Fårö camp 2020 – en träningshelg utöver det vanliga

Vilken helg som precis passerade, jag vet knappt var jag ska börja. Det har nu gått tre veckor sen den här helgen och jag nyper mig fortfarande i armen då och då och undrar fortfarande om det verkligen hände. Så många som skrivit liknande saker i inlägg, och det är väl ett tecken på att alla har haft kul. Kanske berodde det på det ovanliga året med extremt lite happenings, inga event eller lopp eller resor. En väldigt efterlängtad träningshelg var det iallafall och för egen del så nyper jag mig i armen att jag varken blev förkyld, var småskadad eller nånting annat. Den blev helt perfekt.

Jag får börja med att skicka ett stort tack till Sofie Lantto som tagit massor med fina bilder som vi får använda. Ni lär se vilka som hon tagit och vilka som är från min mobil. Hon har dessutom bloggat själv om camp Fårö.

Vi kanske tar det från början ändå, vad är det jag har varit på? Jo, en träningshelg på Gotland, närmare bestämt Fårö. Kallad Fårö camp 2020 av arrangörerna Johanna, Fredrik och Sofie. ”Skidåkaren byggs på sommaren” stod det i inbjudan som jag hittade på Johanna Ojalas instagram. Jag läste inte jättenoga först och trodde det var i Östersund, upptäckte att det var på Gotland och precis då hävdes reserestriktionerna mellan regionerna och jag bokade samma dag som tusentals andra visade det sig. De andra har främst varit där under högsäsong dock, som väl alla läst i tidningarna, och nu var det däremot hur lugnt som helst och särskilt där vi höll till.

Resan

Flyget blev inställt, tåget fick jag boka om två gånger, båten en gång men allt löste sig. Jag reste nattåg i egen kupé, båtbuss och färja och därifrån minibussar. Hur smidiga byten som helst, nattågen kommer in precis där bussarna går. Allt var med och det var längesen jag reste så pass lätt ändå, även om yogamattan, cykelhjälmen, ett par löparskor och ett par pjäxor var med. Rullskidor, stavar och våtdräkt fick jag låna, så lyxigt. Vi skulle åka klassiskt och jag har bara skejt ändå och otroligt skönt att slippa åka nattåg hem med en blöt våtdräkt i väskan. Mycket mer än så visste jag inte före, programmet hade vi inte fått se i förväg och bara en liten hint om ”räkna med två pass per dag” så det var bara att gissa lite. Tur jag är ganska van både på träning och resor, ändå fick jag resfeber och packningsnoja men mest för att jag längtade så fruktansvärt mycket. Kanske bidrog även den aningen smala infon till att upplevelsen blev ännu bättre, inga förväntningar utan bara stor längtan och förhoppningsfull.

Visby

Jag har aldrig varit på Gotland och ville gärna hinna se litegrann, åtmistone av själva Visby nu när jag skulle dit. Jag hade tankar innan på att stanna några dagar längre men med facit i hand hade det nog blivit lite väl mycket packning. Istället, eftersom resan tajmade så bra, tog jag en tidig morgonfärja och anlände redan vid lunch och fick på så sätt några timmar på egen hand i Visby innan alla andra kom. Jag tror det får bli ett helt eget inlägg nångång, men det var riktigt kul att få se ringmuren och jag hade tur med vädret också. Gick och strosade bland alla pyttesmå gamla fina hus med gott om tid när jag blev uppringd att alla andra redan var i hamnen. Så det var bara att gå dit och säga hej och sätta sig i en minibuss som började rulla mot Fårö.

Fårö och Sudersand resort

Fårö behöver kanske likt Visby ingen närmare presentation, en ö norr om Gotland som är så nära att det är en vanlig bilfärja som åker fram och tillbaka hela tiden, en såndär som är gratis och räknas som väg. Vi passerade åkrar med lustiga små hus med halmtak, jag hoppas de var till får men fick aldrig nån förklaring, och stenmurar mycket prydligare än på Öland men av samma anledning, gjorda av stenar från åkrarna för att kunna bruka den och för att separera åkermark.

Sudersand resort var supermysigt och det var lågsäsong så det kändes som vi hade hela stället för oss själva. Utomlandskänsla med vitkalkade hus och stenlagda uteplatser och bara några hundra meter ner till havet. Vi gick ner samma kväll, och sen nästan alla mornar och kvällar därefter plus några dopp direkt efter träningspass.

Upplägget

Upplägget för hela helgen var som sagt ”skidåkaren byggs på sommaren” så temat var längdskidor. Vi fick programmet för helgen när vi kom till stugorna och direkt vi kom första kvällen och hade fått våra stugnycklar och lämnat väskorna hade vi en genomgång av helgen och en första föreläsning om skidteknik följt av ett kort rörlighets- och styrkepass för skidåkarmusklerna innan det var dags för middag.

Dagarna innehöll sen ett morgonpass före frukost, ett förmiddagspass och ett eftermiddagspass som grundkoncept, det justerades lite efter väder och vilka pass det var och transporter och på söndagen hemresa. Så jag räknade till totalt åtta pass fördelat på fyra dagar, med bra blandning. Perfekt upplägg för mitt tycke och även för mig fysiskt, det blev inte ett dugg ensidigt och mycket teknik och skidfokus men även några ganska grisiga pass. Eller snarare ett utflyktspass jag råkade göra lite grisigt och ett äkta grispass.

