Nattvasan 90 2020 – race report

Det har gått en vecka sedan jag vaknade till livets söndag – Vasaloppsmorgon med en kopp kaffe och massa god frukost i soffan framför TVn och känslan av att jag också hade gjort det, bara 1,5 dygn tidigare. 
Jag var alltså i Mora förra helgen, på en liten weekend. En välplanerad weekend som jag mest såg fram emot som helhet men som innehöll den lilla detaljen att jag skulle åka Nattvasan också. Det är samma sträckning som Vasaloppet men går på fredagkväll/natt och i fri stil så man får skejta. Dessutom är det en partävling så man tävlar två och två. Jag skulle åka med Sofie som jag tränar med och som jag åkte Kungsledenrännet 2018 med. Min kusin Lars som jag åkte Vasaloppet förra gången med var också med, som också var med då vi åkte rännet. Att säga att vi åkte Vasaloppet ihop förra gången är en överdrift i universums storlek, men vi åkte det samtidigt… Så kul att få åka iväg igen med dessa två! Vi tog tåget ner och det var så otroligt skönt. Jag är så nöjd över det beslutet, det gick både snabbare och blev billigare och betydligt bekvämare. Dagtåg ner för drygt 500 kr per person bara, med en timmes långt byte i Gävle precis vid lunchtid. En snålkörande bil hade kanske blivit billigare på tre men med min rygg som envisats med att krångla hade jag bara fått mer ont, nu kunde jag lägga mig ner lite på sätena och golvet, folk fick undra men det var det värt. Vi åkte tidig morgon vid 06 och var framme 15.30 på utsatt tid i Mora och klev av till doften av vår. Alltså surdike. Vi hyrde lägenhet av privatperson som var så snäll att han hämtade oss på stationen i Mora strand och skjutsade hem oss och visade oss lägenheten, helt suveränt! Vi lastade bara in grejerna och gick sen mot centrum och kolla spåren! Det var helt makalöst med tanke på hur det varit tidigare med snöbrist och förfärliga bilder från tjejvasan helgen innan. Strålande sol och en vit orm av snö med krispiga spår mitt inne i centrum, välfyllda sportbutiker och rätt mycket folk överallt. Torsdagkväll och fredag gick sedan åt till att hänga i lägenheten och laga mat, hämta ut nummerlapparna på mässan och strosa lite i centrum och känna på stämningen. Fredagen var också en kalasfin dag och vi var laddade och friska men började bli rejält nervösa. Starten går klockan 20.00 så det blir ganska precis omvänt Vasaloppet när det gäller bussar och så. Vid 16 gick vi till bussen och den gick snabbare än de gör på natten, dryga timmen bara så vid halv sex redan var vi på plats i Sälen. Där var det redan full fart men såå mycket färre människor ändå än på Vasaloppet. Jag har bara åkt en gång och då var jag i led10, alltså längst bak, så jag hade aldrig ens sett att det fanns en mässa i Sälen också. Den ligger långt fram och där fanns ett stort tält med självservering där vi fick plats att slå läger en stund. Jag la mig ner och sträckte ut och vilade ryggen, pysslade med klistermärken och påsar, flyttade gels och annat i ryggsäcken och åt vår medhavda matsäck.
img_0270Matsäcken kändes som ett genidrag, vi uppfann en kombination av pasta, tonfisk, majs och färdig currysås. Det går ju inte värma men den var god kall och blev betydligt matigare och för mig lättare äta än mackor, jag har lite svårt för mackor särskilt om jag är nervös. De växer i munnen bara. Varsågoda att härma denna kulinariska rätt, den går att variera men ska väl ändå med fördel hållas enkel och utan lök, fibrer eller annat som stör magen. Jag hann till och med ta en kaffe men till slut var det så ändå dags att gå ut. Vid halv åtta började alla röra på sig, gå på bajamajorna en sista gång (ingen kö!) och lämna in väskorna. Klockan 19.45 ska alla stå i leden och därefter finns det inhängnade stora hagar i varje startled att kasta sista säcken överdragskläder i som de sedan kör till Mora. img_0277
Vi var helt galet långt fram! I nattvasan får man gissa sin sluttid och hamnar då i ett av tre led som passar. Vi köpte begagnade biljetter för att spara några hundringar och de hade redan valt tid och vi hade kunnat ändra men valde kaxigt att behålla tiden 6:30 vilket jag tyckte lät som en helt sjukt snabb tid men Sofie åkte ifjol på 6:53 och eftersom det aldrig går veta föret i förväg ändå så tänkte vi att vi får väl bli omåkta då. Det är iallafall skönt att inte starta för långt bak så det blir trångt. img_0278-1Men det kändes helt galet att stå rakt under elitfållan (som inte används på nattvasan) i led 1 och runtomkring oss var det bara åkare med riktiga skidklubbsdressar. En liten stund innan start när jag trodde att jag inte kunde bli mer nervös så stegrades det ytterligare, eller tog en ny dimension kan vi säga. Då stegade ingen mindre än Anders Södergren förbi och ställde sig vid sina skidor snett framför mig!!
Det kändes som ett tecken, inför kungsledenrännet kom ju ingen mindre än självaste Ingemar Stenmark nerför centrumbacken och gick förbi in i centrumhuset innan start. Det är numera en tradition som kommer bli svår att själv påverka upprätthålladet av, men jag håller tummarna den fortsätter. Jag såg även ett par i dressar som måste ha varit Anna Jönsson Haag och hennes åkkompis. 
En detalj som gjorde mig nervös var att det inte fanns några skejtspår. I högtalarna berättade speakern att det är stakning som gäller till vägövergången. Oh no, min rygg och jag som inte alls är bra på stakning, inte alls sugen på att kallstarta med det. Hur långt är det till vägövergången? Men till slut hade ändå de nervösa minutrarna gått, överdragskläderna var skickade, alla släckte ner sina pannlampor inför start, den peppiga mäktiga musiken tystnade och speakern räknade ner och sen släpptes först raderna bakom på så alla startade samtidigt direkt efter varandra i klunga och sen släpptes vi alla iväg.
Nervösa men peppade minuter innan start

Som väntat kunde jag inte hålla samma tempo i stakningen som storfräsarna runtomkring men det gjorde absolut ingenting för såhär långt fram var det sån ordning! Alla kunde ju åka skidor och ingen höll på att stressa eller byta spår i panik som det är långt bak i Vasaloppsleden när alla har bokstavligt talat panik. 

Vi hade bestämt att jag skulle gå först i början för jag blir minst stressad av andra men mest stressad av att hamna efter och det visade sig vara en hel kilometer stakande men med fantastiska spår, och sen började den. Backen. 

Den berömda första backen som är typ en kilometer, jag stod still där i 1,5 timme när jag körde Vasaloppet, alltså helt stilla hängandes i saxläge och på stavarna, eftersom den är så smal och det var också ett år utan snö så det var extra smalt men den här gången gick det hur bra som helst. Det var inte hetstigt och det stod inte still, vi kunde gå på tvåans växel och ibland trean, behövde i stort sett aldrig saxa eller gå på ettans växel. Vi tappade nog flest passeringar nere på stakningen, men i backen låg vi ganska hyffsat jämt och framförallt hade vi turen att vara omringade av jämlikar så det flöt på, det är ju det viktigaste. Ingen galen mjölksyra eller pulschock, jobbigt såklart men det blev en bra uppvärmning. Det kändes dock som att den aldrig skulle ta slut men det gjorde den ju förstås ändå, till slut. Väl uppe på myrarna hade vi bra skidor och jag fortsatte ligga först och det var en härlig känsla att börja köra om folk. 

