Träning – Johanna Westberg

Vårruset 2022

juni 20, 2022Johanna W

Ja, hur gick det då med löpgruppen? Den här våren alltså, den har varit helt fantastisk. Vilket gäng att coacha!

Jag jobbar alltid med små och konstanta grupper så det blir personligt och utveckling. Det finns tillräckligt med liknande initiativ med större och öppna grupper där alla är välkomna som drop in, eller grupper som kör jättebra träning varje vecka hela året men där grupperna ändå är större och man kommer och går lite, inte lika tydligt gemensamt mål. Mellan fyra och åtta brukar jag tycka är bra, det skulle kunna fungera med upp till 12 också men jag föredrar som sagt mindre. Jag gör det tillsammans med vårruset Umeå som i år hade ny arrangör bakom, Umeå OK, och i år även med en av huvudsponsorerna asics och med en hjälpcoach vid min sida. Dessutom var det ny bansträckning och arena också, för första gången på Mariehemsängarna.

Vi har träffats fem gånger i broparken och sprungit tillsammans på strandpromenaden i olika pass. Däremellan hade de ett schema att följa för att under dessa 8 veckor få progression i träningen och vara redo för Vårruset i Umeå 8 juni. Det har varit olika typer av intervallpass, också för att få prova på så många olika varianter som möjligt för att sen ha med sig det som inspiration i sin egen träning. Vi har varvat korta och långa intervaller, pyramid och backar både långa och korta. Alltid med löpskolning i början och det är så kul att se utvecklingen på den. Många har inte testat men efter några gånger så lär sig kroppen och det blir en mer naturlig ”drill” och det syns också tydligt i löpstegen hur både löpskolningen och tekniktipsen ger resultat. Det är också därför vi jobbar relativt korta intervaller och även i backar, det är ingen som kan ta en teknikjustering och implementera det direkt i en runda på flera km. Varje gång har vi också avslutat med lite styrka, klassiska övningar som är enkla men effektiva för att bygga extra löpstyrka. Precis som förra gången var det ett väldigt trevligt gäng som tog till sig all information och gjorde sitt bästa på varje träning och peppade varandra och det syntes verkligen resultat också! Det allra viktigaste målet är att hitta löparglädjen men självklart är teknik en viktig del.

Vi åkte upp och kollade in nya bansträckningen i förväg en helg och deltagarna erbjöds springa en testrunda två veckor innan också.

Så var det dags för själva dagen, tyvärr hade vi lite bortfall p.g.a. skador och jobbsituationer men så är livet och det är förstås helt frivilligt att delta i loppet också, det är de åtta veckorna som är insatsen och loppet är för att ha en gemensam målbild. Alla som är med brukar dock vilja, så även i år, men skador och livet är det ingen som rår på.

Vädret var perfekt, ganska varmt men under 20 grader och lite mulet. Inte blött eller lerigt heller. Platt bana är det också, för de som vill knäcka tider. Som alltid gemensam uppvärmning till musik och Marie Serneholt är konfrencier och håller i hela kvällen, och hela turnén. Vilken stämning!

Starten går för de olika klasserna, första start är kl 19 för de som ska springa 5km på tid men sen följer tätt därefter 5km utan tid, 2,5 km och sen gångklassen som är öppen även för hjul och hjälpmedel, dvs. barnvagnar, rullstolar m.m.

I mål! Så otroligt bra jobbat! Vilken kväll, och perfekt att få avsluta med picknick sen.

Vi testade även asics funktion MindUplifter, en webbsajt där det går vara medlem eller köra utan att registrera för att se hur fysisk aktivitet påverkar den mentala hälsan. En scannar ansiktet och skattar några frågor på hur det känns inför på en skala, och sen samma procedur efter. Både direkt och över tid går det då se vad träning kan göra för måendet. Tjänsten är öppen för alla på https://minduplifter.asics.com/ och jag skulle vilja tipsa om att ändå göra ett konto, det fungerar bättre då. Tack till asics för att vi fick testa tjänsten i samband med vårruset och löpgruppen!

Summerar en riktigt fin vår med löpgruppen, så kul att äntligen få löpcoacha igen och att loppen är tillbaka! Och stort tack och bra jobbat också till Umeå OK som arrangerade det ypperligt, jag tycker Mariehemsängarna var riktigt bra som arena. På återseende nästa år!

