Om romans

Johanna W

 

Herregud, hur tänkte jag med det här temat? Det är ju trots allt jag som ligger bakom utmaningen men just den här är inget jag riktigt har så många ess i rockärmen på. Jag har inte träffat någon prins och ridit rakt in i solnedgången och levt lyckliga i alla våra dagar. Kärat ner mig i en plats? Absolut. 

Ikväll har jag varit på utflykt vid havet och njutit av höstkvällen på en av de platserna. Där jag första gången tog mig upp på min kite och surfade rakt in i solen. Glömmer aldrig den känslan.

Dagen har varit bra, den började med att jag var till massageterapeuten som håller på med min rygg och jag tror äntligen vi hittat problemet. Det sa klonk och sen dess har jag varit en mjukare, gladare och lite längre människa.  Så ungefär så romantiskt är jag lagd, det sa inte klick, det sa klonk. 

Om pass

Johanna W

20120206-001019.jpgPasset. Det kära passet. Till vardags när jag säger pass så menar jag ett träningspass, men i resornas värld är det ju den vinröda lilla boken som kan ta oss vart vi vill. Nästan. Mitt svenska pass är välkommet i stort sett överallt, till och med när det gått sönder på flygplatsen i Turkiet och jag var på väg in i Jordanien och egentligen befann mig i ingenmansland. Jag fick göra ett nytt på ambassaden och så var det inget mer med det, jag skulle ändå stanna i Amman ett tag och det tog bara en vecka och några resor till och från ambassaden. (Annat var det för de irakiska flyktingarna som satt i kön, har aldrig känt mig så lyckligt lottad som då). Inga problem resa in i Israel eller Syrien med det. Jag gruvade lite för USA men det visade sig inte vara problem med själva passet och stämplarna förrän jag råkade översätta ”praktik” helt fel och de trodde jag varit på militärutbildning i mellanöstern.

Jag har, peppar peppar, klarat mig från att behöva skaffa rosa (tillfälligt) pass och jag har också klarat mig från att ha haft resesällskap som behövt det. Jag får ont i magen när jag tänker på de som längtande efter sin resa blir stoppade på Arlanda på grund av att passet går ut. Utomlands är jag så rädd om passet att man kan tro det är en miljon kronor i kontanter men det är för att jag har känslan av att det är min enda säkra livlina om något skulle hända. Jag fotar av det och går runt med kopior och mejlar till mig själv och till pappa som alltid fungerar som back up-konsult. Hemma däremot har jag två gånger glömt det i en scanner (när jag ironiskt nog skulle scanna och mejla till mig själv och pappa). En gång tog det fyra år att hitta det och jag hade skaffat ett nytt för längesen.

Jag tänker på själva ordet igen, vad det innebär, och så tänker jag på Gandalf i sagan om ringen när han ryter ”You shall not pass!”. Finns det ett samband? Språk- och fantasinörden i mig vill väldigt gärna tro det.

Om stränder

Johanna W

20121002-171354.jpg

Dagens tema är strand och här kommer en liten kavalkad av mina favoritstränder. Jag kan omöjligt välja en, jag hittar Inte ens någon jag tyckt särskilt illa om, jag gillar alla stränder. Det jag slås av är att det är ganska sällan de är sådär långa med vit sand och klarblått vatten, faktiskt är de ganska ofta med små runda stenar. Fast jag tror att jag egentligen mest gillar sand. En oändlig mängd fler finns, jag har förlorat mig själv en stund bland gamla bilder och minnen och oj vad många fina stränder jag upplevt.

GC-Jordanien 2008016

Saltast strand – döda havet, JordanienLofoten 2007 040

Nordligaste strand – Unstad, Lofoten, Norge (kolla den gulliga vita kyrkan!)
IMG_1827

Favoritstrand i Spanien – Castelldelfels, Barcelona. DSC_4030

Finaste fjällstrand – Tjulträsk, Ammarnäs20140716-203052-73852552.jpg

Vitast strand – Kato Koufonisi, GreklandMorgon foto Santorini

Finast soluppgång – Santorini, Grekland

Om charter

Johanna W

Lindos

Charter, ett låneord som innebär paketresa. Egentligen innebär ”charter” att ett fortskaffningsmedel, vanligen flygplan, hyrs för en organiserad resa, till skillnad från att platser köps i linjetrafik och själva ordet charter kommer via engelska från latin chartula, ’litet papper, kontrakt’.