Tränarna för helgen – Johanna Ojala och Fredrik Åström.

Två av tre tränare och arrangörer för helgen fångade på ganska kass bild, den tredje som inte syns i bild är Sofie Lantto som tagit de fantastiska bilderna som synts i sociala medier efteråt. Under lägret lade jag bara ut mina egna men Sofie är den bjussigaste fotograf jag nånsin träffat på och hon skickade ett gäng bilder från helgen för oss alla att använda så de bilder här i inlägget där ni tänker ”åh jädrar, det är ett bra foto”, eller att jag själv är med på det och det inte är en tafflig selfie – ja då är det Sofie som är fotograf.

Öppet vatten-simning i blå lagunen

Fredag eftermiddag bjöd på sol och simning i blå lagunen. Vi åkte och köpte på oss lite goa bullar från Sylvis döttrar, ett konditori på vägen, och så var det utdelning av våtdräkter att låna. Vi fick låna från märket Orca, jag har en i det märket också så även om jag är jättenöjd med den så var det skönt att slippa resa med en blöt våtdräkt hem på natttåget (visste inte varken exakt program eller torkmöjligheter innan). Kul att få testa också, även om jag är för rudis för att riktigt förstå och känna skillnaderna, jag är glad för all flythjälp jag kan få bara.

Vi delade in oss i två grupper: ”gillar inte att doppa huvudet” och ”jag kan nog simma till bryggan (typ 100 m ut) och tillbaka”. Jag gick för gruppen som kunde simma till bryggan, även om det inte var helt sant. Men doppa huvudet älskar jag ju och jag har klarat 50 meter inomhus och jag har frisimmat en kilometer utomhus två gånger, med bara korta bröstsimspauser som jag trots gps-klocka inte riktigt vet hur långt det blivit. Några var förstås superduktiga och hade kunna simma runt hela blå lagunen men de flesta i vår grupp var väldigt lika mig. Vi hade Sofie som instruktör och vi körde massvis med olika övningar, korta och enkla och fokusera på en sak i taget. Det var lyssna på fiskar, krama diskdrasa och krokodilögon bland annat. Krokodilögonen var en siktövning efter att jag simmat snedare än Hanna Marklund i mästarnas mästare.

Supernyttigt och kul och när vi var klara var det hopp och lek och då gjorde jag precis det, gick och hoppade från en klippa och sen simmade jag runt bryggan och tillbaka utan att ta en enda paus! Så stolt och nöjd, det var ett stort kliv för mig i min simning faktiskt, att hitta lugnet och rytmen och bara puttra på.

Ville ta en fin bild och kände mig inte bekväm i hur jag skulle stå i våtdräkt… så jag fick lära mig ”rätta till glasögonen-posen” av de mer erfarna simmarna
Så mysigt kunna gå till havet morgon, middag, kväll.

Rullskidteknik och raukstauk

Skidåkning var huvudfokus och det låg som tema över alla pass, men det var också flera rullskidpass och mycket fokus på teknik. Både föreläsning, teknikträning, teknikbana, övningar och så små tips längs vägen. De var guld värt och båda coacherna var duktiga på att förklara och visa. Det ska ju inte bli för mycket tips heller, men en riktigt bra tränare ser vilket tips som det är dags för och kan cuea det till just den personen också.

cue = instruktion inom träning, det en tränare/instruktör vill att den andre ska göra. Det kan man jobba hur mkt som helst med, hur, när och vad  som sägs.

Lördag förmiddag åkte vi långpass och jag som åkte klassiska rullskidor för första gången dan innan kände mig inte direkt stabil så jag tog ett par med lite trögare hjul så jag skulle kunna försöka ta i med bålen och så som vi tränat på, utan att det skulle gå för fort. Drygt två timmar senare, genomblöt av regn, sist av alla och med ett humör ganska långt nere nära Kina och en rygg tröttare än ringaren i Notre Dame så kunde jag konstatera att det blev precis så. Jag tog i och tog i men det gick inte fort. Det var ändå en fin tur och det är ju kul att ha gjort ett sånt pass, även om jag faktiskt missade lite av utsikten. Tur att några fotade och tur att eftermiddagens intervallpass blev flyttat, det var nog delvis min förtjänst för alla var trötta men tröttast var nog faktiskt jag.

Raukstauk = att staka längs en raka med raukar. Myntat av deltagare Fåröcamp2020.

Utrustning

Utrustning fick vi låna, både rullskidor och stavar och våtdräkter. Det ena från team sportia i Gävle (jag tror allt var därifrån) och det andra från en återförsäljare av Orca. Det var inte dumt, särskilt med tanke på resandet också, och det är kul få prova på lite olika innan man eventuellt ska köpa, eller även om man har egna.

Utrustning fick vi låna, snacka om lyxigt! Även om det blev lite huggsexa om vissa längder på stavarna.

Yoga, rörlighet och bålstyrka

Det var också flera pass rörlighet och styrka i lite olika format. Första kvällen ute på terassen som välbehövlig rörelse efter resan och lagom kom igång. Bålstyrka efter strandlöpning på fredagmorgon och yoga bland sanddynerna på lördagmorgon.