4 veckors-utmaningarna – något fysiskt, en färg, ett yogafokus, ett mindset

januari 31, 2021januari 31, 2021Johanna W

Som jag skrev i mitt tidigare inlägg om året så har jag valt att sätta upp lite små delmål, eller som Dryden så modernt uttryckte det i en kommentar: ”sprintar” (IT-projektledningsterm). Det uttrycket snor jag direkt. Jag är ju också mycket för det här med planering och fundering så även om jag ville ha sprintarna enkla och bryta ner det som delmål så finns det också ett övergripande tänkt. Jag vill få in mer yoga i mitt liv och min vardag igen, jag har länge varit omotiverad på meditation och jag vill prova allt möjligt men eftersom det är hopplöst spretigt så sydde jag ihop en liten plan för att hitta fram. Så jag har delat upp det i fyra veckor åt gången, det råkade dessutom klaffa nästan exakt med fullmåne vilket känns som en extra bonus sett till den mer spirituella delen av det hela. Fysiologiskt passar det också bra för det är mitt i min cykel som är rätt regelbunden på fyra veckor så jag mår som bäst vid bytena vilket också passar bra både mentalt och fysiskt. Så för att det inte skulle bli för övermäktigt utan att hitta ett sätt att låta det här ta tid och låta resan vara målet, och för mitt eget höga nöjes skull i planering och fundering så har jag gjort såhär. (Det går såklart hur bra som helst att prova med ”springar”/4v-utmaningar helt random)

Det övergripande – sju teman och sju chakran

Jag har delat in det utifrån den yogalära jag är skolad i, där det kroppen har sju chakran som är kopplade till olika styrkor, organ, färger m.m. Sånt tycker jag är jätteintressant, även om jag vet att många tycker det är flummigt. Jag tror bara det kan förstärka och hålla ihop det hela med lite mer teman. Så fyra veckors-utmaningarna är alltså inte bara en utmaning i taget, där första var plankan som jag lagt ut om på stories, utan ett helt tema. Men återigen, inte för krångligt men jag vill ha en röd tråd och efter fyra veckor känner jag att jag är inne på rätt spår, det här passar mig just nu.

Bild lånad från yogaworld.se

Såhär brukar våra sju chakran (sjackran) illustreras och det är för den psykologiintresserade inte helt olikt Maslows pyramid. (I love sånna kopplingar). Till detta finns kopplat rörelser som stärker och balanserar just det chakrat och som sagt även färger. Precis som i Maslows pyramid är teorin att det inte går att bygga uppifrån, det byggs nerifrån med en bas.

Det går att lägga på många lager med doft, inre organ, kost m.m. men jag tänkte hålla mig till rörelserna, tankarna och färgen. Vilka rörelser som passar för vad kan jag sedan yogautbildningar men det är inte svårt att googla det översiktligt heller. För den som varit på mina klasser påminner det även om ”varannan led-principen” jag ibland pratat om, där de stora lederna eller sektionerna av kotor kan delas in i grupper om stabil vs. rörlig. Det är en annan historia men kort är det optimalt att ha: fotled rörlig, knä stabil, höfter rörliga, ländrygg stabil, bröstrygg rörlig, nacke stabil, axlar rörliga, armbåge stabil, handled rörlig. Ofta är vi stelare eller instabilare i något område och så påverkar det sektionerna intill för rörelser måste tas ut nånstans och så fortsätter det…

Bild lånad från pinterest

Utmaning 1 – rotchakrat, plankan, grundning, höfter och rött

Så första chakrat nerifrån är alltså rotchakrat. Det handlar om att grunda och landa. Rörelserna är stabila och stärkande och mycket kring höfter och ben. Krigaren brukar ofta få symbolisera. Färgen är rött och det tänkte jag passade ju extra bra för det här började när det fortfarande var julpynt så jag gottade in mig lite extra i det röda lite längre i år. Jag har fokuserat på att just grunda och framförallt helheten, att hitta in i rutinen med yoga på mornarna, att landa efter jul, meditera lite och så då plankan förstås. En stabil variant som utmaning men jag har tränat bål överlag, inklusive rumpan. Så jag har både en rakt av ”träningsrörelse” (plankan) och så lite mer tema på rörelserna i yogan. Så tvärtom motför vad det låter med att det skulle vara ett jättekomplicerat invecklat år av avancerad yoga, flum, träning och koständring så har jag bara bjudit in lite extra av det här temat just nu och försöka hitta ett sätt att hålla ihop det.