Vi var i riktigt bra slag, det var fantastiskt före och det gick lätt. Jag hade tränat en del på utförskörning och fyrans och femmans växel för att kunna gasa på när det går lätt istället för att bara njuta som det så lätt blir. Det är förstås härligt att njutåka lugnt och vi hade inga andra mål än att ta oss i mål men det är ändå slöseri med tid att åka lugnt när det går lätt och det är omöjligt att ta ikapp det i uppförsbackar, hur bra man än skulle vara på uppförsbackar (jovisst, Johaug kan men i stort sett ingen annan i världen). Första kontrollen var välkommen och redan då hade Sofies slang frusit och vi blev serverade sportdryck och vatten. På Nattvasan är det inte servering på kontrollerna förutom första då de serverar dryck och i Evertsberg som är den enda kontrollen med buljong och wraps. Förra året hade de pannkakor och Sofie hade laddat men i år fanns det bara wraps. Med mjölk i förstås, så jag åt en vetebulle som smakade semla utan grädde och fyllning. Gott ändå. 

Innan vi var i Evertsberg hade det hunnit bli tyngre, Smågan och Mångsbodarna gick bra och vi var snabba, mycket snabbare än vi trodde. Sen började det komma backar och det gick tyngre och tyngre. Jag blev också kall och tänkte mycket på om jag skulle byta tröja eller hur jag skulle göra. Jag hade en väst och en torr tröja i ryggsäcken och kom fram till att testa ”en kontroll till” och annars vore det bäst med ny tröja men det kändes för omständigt, visste knappt om jag fysiskt skulle klara ett tröjbyte, så jag laddade för väst. I Risberg gick backarna bra för mig men Sofie gjorde en klassisk risbergsvurpa som jag som tur var lyckades väja och det gick bra för henne, i efterhand kunde vi skratta åt det (kolla youtube på ”slakten i risberg” om ni inte sett) men det hade ju kunnat gå åt pipan förstås. Överlag gick det mycket bättre att åka utförs i mörker än jag trott, jag var orolig att jag skulle tycka det var jätteläskigt och att det skulle vara isigt men det var så fina spår och jag kände mig stabil. Bara två isfläckar på hela långa banan där skidorna swishade åt sidan me det gick bra. Uppför var värre, sockrigt och jäkligt. Pannlampspärlband som slingrar sig uppåt så man ser att det är långt kvar av backen. Tankarna om hur skönt det skulle bli att komma till Evertsberg avlöste varandra och växlades med tankarna ”men då är det LIKA MYCKET TILL”. Det var segt men hälften är alltid en seger, dessutom är det liiiite längre än halvvägs, rent psykologiskt är det jättebra. Så vi kom dit och jag drack buljong och åt den där vetebullen och energin vände. img_0325

Efter Evertsberg är det i stort sett ”bara” utför, men det är ju en sanning med modifikation. Men inga jättestora långa backar utan ganska jämt omvartannat lätt utförs lite längre partier och överkomliga backar uppför. Mitt i allt nånstans satt en klocka och den visade kring ett och den insikten var så lustig, det är ju natt! I Oxberg hade det vänt och jag slöt bort klädbytet och vi körde på, vi hamnade bakom några bra ryggar och började plötsligt komma ikapp lite folk igen. Vi såg i stort sett inga klassiska åkare längre, det var helt klart bättre före för oss som skejtade. Vi hade tänkt stå och staka lite då och då men det kändes mest trögt, stod litegrann i kanske några kilometer totalt sett. Jag började bli rejält trött i axlarna och strax innan Eldris slutade min pannlampa fungera helt, slut batteri. Jag körde helt utan i mörker och bakom Sofie någon kilometer och i Eldris tog jag fram en ny ur ryggsäcken, tack och lov behövde jag inte byta batteri utan hade en hel, för fingrarna och armarna lydde inte precis… Det var fullt tillräckligt att få av och på ryggsäcken. Då hade även min slang frusit, men att den höll ända till efter Hökberg var ju otroligt skönt! Kanske, kanske hjälpte det att jag hade den fäst på en magnet upp mot axelremmen/bröstremmen och i en bröstficka hade jag en värmepåse. 

Från Eldris är det bara utför även om jag såg en galen uppförsbacke och eftersom jag hade förträngt alla andra backar blev jag lite osäker på om vi skulle uppför även den, men det var en intilliggande slalombacke som vi tack och lov INTE skulle uppför. Det var verkligen bara utför och jag kunde inte längre lyfta armarna utan att ha jätteont så jag benskejtade det mesta. Det gick så pass lätt och längs hela banan var folk ute här och där och spelade musik och hade tänt eldar och efter Eldris var den mest makalösa platsen där en scoutkår hade tänt oändligt antal marschaller längs spåret och massor, massor med lyktor i skogen. Magiskt! 

Vi fick vittring från fjolårets tid och åkte på rejält och det gick bra, precis när Sofie sa nu jävlar kör vi sista kilometern så kom vi in mot Mora och bakom campingen var skejtbädden rena rama puckelpist så det gick inte alls åka bra. Några framför oss vurpade men vi klarade oss. In mot Mora och jag mindes det som evighetslångt även om jag riktigt njöt förra gången eftersom jag då visste att jag skulle klara det, men den här gången kändes det mer vips, där är den. Målgången. Vi kunde till och med spurta oss in under 6:45 och jag hade sån revanschkänsla på upploppssträckan att jag bara skrek rakt ut när vi kom i mål. Mitt i natten och ingen publik (inte corona, de sov bara) men känslan av att ha klarat det och dessutom riktigt, riktigt nöjd med tiden det var en så go känsla. Jag KAN åka skidor. Tvivelstankar som bott i mitt huvud sen förra gången jag åkte där var utraderad och nu tänker jag aldrig nånsin släppa in dem igen. 