Sofie Lantto, yoga på stranden.
Fredrik visar bålövning i utegym, typ såhär mycket ska man alltså luta fram när man stakar.

Strandhäng, bullar och ambulansåkning

Jag åkte ner själv och vi blev indelade i hus om tre personer, några som kom i par fick en stuga själva. Många kände nån men jag tror ingen kände fler än en eller möjligen två sen innan och rätt många var som jag helt solo och såna grupper brukar alltid bli bra. Vi roterade och blandade automatiskt vid alla måltider. Ja, alla coronatankar var faktiskt ganska långt borta, det var bara att betrakta oss alla som ett sällskap vilket vi ju var. Ingen åker ju på träningshelg om man är förkyld heller så riskerna var rätt små, flera hade antikroppar bevisat dessutom. Det var helt underbart att kunna gå ner till stranden närsomhelst och jag hade tur och bodde med två triatlether varav en fastnade på många coola bilder p.g.a. var väldigt cool, en såndär som gillar alla sporter jag gillar men gör allting mycket mer och längre, fast hon också är trevlig och har ett vanligt liv med familj och jobb. Det är också hon som tagit de bilder på mig som inte Sofie tagit.

Mellan passen åkte vi minibuss och det är svårt återberätta hur kul vi hade, och förvåningen och lättnaden när vi upptäckte att hon vi åkte med var ambulansförare och hade minst sagt koll på vad hon gjorde. Förutom vägbeskrivningen. Vi var långt in i skogen när vi var på väg och skulle köpa bulle, men fram kom vi och Sylvis döttrar hade kanelbullar, kardemummabullar och alla möjliga sorter, även mjölkfria. Vi köpte med oss och vi återvände. Och den eftermiddagen då det ösregnade och kropparna behövde vila hade vi en skön eftermiddag med lite fri tid att vila maten på och sen en sightseeingrunda till en strand med en fyr. Det var rätt regnigt men ändå, en kul utflykt och det är ändå skönt att komma ut och inte bli liggandes på sängen inomhus och äta chips hela eftermiddagen.

Vad jag njöt av den här vyn, att traska ner till havet!

Intervaller i sand

Sista passet blev det köttigaste, och det var inte tänkt så från början men det blev superbra. Jag hade precis knäckt balanskoden till digonal på rullskidor på morgonen och det var sista dagen, inget att spara på. Så vi joggade över vägen till naturreservatet Ulla Hau och rev av ett riktigt roligt men grisigt pass. Ulla Hau består av flyktsand som rört sig runt på något sätt, geologiintresserade får googla, och det var häftiga backar av sandstrands-sand.

Så många härliga bilder och minnen men den roligaste bildserien är ändå de sista sekunderna på sista intervallen, jag tog backen en gång till för jag visste att det snart skulle vara över:

Det var en perfekt avslutning på en perfekt helg, sen färja och nattåg hem och jag har levt på den helgen sen dess. Det var verkligen den boost jag behövde med både träning, resa, socialt, bada, sol och god färdiglagad mat. Lyx för mig!

Tack!

Semestern, övermäktigheten och skrivkrampen

Semestertder hej hej! 

En dryg vecka in på semestern och jag sitter äntligen på balkongen med en kopp te, ett tänt ljus och datorn i knät. Tänk att det redan börjar bli mörkare på kvällarna! Det är fortfarande ljust dygnet runt men det skymmer ändå lite såhär mot midnatt. 

Så många gånger jag tänkt att jag ska sätta mig och blogga lite, tänkt att jag borde. Tänkt att jag vill. Men det blir inte. Jag har otaliga utkast både påbörjade och i huvudet och jag vet inte hur många gånger jag redan skrivit just det. Det blir liksom övermäktigt.

Så nu ikväll tänkte jag att jag sätter mig bara. Inget av de mer planerade inläggen just ikväll, utan bara stiga över tröskeln in hit igen. För jag gillar ju det här. Men det senaste året har jag haft för mycket annat, runtomkring och inuti. Livet liksom. 

Så jag får för mig att jag inte kan sätta mig förrän jag städat klart eller har tränat eller gjort det ena eller det andra, och så ofta som jag städar ordentligt är det ett under om det skulle komma något nytt blogginlägg någonsin. Det finns ju andra roligare saker. 

Detsamma gäller egentligen städningen, det är såklart jättekul och fridfullt att ha det bortplockat och någorlunda rent (eller lukta-såpa-rent gärna) men det är det ju ändå i bara en sekund innan någon lekt med något, hälsat på eller lagt kläderna på golvet i en hög. Igen. 

Den här våren har ju dessutom varit lite undantagstillstånd och jag kan inte påstå att det var resestoppet som blockerat min skrivlust, inte heller är jag särskilt drabbad personligen. Men det har ju ändå varit en konstig vår så jag har skyllt på den jag med. 
Men nu är det faktiskt städat på balkongen åtminstone och för en gångs skull tänkte jag att bloggandet skulle prioriteras istället och städningen får komma i andra hand. First thing imorgon som det brukar heta. 

