Ammarnäs Trail 2018

Lördag den 7 juli, min första dag på semestern, sprang jag ett lopp i Ammarnäs. Jag brukar ju alltid skriva race report och det gjorde jag även detta lopp men det har dröjt med publicering för jag behövde smälta det först. Jag hade en så dålig dag. Såhär i efterhand känns det ändå bra och kul att ha genomfört och det mesta har gått över men jag var irriterad och deppig i flera dagar efteråt. Det gick egentligen inte såå dåligt så objektivt sett var det en riktigt fin dag, precis som jag hoppats och föreställt mig. Soligt men ändå lite moln och inte för varmt, kroppen höll ihop och gjorde inte ont nånstans, brorsan var med och hade en bra dag och glatt humör och vi kom i mål på ungefär den tid vi trott. Inuti mitt huvud var det dock kolsvart. Jag har varit med om svackor förut men det här var en ny nivå. Jag har försökt analysera vad det kan ha berott på och det ena var säkert att jag hade fått i mig för lite frukost, det andra kanske att jag var för avslappnad före eftersom det var på ”hemmabana”, jag skulle springa med brorsan och skulle bara genomföra och jag var så glad att ha sällskap också. Kanske var det bara att jag hade en dålig dag, förmodligen en kombination av dessa tre. Förberedelserna var bra, jag hade tränat och sprungit helt okej men loppet är 18 km i fjäll och det är ju inget man bara ställer ut skorna för ändå.

IMG_4184

Lite kallt i början och jag var glad att jag hade överdragsjacka, dock fick jag redan innan start börja nalla på mina två gels jag hade med. Borde haft banan som jag brukar. Starten gick prick 11.00 och vi började springa i skönt tempo första biten på grusväg men nästan direkt blir det uppför och då började alla gå. Så himla skönt att faktiskt alla i hela loppet gick, det kändes bra. Pulsen hög men andningen ännu tyngre och ingen fara än, upp kom vi efter ungefär 2km. Där svänger leden av åt höger och ut över kalfjäll, längs med en skoterled som på sommaren är i princip obanad terräng. Fantastiskt fint och vacker utsikt men tyvärr började demonerna redan här. Jag försökte förklara men det blev bara värre. Loppet drogs ut och känslan av att inte hänga med var för påtaglig, trots att jag egentligen inte skulle bry mig. Vi tuffade på och hade folk i sikte både framför och bakom och jag gav 110% för att försöka njuta men det var svårt. Långt kvar ännu. Svängde sen ner i skogen mot karsbäcken och följde den nedströms och då gick det lättare, utför är jag bra på. Då blev det varmt och jackan åkte av. Vid halvvägs kändes det bra att få göra en mental check och då var det bara halva tjulträskleden kvar, den har jag gått och sprungit och vet är fin. Det gick segt men framåt men jag hade svårt hänga med i tempo och det säger betydligt mer om mig än om tempot faktiskt, för det var ett skönt tempo jag i vanliga fall kan tuffa på i. Kilometrarna masade sig fram och ridån hade gått ner totalt. Jag minns första gången nån pratade om att ”möta demonerna”, det var om Kungsledenrännet för längesen. Jag trodde jag mött dem förr men de här var som sagt en ny nivå, mer som dementorerna i Harry Potter som suger ut alla ljusa minnen ur en och kvar finns bara allting mörkt.

När vi kom ut vid Äivesåiveparkeringen och skulle springa ner till byn fanns det nästan ingen kraft kvar men det var ändå lättnad att veta att det skulle gå vägen, inte förrän då insåg jag att mitt i detta nattsvarta mörker så hade jag inte en enda gång tänkt tanken att bryta. Det fanns aldrig på kartan konstigt nog. Vi sprang in på hembygdsgården och där var alla vi känner och gratulerade och vi fick korv och mackor. Vi hängde där tills det var dags åka hem och duscha och sätta sig och se match och det gick inte heller som hoppats, Sverige ut ur VM och det bidrog väl inte till den muntra känslan på eftermiddagen heller.