Resultatet av utmaning 1 – 4 veckor med plankan

Så hur har det gått? Över förväntan! Som sagt, jag har bjudit in det här, inte tänkt att det är så mycket mer än fyra veckor, jag har glömt av mig och jag har återupptagit och de senaste två veckorna har jag använt min nya bok som hjälper till. Jag har landat i att jag verkligen vill fortsätta med den här morgonrutinen och att ha teman. Och så plankan förstås. Startvärdet var 2 min och 25 sekunder och då hade jag verkligen tagit allt. Jag var supernöjd och kände fasen, det blir kanske svårt toppa. Dessutom slarvade jag en hel vecka när jag var på resande fot och glömde av mig och det är ju rätt mycket när det bara är 4 v men desto större anledning att återuppta upplevde jag. Och efter tre veckor hade jag räknat fel och gjorde ett test och gjorde stolt 3 min och 32 sekunder. Idag provade jag igen och jag har gått och laddat lite mentalt för det här i helgen, tänkt ”vad kul det ska bli att krossa den där tiden”, valde en låt (Tsunami av DVBBS, Borgeous) och bara gjorde. Iddes inte ens byta om utan körde i avig pyjamas och trosor (därav kommer ingen bild) och resultatet…. 3 min och 10 sekunder!!! Jädrar vad stolt, direkt efter bara föll jag ner på mage och låg och skrattade.

Känner mig också helt klar med julen och det lugna, grundande och nu har jag städat ut de allra sista julgrejerna och detaljerna av rött (haft kvar ett doftljus och en snodd vid min yogaplats) och solen skiner och jag känner verkligen hur jag är mycket mer pepp på kreativitet, flow och ny energi.

Nästa utmaning – del 2 – sakralchakrat, kreativitet, orange och spagat!

Japp, ni läste rätt. Spagat! Det har jag alltid velat kunna och det tänker jag blir en rolig utmaning. Färgen orange existerar i princip inte i mitt liv så jag har funderat på hur jag ska få in det. Känner lite motstånd men tänker då att det är kanske då jag behöver det. Jag har iallafall kommit fram till att apelsiner är det ju en perfekt tid för nu! Men även sötpotatis och lax tänker jag går in där. En orange filt hittade jag när jag storstädade i helgen, den ligger nu på yogamattan. Och så hittade jag den här roliga bilden ovan på mat för de olika färgerna.

Jag kommer naturligtvis inte kunna gå ner i spagat på fyra veckor men poängen med de här små utmaningarna är att avdramatisera och hitta energin att orka fokusera och därmed göra en rejäl förbättring. Så det är bara fokuset och förbättringen i sig jag är ute efter. Förra perioden var yogan också rätt mycket höfter så jag preppade lite då, återigen den där röda tråden att jag bygger det här från basen.

Jag fotade imorse och på grund av klädseln håller jag dem för mig själv, och för att jag känner inget behov alls av pepp för själva resultatet. Jag delar med mig för att jag känner behov av att formulera mina tankar och för att nån kanske hittar inspiration i någon del av det men jag hoppas det framgår att hela idén är att skräddarsy nåt som känns riktigt kul och utmanande och på ett roligt sätt, inte för att det står här eller i någon yoga- eller träningsbok.

Resterande utmaningar

Jag har gjort en plan för sju springar, det är 28 veckor vilket då tadaa, är ganska precis ett halvår. Så får vi se var jag är då. Jag tror det får räcka för idag men nu förstår ni ju upplägget, jag kommer ta mig upp genom kroppen och dess chakran och det här halvåret är alla utmaningar någon typ av fysisk aktivitet som passar just det temat. Det kommer vara både styrka, rörlighet och flås. Kanske nån som förstått upplägget som tycker det är kul försöka lista ut hur jag tänkt? Eller planera själv något liknande utan att jag stör med hela min plan. Jag hittade iallfall den här bilden som sammanfattar bra vad de olika chakrana symboliserar, om de är balanserade:

Bild lånad från wish

Nattvasan 90 2020 – race report

mars 8, 2020mars 8, 2020Johanna W

Det har gått en vecka sedan jag vaknade till livets söndag – Vasaloppsmorgon med en kopp kaffe och massa god frukost i soffan framför TVn och känslan av att jag också hade gjort det, bara 1,5 dygn tidigare.

Det kändes som ett tecken, inför kungsledenrännet kom ju ingen mindre än självaste Ingemar Stenmark nerför centrumbacken och gick förbi in i centrumhuset innan start. Det är numera en tradition som kommer bli svår att själv påverka upprätthålladet av, men jag håller tummarna den fortsätter. Jag såg även ett par i dressar som måste ha varit Anna Jönsson Haag och hennes åkkompis.

Nervösa men peppade minuter innan start

Som väntat kunde jag inte hålla samma tempo i stakningen som storfräsarna runtomkring men det gjorde absolut ingenting för såhär långt fram var det sån ordning! Alla kunde ju åka skidor och ingen höll på att stressa eller byta spår i panik som det är långt bak i Vasaloppsleden när alla har bokstavligt talat panik.