Imorgon ska jag också lämna in mina nya rullskidor jag köpt begagnade för nya hjul. Jag är träningspeppad efter några dagars vila på grund av pyttelätt förkylning som tack och lov varken var covid-19 eller urartade till någon annan jobbig förkylning. Före det var jag en knapp vecka i och kring Saltoluokta igen, där jag var drygt fyra veckor i tre olika omgångar och årstider ifjol. Kärt återseende vill jag lova, som hemma! Och utsikten på bilden är över Rapadalen, ingången till Sarek. Det lovar jag att det blir ett blogginlägg om! 

Äntligen sommar! (och sommarplaner!)

Äntligen sommar! Våren var seg i Umeå i år men för någon vecka sen började det hända på allvar och björkarna började slå ut och det började blomma i vårträden som jag tror är någon variant på körsbär faktiskt men ligger alltid någon månad efter Kungsträdgården.

Jag har den här allén utanför mitt kontor numera sen jag börjat jobba i stan och jag går längs den varje gång jag ska gå och köpa lunch eller göra något ärende. En liten lyx och en godkänd ersättare till campusdammen tycker jag.

Som sagt, våren var seg i år och väldigt annorlunda. Mest annorlunda för min del blev vårvintern, slutet på vintern och bästa tiden i fjällen och så fick jag inte vara där. En ovanligt sen, lång och fin vårvinter dessutom, det är precis så att vårfloden dragit igång nu i Ammarnäs och STF har gått ut med rekommendationerna att inte tänka fjällvandring före midsommar. Det är ingen ovanlighet, men lite tidigare brukar det ofta vara farbart för vandrare.

Den här perioden som börjar kännas som att den lättat lite nu, har varit annorlunda men jag tillhör dem som har tyckt att det har varit lite skönt också. Lugnare tempo och hemmahelger. Jag har inte drabbats på jobbet (än iallafall) och hade ingenting inplanerat heller faktiskt. Tvärtom nästan lite mer på jobbet eftersom allt kräver lite mer planering och att en del projekt faktiskt kunnat prioriteras upp när annat prioriterats ner.

Så jag har behövt ta det lite lugnt ändå, inte haft så stort sug efter att flänga runt eller dra igång massa sidoprojekt, däremot har jag längtat efter att längta efter det. Låter det ologiskt? Det är väl bara att längta då? Både ja och nej. Jag saknar att ha planer, jag saknar att blogga och jag har inte saknat idéer men jag har saknat tid och energi.

Nu med sommarsolen har den återvänt och jag har också varit på en hel del utflykter och små äventyr!

Första kvällsdoppet är taget, jag har paddlat runt Ön i Umeälven och jag har varit ute och fikat och grillat med familjen flera gånger och en hel del cykelturer och utflykter med närmsta vännerna också. Och massa löpning på strandpromenaden och på lite stigar. 

Senaste veckan har varit gudomligt sommarväder mest hela tiden men idag ösregnar det och jag har vaknat supertidigt och njutit av två omgångar kaffe i sängen med en tidning om att vandra i vindelfjällen och bara drömt mig bort. Idag ska jag planera lite sommaraktiviteter och sen dra igång sjätte boken i serien om Harry Hole på ljudbok och pyssla på med alla småfix som blivit liggande på grund av tidsbristen. Absolut ingen väderstress att gå ut, tvärtom, och jag har ingen träning inplanerad heller. Lite hemmayoga för ryggen bara. Och nu har ju reserestriktionerna släppts litegrann så det går att planera lite mer inför sommaren, så härligt! 

Harry är för övrigt en anledning att jag inte ”hunnit” blogga, har klämt fem böcker de senaste fyra veckorna, både på ljudbok och pocket. Blev tvungen ta en liten detox nu på några dagar men nu känner jag mig redo igen. Skön söndag!

Det kom ett paket…

I fredags hade jag en riktigt bra fredag, jag fick massage och ansiktsbehandling, ett presentkort jag fått i julklapp, som vanligt take away på lunchen och efter jobbet köpte jag med mig take away igen, från bastard burgers till balkongen. Och när jag kom hem hade jag fått ett paket i brevlådan!

För nån vecka sen drog resebloggaren Daniela på bloggen Discovering the planet en idé om att muntra upp varandra. Jag och många fler hakade på och varje person lottades att skicka till en annan, i en kedja. Person 1 skickar till person 2, person 2 till person 3 osv ända till sista som får skicka till person 1. Så ingen skickar och får från samma person alltså. Kul grej! Jag gillar verkligen att skicka paket och såklart att få, vem gillar inte det? Brukar också skriva vykort när jag är utomlands och försöker ge små personliga presenter, hellre något begagnat eller genomtänkt än slit och släng, även om det kan bli lite stressigt förstås sådär kring jul men jag tycker om att försöka ge någonting då och då ibland också, komma ihåg födelsedagar och skicka ett blombud eller en chokladkaka med posten och sådär. Det är rätt enkelt faktiskt.  

I fredags var det alltså min tur och var ju redan på gott humör och mitt paket visste jag kom från Christian på mat- och resebloggen och paketet kluckade lite. Jag vet inte om Christian vet att jag älskar julrim också?! 

Öppnade och det var en tonic med grapefruktsmak från ett ställe i Stockholm, så typiskt bra present att skicka till nån som älskar sin balkong och nu också ser fram emot en låååång säsong på den utan resor. Jag är rätt svag för snygga förpackningar också så det kändes så himla lyxigt. 