Nu en månad efteråt så börjar det kännas okej igen. Dementorerna är inlåsta och jag är sugen på att springa fler fjällopp och det var ett fint lopp. Fantastiskt fin bansträckning, speciellt biten i början uppe på kalfjället och det var kanonbra snitslat, något jag varit orolig för att springa fel. Trevliga funktionärer som alltid på loppen i Ammarnäs och nu har jag en dryg vecka i alperna i benen ska testa något långpass på fjället väldigt snart igen.

Norrbyskär Trail 2018 – race report

Igår, lördag 16 juni, var det premiär för Norrbyskär trail. Toughest training group ordnade tillsammans med KFUM Umeå, TTGU är en träningsgrupp som blivit otroligt populär och numera är en förening. Jag har inte tränat med dem men känner väl till dem och deras evenemang och har sett dem välta däck i bräntisbacken bland annat. Och jag har flera som tränar med dem som går på min yoga för löpare. Det var längesen jag var på Norrbyskär så det var en kul utflykt bara det och sen jag bestämde mig för att springa ”bara” ett varv, 8 km, så kändes det bara kul också. Jag vet att jag fixar det och det kändes verkligen bara roligt. Jag mötte upp med Cissi från Ammarnäs och några fler hon kände vid bussen på morgonen och så åkte vi ut till färjan. Smidig lösning att inte behöva ta bilen, den går ändå inte ta till Norrbyskär. Där är det bilfritt! Umeås gamla industrisamhälle, otroligt fina hus och jag har varit på läger där med scouterna när jag var liten, och varit på dagsutflykter flera gånger men det blir alldeles för sällan, det är ju så fint där. Vi hade tur med vädret och det var härlig känsla redan på båten. Vilken sommardag! img_3789img_3809

Vi anlände till KFUM gården, en kilometer från färjan ungefär, till fots och slog oss ner vid ett bord och hade då ungefär tre timmar att slå ihjäl. Är det nåt som kan optimeras lite till nästa år, för jag hoppas det blir något fler år, är att loppet kunde starta lite tidigare. Alla måste passa färjor och lite väntan var faktiskt bara härligt men i längsta laget och de som skulle springa långa hann bli rejält nervösa, men jag njöt i solen och drack kaffe och hade den goaste inför lopp-känslan jag haft på länge. Kanske någonsin. img_3793KFUM lägergård på Norrbyskär har höghöjdsbana och alla möjliga roliga hinder för team building, lek och utmaningar. 

Klockan 11.00 gick starten för barnen som sprang 2 km, de var hur duktiga som helst och vi såg först starten och gick sen som de flesta andra till vattenhindret de skulle korsa på slutet. Balans över spång eller simma, med eller utan rep, och de fick applåder och jubel för alla överfartssätt.

Klockan 12.00 gick vår start och jag hamnade okej till, kanske lite för långt fram men jag höll mig lite på sidan för det är alltid några älgar som ska förbi men det brukar nästan alltid vara tvärtom också. Jag hade lite känning i ena knät från i Åre, och även fötterna var lite slitna fortfarande så jag tänkte att jag skulle ta det lite lugnt men det är ju alltid svårt i början på lopp. Första biten gick på grusväg och sen stig. En kilometer plingade in i klockan på 5:30 och jag insåg att jag hade ryckts med iallafall, det är snabbt för att vara jag i terräng. Terrängen hade dock inte riktigt börjat utan sen skulle det bli mer, för mig, vanligt tempo. Banan gick som i en fyrklöver och det blev en propp första stigen så det var bara att gå efter alla andra, sen när första udden var rundad kom vi ut på lite sankmark. Jobbigt som attan trots att det inte var så blött, nästan värre för det såg ut att vara härlig gräslöpning men det sög fast rejält. Sen kom vi fram till vattenhindret som barnen korsat och vi skulle korsa åt andra hållet. Det var kö på spången och ärligt talat var jag lite gruvsam för att ramla ner från den så jag slängde mig i vattnet direkt efter mycket kort övervägande. Rungande jubel från alla barn som nu stod och hejade på och med repet gick det riktigt snabbt att dra sig över. Förevigades på bild när jag kom upp och det speglar inte alls hur kul loppet faktiskt var.