De som kollat på vasalopps-TV såg att vi var i målgången ovanligt länge och ja, vi njöt verkligen. Tog selfies. Njöt. Hurrade. Efter en stund blev det rätt kallt och benen stelnade snabbt, alla rörelser som inte var skejtformade kändes sjukt ovana och det var tur det stod en ungdom och samlade in chipen man har runt fotleden för hade jag böjt mig ner då hade jag legat kvar där än.
Vi drack lite saft som bjöds och bussades till omklädningsrum där vi hämtade våra omklädningspåsar från starten och bytte äntligen till den torra tröjan i väskan, hade hunnit börja huttra rejält. Kom in i värmen i en gympasal som var uppmöblerad med omklädingsbänkar och satte mig på en bänk och kände hur ryggskottet nöp tag i mig. Tänkte att det var ju inte mer än väntat, otroligt nog hade jag inte känt nånting överhuvudtaget på loppet! Men det släppte direkt och jag rörde mig långsamt, vi bytte om och gick på toa, hoppade över buffé mitt i natten och tog bussen tillbaka och gick till lägenheten och duschade och stupade i säng.
Vaknade och var nöjda och oväntat pigga, ryggen var hur bra som helst och jag tänkte att det vore ju enkelt om det hade räckt ta en voltaren eller två, att åka nio mil för att bota den var ju omständigt…. Men så fruktansvärt lättad! Hela lördagen var också fint väder och vi njöt men höll igen lite eftersom Lars hade sitt kvar. Dagen gick till att fundera på valla, gå lite på stan, äta en hamburgare och bara njuta. Det var så härligt att vi inte ens sov på dan som vi nog egentligen hade behövt.
Lördagkväll blev lugn hemma med återigen pasta och vi la oss tidigt och mitt i natten smög Lars upp och iväg. På morgonen vaknade vi och tände ljus, kokade kaffe och lagade äggröra och plockade fram alla mackor och pålägg vi hade och sen var det flera timmar av soffhäng och njutande. Vi kollade och följde alla vi kände online och det var så spännande att i efterhand när de som åkt frågade vem som vann, när klungan bröts och sånt så kunde vi knappt svara. Strax innan 12 gick vi ut mot målet och väntade in och hejade fram eliten som för herrarna slutade med en spurt! För damerna var det tvärtom, Lina Korsgren utklassade alla andra inklusive giganten Britta Johansson Norgren och Lina kom på plats 57 totalt, alltså bara 56 herrar framför sig. Det är rekord och går knappt förstå hur bra det är.
Vi hämtade Lars grejer och käkade en hamburgare och sen var det dags att heja fram honom också, han hade åkt så snabbt på slutet att förvarningen inte hade hunnit uppdaterats när vi kollade mobilen så vi höll nästan på att missa honom. Riktigt starkt åkt som vanligt och väldigt mycket bättre placering än tidigare. I år fick alla medalj men Lars fick också den riktiga medaljen, vinnartiden x1,5, alla som åker snabbare än det får medalj men nu när alla får så har de istället en gravyr på baksidan (ganska fult faktiskt, de hade kunnat göra som lidingöloppet och ha olika valör med att alla får brons, silver för tidsprestationen och guld till den som vinner)6d3333a7-0f9c-4732-a0ba-c972cef722aa

Alltså kolla spåren….! Skillnaden från fredagen (de var likadana på lördagen) och på söndagen. Världens bästa långloppsåkare Britta Johansson Norgren hade till och med hon en tung dag. 

Till och med världens bästa långloppsåkare Britta hade det tungt… De var sånna hjältar som åkte i det här föret!
Vi gick tillbaka hem och packade ihop och sen lyckades vi nästan med bedriften att missa tåget eftersom vi gick fel och iv fick avsluta vår fantastiska weekend med en värsta spurt jag gjort i hela mitt liv. En kilometer med all packning + skidfodral och det var nog inte ens en minut till godo när vi kastade oss in som MacGuyver på tåget. Som en liten tröst kom Yvette från vinterstudion och var lika glad som hon är på TV när jag trött förklarade varför jag var så i vägen sa hon bara ”jag ser det, bra spurtat!” och då kändes det bättre. Sen fick vi plats i vagnen brevid Vasaloppscoachen Erik Wickström och hans kompis som gärna surrade om loppet och min andra kompis Sofie som hade åkt på söndagen, härlig stämning! Några timmar senare hade vi byte i Uppsala och fick lite frisk luft, slapp byta perrong och tjugo minuter senare kraschade vi in en egen sovkupé och vaggades till sömns. Strax efter 06 var vi tillbaka i Umeå och hämtade av pappa på stationen och fick frukost på rödäng. Väldigt bra avslutning på en fin helg! Roligt få prata av sig lite mer. img_0318

Sen åkte jag hem och möttes av dessa tulpaner som grattis, tog en dusch och for till jobbet och sen har jag levt på förra helgen mer eller mindre hela veckan. Jag har fått många grattis och glädjande nog inte så många som frågat om tiden eller placeringen, jag hade en liten utläggning på insta stories om hur tråkig ton det ofta blir och att istället fråga personen om det var en häftig upplevelse och låta den som åkt vara den som beskriver sin prestation och den som lyssnar bara gratulera, bekräfta eller för den del klappa på axeln om det inte gick som man ville men inte lägga in egna värderingar. Jättesvårt, jag vet, men vi måste försöka. Det är inte fel att ha mål eller prata om tider eller placeringar, men det är långt ifrån allt och det är också så laddat. I det här fallet är jag ju extremt stolt över tiden och hade ett kanonlopp så jag har gladeligen berättat för alla som velat höra men vissa andra gånger är det ju inte lika kul. Det är också helt omöjligt att jämföra med något annat lopp, annat år etc. eftersom föret skiljer sig så mycket men det är också det som gör att jag gillar skidor, det blir inte lika exakt som till exempel löpning. (det är inte heller alla som vill höra om det, det får vi loppnördar acceptera också) Många har frågat också om just upplevelsen och om skejt och JA, jag rekommenderar alla att åka! Något av loppen under Vasaloppsveckan och nattvasan är det enda som har fristil och det finns halv distans också, alltså 45 km. 

Kommer vi åka igen? Förmodligen! 

Dag 3 – Moshi och kunskaper om hög höjd

IMG_8229.JPG

Dag nummer tre sedan vi startade resan var en återhämtningsdag. Som jag skrev i förra inlägget så var den inlagd för återhämtning och även utbildning. Jag såg jättemycket fram emot att få lära mig mer och det var också en av anledningarna att jag valde just den här resan, att det var inlagt utbildning om hög höjd. Det är något som är jättesvårt att få lära sig mer om, eftersom vi inte har några höga berg och därför är inte våra läkare och annan personal inom medicin, träning m.m. särskilt utbildade eller erfarna på just hög höjd. Så det som skrivs är ofta väldigt förenklat och ganska skrämmande, ungefär som att får du symptom så måste du gå ner annars kan hjärnan sprängas. Så är det inte. 

Hög höjd

Jag tänkte ägna lite av det här inlägget till det jag lärde mig den dagen (och senare under resan också) för utöver den dryga timmen föreläsning gjorde jag inte många knop förutom vilade, slappade en stund vid poolen och förberedde packningen. Därför kanske det passar bra att börja med ett förtydligande att den här dagen var inlagd för återhämtning, utbildning och acklimatisering stod det. Åtminstone hade jag tolkat det så. Det var dock en missuppfattning från min sida som tänkte på höjden, jag hade inte kollat upp vilken höjd Moshi låg på och trodde att vi skulle få en dags acklimatiserng till ”låg höjd”, ungefär som första dagen jag kom till alperna och kände att här är det ändå skillnad, det händer något i kroppen. Det var dock som sagt fel för Moshi ligger på ca 900 möh (möh = meter över havet, eller masl=meter above sea level om ni vill googla något) och det ger ingen höghöjdseffekt alls. Kände mig lite dum när jag insåg det, det hade jag kunnat kolla upp och förstå, men det var ändå väldigt bra att ha den för acklimatisering till resandet. Till värmen, efter att ha flugit, få ordning på magen och sömnen lite igen efter resan och så.