Jag hängde på balkongen både fredag- och lördagkväll och åt middag och på lördagen kunde jag inte hålla mig, jag öppnade och smakade. Gott! Jag gillar GT dessutom, så det här blir gott att bjuda på den dag det passar att bjuda hem någon till balkongen! 

Snygg flaska också!

Så bra idé, kan tipsa om den om det är någon fler som vill antingen överraska någon som behöver det just nu, eller att arrangera en liten kedja av paketskickande i ett kompisgäng eller så. Vi får väl verkligen hoppas att detta inte håller i sig men annars kanske det kan bli nästa års julklappar? Det känns lite hållbart ändå, vad skulle du köpa om det var tvunget att rymmas i posten? Det blir ju varken stora saker eller något jättedyrt då men faktum kvarstår, det är otroligt roligt att få nånting fysiskt på posten som inte är en räkning! 

Jag ligger lite efter med mitt paket och ska göra klart det ikväll, kunde inte låta bli att pyssla lite själv och försöka göra något hållbart till Linda på Resa medvetet som jag ska skicka till (uppdatering: och som hon så småningom skrivit om i inlägget på Resa medvetet)

Nyfiken på vad de andra resebloggarna skickade och fick? Här är en lista över de flesta utav dem! 

Nattvasan 90 2020 – race report

Det har gått en vecka sedan jag vaknade till livets söndag – Vasaloppsmorgon med en kopp kaffe och massa god frukost i soffan framför TVn och känslan av att jag också hade gjort det, bara 1,5 dygn tidigare. 
Jag var alltså i Mora förra helgen, på en liten weekend. En välplanerad weekend som jag mest såg fram emot som helhet men som innehöll den lilla detaljen att jag skulle åka Nattvasan också. Det är samma sträckning som Vasaloppet men går på fredagkväll/natt och i fri stil så man får skejta. Dessutom är det en partävling så man tävlar två och två. Jag skulle åka med Sofie som jag tränar med och som jag åkte Kungsledenrännet 2018 med. Min kusin Lars som jag åkte Vasaloppet förra gången med var också med, som också var med då vi åkte rännet. Att säga att vi åkte Vasaloppet ihop förra gången är en överdrift i universums storlek, men vi åkte det samtidigt… Så kul att få åka iväg igen med dessa två! Vi tog tåget ner och det var så otroligt skönt. Jag är så nöjd över det beslutet, det gick både snabbare och blev billigare och betydligt bekvämare. Dagtåg ner för drygt 500 kr per person bara, med en timmes långt byte i Gävle precis vid lunchtid. En snålkörande bil hade kanske blivit billigare på tre men med min rygg som envisats med att krångla hade jag bara fått mer ont, nu kunde jag lägga mig ner lite på sätena och golvet, folk fick undra men det var det värt. Vi åkte tidig morgon vid 06 och var framme 15.30 på utsatt tid i Mora och klev av till doften av vår. Alltså surdike. Vi hyrde lägenhet av privatperson som var så snäll att han hämtade oss på stationen i Mora strand och skjutsade hem oss och visade oss lägenheten, helt suveränt! Vi lastade bara in grejerna och gick sen mot centrum och kolla spåren! Det var helt makalöst med tanke på hur det varit tidigare med snöbrist och förfärliga bilder från tjejvasan helgen innan. Strålande sol och en vit orm av snö med krispiga spår mitt inne i centrum, välfyllda sportbutiker och rätt mycket folk överallt. Torsdagkväll och fredag gick sedan åt till att hänga i lägenheten och laga mat, hämta ut nummerlapparna på mässan och strosa lite i centrum och känna på stämningen. Fredagen var också en kalasfin dag och vi var laddade och friska men började bli rejält nervösa. Starten går klockan 20.00 så det blir ganska precis omvänt Vasaloppet när det gäller bussar och så. Vid 16 gick vi till bussen och den gick snabbare än de gör på natten, dryga timmen bara så vid halv sex redan var vi på plats i Sälen. Där var det redan full fart men såå mycket färre människor ändå än på Vasaloppet. Jag har bara åkt en gång och då var jag i led10, alltså längst bak, så jag hade aldrig ens sett att det fanns en mässa i Sälen också. Den ligger långt fram och där fanns ett stort tält med självservering där vi fick plats att slå läger en stund. Jag la mig ner och sträckte ut och vilade ryggen, pysslade med klistermärken och påsar, flyttade gels och annat i ryggsäcken och åt vår medhavda matsäck.
img_0270Matsäcken kändes som ett genidrag, vi uppfann en kombination av pasta, tonfisk, majs och färdig currysås. Det går ju inte värma men den var god kall och blev betydligt matigare och för mig lättare äta än mackor, jag har lite svårt för mackor särskilt om jag är nervös. De växer i munnen bara. Varsågoda att härma denna kulinariska rätt, den går att variera men ska väl ändå med fördel hållas enkel och utan lök, fibrer eller annat som stör magen. Jag hann till och med ta en kaffe men till slut var det så ändå dags att gå ut. Vid halv åtta började alla röra på sig, gå på bajamajorna en sista gång (ingen kö!) och lämna in väskorna. Klockan 19.45 ska alla stå i leden och därefter finns det inhängnade stora hagar i varje startled att kasta sista säcken överdragskläder i som de sedan kör till Mora. img_0277
Vi var helt galet långt fram! I nattvasan får man gissa sin sluttid och hamnar då i ett av tre led som passar. Vi köpte begagnade biljetter för att spara några hundringar och de hade redan valt tid och vi hade kunnat ändra men valde kaxigt att behålla tiden 6:30 vilket jag tyckte lät som en helt sjukt snabb tid men Sofie åkte ifjol på 6:53 och eftersom det aldrig går veta föret i förväg ändå så tänkte vi att vi får väl bli omåkta då. Det är iallafall skönt att inte starta för långt bak så det blir trångt. img_0278-1Men det kändes helt galet att stå rakt under elitfållan (som inte används på nattvasan) i led 1 och runtomkring oss var det bara åkare med riktiga skidklubbsdressar. En liten stund innan start när jag trodde att jag inte kunde bli mer nervös så stegrades det ytterligare, eller tog en ny dimension kan vi säga. Då stegade ingen mindre än Anders Södergren förbi och ställde sig vid sina skidor snett framför mig!!
Det kändes som ett tecken, inför kungsledenrännet kom ju ingen mindre än självaste Ingemar Stenmark nerför centrumbacken och gick förbi in i centrumhuset innan start. Det är numera en tradition som kommer bli svår att själv påverka upprätthålladet av, men jag håller tummarna den fortsätter. Jag såg även ett par i dressar som måste ha varit Anna Jönsson Haag och hennes åkkompis. 
En detalj som gjorde mig nervös var att det inte fanns några skejtspår. I högtalarna berättade speakern att det är stakning som gäller till vägövergången. Oh no, min rygg och jag som inte alls är bra på stakning, inte alls sugen på att kallstarta med det. Hur långt är det till vägövergången? Men till slut hade ändå de nervösa minutrarna gått, överdragskläderna var skickade, alla släckte ner sina pannlampor inför start, den peppiga mäktiga musiken tystnade och speakern räknade ner och sen släpptes först raderna bakom på så alla startade samtidigt direkt efter varandra i klunga och sen släpptes vi alla iväg.
Nervösa men peppade minuter innan start