img_3810Foto: Hanna Degerström/TTGU

En liten parentes: Det är inte första gången jag förevigas på lopp och gör nån min som jag inte själv skulle valt ut till familjealbumet eller CVt som motionär. Den här bilden kom dessutom i en bildserie som visade hur pass tävlingsinriktad och lite lagkompis jag tydligen är som bara lämnade min kompis i myren…

IMG_8933Foto: vk

Och ja, jag har min lopp-outfit på mig. Har sprungit flera lopp i just mina röda salomon, mina blå shorts, svarta långstrumpor och ett svart linne eller t-shirt. Tyvärr fick jag skavsår av shortsen nu, efter tio miljoner användningar. Kanske för de var blöta? Ska ge dem nån chans till men annars måste jag nog övergå till hotpants jag med. Slut parentes.

img_3796

Vi fortsatte runt hela Norrbyskär och det flöt på fint, jag blev omsprungen efter några kilometer av några som måste fastnat längre bak i fältet och inte tagit sig fram, men ärligt talat gick jag nog ut lite för hårt också men det berodde mest på att det var kul och jag tycker inte om att hålla på att tänka på tempo eller sånt i terränglopp, det är bara fullt ös framåt. Även om jag sprungit rätt mycket terräng/trail så är det nästan alltid det tekniska som sätter tempot och inte flåset eller benen. Lite uppför klippor och lite nerför, stigar, den pampiga grusvägen mellan husen och så efter ungefär 7 km så kom vi fram till det stora vattenhindret. Det gick välja mellan att djupvada eller simma över till en brygga eller vada sig runt viken och det var inget tvivel vilket jag skulle välja när jag såg att folk kunde gå nästan hela vägen utan att ens simma och jag är ju lång. Så jag vadade, med vatten upp till halsen men ändå bottenkontakt. Lite svårt simma i skor tycker jag så jag tuffade på bara. Mot slutet av de ca 20 m var det rätt kallt, obehagligt ha kyla upp över hjärta-lungor och jag fick dessutom vänta på att få häva mig upp på bryggan men det hann samtidigt bli lite gemenskap och småprat. Väl uppe var det en otroligt konstig känsla som infann sig, kall och stel i hela kroppen, framförallt benen, men hög puls och kroppen igång. Då var det inte så långt kvar, även om vi var förvarnade om att det nog skulle vara lite längre än 8 km. Sista 700-800m var över stenar längs med havet, riktigt svårsprunget och där försvann allt som hette tempo. Jag hade en liten tanke på att springa in under timmen åtminstone men det rök på stenarna. Jag försökte ändå att titta upp och njuta men det blev en blixtblick och sen ner på stenarna igen. Sista biten försökte jag spurta lite men jag hade faktiskt inte så mycket kvar i benen. Sista metrarna fick jag vittring på en jämn minut och sånt pushar ju alltid, liksom mållinje inom synhåll så prick 1:02 sprang jag under bågen och in i mål. Där var det en ringlande lång kö till bordet med sportdryck (eller kanske vanlig saft jag är lite osäker faktiskt men gott var det) och så fick man en papperstallrik och så var där en chips- och godisbuffé!

img_3801

Jag bytte om, det rådde lite förvirring om duschar fanns eller inte och jag som missat infon innan och tagit med duschgrejer trodde de var i onödan men sen visade det sig att det fanns duschar iallafall. Hursomhelst, byta till torrt räckte gott och sen satte jag mig med mitt snacks och spanade på de som sprang långa loppet som började komma mot mål. img_3802img_3805Jag höll just på att ge upp och gick och köpte en hamburgare då jag hörde speakern ropa att Cissi kom mot mål. Missade henne precis men hon fångades på bild.

img_3811Foto: Hanna Degerström/TTGU

Fjärde plats i långa loppet! Själv kom jag på 29 plats av 95 damer på 8km, det är jag riktigt nöjd med även om jag inte hade en tanke på placeringar när jag sprang och tid är ju alltid omöjligt veta när det är ny bana. img_3808

Hamburgaren smakade fantastiskt och vi kollade på de sista löparna och gick sen mot färjan när alla hade bytt om. Det var så mycket folk att vi fick vänta, sitta på kajen i en halvtimme och bara känna att livet är litegrann som saltkråkan ibland ändå. Inte så dumt. Vi bara hoppades att bussen skulle stå kvar och vänta på oss på andra sidan och det gjorde den.

