och tog det ganska lugnt och blev faktiskt inte så nervös innan som jag brukar bli. Det var kanonfint väder i Umeå ikväll, över 20 grader och sol så jag tog bara en extra t-shirt utöver mina shorts och linne som jag tänkt springa i och så la jag den på pakethållaren bara och slapp gå till väskinlämningen. Parkerade cykeln på samma ställe som ifjol, gick på samma bajamaja som ifjol (några rutiner får det väl ändå va) och sen ner genom broparken och insöp atmosfären. Kom dit när det bara var 10-15 min kvar men kändes hellugnt, skönt att ha varit med förut och äntligen kunna bli lite cool. Värmde upp lite som så många andra, inte så värst många hundra meter men lite rörlighet och lite steg. Så otroligt fin kväll! Strandpromenaden när den är som bäst. Ifjol var allt nytt på nya stället, tidigare har loppet gått i I20-skogen, men nu kändes det som att det alltid varit här. 

Så, dags för loppet då! I år fanns startgrupper och de var ”under 45 min”, ”under 55 min” och ”över 55 min”. För mig som sprang på 55:01 ifjol var det ju lite tveksamt… jag kände mig dock rätt säker på vilken av grupperna jag skulle passa bäst i så jag sprang iväg med de under 55, det var mitt mål. Helst persa (54:45 på helt annan bana, Tjejmilen) eller allra helst under 54 och jag känner att jag börjar ha det i kroppen även om jag springer nästan ingen distans alls, bara intervaller och mysjogg.

Starten gick och det segade sig iväg, men ändå bättre än ifjol. Försökte ta det lugnt uppför första backen som kommer direkt och det gick bra, sen trångt som tusan över gamla cykelbron men efter den blev det bättre. Första km kändes lite seg men gick i 5:21 så lite långsammare än jag trott eftersom det alltid brukar gå alldeles för snabbt i början när alla rusar, men enligt plan för under 54 så jag var lugn. Sen är det lite nerför så kilometer nummer två gick i 5:00 blankt. Därefter jämnade tempot ut sig och det kändes låååångt kvar innan 3km men då började jag med tankarna att ”nu är det snart en tredjedel gjort” osv. och vips var det 4km och jag tvivlade i början men började efter 4km förstå att jag skulle kunna hålla farten som jag gjorde. Över kolbäcksbron och sen trots nerför hade jag det lite segt (tur det var nerför!) men känslan i kroppen var ändå bra. Jag kände mig stark och hade inte ont någonstans, höften kom långt fram så jag fick bra fart men det var ändå lite tung känsla i löpsteget, det har haft mer stuns. Mot slutet, mellan 6-7 så blev det inte så tungt som väntat men tankarna på målet började hägra. Klockan visade snitt på 5:22 så jag hade rätt bra marginal även om flaggorna inte stämde riktigt med klockan. Jag hade till och med vittring på 54min, men på km 9 när jag försökte öka lite och till slut såg målet så insåg jag att det tyvärr ändå var för långt kvar . Ifjol kändes målet så nära, som att det kom från ingenstans där efter sista kilometern. I år tvärtom, fast det var på samma ställe. Min klocka fortsatte förbi tionde pipet och inte förrän 250m (enligt klockan) gick jag i mål. Målgången blev 55:05 så sura 5 sekunder, jag som tänkt att 1 sekund från ifjol ska väl ändå gå.  Surade lite men bara lite för egentligen var jag glad och nöjd. Kroppen kändes kanon, jag kände att jag tog i och låg på gränsen men jag var inte totalt knäckt i mål som jag var ifjol. När jag började kolla klocka så hade jag ändå bra tider både i klockan och i racefox-appen, så eftersom det är tiderna jag jämför med på träning så är jag superglad över att ha bättre än de!

Men officiell tid räknas ju och ifjol mätte klockan 10,00 km så det är säkert min mottagning eller något, och annars så är det ju ändå den officiella tiden som räknas på lopp. I år orkade jag stå i banankön själv! Ifjol fick jag banan hämtad till mig av min kollega. Fota kunde jag tydligen inte, skärpan var visst lite sisådär just då på flera fronter…

Precis efter målgång så kom en tjej fram och sa ”jag måste bara få tacka, jag har följt dig och du har hållit så fint och jämt tempo! Bra jobbat!” och så gjorde hon high five. Det gjorde min dag! Så kul att få glädjas med nån och jag hade verkligen ett jämnt fint tempo. Sen när jag skulle ta medaljen så stod jag där och tvekade om jag ens skulle ta en, jag brukar inte det alltid på just blodomloppet. De ser exakt likadana ut varje år. På andra lopp är det kul, men jag har inget bra ställe ens för mina mer riktiga medaljer. Så hör jag en liten tjej fråga sin mamma om inte hon kunde få en medalj också så då frågade jag om hon hejat ordentligt och hon svarade ja, så då fick hon min medalj. Kändes bra.

