Grekland – Johanna Westberg

Om stränderna på Santorini

februari 19, 2015Johanna W

Santorini är en vulkanö vilket betyder att stränderna är av lite större stenar än sand och fascinerande nog också olika färg. Vulkanön har i flera omgångar haft rejäla utbrott och för flera tusen år sedan inträffade ett vulkanutbrott i den då runda ön vilket resulterade i att den delades i tre delar och sedan har flera utbrott förändrat formen, småöar har bildats och försvunnit och nu är bara en yttre ring kvar medan mitten har sjunkit. Resultatet är en halvmåne-ö med som stupar brant ner in mot kratern i mitten medan den yttre kusten är flackare. Huvudön heter Thira och är den som menas när man säger Santorini, och hamnstaden heter Fira. När vi skulle boka boende från Naxos försökte vi se var de bästa stränderna fanns och vi hade ärligt talat inte alls bra koll på något om Santorini förutom att det skulle vara vykortsvackert och känt för sina solnedgångar. Östkusten var billigast och vi bokade vandrarhem i Perivolos nära slutstationen på busslinjen åt sydöstrahållet, Perissa. Vi bodde nära en strand med lite större stenar i mörk färg, ”black beach” och gjorde under våra dagar utflykter både till Oía (IA på kartan) som är den riktiga vykortsbyn, självklart åkte vi också in till Fira och tittade på solnedgången och vi besökte den begravda staden, Akrotiri, som jag tänkte berätta mer om i ett annat inlägg. Santorini var perfekt att varva halvdagsutflykter med några timmar på stranden, ön är relativt liten och lokalbussarna är otroligt uppstyrda, prisvärda och går ofta. Bor man i Perissa eller Perivolos kliver man på först och är garanterad sittplats på väg till Fira.

Stränderna då, det finns förutom svarta stränder av lavasten (vilket är standard på Santorini) även red beach och white beach. Den röda och den vita ligger intill varandra och det är en gångstig modell inte supertillgänglig men fullt framkomlig med tungan rätt i mun och någorlunda åtsittande sandaler. Samma dag som vi besökte Akrotiri passade vi på med den röda och den vita stranden, hade vi tänkt. Det visade sig att trots att de ligger intill varandra så måste man åka båt till white beach och den gick inte den dagen på grund av höga vågor (som vi inte alls kunde se, privata lyxkatamaraner kunde tydligen köra). Så vi höll oss på den röda och hade ett fotande bröllopspar som mannekängade och hade fullt sjå att posera och rädda sina flipflops som rymde ut med vågorna så fort de lagt av sig dem för att fota. Röda stranden var ganska tvärdjup så inget superbra ställe för barn kanske, och en hel del andra turister men för att bada och sola några timmar är det en kul omväxling till sandstränder.

Dörr rakt in i berget från red beach
Vägen ner till Red Beach White beachBåde white beach och red beach”En vanlig black beach” Perissa

Om att glömma bort restips

februari 12, 2015februari 12, 2015Johanna W

Alltså så irriterande. Jag har en MILJON gamla visitkort, kvitton, mobilbilder och broschyrer från överallt i världen för att komma ihåg allt jag varit på och som jag tänker att det kanske jag vill tipsa nån om någongång. Nu letar jag efter restaurangen i Fira på Santorini där vi åt första kvällen, rödrutiga dukar, otroligt god men prisvärd mat, klassiskt grekiskt utbud, världens brantaste trapp upp till övervåningen och magisk utsikt över havet och solnedgången. Nån som känner igen? Håller som bäst på att städa i den resminneslådan (även känd som ”tar tag i sen-lådan”) och kan inte för mitt liv hitta det. Inte någonstans. Just det här som av alla gamla skrynkliga lappar faktiskt var ett väldigt bra tips. Trevlig kväll med god mat och blåst i håret hade vi iallafall! Ibland kanske man faktiskt inte behöver komma ihåg exakt allting.

Om att fota i morgonljus

november 27, 2014Johanna W

Jag tänkte visa några bilder från en morgon på Santorini. Jag hade smugit upp tidigt, tidigt för att fånga soluppgången. Jag satt på stranden från månljus till gryningsljus och sedan vandrade jag de ungefär tvåhundra meterna tillbaka till hotellet och det var bland det vackraste morgonljus jag någonsin sett. Jag älskar när det kommer rakt in i kameran! Bilderna är helt oredigerade, tagna med min Nikon systemkamera. Morgon foto Santorini Till och med soptunnan var vacker!

Om att gå till bageriet för frukost

oktober 16, 2014oktober 16, 2014Johanna W

Torsdag betyder restips och tillbakablickar och något jag aldrig får nog av är att kliva upp en semestermorgon, ha hela dagen kvar, dra på ett par flipflops och gå genom gatorna och se hur allting håller på att vakna, hur ortsbor gör tidiga morgonärenden, hitta en bagare och handla färskt bröd. Sätta sig någonstans eller gå tillbaka hem, till balkongen, altanen eller var jag nu befinner mig, och dricka kaffe och mumsa färska mackor, gärna med solvarm tomat på. Det tröttnar jag aldrig någonsin på.

Om Kato Koufonisi

oktober 9, 2014Johanna W

När vi utforskat pärlan Koufonisi tog vi badbåten som gick till över till den ännu mindre ön bara ett stenkast ifrån, den ännu mindre ön Kato Koufonisi. Båtchauffören, öns egna superstar om vi ska tro alla idolbilder på honom tillsammans med glada turister på restaurangerna runt om ön snirklade oss fram mellan klipputsprång och bukter i det turkosa kristallklara vattnet på väg till Kato Koufonisis sydostligaste vik. Den lilla ön har inga fasta boende men desto mer populär att campa på.

Vi letade rätt på stigen och lämnade viken Nero bakom oss. Stigen fick mig att vilja springa lite, magisk utsikt och nästan obanad terräng. Vi trängdes bara med getter och var länge osäkra på om det verkligen var en led eller om vi helt enkelt traskade getternas upptrampade stig, men eftersom det bara var att följa kusten och så liten ö att vi i princip såg hamnen vi skulle till så var det bara ett fantastiskt skönt avbrott från turistträngseln och precis lagom vandring. Skor var värdefullt men det var långt ifrån svårbanad terräng. Vatten är det enda som verkligen behövs på en sån här tur. En knapp timme senare var vi svettiga och lite trötta då plötsligt bakom ett krön, den vitaste viken jag någonsin sett.
Jag hade kunnat stanna för evigt. Men vi vandrade vidare mot öns enda restaurang, Tavernan.

Förutom restaurangen fanns ett litet kapell och ett till litet hus. Jag åt den enkla rätten som blev en favorit under resan, risfylld tomat och paprika, i väntan på båten. Hela ön hade ett lägre tempo än resten av världen och jag behöver bara tänka på den här dagen så sprider sig ett lugn i kropp och själ. Inga bilar, den mat som erbjuds är vad som bjuds, båten går på bestämda tider och när den sista har gått då är det bara att vänta till imorgon. Och den perfekt djupa viken med de vita stenarna och det kristallklara vattnet, det glömmer jag aldrig.