img_3799

Apropå mina röda salomonskor förresten så hade jag köpt nya dagen till ära. Samma modell men fem år fräschare än de gamla och en storlek större. Här ska inte klämmas några tår inte, nu när jag gått och blivit riktig fotnörd och insett vad alla leder och ben ska kunna göra inne i skon under ett löpsteg. Tvekade lite om jag skulle ta de nya eller om de gamla skulle få göra en sista tjänstgöring men de nya var så sköna och jag var så säker på att slippa skavsår att jag gjorde nostalgin kort och la de gamla i en soptunna där och då. Värdigare begravning än på ett traillopp hade de inte kunnat få.

Snacka om att det här var ett lopp i min smak, vacker natur, familjärt, publikvänligt, massor med publik, opretentiöst men ändå proffsigt och så inga onödiga medaljer utan chips- och godisbuffé istället! Norrbyskär trail 2019, jag kommer!

Blodomloppet 2018 – race report

För några dagar sen sprang jag årets upplaga av Blodomloppet. En liten racereport, skriven samma kväll men som hamnat i utkorgen i väntan på hur det skulle kännas dagarna efter. Eller sanningen, nästan skriven samma kväll men jag var så trött att jag mådde illa så för säkerhets skull publicerade jag inget direkt, och sen glömde jag bort det. Får återanvända en bild från Göteborg eftersom jag inte tog en enda på blodomloppet, jag hade fullt upp med att springa och sen ha picknick (i år a.k.a. återhämta mig)

Ny bana på kajen. Det visade sig vara en fin runda, även om jag i början tyckte det var lite svårt se var starten var, det var trångt på kajen och jag var osugen på mer asfalt än på I20-området. Starten gick á la vasaloppet, dvs. en knall hördes plötsligt och sen såg man bara hur en orm av människor sakta segade sig fram. Ingen vits skynda för chipet startare inte förrän man passerar den uppblåsbara bågen ändå.  Mycket folk i början men det var lika bra, det gick inte springa för fort. Jag hade bestämt mig för att ge det jag hade och ha en jobbig och oskön timme och se vart det kunde leda. Kroppen kändes bra och efter backen upp förbi broparken och över cykelbron då det tunnades ut något med folk kunde jag kunde springa i eget tempo hela vägen. Första halvan kändes bra och gick i bra tempo men som jag brukar hade jag sen tungt mellan 6-8, men det var som sagt väntat. Det är intressant hur det ändå ska vara så svårt att tänka bort, jag VET ju att det är jobbigt då. Efter ungefär sju kilometer kom jag på att jag hade inte överhuvudtaget känt foten som var så skadad ifjol efter en överbelastning och låsning i hälen. Inte heller asfalten kände jag av, jag gruvade lite då jag helst springer på som hårdast grusväg eller gamliaspåret (sveriges hårdaste elljusspår?). Magen annonserade att den ville krångla men jag lyckades hålla den i schack med att fokusera på stabilt tempo och inte tänka så mycket på det, föraningar om mjälthugg andades jag igenom två gånger men sen kom tankarna ändå att jag skiter i något pers, jag är nöjd bara jag tar mig i mål på det här tempot hittills, försök hålla i bara, håll bara i….. och det lyckades jag med och när det var bara 1 km kvar så kom krafterna tillbaka igen. Det gick växla upp något och sen såg jag målet på rätt långt avstånd och bestämde mig för att nu järnspikar, nu kör jag. Så jag växlade upp mer och spurtade de sista kanske 200-300 m mot mål och höll på springa över några i målet. Banan gick ihop med de som sprang 5km några hundra meter före mål så det var tjockt med folk och alla hade inte direkt samma inställning om spurt på slutet eller det jag tycker är en ganska självklar regel: STANNA FÖR F*N INTE EN HALV METER EFTER MÅLLINJEN! Gah. Jag var alldeles för tävlingsinriktad jämfört med de runtomkring mig och som tur var hörde jag min kollegas röst när jag stod och flämtade och hängde över knäna. Hon fick lotsa mig till banan och vatten och jag tittade på klockan. 1 sekund över mitt mål… Jag var ändå nöjd att det gick springa så pass snabbt och att jag tagit ut mig, det var ju mitt mål.