Så totalt sett en riktigt härlig kväll, jag trodde att jag skulle vara på sämre humör av att inte ha kommit under det tidsmål jag ville men det känns inte alls.  Jag kollade i resultatlistan på placeringar också, i år kom jag 250 av 671 medan ifjol på 4s snabare kom jag 328 av 615. Det finns alltid nåt att glädjas åt!

Ingen picknick för mig som inte hade något lag men det var riktigt skönt att bara få strosa lite grann och värma ner litegrann och sen cykla hem i lugn och ro och duscha och fika hemma.

Alla resultat från Blodomloppet Umeå 2019 hittar ni här

Race reports blodomloppet under etiketten Blodomloppet

Löpgrupp Umeå

Tillbaka i Umeå är våren betydligt längre kommen och löpsäsongen börjar närma sig, för alla som föredrar barmark vill säga. Löpband och vinterlöpning finns ju förstås, men det är något visst med barmarkssäsongen då fåglarna börjar kvittra, det blir ljusare så det går att springa på kvällarna överallt och många roliga lopp att delta i.

Jag kommer i år att hålla i en löpgrupp här i Umeå för kvinnor med målet att springa Vårruset. Deltagarna får ett träningsprogram att följa och vi träffas varannan vecka (obs se datum nedan) och tränar tillsammans, däremellan följer deltagarna träningsprogrammet som är upplagt för tio veckor och deltagarna väljer själva vilka dagar de andra passen ska springas, utifrån vad som passar dem.

Löpgruppen passar dig som är nybörjare på löpning eller som haft ett uppehåll och vill komma igång, eller dig som bara vill förbättra din tid på 5 km. Slutmålet är att springa vårruset 12 juni (5km, löpartävling för bara kvinnor).
Alla springer loppet individuellt men gruppen blir anmälda som 1-2 lag. Varje person väljer själv om hon vill ta tid eller inte på vårruset (eller bara heja på lagkompisarna) men vi träffas före tillsammans och peppar och sen äter vi gemensam picknick med laget när alla gått i mål och firar våra tio veckor av löpning tillsammans.

Varje träff går vi igenom löpskolning/löpteknik och tränar ett intervallpass tillsammans, som är anpassat så att alla kan springa tillsammans även om vi springer lite olika tempon, sen avslutar vi med lite rörlighetsövningar som nedvarvning. Jag tror mycket på teknikträning men för att den ska bli av behövs ofta lite motivation och den får vi av de gemensamma träffarna. Framförallt tror jag på kontinuitet och det är därför programmet är upplagt på tio veckor, det är för att lägga en bra grund för att klara sitt mål på 5km och även kunna fortsätta efteråt. Utöver träffarna har deltagarna tillgång till en sluten facebook-grupp för bara de som är med i gruppen, där de kan peppa varandra och ställa frågor (frivilligt och den som inte har facebook får information via mejl).
Har du frågor? Hör av dig!

Pris: 1500 kr inkl moms
I priset ingår: 5 träningstillfällen á 1-1,5h, träningsschema 10 v och anmälningsavgift till vårruset.
Antal deltagare: min 4, max 10 (först till kvarn)
Anmäl senast 31/3 till johannawestberg@gmail.com

Vid anmälan skickas en bekräftelse och faktura ut (det går bra med swish också) och när betalningen kommit in skickas träningsprogrammet och inbjudan till facebookgruppen.

Datum:
Ons 10 april
Ons 24 april
Ons 1 maj
Ons 15 maj
Ons 29 maj
Ons 12 juni – VÅRRUSET 5 km

Välkomna!

Lite rörlighet inlagt i dagens löppass på strandpromenaden.

 

Löpgrupp Vårruset UmeåBackintervaller i bräntis, en sommarfavorit. 

Världscup i Ulricehamn

Den här helgen alltså, så häftig upplevelse. Den har gått somliga helt obemärkt förbi men för andra har det varit en världshändelse och en riktigt, riktigt mäktig sportupplevelse. Jag har varit i Ulricehamn på världscup i längdskidor (och tyvärr fått svara nej flera gånger på frågan ”har du åkt?”) och sett världsstjärnor som Charlotte Kalla, Daniel Rickardsson, Dario Cologna, Therese Johaug, Ingvild Flugstad Östberg…. i stort sett alla var där, några storstjärnor som saknades p.g.a. skador, förkylning och uppladdning inför VM var Stina Nilsson, Martin Johnsrud Sundby och Johannes Høsflot Klæbo.