Vi hade bestämt att jag skulle gå först i början för jag blir minst stressad av andra men mest stressad av att hamna efter och det visade sig vara en hel kilometer stakande men med fantastiska spår, och sen började den. Backen.

Den berömda första backen som är typ en kilometer, jag stod still där i 1,5 timme när jag körde Vasaloppet, alltså helt stilla hängandes i saxläge och på stavarna, eftersom den är så smal och det var också ett år utan snö så det var extra smalt men den här gången gick det hur bra som helst. Det var inte hetstigt och det stod inte still, vi kunde gå på tvåans växel och ibland trean, behövde i stort sett aldrig saxa eller gå på ettans växel. Vi tappade nog flest passeringar nere på stakningen, men i backen låg vi ganska hyffsat jämt och framförallt hade vi turen att vara omringade av jämlikar så det flöt på, det är ju det viktigaste. Ingen galen mjölksyra eller pulschock, jobbigt såklart men det blev en bra uppvärmning. Det kändes dock som att den aldrig skulle ta slut men det gjorde den ju förstås ändå, till slut. Väl uppe på myrarna hade vi bra skidor och jag fortsatte ligga först och det var en härlig känsla att börja köra om folk.

Vi var i riktigt bra slag, det var fantastiskt före och det gick lätt. Jag hade tränat en del på utförskörning och fyrans och femmans växel för att kunna gasa på när det går lätt istället för att bara njuta som det så lätt blir. Det är förstås härligt att njutåka lugnt och vi hade inga andra mål än att ta oss i mål men det är ändå slöseri med tid att åka lugnt när det går lätt och det är omöjligt att ta ikapp det i uppförsbackar, hur bra man än skulle vara på uppförsbackar (jovisst, Johaug kan men i stort sett ingen annan i världen). Första kontrollen var välkommen och redan då hade Sofies slang frusit och vi blev serverade sportdryck och vatten. På Nattvasan är det inte servering på kontrollerna förutom första då de serverar dryck och i Evertsberg som är den enda kontrollen med buljong och wraps. Förra året hade de pannkakor och Sofie hade laddat men i år fanns det bara wraps. Med mjölk i förstås, så jag åt en vetebulle som smakade semla utan grädde och fyllning. Gott ändå.

Innan vi var i Evertsberg hade det hunnit bli tyngre, Smågan och Mångsbodarna gick bra och vi var snabba, mycket snabbare än vi trodde. Sen började det komma backar och det gick tyngre och tyngre. Jag blev också kall och tänkte mycket på om jag skulle byta tröja eller hur jag skulle göra. Jag hade en väst och en torr tröja i ryggsäcken och kom fram till att testa ”en kontroll till” och annars vore det bäst med ny tröja men det kändes för omständigt, visste knappt om jag fysiskt skulle klara ett tröjbyte, så jag laddade för väst. I Risberg gick backarna bra för mig men Sofie gjorde en klassisk risbergsvurpa som jag som tur var lyckades väja och det gick bra för henne, i efterhand kunde vi skratta åt det (kolla youtube på ”slakten i risberg” om ni inte sett) men det hade ju kunnat gå åt pipan förstås. Överlag gick det mycket bättre att åka utförs i mörker än jag trott, jag var orolig att jag skulle tycka det var jätteläskigt och att det skulle vara isigt men det var så fina spår och jag kände mig stabil. Bara två isfläckar på hela långa banan där skidorna swishade åt sidan me det gick bra. Uppför var värre, sockrigt och jäkligt. Pannlampspärlband som slingrar sig uppåt så man ser att det är långt kvar av backen. Tankarna om hur skönt det skulle bli att komma till Evertsberg avlöste varandra och växlades med tankarna ”men då är det LIKA MYCKET TILL”. Det var segt men hälften är alltid en seger, dessutom är det liiiite längre än halvvägs, rent psykologiskt är det jättebra. Så vi kom dit och jag drack buljong och åt den där vetebullen och energin vände.