Picknicken var som vanligt trevlig men jag var så trött att jag fick sitta och dricka läsk och försöka äta medan kollegorna sakta såg färgen återvända till ansiktet på mig. Kanske inte som de flesta har inställningen på just blodomloppet men för mig som inte springer jättemånga lopp och vill bli bättre på just att ta ut mig så var det värt det.

Snittpuls 170 bpm, max 183. Mitt max uppmätta i labb är just 183 så kanske har jag några slag över, klockan har mätt 187 nån gång på spinning men oklart hur den egentligen mäter maxpulsen, hastigheten mellan två slag bara? Eller snabbaste minuten? Nån som vet? Hursomhelst den ligger där nån stans och det innebär att 170 slag är ca 91-92% av max. Det är den pulsnivå jag brukar kunna komma upp i på intervaller eller periodvis i skidåkning men att kriga nästan en hel timme på ett snitt på 170 det är något nytt. Jag måste ha flyttat min gräns.

Tiden? Ska vi prata om den? Den är ju så individuell. Det är roligt se hur den hela tiden faktiskt förbättras, det är så lätt att bli lite irriterad för att det inte går ännu bättre men på det stora hela så är jag supernöjd. Klockan stannade på 55:01 och jag kan ärligt säga att det var folk ivägen både i starten men framförallt i slutet så jag hade nog kunnat spurta hem de sista två sekunderna för att hamna under min egna magiska gräns sub55 men jag är nöjd ändå. Min näst bästa tid på milen någonsin så klart jag är nöjd! Jag har ju skrivit om att jag sätter upp guld, silver och brons-mål för lopp och idag tog jag definitivt silver. Jag hade perset inom räckhåll men det betyder bara att jag fortfarande har perset inom räckhåll.

Dan efter var jag fortfarande mör men ännu mer nöjd och nu såhär flera dagar efteråt känns det mest fantastiskt att jag kunde ta i och att jag inte fick ont av asfalten och att magen inte pajade av att jag tog i. Igår var jag och tittade på toughest och blev allt lite sugen, kanske blir något sånt lopp som utmaning nästa år igen, ett som är säkert är ju att jag blivit starkare i överkroppen och det vore roligt att få testa det. I år är det dock ett fjällopp som är målet och att springa mycket fjäll för övrigt och hemma i stan att springa snabbt, det är ju faktiskt kul…

 

Glada nyheter och tråkiga beslut

God morgon världen! Jag sitter äntligen i lugn och ro vid frukostbordet och har en riktig datafrukost och läser bloggar, facebook och nyheter. Ungefär i den ordningen. Det är lördag efter en arbetsvecka som pågått sedan i söndags så det var skönt att sova ut, och den glada nyheten är att jag vaknade med en helt okej fot trots att jag utsatt den för löpning igår. Jag kunde till slut inte hålla mig, nångång måste en ju prova, och på måndag ska jag till sjukgymnasten igen så efter att ha varit helt smärtfri i mellanfoten en vecka och helt smärtfri när jag går i hela foten så testade jag. Mest för att få komma ut i luften faktiskt, starta dagen på strandpromenaden som hade blivit min tradition det här året ända sedan i mars. Inte varje dag då, men en gång i veckan. Jag tränar ju mycket som ni vet, men det jag känt passat allra bäst in på just ”friskvårdstimme” är att vakna vanlig tid men istället för att åka till jobbet direkt så få gå ner på strandpromenaden och springa. Det är nästan alltid sagolikt vackert och jag ser årstiderna växla, det är omöjligt att ställa höga krav på sig själv på morgonen så löpningen känns i stort sett alltid bra. Det är min friskvård. Resten är mer träning och hobby (och en del autopilot), hänger ni med?

Foten kändes okej och jag sprang intervaller men i rätt maklig takt, de var korta och upplägget var kortare och kortare. 5x2min(1min v) 5x1min(1min v) 5x30s (30s v). Upp- och nedvarvning gick jag och gjorde lite löpskolningsövningar. Det var helt magiskt att få komma ut!

Sen fram på dagen ömmade hälen rätt rejält så jag hade dåligt samvete när endorfinerna gick över men då hade jag inte mindre än två vick som instruktör så jag fick en massa träningsglädje från deltagarna. Premiär på pilates cirkel och det var hur kul som helst! Ni som inte testat, gör det! Cirkelträning med fokus på bålstabilitet, bålstyrka och kroppskontroll. Det är inte tjugo stationer situps utan det är hur du ska använda bålen i praktiken, det är i TRX-band, med pilatesbollar, små bollar, bosu-bollar, cx-band m.m.

Tillbaka på jobbet, i träningskläder för jag var ju inte med på passet själv, och sen avsluta veckan och åka ner på yogastudion och vicka för Moa. Ett gäng som ville avsluta sin vecka med after work-yoga och vara redo inför helgen. Sist av alla kom en man ner i studion som såg ut ganska exakt som Don Draper med en väska det stod San Francisco på och frågade ”are you going to teach a vinyasa class? Can I join?”. Såklart han fick!

Hursomhelst, idag är foten bra igen, den är pyttelite trött bara men det är ett klart förbättringssteg så nu är jag ganska säker på vad jag behöver göra för övning för att stärka upp så ska det här nog bli bra. Ingen vits att fundera så mycket mer på HUR det kunde bli såhär och varför just jag drabbades.

Det tråkiga är att den kommer inte alls hinna bli bra till löparveckan i bergen utanför Barcelona jag tänkt åka på i oktober. Inte ens i närheten, även om jag vet att jag skulle ha fått hjälp med att hitta alternativa kortare turer och så. Det känns så sjukt tråkigt, men också rätt beslut att inte chansa och åka och lägga massor med tid och pengar och inte kunna ens försöka vara med ordentligt. Jag satte det som mål eftersom jag inte var sugen på att sikta på något lopp utan hellre ha som motivation under sommaren att bygga så bra löpstyrka och kondis som bara möjligt för att få ut så mycket som möjligt av en sån resa. Jag måste säga att trots debaclet med foten så är jag ändå nöjd med löpsäsongen iallafall i år, och Barcelona finns kvar och det kommer fler löparresor.

Nu är morgonkaffet uppdrucket och det är dags att åka på potatisfestival på kolonilotten. Ha en fin lördag!

Topptur Åreskutan – löpning/vandring sommar

I söndags var jag med på ett pass som jag förra året bara kunde drömma om. Jag insåg det på lördagen att jag gick och längtade till toppturen och mindes plötsligt känslan från ifjol, då kändes det så avlägset. Jag undrade vilka det var som kunde träna så mycket att de orkade, de måste vara riktiga ultralöpare på heltid. När jag fått vara skadefri så har jag insett att även jag kan bli uthålligare, och springa i fjäll det vet jag ju redan att jag älskar. Jag vet också att det alltid är vissa partier som man får gå, förstår inte att jag inte tänkte på det ifjol. Vaknade och var längtig och pirrig och åkte i god tid till starten klockan 9. Vädret var fint och det var en härlig grupp, 25-30 personer ungefär. Ledarna var Ann-Sofie Forsmark som jag följt flera år i sociala medier som har min favoritinställning till löpning, ut och njut, och Magnus Hagström som jag bara hört talas om innan, visade sig också vara en kunnig och klok löpcoach. Vi tar väl turen i bilder, som vanligt kommer lite siffernörderi längst ner.

Topptur Åreskutan sommar (1 of 11)

Vi började från Holiday club och sprang uppför tottbacken. Redan där börjar utsikten över Åresjön imponera. Topptur Åreskutan sommar (4 of 11)Längre upp börjde vi även se åt fler håll, Åre är annars ganska ”enkelsidigt” men det finns förstås fjäll bakom fjällen. Snöfläckar kvar men torrt rätt långt upp, längre än då de hade rekat två dagar innan. Vi tog av på ”sommarleden” och därefter började det bli mer och mer snö.

Topptur Åreskutan sommar (3 of 11)Inte mig emot! Mina gamla trotjänare salomon s-lab terrängskor stod emot bra, men till slut var även jag blöt om tassarna men kolla utsikten. Vem bryr sig om lite blöta fötter? Det var ju plusgrader ute, det är skillnad om det vore vinter och minus..

Topptur Åreskutan sommar (10 of 11)

Vi kan väl ta en liten outfitgenomgång för er som är nyfikna. Nere i byn var det ca 10 grader när vi startade. Upp längs vägen gassade solen och vi tog av yttersta lagret ganska snabbt. Väl på toppen behövdes de igen. Jag har på mig:

  • Terrängskor salomon s-lab anno dazumal vid det här laget. Vill inte byta.
  • Långa strumpor
  • Kompressionstajts (helt utan syfte jag bara gillar dem)
  • sköna trosor of course
  • Löpartröja
  • Cykeljacka som står emot regn och vind från craft (som jag mest använder till löpning och längdskidåkning)
  • Buff
  • Tunna handskar
  • Löparrygga 4L
    • Mössa och skidhandskar
    • vätskeblåsan
    • bar och gel
    • skidväst
    • torra strumpor

Kul att jag verkar ha förmåga att bli fångad ovetandes i en bra outfitposering, det hände i skuleskogen också.

Topptur Åreskutan sommar (7 of 11)

Till slut efter ungefär 2 timmar och en kvart nådde vi toppen! Där fanns en liten stuga och femtio meter brevid en stor altan utan hus som gjord för att hoppa en toppbild på.

Topptur Åreskutan sommar (9 of 11)

Topptur Åreskutan sommar (8 of 11)Utsikten från toppen var inte alls dum. Byn Åre syntes inte längre men bortom den och åt andra hållet såg vi långt.

Topptur Åreskutan sommar (6 of 11)

På väg ner var det bara att släppa på, snön var mjuk men höll för att springa. Minns ni scenen i Ronja rövardotter då rövarna ska tvätta sig på vintern? De springer nakna och ystra nerför en backe. Ungefär så såg vi ut, men med färgglada kläder på. Ystert, tjoande, skrämmande, adrenalinkickande. Snabbt gick det, ungefär i 4:00 utför för mig, det är som en dundrande intervall i mitt fall och jag både blev omsprungen och sprang om. Tjoho!

Sen sicksackade vi oss nerför själva slalombacken och det var mindre kul, när snön tog slut blev det stenigt och tack och lov fanns det ändå upptrampade leder. Korsande downhillcyklister hade företräde och hade precis börjat sin säsong och sen var jag så trött på slutet att jag fick både mjälthugg och ont i ett knä, det är så himla slitigt att springa utför. Ni vet ju hur brant en slalombacke är, jag springer dem hellre uppför… Men ner ska man ju ändå och det var en härlig tur, ganska lättlöpt mot slutet tack och lov! En dryg timmes utförslöpning så totalt ganska precis 3,5 timmar. Så himla rolig tur och jag är så glad att jag gjorde den. Det var inte enkelt men det var fullt överkomligt. Turen går förstås att göra i lugnare tempo och vandra hela vägen, det går också att åka kabinbanan upp och bara vandra sista biten. Belöningen på toppen är ju densamma!

Åreskutan topptur i siffror och kartor

höjdkurva topptur sommar åreskutantopptur karta snapshot

Capture.JPG

Skärmdumpen visar hur vi sprang, det finns många sätt att nå toppen så det här är bara ett av dem. Banan från garmin finns HÄR. (jag vet inte varför de blir i mile när de görs offentliga, någon som vet?)

En liten analys av siffrorna: sträckan var ca 6 km upp och 8 km ner. Högsta höjd är 1420 möh och inte något annat som Garmin tror, där har lantmäteriet rätt och klockan påminner om att den faktiskt bara är ett verktyg att inspirera och optimera träning, inte en sann verklighet till exakt allt som händer. Stigningen är alltså total stigning, inklusive alla små knixar upp och ner längs vägen, totalt sett är det ungefär 1000 höjdmeter bara (”bara”). Kalorier är ju skitsamma, de är det jag tror minst på av klockan men det ger ju ett hum om att det är bra att käka ordentligt när man kommer hem igen. Pulsnivån är rimlig eftersom vi pausade mycket men konditionsträning 3,6 av 5? Till det säger jag: moahahaha, det här var nog det bästa konditionspasset på år och dar. Men framförallt: det roligaste! Topptur Åreskutan sommar (5 of 11)