Jag åkte ner med Sofie i torsdagskväll och checkade in hemma i hennes barndomshem och sov som en stock. Fredagen tog vi en liten sightseeingjoggingtur och det var första gången jag sprang på evigheter efter ryggont och lätt förkylning och svinkallt väder i Umeå så det var helt underbart att komma ut i SOL och röra på sig. Vi gick direkt därefter till Ulricehamns kallbadhus för att basta och bada i sjön.

Ser ni så fint? 

Extra kul eftersom jag dels börjat vinterbada en del på slutet men också för att jag skrivit en hel c-uppsats om kallbadhus och ritat ett förslag på det i Umeälven åt umeå kommun för sisådär tio år sen nu. Vi har fortfarande inget kallbadhus och jag har bara läst om dem, och jag har vinterbadat och bastat men aldrig provat något riktigt kallbadhus. Det ser precis ut som klassiska bilder, på pålar ut i vattnet. Bastu med underbar utsikt över sjön och så en snorhalkig trappa ner i för dagen ganska grunt vatten. Det råder ju lite olika skolor huruvida man ska basta eller inte när man vinterbadar (att det är hälsosamt att låta kroppen sköta igångkicken av värmen och blodcirkulationen för egen maskin) men åh så gött! Jag älskar ju att basta också.

Det var härlig avslappning och den behövdes för sen behövdes det hjälp från funktionärerna och självklart hoppade vi in och hjälpte till. Vi hämtade ut våra biljetter och var upp på området och kollade in det, planerade var vi ville stå och se tävlingarna. Vi åt buffé på området på ”uppvärmningen” som eventet kallades på fredagkvällen och det satt fint även om vi inte var i riktigt samma upptaggade stämning som en del som kört företagsstafetten och sen börjat med after ski direkt.

På lördagen kom vi tidigt, typ först av alla när det öppnade klockan åtta. Sen stod vi på upploppsläktaren hela dagen, med bara små utflykter till bajamajorna, vattenfalls glasbur för lite värme och för att köpa hamburgare.  15 km fristil för herrarna och 10 km fristil för damerna, herrloppet blev riktigt spännande medan Therese Johaug som vanligt var rätt överlägsen på damsidan. Ebba Andersson gjorde återigen en fantastisk insats och kom trea. Allt det här har ni förstås redan läst i tidningarna om ni är intresserade och annars kanske ni totalt skiter i längdskidåkning. Jag tycker det är så kul att åka men också att titta på, det är ju inte heller alltid givet att man gillar det. Ulricehamnsborna med omnejd och tillresta var helt suveräna som publik och åkarna slutade aldrig tacka dem och kalla oss för världens bästa publik och att det borde vara världscup i Ulricehamn jämnt. Kolla till exempel det här klippet på när Ebba går i mål.

Gänget på läktaren

På söndagen var det stafett och vi såg damernas 4x5km från upploppsläktaren och dånet när Jonna Sundling spurtade om finland för en andraplats finns det inga adjektiv i världen som kan beskriva. Sen gick vi ut i skogen för att kolla herrarna, dels var det ganska blåsigt och snöigt och det kändes också kul att få se lite mer av arenan och röra lite på sig. Herrarna körde 4×7,5 km (till skillnad från på mästerskap och OS då de kör 4x10km) och det innebar att de körde två varv ute längs banan medan damerna bara ett långt och ett kortare varv. Så vi stod vid ”väggen” och såg dem passera både nerför och uppför två gånger per åkare och det var häftigt att komma dem så nära. Vilka muskelpaket och skickliga i tekniken och återigen häftigt att se vad publikens jubel kan göra för att orka uppför en backe. Det var en helg av längdskidåkning när den är som allra bäst och som det ser ut återkommer det 2021 till Ulricehamn och då är det mycket som ska till för att inte jag ska vara där igen också.

Skidpremiär!

Idag begick jag premiär på skidor, äntligen! Vintern har inte alls kommit igång som förra vintern, däremot mer likt vintrarna innan då det knappt gått att åka. Nydala konstsnöspår har nog varit öppet ett tag men jag har inte haft så stor lust att åka och trängas på 1,8 km och med fullt upp med andra saker har jag valt att inte tänka så mycket. Jag skulle gärna åka kungsledenrännet i år också men känner än så länge ingen stress över träningen, över dessa mil som ska samlas. Jag levde länge i tron att jag skulle kunna åka i Kiruna, hade till och med bokat vandrarhem så nära skidspåren som möjligt, men det var inte ens snö där.