Några exempel för den som nu sitter och tänker febrilt på olika höjder och letar referenser:

  • byarna Gressoney och Champoluc i Aostadalen, italienska alperna = ca 1600 möh
  • Davos = ca 1550 möh
  • Chamonix = ca 1050 möh
  • Cusco = 3400 möh (byn där Inkaleden startar ifrån i Peru)
  • OS-arenorna i Sotji 2014 ca 1500 möh
  • OS-arenorna i Peking 2022 ca 1850 möh
  • Toppen av dundret i Gällivare 823 möh
  • Kebnekaise ca 2100 möh (Sveriges högsta punkt om någon missat det)

Jag tror de flesta känner någon som varit på Kebnekaise och många av er läsare har kanske varit upp dit själva, och det är ju aldrig någon som pratar om höjdsjuka där. Och absolut inte om någon åker slalom i Gällivare på Dundret. 

Det är väldigt individuellt när en börjar känna av höjd och reaktion på det men det är inte ovanligt att märka av det i alpbyarna men kanske mest att första dagarna blir en lite tröttare i benen i uppförsbackar än vanligt och så. Elitidrottsläger brukar ju ofta vara i just alperna på de höjderna, 1500-2000 möh för att få kroppen utmanad men i lagom dos för elitträning. Omkring 2500 däremot börjar det vara rätt många som får lite mer känningar och blir illamående eller får ont i huvudet. Därifrån och uppåt är det individuellt men generellt sett blir det såklart tuffar och tuffare för det blir ”mindre syre” i luften.

Lufttryck och syremängd i tunn luft

Här är nästa grej som är värd förklara, för alla som inte minns skolfysiken. Det blir inte mindre syre i luften, det blir lägre lufttryck. Och när trycket är lägre sprids luften ut på större volym. SMHI förklarar det med det vanliga uttrycket att luften blir tunnare ju högre upp i atmosfären, och förklarar lufttryck som en pelare av luft och ju högre upp är det  helt enkelt mindre luft ovanför oss som tynger ner. Men visst känns det lite knas att luft kan sprida ut sig och var mer eller mindre kompakt? Själv får jag tilt i huvudet när jag ska tänka på det och då ska vi inte blanda in väder, som också påverkar (och då har jag ändå läst naturvetenskaplig linje och civilingenjör. Jättemycket fysik och sånt genom åren) Det är för mig riktigt bakvänt att lågtryck (aka dåligt väder oftast) är ”lös” luft medan högtryck som ofta är klart väder utan moln är ”mycket” luft ovanför oss. Jag tycker nämligen att luften känns väldigt kompakt vid lågtryck och ”klar” vid klart väder. Men väder ska jag inte ge mig in på att förklara, jag nöjer mig med att ha fått vandra på hög höjd tillsammans med en meteorolog, tyvärr var ju hon på semester så jag försökte undvika att fråga henne en miljard frågor om väder och berg.

Syrebrist

Det blir alltså inte mindre syre, det är fortfarande ca 21% syre i luften men en måste andas mer luft för att få i sig samma mängd syrepartiklar eftersom luften har lägre densitet. Densitet betyder tjocklek på en vätska/gas/material på fysikspråk. Det som kroppen reagerar på är dock att när vi andas mer pga mindre syre så andas vi ut mer koldioxid, kroppen reglerar både mot för låg syrehalt och för hög koldioxidhalt genom att andas mer och pulsen går upp för att hålla igång maskineriet. Koldioxid är surt i kroppen och när vi andas ut det blir kroppen basisk och försöker justera det bland annat genom att kissa ut bikarbonat. Därför är en effekt av hög höjd att vara kissnödig hela tiden. Det är inte speciellt praktiskt på ett berg helt utan växtlighet och fullt med annat folk. Vi har skrattat så tårarna sprutat av alla bilder för på var och varannan är det nån med ändan i vädret i full fart med att lätta på bikarbonatöverskottet.

Höghöjdssjuka

Som sagt, det finns inte så mycket information i Sverige men utomlands i till exempel alperna eller i Tanzania är det förstås mycket vanligare med kunskapen. I Tanzania kan de förmodligen mindre om hypotermi (nedkylning) än vårdpersonal i Sverige. Såhär skriver 1177 om höghöjdssjuka och det är ju minst sagt kortfattat. Det är dock ändå tycker jag lite av en nidbild att ingen i Sverige kan, det finns både läkare i min närhet och väldigt erfarna expeditionsläkare, expeditionssjuksköterskor, klättrare och andra inom berg som är väldigt kunniga. Men jag ska försöka ge en version, om du som läser vill förtydliga något eller har en helt annan kunskap eller vill tipsa om läsvärda länkar så är det bara att skriva en kommentar, det vore varmt välkommet för det här är ett viktigt ämne.

Reaktionerna på höjd är väldigt individuella och även höjdnivåerna som sagt, men det går att dela in höghöjdssjuka i tre nivåer.

AMS = acute mountain sickness. Här krävs ännu ett förtydligande för alla oss som inte läst medicin eller språk. Akut betyder inte typ livshotande som vi kanske tänker oss, eftersom vi använder det för akuten, en akut situation som måste lösas omedelbart osv. Akut är motsatsen till kronisk. Alltså tillfällig, motsatsen till permanent. (jämför ryggskott som heter akut lumbago på medicinspråk som också låter väldigt mycket allvarligare än det är, även om en visserligen känner sig väldigt skadad när det uppstår) Det går alltså att hantera akut höghöjdssjuka utan att springa ner för berget vid minsta tecken.

Symptom är till exempel trötthet, kräkningar, illamående, huvudvärk, orolig sömn, tappad aptit, känslan av uppblåst skalle.

Mild AMS = klassningen är minst två symptom. Bara ett kan vara något helt annat men ska förstås tas på allvar. Två ska tas på allvar. Blir det tre eller fler symptom är det verkligen dags börja lyssna på kroppen och den guide eller läkare som förhoppningsvis är med. Går det inte över inom en viss tid så är det dags gå neråt, men det kan också gå över när kroppen anpassar sig. Vi hade jätteduktiga guider där huvudguiden var väldigt erfaren och välutbildad inom hög höjd.

Allvarlig AMS = lyssnar en inte på kroppens signaler eller de inte går över, då måste du neråt. Nästa steg är annars att andningen slutar att lugna sig vid vila, tappar orienteringen, tappar koordinationen och verkar lite sluddrig och full. Om ni såg expeditionen på TV i höstas så var det en person som passerade i TV-programmet som definitivt var vinglig och uppenbart höjdpåverkad. Då är det verkligen dags att gå neråt.

Väldigt allvarlig AMS = det som kan hända då är det många har hört om som kallas HAPE  och HACE. High altitude pulmonia/cerebral edema. Lung- och hjärnödem. Det är jättejättejättedåligt och jag kan inte förklara medicinskt vad som händer. Men hit ska det inte gå, kroppen ger signaler innan! Men ja, ignorerar du alla signaler och fortsätter uppåt, då kan det gå så.

Exakt vad höghöjdssjukan beror på kan jag inte förklara och jag vet inte ens om det är helt känt vad som händer i kroppen. Det forskas inte så mycket heller, jämförelsevis, eftersom det är så få som håller på med bergsbestigning. Problemet med höjdsjuka är ju egentligen rätt lätt att lösa jämfört med t.ex. cancer, det är bara att inte gå upp på hög höjd.

Hur undviker en höghöjdssjuka?

Det som går göra för att undvika är sammanfattningsvis: lyssna på kroppen och lyssna på guiderna/läkarna som är med. Men det finns också några enkla knep:

  • Drick mycket, minst 3-5L per dag. Minst.
  • Ät. Energi. Fast du inte kommer vara hungrig. Öva hemma innan på att verkligen se hur stora dina portioner är normalt. Du kommer röra dig betydligt mer än hemma men förmodligen ha lägre aptit, åtminstone vissa dagar, så det blir jobbigt att äta. Men äta hjälper.
  • Gå långsamt. På Kilimanjaro säger alla pole, pole. Långsamt, långsamt. Och det är luciatågslångsamt ibland. Det här är anledningen till att det faktiskt relativt ofta går åt pipan för unga, vältränade personer för de klarar att gå snabbare för muskler, hjärta och så är vältränade och vana hantera det men resten av kroppen hänger inte med.
  • Håll jämnt tempo och jämn temperatur. Det här tipset är ju bra vid alla vandringar, det sparar energi och humör och ger en behagligare upplevelse.
  • Gör acklimatiseringsturer, planera rutten och ”go high, sleep low”. Gå upp en liten bit och sen ner igen för sömnen. Som ett mini-mini-höghöjdsläger.
  • Håll koll på symptom, använd smärtskala på huvudvärk för att hålla någon ordning, skriv upp i dagbok. Linda skrev upp oss varje dag och lämnade in till huvudguiden Gilbert.
  • img_8234-1

Kroppen acklimatiseras och det går hyffsat snabbt, några dagar men ändå individuellt. Många verkar ha en höjdnivå som är gränsen, för en del går det över efter den när kroppen väl vant sig, för andra kommer symptomen tillbaka. Jag har bara varit över 4000 möh två gånger och min gräns verkar ligga ungefär där, men sen blev det inte så stor skillnad, snarare tvärtom var jag rätt fräsch där ovanför faktiskt.

Packningen

Springland hotel var gemytligt och det var gött att äta frukost i lugn och ro, de hade supergoda omeletter på beställning och jag gillade kaffet. Men mestadels bestod dagen i att packa om för på något märkligt sätt vägde väskan ändå mer än 15 kg när det var dags ge sig av och vi hyrt sovsäckar (hade vägt med min sovsäck hemma) och fyllt på lite snacks. Vi packade upp, packade undan kläder från resa och till Safari, portionsförpackade, ratade…. tyvärr dumpade vi en del våtservetter som i slutändan hade varit fräscha att ha några fler men annars var det bara bra att minska ner lite och inga problem att dela på myggstiftet till exempel (jag hade köpt ett av glas?? hur tungt??)

img_8222img_8223Jag kan inte påstå att jag varit i Moshi för jag gick inte ens utanför hotellet. Vi var ut och käkade en bit bort inne i byn kvällen innan då vi landat men det var bara mörkt. Mest försökte jag vila och ladda och hantera tankar. Så mycket tankar, hade svårt att landa i det stora i att faktiskt vara där på plats, samtidigt som jag inte ville förminska det. Jag låg knappt vid poolen och solade ens den dagen för jag ville inte bli trött eller bränd och slösa på krafter. 

Vi fick också prata en och en med Linda och i min dagbok har jag skrivit om vilken press jag ändå kände, jag försökte mota bort den men den fanns där. Jag ville verkligen upp och jag visste att jag förväntade det av mig själv, att min omgivning förväntar sig det och när jag dessutom har vandrat en del, varit en del på lite hög höjd förut, har en lite öppen profil på blogg och sociala medier än vad kanske alla har så kändes det…. ja, rätt tufft faktiskt. Jag visste innerst inne att jag aldrig skulle ge upp, men risken fanns ju såklart att jag skulle bli sjuk. Och jag vet inte hur jag skulle ha hanterat det, det vet jag fortfarande inte.

Linda sa något jättebra och träffande den dagen, när vi alla satt och pratade förberedelser och höghöjdssjuka och packning: Känslan ni har nu, inför berget, när ni inte varit där och inte vet hur det ser ut eller hur det kommer att bli. Oavsett hur det går, om ni går ända upp på toppen eller inte, så kommer den här stunden aldrig mer tillbaka. Från och med vandringen så har ni varit på berget och plötsligt är alla referenser ändrade och det kommer vara svårt att minnas hur det kändes innan. Det var det sista jag tänkte innan jag släckte lampan för sista gången inomhus på en vecka.

  • img_8232

img_8219

Kilimanjaro – allt om resan

Jag har tänkt så länge att jag velat berätta om Kilimanjaro men det har inte hunnits med. Jag skrev dagbok hela resan och tog massor med foton, men direkt efter var det så mycket att smälta och sen fortsatte året med så mycket annat så till slut började jag tänka att det får bli en återblick när det gått ett år. Och det har det nu. Jag blir påmind av det av vädret ute och av allt runtomkring, vi åkte två dagar efter alla hjärtans dag och kom hem två dagar innan Vasaloppet.

Före avresa

I flera månader hade jag tänkt på det och tränat inför det men som det så ofta blir så blir inte träningen riktigt som tänkt och i slutändan när allt ska packas ner i väskan så ryms det inte riktigt… och så dyker de vanliga fjärilarna i magen upp. Jag hade en konstig skada i ena armen också, handen svullnade och inte förrän några dagar innan avfärd fick jag slutgiltiga beskedet från läkarundersökningen att det inte var någon fara, mer än för någon annan, att vistas på hög höjd. De hade kollat alla kärl kring hals och nacke med MR och ultraljud och fortfarande vet ingen vad som orsakade svullnaden men det var i alla fall inget farligt. Riskerna på hög höjd är många, samtidigt som det allra mesta dels går att hantera på berget och en del saker går ändå inte att veta i förväg, som hur en ska reagera på höjden. Däremot så behöver kroppen vara frisk för en sån strapats, så nervositeten att råka bli förkyld, äta något dåligt eller stuka foten eller något annat var värre än den nånsin varit inför något av alla långlopp och annat jag gjort.

IMG_3015.JPG

Vi hade en träff i Stockholm i november tre månader innan avresa och det var toppen, få träffa gruppen och vår svenska färdledare Linda Åkerberg som skulle med på hela resan och en representant för resebyrån Äventyrsresor. Det blev lite mer verkligt då och vi gick igenom packning och andra förberedelser. Packningstipsen var bra, träningstipsen var inte så bra. De var väldigt diffusa och såhär i efterhand kan jag förstå dels varför det blev så och sätta tipsen i förhållande till hela gruppen och till prestationen, men då var jag väldigt frustrerad och besviken över att det inte var tydligare. Träningstipsen bestod av ”grundfysik och träna kondition och puls”. På riktigt, inga mer detaljer. Andra resebyråer skickar ut hela träningsprogram en ska följa och jag är väl mer åt det hållet att jag hade velat veta, men vi hade med oss allt ifrån en ironman till några som aldrig någonsin vandrat och som heller inte var så intresserade av träning alls så att göra ett program som fungerar för alla hade ändå inte gått. Jag har däremot satt ihop ett eget inlägg utifrån mina erfarenheter, bakgrundskunskaper inom träning och den här typen av prestationer för dig som vill förbereda dig.

Spoiler alert: det handlar om mycket mer än bara själva träningen som sker på ett gym eller i något motionsspår.

DSC_0219.JPGUtsikten från rödberget på en av mina testa packningen-promenader

Packningen

Packningen är ett inlägg i sig, jag skrev en packlista som jag nu (snart) har uppdaterat med vad jag faktiskt använde och vad jag inte behövde och vad jag fick panikdumpa på hotellet innan vandringen.

Resan

Jag reste med äventyrsresor och en specialresa för bara kvinnor. Det tilltalade mig även om jag hade kunnat tänka mig åka med män också, men det var färdledaren som lockade och att det var en speciell satsning på att få med fler kvinnliga guider på plats. Linda Åkerberg är en äventyrsprofil som jag vet brinner för vandring och är erfaren och intresserad av hur allting fungerar på hög höjd. Det vet såklart de lokala guiderna också och de var huvudguider, men att ha en person med som är mer lik en själv det är alltid positivt tycker jag och en person jag har förtroende för via sociala medier och som då redan känner huvudguiden och har gått med honom förut, det är bra.

Resan var 12 dagar totalt, inklusive resa, och med möjlighet att lägga till några dagar safari eller strandhäng på Zanzibar. Vi valde att åka på safari när det ändå kändes som en once in a lifetime, men mer om det i ett annat inlägg. Resan kostade 34000 kr då, köpt sommaren 2018 för att genomföras februari 2019. I år är priset höjt till 37500 kr men resan med samma upplägg och med Linda som färdledare finns kvar, de är där just nu faktiskt! Resan var också klimatkompenserad men det är väl det mesta numera men så tillkommer kostnad för visum vilket man måste köpa på plats (enklast, särskilt när man inte bor i Stockholm) och dricks till guiderna. Så det är mycket pengar men jag kollade runt mycket och det är prisvärt för vad som ingår. Linda hade också modifierat resan lite och lagt in en extra acklimatiseringsdag före avfärd i Moshi jämfört med en del andra varianter på Äventyrsresor och även själva vandringen innehöll en extra acklimatiseringsdag. Det bör en ha, men det är lätt att snåla på för det blir dyrt med guider och alla resor blir såklart dyrare ju fler dagar det är. Men chanserna att nå toppen ökar avsevärt med bättre acklimatisering och det är ju ändå toppen som är det stora målet för de allra, allra flesta som är där.

Vilken rutt upp på Kilimanjaro

Det finns sju olika leder upp och de går från lite olika håll och är olika långa. Mweka route används bara för att gå nerpå. Olika guideföretag har lite olika upplägg också så vi tog till exempel en etapp på två dagar (Baranco-Karanga, Karanga-Barafu) som går att ta på en dag. Det var den dagen som gjorde att vi fick en extra acklimatiseringsnatt kring 4000 möh och en behagligare tur än att pusha på. Jag försökte läsa på innan men det var svårt att greppa när jag aldrig hade varit där, nu känns det däremot mycket mer tydligt. Det finns också statistik på hur många som klarar toppen längs de olika lederna men det skulle jag inte fästa för mycket stress vid, såhär efterklok som det är lätt att vara. Det ligger absolut nånting i det men det har lika mycket med vilka guideföretag det är och hur snabbt det går. Marangu route är känd som coca-cola route och är en av de allra vanligaste och anses lättast. Den är dock även mest besökt och därmed mest folk. Där går det bo i små stugor längs rutten. Den kallas så eftersom de sålde coca-cola där till trötta turister förut men numera är det lite mer seriöst och en rejäl städinsats är gjord och det är förbjudet med plastflaskor på berget nu.

routes.png

Vi gick Machame route och den är känd som ”whiskey route”, varför vet jag inte, och den anses vara svår men med väldigt varierad och vacker terräng. Den går genom alla klimatzoner och terränger som som finns på Kilimanjaro vilket är många eftersom det är världens högsta fristående berg så det går från lågland och regnskog till högt upp med alpin öken och glaciär.

Här är en lista över de olika rutterna för dig som vill läsa mer.

Dag 1 – Avresedagen

Jag åkte från Umeå på lördagen den 16 februari 2019. Jag bokade anslutningsflyget med äventyrsresor så det inte skulle kunna strula med något kring det, eller snarare OM det strular så får de fixa. Lätt värt att betala lite extra för den biljetten, tror jag betalade ca 1000 kr per väg och det kostar det ibland ändå. Skönt slippa övernatta också men det blev en lång dag på Arlanda som jag slog ihjäl med att läsa och dricka jättemycket kaffe, gå på clarions gym och sen mötte jag upp Johanna rätt tidigt och åt middag och följde alla deltagares ankomst från olika i facebookgruppen och slutligen möttes vi upp vid gaten på kvällen vid sju-åttatiden. Det var nattflyg vilket var rätt skönt, även om det inte var hela natten eller någon tidsskillnad.

img_8138Lämnade ett svartvitt Norrland

Löpning minskar ångest och effekten håller i sig flera timmar efter så jag brukar försöka springa innan långflygningar. 

Flygningen gick bra, jag som är flygrädd kunde koppla av men sen blev det en låååång morgon i Addis Abeba på flygplatsen där det inte fanns nånting att köpa att äta nästan. Bara konstiga bufféer och absolut noll koll på innehåll. Men då var vi så pass nära att det ändå mest bara pirrade i kroppen av positiv resfeber och efter några timmars mellanlandning lyfte vi mot Kilimanjaro International airport i Arusha.

img_8155Hälften av turisterna ska bara på Safari som ni kanske kunde gissa…img_8213Här började vi uthållighetstestasimg_8158Livrädd bli av med bagaget så flög i det viktigaste, gaaaanska varmt stå i passkö

När vi landade började gruppdynamiken, det var superlång kö till visumköpen och passkontrollen och reaktionerna var oväntat förvånade. Vi var några som rest lite mer som inte var så överraskade, men enligt Linda brukade det gå jättesmidigt så vi kanske hade otur. Jag hade magknip efter resan så jag ville mest bara lägga mig ner men är det något jag är van vid så är det den här typen av tråkig, varm väntan. Så plötsligt var alla ute på andra sidan och nån ängel hade varit och köpt vatten åt alla och delade ut flaskor. En chaufför väntade på oss med en minibuss och de hivade upp alla väskor på taket (som alla kom med flyget!) och så åkte vi iväg mot Moshi och Springlands hotels.

Vi var i Tanzania!

img_8217

DSC_0697.JPG

DSC_0331.JPG

Min bucket list 2020

Så har det gått nästan en månad in på det nya året och jag har ruvat lite på min planering och mina mål. För två år sedan, alltså inför 2018, hade jag så många idéer och kände mig inspirerad och nytänkande och satte en bucket list istället för nyårsmål och löften och ett temaord. Det blev väldigt, väldigt bra och jag genomförde i princip allt och lite till så när året var slut så var jag glad och nöjd men hade lite svårt att komma på nya mål i starten på 2019 och istället hade 2019 fokuset med fjälledarutbildningen som jag redan var mitt uppe i och den resa jag bokade under 2018 stundade…

Min bucket list inför fjolåret var med andra ord rätt kort och såg ut såhär:

  • Bada varje månad nästan check på den! I mars bara bastu med snörullning som närmast men annars missade jag bara april, november och december. 
  • Ta grönt kort i klättring det här blev aldrig av, trots att flera kompisar tagit kort och är och klättrar på iksus nya hall men tiden… den prioriterades inte på klättring.
  • Starta AB – det vill jag göra av flera olika skäl till de uppdrag jag utför som fjällguide, löpcoach och yogainstruktör då och då men när det kom bud om att insatsen skulle sänkas sköt jag på det till 2020. 
  • 10 tältnätter – check. Jag hade 36!

Sen hade jag några träningsmål också som egentligen inte är tidssatta men jag var betydligt närmre att springa 5 km under 25 min än jag varit på länge, jag sprang väldigt många härliga långpass både i fjäll och i Umeå om än inte något fjällopp eller halvmara, jag löpcoachade min första grupp och jag ville träna för en urstark bål. Det sista gick bra men kändes lite misslyckat ändå när jag avslutade året med ryggskott men jag tröstar mig med att det finns fler orsaker och jag kan tryggt säga att jag ÄR stark i bålen nu, att jag får ont i ryggen ändå ibland beror på något annat. Så med tanke på det var det ju ändå värt det, för jag märker skillnad i annan träning av att jag är betydligt starkare än på länge. Nästan alla outdoorprojekt jag hade tänkt genomförde jag också, det blev lite färre av egna guidningar men till förmån för att istället göra klart utbildningen till fjälledare, vilket jag ju ändå behöver om jag ska fortsätta jobba med sånt. Därav blev det inte lika viktigt med punkten om AB heller. Så sammanfattningsvis bestämde jag mig nog ändå i september 2018 att kommande året skulle bli ett outdoor-år. Fjällåret. Och det blev det ju också! När september var slut ifjol grottade jag in mig inomhus och har sen dess knappt varit ute på något frilufsigt och det har också varit skönt och välbehövligt. Men nu börjar jag längta!

Nu är det förutom årsskifte även jobbskifte för min del, eller anställningsskifte kanske passar bättre. För mitt heltidsjobb  Jag kommer göra till stor del liknande uppgifter, projektleda bygg- och flyttprojekt, men som konsult. Jag har varit ledig nästan sex veckor, så när som på tre dagars jobb på gamla stället, en provdag och en tvådagarskurs på nya. Otroligt skönt och välbehövligt och jag funderade en hel del på vad jag skulle göra med den här tiden men kom fram till att jag nog inte ville göra särskilt mycket. Kroppen har strejkat med ryggen men jag har kunnat åka en hel del skidor ändå. Knappt det småfix jag tänkte jag skulle göra har jag ”hunnit” (läs: prioriterat/haft lust med). Så det var nog helt rätt att stanna hemma. Istället har jag varit massor med Bella, tagit sovmornar, åkt skidpassen i dagsljus och allmänt slöat bort dagarna. Nu börjar peppen och planeringsinspirationen komma tillbaka och det känns roligt tänka på kommande året!

Jag har skissat lite för mig själv och det blir en bucket list i år igen. En kombination av saker jag vill göra mer av, sånt jag vill komma till skott med och som finns kvar sedan tidigare.

Min bucket list 2020

  • ta grönt kort i klättring
  • paddla
  • gå en smideskurs
  • starta AB
  • guida en egen fjälltur
  • uppdatera bloggen/hemsidan bättre
  • vinterbada
  • utflykt varje månad
  • äta mer fisk och vegetariskt
  • Fråga var köttet kommer ifrån på restaurang och välja bort om det inte är från Sverige
  • meditera varje vecka
  • åka långlopp på skidor
  • springa ett fjällopp och springa mer i fjällen
  • göra en resa som inte är ”outdoor”
  • träna bålen 2 ggr/v inklusive röven
  • löpcoacha
  • Äta på restaurang en gång per månad (ej lunch)

Så det är i stort sett en fortsättning på fjolåret och det är lite så jag tänker att jag vill ha mina årsmål också. Inte så mycket måsten, till exempel inte sätta upp ett måste kring yoga (därav meditera varje vecka, men inte varje dag, för jag behöver lite push ändå) men sånt som jag ändå vill få mig själv att göra. Något att komma ihåg året för, ”jamen just ja 2018 det var ju året då jag guidade i alperna för första gången och tatuerade mig”

Men att börja på någon helt ny vana eller ta bort någon ovana har jag dels inget behov av och det behöver isåfall inte börja med nyår. Det kommer att komma nya rehabövningar jag behöver göra nån period, jag kommer behöva fortsätta anstränga mig för att laga nyttig mat (även om jag tycker att ägg, broccoli, pasta och popcorn räcker himla långt), jag äter sällan kött men jag skulle verkligen kunna äta mer fisk och anstränga mig liiiiite mer i min vegetariska mat också. Jag vill utvecklas och göra fler projekt inom fjäll och träning men jag vill också verkligen hitta tid för helt andra saker, som att pyssla, slöjda och gå på restaurang med familj och vänner.

Skidhelg i Ammarnäs

Förra helgen var en såndär kanonhelg igen, som det ibland kan bli. Vi har pratat i flera år om att åka på träningshelg i Ammarnäs jag och min bästa skidkompis Sofie, eller att åtminstone ha träningsläger på hemmaplan och bara fokusera på skidor, åka två pass om dagen och resten av tiden hänga och äta. Inte har det blivit av. Vi har varit på skidträningshelg i Saxnäs två gånger ihop (2016 och 2017 och jag en gång till ifjol 2019 då hon inte kunde) och så var vi på en anordnad skidhelg i Ammarnäs för två år sen, några veckor innan vi skulle åka Kungsledenrännet för första gången och det var guld värt. Det var nog faktiskt den helgen som gjorde att vi klarade det. Men äntligen blev det en helg vi båda kunde och vädret såg lovande ut. Dessutom fick vi med oss pappa som sällskap, en riktigt bra kombo och vi fick också några småprojekt och lite planering gjort.

Torsdagkväll gick åt till att köra upp men på fredagmorgon möttes vi av ett kanonfint Svennes spår, pistat dagen innan och sen dess hade det snöat en del men det var ändå fint före. Det flöt på fint även om det inte gick särskilt snabbt. I Umeå har all åkning på isig konstsnö gjort att tiderna varit rätt snabba även om inte åkningen varit särskilt bra, här blev det precis tvärtom!

Jag körde med andningsmask eftersom jag varit förkyld i flera veckor och aldrig blivit riktigt hundra och inte vill irritera luftrören i onödan. Råkade dock tappa själva filtret efter första dagen nånstans i nysnön och då hade faktiskt förkylningen släppt så det gick bra utan också, både med mask utan filter som jag testade först (hjälpte ganska okej!) och helt utan. Men tips till alla som får kalla luftrör, kanske har astma eller köldastma, de funkar jättebra! Man ser lite galen ut men det är väl investerade pengar även om de är lite dyra, det är en frigolitbit värd sin vikt i guld.

Första dagens pass blev ett mittemellansnabbt pass i 1,5 timme för att testa spåren, backarna, formen och så vidare och det kändes bra! Vi bestämde oss för intervaller på eftermiddagspasset och däremellan skulle vi hinna valla… Ingen rast, ingen ro på det här träningslägret! Men det gick fint och vi hade egentligen inte någon tid att passa mer än middag och bastu. Så intervallerna blev backar, tio stycken och vi gjorde det enkelt för oss. Först värmde vi upp till första bästa treans växel-backe och så körde vi den fem gånger. Det tog ca 35-40 sekunder per intervall och gick faktiskt riktigt bra, härligt känna det svarar när man trycker på lite. Men flåsigt! Sen fortsatte vi varvet och kom till andra halvan av Svennes spår där det är lite brantare backar och så valde vi ut en för tvåans växel och körde den fem gånger.

treans-backen fotad dagen efter eftersom intervallerna skedde i pannlampans sken

De intervallerna blev ”bara” knappa 20 sekunder men det räckte för att få känna på puls och lite syra i benen. Sen åkte vi varvet ut och var nöjda med det, det behöver inte vara krångligare än så! Så lyxigt kunna köra vart som helst eftersom det är så lite folk (och jag känner 90% av de vi eventuellt skulle ha mött) så det är bara att välja backe, och backar är enklare än att försöka göra några längre intervaller eftersom spåret är ganska kuperat (även om det finns en lång flack del i början/mitten/slutet nere på raningen). Hem till hamburgare och sen efterlängtad bastu!

Dagen efter vaknade vi till fint före och nypistade spår men med lite nysnö på. Vi fick uppehåll precis när vi skulle köra och det var bara härlig surfkänsla i spåret, jättefint under och bra stavfäste. Första passet var långpass och det gick bra hålla nere pulsen och uppe humöret, vi unnade oss små pauser på krön och drack var tjugonde minut och tog energi efter en timme. Efter 2 timmar och 15 minuter var vi nöjda men med känslan av att ha orkat mycket längre om det behövts, det var en go känsla! Men också hungriga så det var inte dumt att komma hem till doften av pyttipanna….

Vi är lite farliga på pauser dock så de ska tränas bort, sportklockans krassa sanning talar sitt tydliga språk att det här laget vilar lite väl mycket och det såg vi redan på rännet att tiden rinner iväg fort, det var visserligen välbehövliga pauser men det är också lätta minuter att kapa.

Treansbacken igen, lite tyngre men med känslan av att orka hela i bra tempo gjorde att den kändes helt okej även lugn. (den är längre än den ser ut)

flacka delen av Svennes spår

Vi filmade också en del! Det är så sjukt nyttigt. Såg dels själv hur jag vispade med stavarna och lite annat jag kan träna på men sen ville jag visa den för min fysio också för att kanske få lite ledtrådar om mitt ryggont och han såg ganska tydlig skillnad på höger och vänster ben som jag inte såg själv så nu får jag ”träna vänster röv”…   Det var också väldigt fotogent så vi tog oss tid till det också, lugnt långpass som det ändå var.

Härlig känsla efter långpass! 

Efter långpasset var det skidskytte på TV och inte alls lika slitna som dagen innan så det ändes inte ens motigt med ett andra pass. Det skulle dock bli ett kort pass klassiskt bara, men det där med ”bara” fick jag äta upp litegrann. Jag hade glömt hur lite jag gillar klassiskt. Men för första gången i mitt liv åkte jag på elljusspåret bakom skolan! Det var kuperat så det räckte och blev över och jag har så himla dåligt glid på mina skinsskidor tycker jag, och jag är för seg, öm och svag i ryggen för att staka så det blev en mental krasch som det så ofta blir för mig med klassiskt, särskilt innan jag kommit in i det. Man får ju offra lite glid när man har tejp eller skins (eller för mycket fästvalla) men hellre det än släpp faktiskt, men ändå…. jag gillar fristil och det passar mig bättre både tekniskt, för att jag övat mer och för ryggen. Men några varv så var vi nöjda och sen lyxade vi till det och for och käkade på GC. Ja, det blev hamburgare igen. Men renfärsburgare, riktigt smarriga är de!

Söndag och sista dagen vaknade vi upp till fortsatt fint väder, klart och något kallare. Ner mot fem-tio minusgrader men förhoppning om sol. Fredagen (17/1) var faktiskt dagen som solen återvände till vår nivå på Nolsia, men det var tyvärr mulet då så det var efterlängtat när den faktiskt dök upp på söndag förmiddag!

Eftersom det var hemresedag kunde vi inte åka ett så långt pass och vi ville också ha mer intervaller så eftersom vi körde backar på fredagen var planen långa flacka. Kanske lite konstig ordning på upplägget men jag kände mig förvånansvärt pigg på söndagen! Det var nog långpasset som satt som ett schmäck och var tillräckligt lugnt, jag vaknade mycket piggare på söndagen än på lördagen.

Vi tog talluddvägen som jag kallar den, alltså landsvägen uppströms vindelån som vintertid är en skoterled, för den är flack och perfekt för långa intervaller. Dessutom skoterspår som är brett och fint att åka på och som pistas då och då, men som är det underlag som mest liknar Kungsledenrännet vilket ju är bra att träna på om man ska åka just Kungsledenrännet….  eller rännet* som vi närmast sörjande, artikulationslata västerbottningar säger. (ränne funkar också om man vill vara riktigt lat.)

*Behöver jag förtydliga att ”att ränna” är att fara (förlåt jag vet det är inte heller rikssvenska) fort fram. Kuta järnet typ. Eller långt. Att springa. Att åka skidor. Säg att det finns i övriga Sverige eller att min läsarkrets är tillräckligt liten? Nu fortsätter vi iallafall.

Flackt och fint för norska intervaller, 4×4 minuter med 2 minuters vila emellan. Föret var lite kallt och trögt så det blev mestadels treans växel men bitvis så trött att det fick bli tvåan. Nästan aldrig gick det köra fyran och jag undvek det också, för att få det lite jobbigare. Och för att jag behöver träna trean mest, för det har några gamla skejtveteraner tipsat om. Det är som motsvarigheten till att lära sig staka, det går hålla på hur länge som helst i lite olika farter i allt från lite flackt utför (om det är kärvt eller man är jättetrött) till ganska brant uppför. Och framförallt på flacken och på skoterspår är det kanon. Så sagt och gjort, vi tog i och jag trodde lungorna skulle pipa ur bröstkorgen och det är inte ofta jag lyckas med det på skidor! Det brukar ibland bli lite för snabbt och lätt och då tappar jag antingen flåset eller balansen, så det var bara bra att det inte gick så snabbt. Usch och fy vad tungt det var just då men fy tusan vad härligt det var sen!

Såå trött! Men också såå nöjda!

Sen gled vi hemåt i maklig takt och kunde sammanfatta en superbra träningshelg för Team Vallafritt som vi heter i år. Fem pass på tre dagar, totalt drygt fem mil. Två intervallpass av olika sort, ett långpass och ett klassiskt. Och ett mellanmjölkspass som faktiskt är bra att göra ibland de med. Massa god mat, massa vinterstudion och bara häng i stugan och otroligt mycket sömn. Och så ser ni ju omgivningarna, snö och vinterlandskap. Tänk att det äntligen blev av, och att det blev så lyckat. Underbart!