Efter Evertsberg är det i stort sett ”bara” utför, men det är ju en sanning med modifikation. Men inga jättestora långa backar utan ganska jämt omvartannat lätt utförs lite längre partier och överkomliga backar uppför. Mitt i allt nånstans satt en klocka och den visade kring ett och den insikten var så lustig, det är ju natt! I Oxberg hade det vänt och jag slöt bort klädbytet och vi körde på, vi hamnade bakom några bra ryggar och började plötsligt komma ikapp lite folk igen. Vi såg i stort sett inga klassiska åkare längre, det var helt klart bättre före för oss som skejtade. Vi hade tänkt stå och staka lite då och då men det kändes mest trögt, stod litegrann i kanske några kilometer totalt sett. Jag började bli rejält trött i axlarna och strax innan Eldris slutade min pannlampa fungera helt, slut batteri. Jag körde helt utan i mörker och bakom Sofie någon kilometer och i Eldris tog jag fram en ny ur ryggsäcken, tack och lov behövde jag inte byta batteri utan hade en hel, för fingrarna och armarna lydde inte precis… Det var fullt tillräckligt att få av och på ryggsäcken. Då hade även min slang frusit, men att den höll ända till efter Hökberg var ju otroligt skönt! Kanske, kanske hjälpte det att jag hade den fäst på en magnet upp mot axelremmen/bröstremmen och i en bröstficka hade jag en värmepåse.

Från Eldris är det bara utför även om jag såg en galen uppförsbacke och eftersom jag hade förträngt alla andra backar blev jag lite osäker på om vi skulle uppför även den, men det var en intilliggande slalombacke som vi tack och lov INTE skulle uppför. Det var verkligen bara utför och jag kunde inte längre lyfta armarna utan att ha jätteont så jag benskejtade det mesta. Det gick så pass lätt och längs hela banan var folk ute här och där och spelade musik och hade tänt eldar och efter Eldris var den mest makalösa platsen där en scoutkår hade tänt oändligt antal marschaller längs spåret och massor, massor med lyktor i skogen. Magiskt!

Vi fick vittring från fjolårets tid och åkte på rejält och det gick bra, precis när Sofie sa nu jävlar kör vi sista kilometern så kom vi in mot Mora och bakom campingen var skejtbädden rena rama puckelpist så det gick inte alls åka bra. Några framför oss vurpade men vi klarade oss. In mot Mora och jag mindes det som evighetslångt även om jag riktigt njöt förra gången eftersom jag då visste att jag skulle klara det, men den här gången kändes det mer vips, där är den. Målgången. Vi kunde till och med spurta oss in under 6:45 och jag hade sån revanschkänsla på upploppssträckan att jag bara skrek rakt ut när vi kom i mål. Mitt i natten och ingen publik (inte corona, de sov bara) men känslan av att ha klarat det och dessutom riktigt, riktigt nöjd med tiden det var en så go känsla. Jag KAN åka skidor. Tvivelstankar som bott i mitt huvud sen förra gången jag åkte där var utraderad och nu tänker jag aldrig nånsin släppa in dem igen.

De som kollat på vasalopps-TV såg att vi var i målgången ovanligt länge och ja, vi njöt verkligen. Tog selfies. Njöt. Hurrade. Efter en stund blev det rätt kallt och benen stelnade snabbt, alla rörelser som inte var skejtformade kändes sjukt ovana och det var tur det stod en ungdom och samlade in chipen man har runt fotleden för hade jag böjt mig ner då hade jag legat kvar där än.

Vaknade och var nöjda och oväntat pigga, ryggen var hur bra som helst och jag tänkte att det vore ju enkelt om det hade räckt ta en voltaren eller två, att åka nio mil för att bota den var ju omständigt…. Men så fruktansvärt lättad! Hela lördagen var också fint väder och vi njöt men höll igen lite eftersom Lars hade sitt kvar. Dagen gick till att fundera på valla, gå lite på stan, äta en hamburgare och bara njuta. Det var så härligt att vi inte ens sov på dan som vi nog egentligen hade behövt.

Lördagkväll blev lugn hemma med återigen pasta och vi la oss tidigt och mitt i natten smög Lars upp och iväg. På morgonen vaknade vi och tände ljus, kokade kaffe och lagade äggröra och plockade fram alla mackor och pålägg vi hade och sen var det flera timmar av soffhäng och njutande. Vi kollade och följde alla vi kände online och det var så spännande att i efterhand när de som åkt frågade vem som vann, när klungan bröts och sånt så kunde vi knappt svara. Strax innan 12 gick vi ut mot målet och väntade in och hejade fram eliten som för herrarna slutade med en spurt! För damerna var det tvärtom, Lina Korsgren utklassade alla andra inklusive giganten Britta Johansson Norgren och Lina kom på plats 57 totalt, alltså bara 56 herrar framför sig. Det är rekord och går knappt förstå hur bra det är.