Så idag tittade till och med solen fram och jag låg i soffan och kollade på damernas 10km-lopp på vinterstudion och tänkte att idag, nu ska det bli av. Det får bära eller brista, jag åker och kollar och får lite frisk luft och dagsljus. Spåret var inte preppat sen lucia men då såg jag att femman faktiskt varit preppat för skejt, däremot bara 1,8 på klassiskt.

Åkte till Nydala, tog ur skidorna och pjäxorna och insåg att jag inte stoppat i några sulor i pjäxorna men shit happens, det brukar alltid gå lite trögt ändå första passen. Ömt i ländryggen och dödsflåsigt så det bara går att åka 5-6km. Jag brukar dock alltid börja med klassiskt och jag har ju aldrig åkt så mycket som förra säsongen. 80 mil varav 65 mil skejt, så när jag klev på nu ganska precis åtta månader efter rännet så kändes det som vanligt. Jäklar vad härligt! Superfint före hela 5km, bortsett från saxbacken som var full av gräs och barr men den är ju ändå go att slippa (superbrant för er som inte åkt den). Det blev två varv och så ett sista på 1,8 för att jämna ut och få ihop en hel mil, den gick lätt idag. Jag har inte ens vallat om sen kungsledenrännet så kanske var det därför det gick så lätt, hade ju rena guldvallan då. De klassiska åkarna hade svårt att få fäste och det är nästan lite extra skönt att skejta då. Inga känningar nånstans, inte ens lite blåsor på tummarna från stavarna eller trötta fötter (och då hade jag inte ens sulor…!). Flåsigt förstås, men det är bara att konstatera att det är svårare att komma upp i sån puls i löpning, det är den här tiden på året det händer magi med konditionen, om bara förkylningarna håller sig borta.

Äntligen, äntligen, äntligen! Så skön känsla i kropp och knopp, det är verkligen min favoritsport det här.

Stiglöpning och träningsinspo

Jag har haft en riktigt fin träningsvecka, den har innehållit mycket men ändå inte känts slitsam nån enda gång. Efter en helg med vandring med tung ryggsäck var det skönt sträcka ut och knaka igenom måndagspassen på iksu plus, somamove och yoga för löpare. När jag kom hem från det hade jag ett mess med förslag att hänga på TTGUs pannlampslöpning på tisdagen, sista anmälningsdag där och då på måndagkväll. Jag fick ett infall och anmälde mig! Hela 40 riksdaler skulle de ha, då går det ju inte tacka nej. När det blev tisdagkväll och kallt och mörkt så var det ju redan bestämt så vi åkte till Hamptjärnsstugan och väntade in bussen, lite miss i planeringen tror jag för vi fick vänta en halvtimme extra och det är ju lite småsegt när man står och huttrar och vill iväg och helst inte vill komma hem mitt i natten. Vi åkte bussen som skjutsade oss 9 km bort, övriga sprang antingen 17 eller 27 km. Starten gick vid 19.45 och det bar av i ett ganska högt tempo, jag hängde på några som verkade någorlunda lika och sen efter någon kilometer hittade vi in i en skön lunk. Första gången pannlampslöpning för mig! Så himla mysigt och det var skönt att springa med andra, det blir lite mer upplyst och lite trygghet. Efter halva vägen ungefär var det förvirring om vägen men en man i vår klunga var helt säker så vi hängde på honom och då var vi plötsligt bara några stycken och de var betydligt snabbare än mig. Jag försökte hänga på men det gick inte och då var det dessutom rätt stenigt och mycket hala löv på stenarna. Hann precis tänka att kommer det mer stenar nu så bryter jag antingen nån fotled eller handled, men då öppnade det upp sig och blev supermysig stig. Min pannlampa glappar lite så det blev spännande några ögonblick men sen lyste den igen och jag började höra 363an. Kom ikapp en man så vi sprang sista biten ihop, uppför från vägen till stugan. Där fanns det fika framdukat så det blev varm blåbärssoppa, macka och chokladboll till kvällsfika innan vi rullade hemåt.

img_6654

img_6656

Onsdagen var jag för andra veckan i rad på bodybalance, så himla skönt pass! Torsdagen checkade jag ut vid 16 från jobbet och blev upphämtad av Macke och Nova och så åkte vi till Bäcksjön och sprang runt den. Stig och stränder som på mallis, utan att överdriva faktiskt. Så himla fint och det är nåt visst med att springa runt nånting. Det är 8 km runt och en timme tog det i skön pratfart med stopp på stränderna för vattenhunden Nova. I tisdags tog 9 km en timme, inklusive ganska rejäl uppför på slutet men också skillnad i intensitet och puls, så härligt att löppass kan se så olika ut, även om det på papperet ser ganska likt ut. Två distansrundor på stig 8 respektive 9 km, men ändå så helt olika i pulsnivå, tempo, upplevelse och syfte med pass. För mig var båda två syftet helt och hållet upplevelsen men träningsmässigt så var den ena ganska nära en utmanande distansfart eller tröskelfart och det andra ett lugnt återhämtningspass.

img_6673

Igår hade vi inspirationsdag på Iksu, det är femte året jag är med och det är så himla fint avbrott mitt i oktober att få massa ny inspiration. Jag försöker gå på sånt jag inte kan gå på annars, vi är ju rätt bortskämda på iksu trots allt, och gärna med externa inspiratörer. I år blev det Qi Gong, mediyoga, föreläsningar, löpintervaller och bodypump. Qi gong var nog det som toppade i år på överraskande bra. Jag är fascinerad av alla österländska ”träningsformer”, som mer är filosofier och så kopplade till helheten. Qi gong balanserar nervsystem och sinne och startar igång energier. Det var precis vad det gjorde, extra bra för mig som har krångel med stel bröstrygg och framåtskjutna axlar, det strålade glatt från halsen och ut till fingertopparna nästa vad jag än gjorde, men jag njöt av det, det var på ett goont sätt. Föreläsning om löpning med L-G och Malin Skoog, fortsättning från förra året och lite repetition, i år hade jag mobilen så jag kunde fota det jag vill komma ihåg. Mycket matnyttigt och framförallt väldigt humoristiskt berättat. De har så mycket kunskap och klok inställning till löpning. Sen var det mediyoga, även det med Angelique från Luleå som hade Qi gongen. Det var ungefär vad jag väntat mig, mycket andningsövningar och lugn kundalini. Jag gillar det och i och med att jag gjort det rätt mycket utan att veta om det tidigare, när jag hade en skiva hemma som hette ”slipp huvudvärken” utan att ha en aning om att det var nån särskild yogaform, eller ens yoga, så jag känner mig trygg i just de mantrana och övningarna, det är välbekant och jag vet hur gott det gör min kropp och knopp. Lunchföreläsning med Christina Rickardsson som berättar sin historia från gatubarn i Brasilien till friidrottare i Sverige, jag har hört henne förut tillsammans med Stefan Holm men det var intressant höra igen, denna gång med mer twist mot idrottandet. Under tiden åt jag min medhavda lunch, enkelt genidrag om ni frågar mig: pasta, grillad kyckling, pesto och körsbärstomater ihoprört till en kall sallad. Sen var det löpintervaller med Malin Skoog, en workshop som hette ”ta din löpning till nästa nivå”. Det var ett blandpass för att få prova på flera olika sorters intervaller och det var riktigt kul. Jobbigt men intervaller är ju så häftigt, det är hemskt men efter en halv minut är man människa igen och efter en minut är man nästan sugen på en till. Sista klassen för dagen hade jag anmält mig till bodypump, det är första gången jag går på pump sen jag slutade instruera själv för drygt två år sen. Före det körde jag varje vecka i kanske 4-4,5 år, varav 3,5 år som instruktör (och före det periodvis regelbundet i typ 10 år). Den stora anledningen var att jag blev sugen när jag såg vem som skulle hålla i det, min tränare på grundutbildningen Matilda Björck och Iksus Sara Sandström. Båda två är krutpaket och riktigt duktiga instruktörer och lite nostalgitripp med Matilda. Det var ett härligt pass, och jag fick bekräftat att det går för fort för att min rygg ska gilla det, det var en av anledningarna till att jag slutade instruera, men jag älskar fortfarande träningsformen och musiken. Sån genomkörare på en timme får man leta efter! Träningsvärken lär heta duga, trots att jag tack och lov inte fick för mig att ta mina gamla vanliga vikter. Kroppen mör, ben och armar darriga och sen var det bara hem och duscha, lägga upp benen en liten stund och sen bege mig till Rex där vi hade instruktörsmiddag. Över hundra pers, och då var det ungefär hälften som kunde komma. Mäktigt gäng kollegor minst sagt!

Idag har jag en lugn vilodag, ingen träning utan ska unna mig att tom-duscha, göra ansiktsmask och prova växtfärga mitt nyklippta hår.