Som väntat kunde jag inte hålla samma tempo i stakningen som storfräsarna runtomkring men det gjorde absolut ingenting för såhär långt fram var det sån ordning! Alla kunde ju åka skidor och ingen höll på att stressa eller byta spår i panik som det är långt bak i Vasaloppsleden när alla har bokstavligt talat panik. 

Vi hade bestämt att jag skulle gå först i början för jag blir minst stressad av andra men mest stressad av att hamna efter och det visade sig vara en hel kilometer stakande men med fantastiska spår, och sen började den. Backen. 

Den berömda första backen som är typ en kilometer, jag stod still där i 1,5 timme när jag körde Vasaloppet, alltså helt stilla hängandes i saxläge och på stavarna, eftersom den är så smal och det var också ett år utan snö så det var extra smalt men den här gången gick det hur bra som helst. Det var inte hetstigt och det stod inte still, vi kunde gå på tvåans växel och ibland trean, behövde i stort sett aldrig saxa eller gå på ettans växel. Vi tappade nog flest passeringar nere på stakningen, men i backen låg vi ganska hyffsat jämt och framförallt hade vi turen att vara omringade av jämlikar så det flöt på, det är ju det viktigaste. Ingen galen mjölksyra eller pulschock, jobbigt såklart men det blev en bra uppvärmning. Det kändes dock som att den aldrig skulle ta slut men det gjorde den ju förstås ändå, till slut. Väl uppe på myrarna hade vi bra skidor och jag fortsatte ligga först och det var en härlig känsla att börja köra om folk. 

Vi var i riktigt bra slag, det var fantastiskt före och det gick lätt. Jag hade tränat en del på utförskörning och fyrans och femmans växel för att kunna gasa på när det går lätt istället för att bara njuta som det så lätt blir. Det är förstås härligt att njutåka lugnt och vi hade inga andra mål än att ta oss i mål men det är ändå slöseri med tid att åka lugnt när det går lätt och det är omöjligt att ta ikapp det i uppförsbackar, hur bra man än skulle vara på uppförsbackar (jovisst, Johaug kan men i stort sett ingen annan i världen). Första kontrollen var välkommen och redan då hade Sofies slang frusit och vi blev serverade sportdryck och vatten. På Nattvasan är det inte servering på kontrollerna förutom första då de serverar dryck och i Evertsberg som är den enda kontrollen med buljong och wraps. Förra året hade de pannkakor och Sofie hade laddat men i år fanns det bara wraps. Med mjölk i förstås, så jag åt en vetebulle som smakade semla utan grädde och fyllning. Gott ändå. 