Första svenska charterresan i den här bemärkelsen gick mellan Stockholm och Palma på Mallorca 1955 och sedan dess har vi svenskar, och många andra europeiska länder, fortsatt resa på det viset. Ändå känns det på senare tid som att det blivit lite inne att tycka att charter är att inte resa på riktigt. Att det ska bokas, fixas, kombineras och hyras själv och upplevas allt autentiskt. Lite som att det var coolt att inte gilla dansband på högstadiet. Och lite hipster att ”mina barn ska aldrig behöva uppleva charter”.

Jag tycker det finns både för- och nackdelar. Jag har varit på charterresa fem gånger i mitt liv. Två på Mallorca, två på Rhodos och en på Cypern.

Jag har bokat många resor själv och rest runt, hyrt bil, passat tåg, hyrt hus, bokat hostel och hotell från natt till natt och visst, man upplever massor som man inte ser på en solig strand. Men jag tycker samtidigt att det är så fantastiskt smidigt då känns en klassisk chartervecka som att all tänkbar service ingår (kategori: kom ihåg betala extra så du inte svälter på planet). Bor man inte så särskilt jättenära Arlanda är det också en extra biljett, och ofta natt, på Arlanda för att ta sig iväg och då blir det plötsligt ovärderligt att kunna flyga från Umeå, Luleå, Skellefteå eller någon annan mindre flygplats. Sen norwegian kom har fler reguljärflyglinjer öppnats från mindre flygplatser men generellt är det alltid mellanlandning ändå. Så när de förlänger startbanor och vi Umebor på några timmar kan ta oss direkt till soliga stränder tycker jag är fantastiskt kul. Det kan faktiskt vara det avgörande för att man ska ha råd och tid att åka med hela familjen någonstans.

Numera finns det ju också alla möjliga typer av paketresor, träningsresor, vinresor, bussresor och annat men oftast menas väl ändå sol & bad-semester där ingen behöver tänka på nånting när man säger charter. Och att bara släppa vardagen och läsa en pocket på en strand och faktiskt inte bry sig om nånting, det är avkoppling.

Fördelar

  • Slipper (ibland) extraresan till/från Stockholm
  •  Slipper ordna flygtransport
  • Finns alltid någon att fråga
  • Oftast kanonbra service med saker som barnmat, allergimat m.m.
  • Ingen behöver anstränga sig på plats
  • Lite förberedelser
  • Ofta generösa bagagevikter

Nackdelar

  • Blir ofta dyrare än att jaga billigast möjliga
  • Svårt att kombinera ibland om man bor i olika städer
  • Styrda avresetider
  • Ofta konstiga avresetider
  • Om det inte är från rätt ort passar sällan anslutningsbiljetter
  • Ofta ganska isolerade hotell och turistigt

Om transport 

Johanna W

  


Jag har just kommit hem från en helt fantastisk helg i fjällen med fyra tjejkompisar. Vi har vandrat, sprungit, ätit och druckit gott, sovit gott, bastat, surrat och skrattat. Så kul att få visa upp mitt favoritställe för fler och jag hade god hjälp av vädret som var växlande molnighet med uppehåll på lördagen och strålande höstsol idag, söndag.

Lika fort som vi åkte så är vi hemma igen, ändå känns det som sjuhundra upplevelser rikare och måååånga utetimmar i lungorna och själen. Till och från stugan skulle kunna vara tråkig körsträcka men inte med trevligt sällskap. Jag har haft tid att fundera på dagens tema ”transport” och kommit fram till att jag har provat många färdsätt, jag älskar road trip och har gjort det i Sverige, England, Skottland och Marocko. Buss älskar jag not so much. Tåg, gärna, det är ett mysigt och miljövänligt. Båt, mysigt och långsamt men ibland lite läskigt och oftast inte billigt och sällan ett alternativ utan då är det oftast båt eller inget, som båtluffen jag gjorde ju förra sommaren. Det är med skräckblandad förtjusning jag flyger men ack så långt det tar en och oftast är det ju fantastiskt smidigt.  

Men det slog mig i helgen att jag nog ändå föredrar mina egna ben att transportera mig med.

Det är så fantastiskt att vara ute och  vandra och att springa i skog och mark (och gärna fjäll förstås)! Det måste vara att det väcker någon naturlig känsla hos mig, jag blir lugn av det. Lugn i själen men pigg i kropp och knopp.

Petra Månström har ett inlägg om att gå från pershets till att vara äventyrsmotionär och det är precis vad jag tänker om min löpning också. Om jag bara orkar springa lagom långa pass i vacker natur så är jag nöjd. Känslan av att springa och kolla hur det ser ut bakom nästa krön är svår att motstå. Och oändligt med antal variationer på stigar och leder att utforska.