Sen åkte jag hem och möttes av dessa tulpaner som grattis, tog en dusch och for till jobbet och sen har jag levt på förra helgen mer eller mindre hela veckan. Jag har fått många grattis och glädjande nog inte så många som frågat om tiden eller placeringen, jag hade en liten utläggning på insta stories om hur tråkig ton det ofta blir och att istället fråga personen om det var en häftig upplevelse och låta den som åkt vara den som beskriver sin prestation och den som lyssnar bara gratulera, bekräfta eller för den del klappa på axeln om det inte gick som man ville men inte lägga in egna värderingar. Jättesvårt, jag vet, men vi måste försöka. Det är inte fel att ha mål eller prata om tider eller placeringar, men det är långt ifrån allt och det är också så laddat. I det här fallet är jag ju extremt stolt över tiden och hade ett kanonlopp så jag har gladeligen berättat för alla som velat höra men vissa andra gånger är det ju inte lika kul. Det är också helt omöjligt att jämföra med något annat lopp, annat år etc. eftersom föret skiljer sig så mycket men det är också det som gör att jag gillar skidor, det blir inte lika exakt som till exempel löpning. (det är inte heller alla som vill höra om det, det får vi loppnördar acceptera också) Många har frågat också om just upplevelsen och om skejt och JA, jag rekommenderar alla att åka! Något av loppen under Vasaloppsveckan och nattvasan är det enda som har fristil och det finns halv distans också, alltså 45 km.

Kommer vi åka igen? Förmodligen!

Skidhelg i Ammarnäs

januari 27, 2020Johanna W

Förra helgen var en såndär kanonhelg igen, som det ibland kan bli. Vi har pratat i flera år om att åka på träningshelg i Ammarnäs jag och min bästa skidkompis Sofie, eller att åtminstone ha träningsläger på hemmaplan och bara fokusera på skidor, åka två pass om dagen och resten av tiden hänga och äta. Inte har det blivit av. Vi har varit på skidträningshelg i Saxnäs två gånger ihop (2016 och 2017 och jag en gång till ifjol 2019 då hon inte kunde) och så var vi på en anordnad skidhelg i Ammarnäs för två år sen, några veckor innan vi skulle åka Kungsledenrännet för första gången och det var guld värt. Det var nog faktiskt den helgen som gjorde att vi klarade det. Men äntligen blev det en helg vi båda kunde och vädret såg lovande ut. Dessutom fick vi med oss pappa som sällskap, en riktigt bra kombo och vi fick också några småprojekt och lite planering gjort.

Torsdagkväll gick åt till att köra upp men på fredagmorgon möttes vi av ett kanonfint Svennes spår, pistat dagen innan och sen dess hade det snöat en del men det var ändå fint före. Det flöt på fint även om det inte gick särskilt snabbt. I Umeå har all åkning på isig konstsnö gjort att tiderna varit rätt snabba även om inte åkningen varit särskilt bra, här blev det precis tvärtom!

Jag körde med andningsmask eftersom jag varit förkyld i flera veckor och aldrig blivit riktigt hundra och inte vill irritera luftrören i onödan. Råkade dock tappa själva filtret efter första dagen nånstans i nysnön och då hade faktiskt förkylningen släppt så det gick bra utan också, både med mask utan filter som jag testade först (hjälpte ganska okej!) och helt utan. Men tips till alla som får kalla luftrör, kanske har astma eller köldastma, de funkar jättebra! Man ser lite galen ut men det är väl investerade pengar även om de är lite dyra, det är en frigolitbit värd sin vikt i guld.

Första dagens pass blev ett mittemellansnabbt pass i 1,5 timme för att testa spåren, backarna, formen och så vidare och det kändes bra! Vi bestämde oss för intervaller på eftermiddagspasset och däremellan skulle vi hinna valla… Ingen rast, ingen ro på det här träningslägret! Men det gick fint och vi hade egentligen inte någon tid att passa mer än middag och bastu. Så intervallerna blev backar, tio stycken och vi gjorde det enkelt för oss. Först värmde vi upp till första bästa treans växel-backe och så körde vi den fem gånger. Det tog ca 35-40 sekunder per intervall och gick faktiskt riktigt bra, härligt känna det svarar när man trycker på lite. Men flåsigt! Sen fortsatte vi varvet och kom till andra halvan av Svennes spår där det är lite brantare backar och så valde vi ut en för tvåans växel och körde den fem gånger.

treans-backen fotad dagen efter eftersom intervallerna skedde i pannlampans sken

De intervallerna blev ”bara” knappa 20 sekunder men det räckte för att få känna på puls och lite syra i benen. Sen åkte vi varvet ut och var nöjda med det, det behöver inte vara krångligare än så! Så lyxigt kunna köra vart som helst eftersom det är så lite folk (och jag känner 90% av de vi eventuellt skulle ha mött) så det är bara att välja backe, och backar är enklare än att försöka göra några längre intervaller eftersom spåret är ganska kuperat (även om det finns en lång flack del i början/mitten/slutet nere på raningen). Hem till hamburgare och sen efterlängtad bastu!