Innan vi var i Evertsberg hade det hunnit bli tyngre, Smågan och Mångsbodarna gick bra och vi var snabba, mycket snabbare än vi trodde. Sen började det komma backar och det gick tyngre och tyngre. Jag blev också kall och tänkte mycket på om jag skulle byta tröja eller hur jag skulle göra. Jag hade en väst och en torr tröja i ryggsäcken och kom fram till att testa ”en kontroll till” och annars vore det bäst med ny tröja men det kändes för omständigt, visste knappt om jag fysiskt skulle klara ett tröjbyte, så jag laddade för väst. I Risberg gick backarna bra för mig men Sofie gjorde en klassisk risbergsvurpa som jag som tur var lyckades väja och det gick bra för henne, i efterhand kunde vi skratta åt det (kolla youtube på ”slakten i risberg” om ni inte sett) men det hade ju kunnat gå åt pipan förstås. Överlag gick det mycket bättre att åka utförs i mörker än jag trott, jag var orolig att jag skulle tycka det var jätteläskigt och att det skulle vara isigt men det var så fina spår och jag kände mig stabil. Bara två isfläckar på hela långa banan där skidorna swishade åt sidan me det gick bra. Uppför var värre, sockrigt och jäkligt. Pannlampspärlband som slingrar sig uppåt så man ser att det är långt kvar av backen. Tankarna om hur skönt det skulle bli att komma till Evertsberg avlöste varandra och växlades med tankarna ”men då är det LIKA MYCKET TILL”. Det var segt men hälften är alltid en seger, dessutom är det liiiite längre än halvvägs, rent psykologiskt är det jättebra. Så vi kom dit och jag drack buljong och åt den där vetebullen och energin vände. img_0325

Efter Evertsberg är det i stort sett ”bara” utför, men det är ju en sanning med modifikation. Men inga jättestora långa backar utan ganska jämt omvartannat lätt utförs lite längre partier och överkomliga backar uppför. Mitt i allt nånstans satt en klocka och den visade kring ett och den insikten var så lustig, det är ju natt! I Oxberg hade det vänt och jag slöt bort klädbytet och vi körde på, vi hamnade bakom några bra ryggar och började plötsligt komma ikapp lite folk igen. Vi såg i stort sett inga klassiska åkare längre, det var helt klart bättre före för oss som skejtade. Vi hade tänkt stå och staka lite då och då men det kändes mest trögt, stod litegrann i kanske några kilometer totalt sett. Jag började bli rejält trött i axlarna och strax innan Eldris slutade min pannlampa fungera helt, slut batteri. Jag körde helt utan i mörker och bakom Sofie någon kilometer och i Eldris tog jag fram en ny ur ryggsäcken, tack och lov behövde jag inte byta batteri utan hade en hel, för fingrarna och armarna lydde inte precis… Det var fullt tillräckligt att få av och på ryggsäcken. Då hade även min slang frusit, men att den höll ända till efter Hökberg var ju otroligt skönt! Kanske, kanske hjälpte det att jag hade den fäst på en magnet upp mot axelremmen/bröstremmen och i en bröstficka hade jag en värmepåse. 

Från Eldris är det bara utför även om jag såg en galen uppförsbacke och eftersom jag hade förträngt alla andra backar blev jag lite osäker på om vi skulle uppför även den, men det var en intilliggande slalombacke som vi tack och lov INTE skulle uppför. Det var verkligen bara utför och jag kunde inte längre lyfta armarna utan att ha jätteont så jag benskejtade det mesta. Det gick så pass lätt och längs hela banan var folk ute här och där och spelade musik och hade tänt eldar och efter Eldris var den mest makalösa platsen där en scoutkår hade tänt oändligt antal marschaller längs spåret och massor, massor med lyktor i skogen. Magiskt! 

Vi fick vittring från fjolårets tid och åkte på rejält och det gick bra, precis när Sofie sa nu jävlar kör vi sista kilometern så kom vi in mot Mora och bakom campingen var skejtbädden rena rama puckelpist så det gick inte alls åka bra. Några framför oss vurpade men vi klarade oss. In mot Mora och jag mindes det som evighetslångt även om jag riktigt njöt förra gången eftersom jag då visste att jag skulle klara det, men den här gången kändes det mer vips, där är den. Målgången. Vi kunde till och med spurta oss in under 6:45 och jag hade sån revanschkänsla på upploppssträckan att jag bara skrek rakt ut när vi kom i mål. Mitt i natten och ingen publik (inte corona, de sov bara) men känslan av att ha klarat det och dessutom riktigt, riktigt nöjd med tiden det var en så go känsla. Jag KAN åka skidor. Tvivelstankar som bott i mitt huvud sen förra gången jag åkte där var utraderad och nu tänker jag aldrig nånsin släppa in dem igen. 

De som kollat på vasalopps-TV såg att vi var i målgången ovanligt länge och ja, vi njöt verkligen. Tog selfies. Njöt. Hurrade. Efter en stund blev det rätt kallt och benen stelnade snabbt, alla rörelser som inte var skejtformade kändes sjukt ovana och det var tur det stod en ungdom och samlade in chipen man har runt fotleden för hade jag böjt mig ner då hade jag legat kvar där än.
Vi drack lite saft som bjöds och bussades till omklädningsrum där vi hämtade våra omklädningspåsar från starten och bytte äntligen till den torra tröjan i väskan, hade hunnit börja huttra rejält. Kom in i värmen i en gympasal som var uppmöblerad med omklädingsbänkar och satte mig på en bänk och kände hur ryggskottet nöp tag i mig. Tänkte att det var ju inte mer än väntat, otroligt nog hade jag inte känt nånting överhuvudtaget på loppet! Men det släppte direkt och jag rörde mig långsamt, vi bytte om och gick på toa, hoppade över buffé mitt i natten och tog bussen tillbaka och gick till lägenheten och duschade och stupade i säng.
Vaknade och var nöjda och oväntat pigga, ryggen var hur bra som helst och jag tänkte att det vore ju enkelt om det hade räckt ta en voltaren eller två, att åka nio mil för att bota den var ju omständigt…. Men så fruktansvärt lättad! Hela lördagen var också fint väder och vi njöt men höll igen lite eftersom Lars hade sitt kvar. Dagen gick till att fundera på valla, gå lite på stan, äta en hamburgare och bara njuta. Det var så härligt att vi inte ens sov på dan som vi nog egentligen hade behövt.
Lördagkväll blev lugn hemma med återigen pasta och vi la oss tidigt och mitt i natten smög Lars upp och iväg. På morgonen vaknade vi och tände ljus, kokade kaffe och lagade äggröra och plockade fram alla mackor och pålägg vi hade och sen var det flera timmar av soffhäng och njutande. Vi kollade och följde alla vi kände online och det var så spännande att i efterhand när de som åkt frågade vem som vann, när klungan bröts och sånt så kunde vi knappt svara. Strax innan 12 gick vi ut mot målet och väntade in och hejade fram eliten som för herrarna slutade med en spurt! För damerna var det tvärtom, Lina Korsgren utklassade alla andra inklusive giganten Britta Johansson Norgren och Lina kom på plats 57 totalt, alltså bara 56 herrar framför sig. Det är rekord och går knappt förstå hur bra det är.
Vi hämtade Lars grejer och käkade en hamburgare och sen var det dags att heja fram honom också, han hade åkt så snabbt på slutet att förvarningen inte hade hunnit uppdaterats när vi kollade mobilen så vi höll nästan på att missa honom. Riktigt starkt åkt som vanligt och väldigt mycket bättre placering än tidigare. I år fick alla medalj men Lars fick också den riktiga medaljen, vinnartiden x1,5, alla som åker snabbare än det får medalj men nu när alla får så har de istället en gravyr på baksidan (ganska fult faktiskt, de hade kunnat göra som lidingöloppet och ha olika valör med att alla får brons, silver för tidsprestationen och guld till den som vinner)6d3333a7-0f9c-4732-a0ba-c972cef722aa

Alltså kolla spåren….! Skillnaden från fredagen (de var likadana på lördagen) och på söndagen. Världens bästa långloppsåkare Britta Johansson Norgren hade till och med hon en tung dag. 

Till och med världens bästa långloppsåkare Britta hade det tungt… De var sånna hjältar som åkte i det här föret!
Vi gick tillbaka hem och packade ihop och sen lyckades vi nästan med bedriften att missa tåget eftersom vi gick fel och iv fick avsluta vår fantastiska weekend med en värsta spurt jag gjort i hela mitt liv. En kilometer med all packning + skidfodral och det var nog inte ens en minut till godo när vi kastade oss in som MacGuyver på tåget. Som en liten tröst kom Yvette från vinterstudion och var lika glad som hon är på TV när jag trött förklarade varför jag var så i vägen sa hon bara ”jag ser det, bra spurtat!” och då kändes det bättre. Sen fick vi plats i vagnen brevid Vasaloppscoachen Erik Wickström och hans kompis som gärna surrade om loppet och min andra kompis Sofie som hade åkt på söndagen, härlig stämning! Några timmar senare hade vi byte i Uppsala och fick lite frisk luft, slapp byta perrong och tjugo minuter senare kraschade vi in en egen sovkupé och vaggades till sömns. Strax efter 06 var vi tillbaka i Umeå och hämtade av pappa på stationen och fick frukost på rödäng. Väldigt bra avslutning på en fin helg! Roligt få prata av sig lite mer. img_0318

Sen åkte jag hem och möttes av dessa tulpaner som grattis, tog en dusch och for till jobbet och sen har jag levt på förra helgen mer eller mindre hela veckan. Jag har fått många grattis och glädjande nog inte så många som frågat om tiden eller placeringen, jag hade en liten utläggning på insta stories om hur tråkig ton det ofta blir och att istället fråga personen om det var en häftig upplevelse och låta den som åkt vara den som beskriver sin prestation och den som lyssnar bara gratulera, bekräfta eller för den del klappa på axeln om det inte gick som man ville men inte lägga in egna värderingar. Jättesvårt, jag vet, men vi måste försöka. Det är inte fel att ha mål eller prata om tider eller placeringar, men det är långt ifrån allt och det är också så laddat. I det här fallet är jag ju extremt stolt över tiden och hade ett kanonlopp så jag har gladeligen berättat för alla som velat höra men vissa andra gånger är det ju inte lika kul. Det är också helt omöjligt att jämföra med något annat lopp, annat år etc. eftersom föret skiljer sig så mycket men det är också det som gör att jag gillar skidor, det blir inte lika exakt som till exempel löpning. (det är inte heller alla som vill höra om det, det får vi loppnördar acceptera också) Många har frågat också om just upplevelsen och om skejt och JA, jag rekommenderar alla att åka! Något av loppen under Vasaloppsveckan och nattvasan är det enda som har fristil och det finns halv distans också, alltså 45 km. 

Kommer vi åka igen? Förmodligen!