Dagen efter vaknade vi till fint före och nypistade spår men med lite nysnö på. Vi fick uppehåll precis när vi skulle köra och det var bara härlig surfkänsla i spåret, jättefint under och bra stavfäste. Första passet var långpass och det gick bra hålla nere pulsen och uppe humöret, vi unnade oss små pauser på krön och drack var tjugonde minut och tog energi efter en timme. Efter 2 timmar och 15 minuter var vi nöjda men med känslan av att ha orkat mycket längre om det behövts, det var en go känsla! Men också hungriga så det var inte dumt att komma hem till doften av pyttipanna….

Vi är lite farliga på pauser dock så de ska tränas bort, sportklockans krassa sanning talar sitt tydliga språk att det här laget vilar lite väl mycket och det såg vi redan på rännet att tiden rinner iväg fort, det var visserligen välbehövliga pauser men det är också lätta minuter att kapa.

Treansbacken igen, lite tyngre men med känslan av att orka hela i bra tempo gjorde att den kändes helt okej även lugn. (den är längre än den ser ut)

flacka delen av Svennes spår

Vi filmade också en del! Det är så sjukt nyttigt. Såg dels själv hur jag vispade med stavarna och lite annat jag kan träna på men sen ville jag visa den för min fysio också för att kanske få lite ledtrådar om mitt ryggont och han såg ganska tydlig skillnad på höger och vänster ben som jag inte såg själv så nu får jag ”träna vänster röv”… Det var också väldigt fotogent så vi tog oss tid till det också, lugnt långpass som det ändå var.

Härlig känsla efter långpass!

Efter långpasset var det skidskytte på TV och inte alls lika slitna som dagen innan så det ändes inte ens motigt med ett andra pass. Det skulle dock bli ett kort pass klassiskt bara, men det där med ”bara” fick jag äta upp litegrann. Jag hade glömt hur lite jag gillar klassiskt. Men för första gången i mitt liv åkte jag på elljusspåret bakom skolan! Det var kuperat så det räckte och blev över och jag har så himla dåligt glid på mina skinsskidor tycker jag, och jag är för seg, öm och svag i ryggen för att staka så det blev en mental krasch som det så ofta blir för mig med klassiskt, särskilt innan jag kommit in i det. Man får ju offra lite glid när man har tejp eller skins (eller för mycket fästvalla) men hellre det än släpp faktiskt, men ändå…. jag gillar fristil och det passar mig bättre både tekniskt, för att jag övat mer och för ryggen. Men några varv så var vi nöjda och sen lyxade vi till det och for och käkade på GC. Ja, det blev hamburgare igen. Men renfärsburgare, riktigt smarriga är de!

Söndag och sista dagen vaknade vi upp till fortsatt fint väder, klart och något kallare. Ner mot fem-tio minusgrader men förhoppning om sol. Fredagen (17/1) var faktiskt dagen som solen återvände till vår nivå på Nolsia, men det var tyvärr mulet då så det var efterlängtat när den faktiskt dök upp på söndag förmiddag!

Eftersom det var hemresedag kunde vi inte åka ett så långt pass och vi ville också ha mer intervaller så eftersom vi körde backar på fredagen var planen långa flacka. Kanske lite konstig ordning på upplägget men jag kände mig förvånansvärt pigg på söndagen! Det var nog långpasset som satt som ett schmäck och var tillräckligt lugnt, jag vaknade mycket piggare på söndagen än på lördagen.

Vi tog talluddvägen som jag kallar den, alltså landsvägen uppströms vindelån som vintertid är en skoterled, för den är flack och perfekt för långa intervaller. Dessutom skoterspår som är brett och fint att åka på och som pistas då och då, men som är det underlag som mest liknar Kungsledenrännet vilket ju är bra att träna på om man ska åka just Kungsledenrännet…. eller rännet* som vi närmast sörjande, artikulationslata västerbottningar säger. (ränne funkar också om man vill vara riktigt lat.)

*Behöver jag förtydliga att ”att ränna” är att fara (förlåt jag vet det är inte heller rikssvenska) fort fram. Kuta järnet typ. Eller långt. Att springa. Att åka skidor. Säg att det finns i övriga Sverige eller att min läsarkrets är tillräckligt liten? Nu fortsätter vi iallafall.

Flackt och fint för norska intervaller, 4×4 minuter med 2 minuters vila emellan. Föret var lite kallt och trögt så det blev mestadels treans växel men bitvis så trött att det fick bli tvåan. Nästan aldrig gick det köra fyran och jag undvek det också, för att få det lite jobbigare. Och för att jag behöver träna trean mest, för det har några gamla skejtveteraner tipsat om. Det är som motsvarigheten till att lära sig staka, det går hålla på hur länge som helst i lite olika farter i allt från lite flackt utför (om det är kärvt eller man är jättetrött) till ganska brant uppför. Och framförallt på flacken och på skoterspår är det kanon. Så sagt och gjort, vi tog i och jag trodde lungorna skulle pipa ur bröstkorgen och det är inte ofta jag lyckas med det på skidor! Det brukar ibland bli lite för snabbt och lätt och då tappar jag antingen flåset eller balansen, så det var bara bra att det inte gick så snabbt. Usch och fy vad tungt det var just då men fy tusan vad härligt det var sen!

Såå trött! Men också såå nöjda!

Sen gled vi hemåt i maklig takt och kunde sammanfatta en superbra träningshelg för Team Vallafritt som vi heter i år. Fem pass på tre dagar, totalt drygt fem mil. Två intervallpass av olika sort, ett långpass och ett klassiskt. Och ett mellanmjölkspass som faktiskt är bra att göra ibland de med. Massa god mat, massa vinterstudion och bara häng i stugan och otroligt mycket sömn. Och så ser ni ju omgivningarna, snö och vinterlandskap. Tänk att det äntligen blev av, och att det blev så lyckat. Underbart!

Träningshelg på längdskidor i Saxnäs

december 8, 2019december 8, 2019Johanna W

Saxnäs! Jag var här första gången på träningshelg i Saxnäs 2016 och bodde på Saxnäsgården och åkte massor, året därpå var jag totalt slut efter hösten och kom hit och pustade ut efter flytt 2017.

Tredje gången gillt och det har varit en riktig kanonhelg, kanske den bästa hittills faktiskt. Otroligt tur med vädret och föret, klart väder men bara -1, fantastiskt fina spår och inget annat att göra än att äta, sova och åka skidor. Ungefär hälften bekanta ansikten från tidigare år och hälften nya, alla med skön inställning.

Träningspassen har blivit totalt sex stycken, upplägget har varit tränarledda teknikpass på förmiddagarna och fri åkning på eftermiddagarna. Lite justeringar i det utifrån dagsljus och att många var sugna på tempo så igår körde vi sprint på förmiddagen.

Så summerat blev det totalt ungefär 7,5 mil fördelat på 5 mil skejt och 2,5 mil klassiskt. Kul vara igång med klassiskt igen, på mina nya skins-skidor. Helt okej fäste och rätt kasst glid men med lite justeringar av bindningens placering blev det betydligt bättre.

Så en kort mysskejt när vi kom i torsdags, på fredagen heldag med skejt med skejtteknik på förmiddagen och tröskel på eftermiddagen och jag fick ett superbra tips om stavisättningen som gjorde stor skillnad. Eftermiddagspasset blev mycket hårdare än planerat, två varv på ”blomman” som är rätt backig, så drygt 90 min tröskelträning med 300 höjdmeter.

I lördags körde jag klassiskt och först var jag med på sprint och det blev fyra heat och nyttiga intervaller på knappa 3 min. Ringrostig som tusan men det är inte dumt för tekniken att gå på i tempo faktiskt. Det är verkligen det jag behöver också, få lite fart. Efter det lite egen åkning och jag tog bagarstugespåret i lugnt tempo och bara njöt av vädret och omgivningarna och så på eftermiddagen var det skönt med ett lugnt teknikpass.

På lördagkväll hade vi dock det nästan bästa passet någonsin i åtminstone min Saxnäshistoria. Några föreslog en tur till en stuga som ligger längs med spåret och vi värmde glögg och tog med oss i lugnt tempo eftermiddagen, perfekt att mota matkoman med. När vi kom fram hade de tänt en eld och vi drack glögg och åt pepparkakor inne i stugan medan kaminen sprakade. Alldeles stjärnklart och vi släckte pannlamporna och åkte i bara månljuset. Magiskt är bara förnamnet, det var vansinnigt underbart!

Jag hade sparat satsfjället tills idag för att köra det i dagsljus så imorse var de kära skejtskidorna på igen och jag följde med i fint tempo upp, jättefin snö återigen så det var inte alls så tungt som jag mindes den. Det var så härligt med soluppgången och utsikten att jag åkte upp ett varv till, inte den sista halva kilometern som är så brant utan jag vände strax under stigningen börjar. Gled ner och direkt in i bilen och nu är det återigen dags för MAT. Vi har packat och städat ur rummen och nu är det bara lunch innan vi rullar hemåt igen. Så supernöjd och peppad på skidor och påfylld med energi och fjälluft!

Bildbomb kommer här: