Etikett: Löpning

Löpgrupp Umeå – från nybörjare till 5 km och Vårruset

Löpgrupp Umeå – från nybörjare till 5 km och Vårruset

Johanna W

Äntligen är det dags!

Jag kommer äntligen hålla i en löpgrupp igen här i Umeå för kvinnor med målet att springa Vårruset, sist var 2019.

Löpgruppen passar dig som är nybörjare på löpning eller som haft ett uppehåll och vill komma igång, eller dig som bara vill förbättra din tid på 5 km. Slutmålet är att springa vårruset 8 juni (5km, löpartävling för bara kvinnor).
Alla springer loppet individuellt men gruppen blir anmälda som 1-2 lag beroende på antal deltagare. Varje person väljer själv om hon vill ta tid eller inte på vårruset (eller bara heja på lagkompisarna) men vi träffas före tillsammans och peppar och sen äter vi gemensam picknick med laget när alla gått i mål och firar våra åtta veckor av löpning tillsammans.

Deltagarna får ett träningsprogram att följa och vi träffas onsdagar 18.30-20.00 vid cykelbron och håller till på strandpromenaden. Vi träffs i början varje vecka och mot slutet varannan vecka (obs se datum nedan) och tränar tillsammans, däremellan följer deltagarna träningsprogrammet som är upplagt för åtta veckor och deltagarna väljer själva vilka dagar de andra passen ska springas, utifrån vad som passar dem.

Varje träff går vi igenom löpskolning/löpteknik och tränar ett intervallpass tillsammans, som är anpassat så att alla kan springa tillsammans även om vi sprungit olika mycket tidigare eller håller lite olika tempon, sen avslutar vi varje pass med lite rörlighetsövningar som nedvarvning.

Jag kommer i år ha hjälp av ytterligare en löpcoach för att kunna erbjuda ännu mer på träningstillfällena och även kunna dela upp gruppen vid behov.

Jag tror mycket på teknikträning men för att den ska bli av behövs ofta lite motivation och den får vi av de gemensamma träffarna. Framförallt tror jag på kontinuitet och det är därför programmet är upplagt på åtta veckor, det är för att lägga en bra grund för att klara sitt mål på 5km och även kunna fortsätta efteråt. Utöver träffarna har deltagarna tillgång till en sluten facebook-grupp för bara de som är med i gruppen, där de kan peppa varandra och ställa frågor (frivilligt och den som inte har facebook får information via mejl).
Har du frågor? Hör av dig med ett mejl!

Pris: 1500 kr inkl moms
I priset ingår: 5 träningstillfällen á 1-1,5h, träningsschema 8 v, anmälningsavgift till vårruset och en vårruset T-shirt.
Antal deltagare: min 4, max 10 (först till kvarn)
Anmäl senast 13/4 till johannawestberg@gmail.com

Vid anmälan skickas en bekräftelse och faktura ut (det går bra med swish också) och när betalningen kommit in skickas träningsprogrammet och inbjudan till facebookgruppen.

Du kan använda fakturan som kvitto till friskvård.

Datum:
Ons 20 april
Ons 27 april
Ons 4 maj
Ons 18 maj
Ons 1 juni
Ons 8 juni – VÅRRUSET 5 km

Välkomna!

Såhär skrev VK om oss 2019

Några bilder från förra omgången, från vår första träning till vårruset som vi genomförde gemensamt.

Äntligen sommar! (och sommarplaner!)

Äntligen sommar! (och sommarplaner!)

Johanna W

Äntligen sommar! Våren var seg i Umeå i år men för någon vecka sen började det hända på allvar och björkarna började slå ut och det började blomma i vårträden som jag tror är någon variant på körsbär faktiskt men ligger alltid någon månad efter Kungsträdgården.

Jag har den här allén utanför mitt kontor numera sen jag börjat jobba i stan och jag går längs den varje gång jag ska gå och köpa lunch eller göra något ärende. En liten lyx och en godkänd ersättare till campusdammen tycker jag.

Som sagt, våren var seg i år och väldigt annorlunda. Mest annorlunda för min del blev vårvintern, slutet på vintern och bästa tiden i fjällen och så fick jag inte vara där. En ovanligt sen, lång och fin vårvinter dessutom, det är precis så att vårfloden dragit igång nu i Ammarnäs och STF har gått ut med rekommendationerna att inte tänka fjällvandring före midsommar. Det är ingen ovanlighet, men lite tidigare brukar det ofta vara farbart för vandrare.

Den här perioden som börjar kännas som att den lättat lite nu, har varit annorlunda men jag tillhör dem som har tyckt att det har varit lite skönt också. Lugnare tempo och hemmahelger. Jag har inte drabbats på jobbet (än iallafall) och hade ingenting inplanerat heller faktiskt. Tvärtom nästan lite mer på jobbet eftersom allt kräver lite mer planering och att en del projekt faktiskt kunnat prioriteras upp när annat prioriterats ner.

Så jag har behövt ta det lite lugnt ändå, inte haft så stort sug efter att flänga runt eller dra igång massa sidoprojekt, däremot har jag längtat efter att längta efter det. Låter det ologiskt? Det är väl bara att längta då? Både ja och nej. Jag saknar att ha planer, jag saknar att blogga och jag har inte saknat idéer men jag har saknat tid och energi.

Nu med sommarsolen har den återvänt och jag har också varit på en hel del utflykter och små äventyr!

Första kvällsdoppet är taget, jag har paddlat runt Ön i Umeälven och jag har varit ute och fikat och grillat med familjen flera gånger och en hel del cykelturer och utflykter med närmsta vännerna också. Och massa löpning på strandpromenaden och på lite stigar. 

Senaste veckan har varit gudomligt sommarväder mest hela tiden men idag ösregnar det och jag har vaknat supertidigt och njutit av två omgångar kaffe i sängen med en tidning om att vandra i vindelfjällen och bara drömt mig bort. Idag ska jag planera lite sommaraktiviteter och sen dra igång sjätte boken i serien om Harry Hole på ljudbok och pyssla på med alla småfix som blivit liggande på grund av tidsbristen. Absolut ingen väderstress att gå ut, tvärtom, och jag har ingen träning inplanerad heller. Lite hemmayoga för ryggen bara. Och nu har ju reserestriktionerna släppts litegrann så det går att planera lite mer inför sommaren, så härligt! 

Harry är för övrigt en anledning att jag inte ”hunnit” blogga, har klämt fem böcker de senaste fyra veckorna, både på ljudbok och pocket. Blev tvungen ta en liten detox nu på några dagar men nu känner jag mig redo igen. Skön söndag!

Blodomloppet 2019 – race report

Blodomloppet 2019 – race report

Johanna W

Vilken fin kväll det blev ikväll! Den här bloggen har visst hamnat i dvala några veckor, men ikväll har jag sprungit Blodomloppet för jag vet inte vilken gång i ordningen och nu sitter jag på balkongen med popcorn och en kopp te och vill skriva av mig en race report i vanlig ordning. Millopp börjar jag ju ha gjort en del gånger och blodomloppet säkert minst fem-sex gånger så det är väl ingen jättegrej, och jag tänkte redan när jag sprang idag att det här blir lite svårt skriva om för kilometrarna segade sig inte fram och upplevdes olika, de gick i ganska jämn fart och även om det var tungt i början så blev det ju som det alltid blir, de tar ändå slut. Det känns inte så i början men man kommer ju i mål ändå. I år hade vi inget lag från jobbet eftersom några var på konferens så jag bestämde mig för att springa själv. Kändes rätt skönt, ingen att bestämma tid med och tog det ganska lugnt och blev faktiskt inte så nervös innan som jag brukar bli. Det var kanonfint väder i Umeå ikväll, över 20 grader och sol så jag tog bara en extra t-shirt utöver mina shorts och linne som jag tänkt springa i och så la jag den på pakethållaren bara och slapp gå till väskinlämningen. Parkerade cykeln på samma ställe som ifjol, gick på samma bajamaja som ifjol (några rutiner får det väl ändå va) och sen ner genom broparken och insöp atmosfären. Kom dit när det bara var 10-15 min kvar men kändes hellugnt, skönt att ha varit med förut och äntligen kunna bli lite cool. Värmde upp lite som så många andra, inte så värst många hundra meter men lite rörlighet och lite steg. Så otroligt fin kväll! Strandpromenaden när den är som bäst. Ifjol var allt nytt på nya stället, tidigare har loppet gått i I20-skogen, men nu kändes det som att det alltid varit här. 

Så, dags för loppet då! I år fanns startgrupper och de var ”under 45 min”, ”under 55 min” och ”över 55 min”. För mig som sprang på 55:01 ifjol var det ju lite tveksamt… jag kände mig dock rätt säker på vilken av grupperna jag skulle passa bäst i så jag sprang iväg med de under 55, det var mitt mål. Helst persa (54:45 på helt annan bana, Tjejmilen) eller allra helst under 54 och jag känner att jag börjar ha det i kroppen även om jag springer nästan ingen distans alls, bara intervaller och mysjogg.

Starten gick och det segade sig iväg, men ändå bättre än ifjol. Försökte ta det lugnt uppför första backen som kommer direkt och det gick bra, sen trångt som tusan över gamla cykelbron men efter den blev det bättre. Första km kändes lite seg men gick i 5:21 så lite långsammare än jag trott eftersom det alltid brukar gå alldeles för snabbt i början när alla rusar, men enligt plan för under 54 så jag var lugn. Sen är det lite nerför så kilometer nummer två gick i 5:00 blankt. Därefter jämnade tempot ut sig och det kändes låååångt kvar innan 3km men då började jag med tankarna att ”nu är det snart en tredjedel gjort” osv. och vips var det 4km och jag tvivlade i början men började efter 4km förstå att jag skulle kunna hålla farten som jag gjorde. Över kolbäcksbron och sen trots nerför hade jag det lite segt (tur det var nerför!) men känslan i kroppen var ändå bra. Jag kände mig stark och hade inte ont någonstans, höften kom långt fram så jag fick bra fart men det var ändå lite tung känsla i löpsteget, det har haft mer stuns. Mot slutet, mellan 6-7 så blev det inte så tungt som väntat men tankarna på målet började hägra. Klockan visade snitt på 5:22 så jag hade rätt bra marginal även om flaggorna inte stämde riktigt med klockan. Jag hade till och med vittring på 54min, men på km 9 när jag försökte öka lite och till slut såg målet så insåg jag att det tyvärr ändå var för långt kvar . Ifjol kändes målet så nära, som att det kom från ingenstans där efter sista kilometern. I år tvärtom, fast det var på samma ställe. Min klocka fortsatte förbi tionde pipet och inte förrän 250m (enligt klockan) gick jag i mål. Målgången blev 55:05 så sura 5 sekunder, jag som tänkt att 1 sekund från ifjol ska väl ändå gå.  Surade lite men bara lite för egentligen var jag glad och nöjd. Kroppen kändes kanon, jag kände att jag tog i och låg på gränsen men jag var inte totalt knäckt i mål som jag var ifjol. När jag började kolla klocka så hade jag ändå bra tider både i klockan och i racefox-appen, så eftersom det är tiderna jag jämför med på träning så är jag superglad över att ha bättre än de!

Men officiell tid räknas ju och ifjol mätte klockan 10,00 km så det är säkert min mottagning eller något, och annars så är det ju ändå den officiella tiden som räknas på lopp. I år orkade jag stå i banankön själv! Ifjol fick jag banan hämtad till mig av min kollega. Fota kunde jag tydligen inte, skärpan var visst lite sisådär just då på flera fronter…

Precis efter målgång så kom en tjej fram och sa ”jag måste bara få tacka, jag har följt dig och du har hållit så fint och jämt tempo! Bra jobbat!” och så gjorde hon high five. Det gjorde min dag! Så kul att få glädjas med nån och jag hade verkligen ett jämnt fint tempo. Sen när jag skulle ta medaljen så stod jag där och tvekade om jag ens skulle ta en, jag brukar inte det alltid på just blodomloppet. De ser exakt likadana ut varje år. På andra lopp är det kul, men jag har inget bra ställe ens för mina mer riktiga medaljer. Så hör jag en liten tjej fråga sin mamma om inte hon kunde få en medalj också så då frågade jag om hon hejat ordentligt och hon svarade ja, så då fick hon min medalj. Kändes bra.

Så totalt sett en riktigt härlig kväll, jag trodde att jag skulle vara på sämre humör av att inte ha kommit under det tidsmål jag ville men det känns inte alls.  Jag kollade i resultatlistan på placeringar också, i år kom jag 250 av 671 medan ifjol på 4s snabare kom jag 328 av 615. Det finns alltid nåt att glädjas åt!

Ingen picknick för mig som inte hade något lag men det var riktigt skönt att bara få strosa lite grann och värma ner litegrann och sen cykla hem i lugn och ro och duscha och fika hemma.

Alla resultat från Blodomloppet Umeå 2019 hittar ni här

Race reports blodomloppet under etiketten Blodomloppet

Tavelsjö halvmarathon 2018

Tavelsjö halvmarathon 2018

Johanna W

Det börjar väl bli hög tid för en race report från förrförra helgens halvmara. När det känns som att alla andra springer lopp i helgen men jag är förkyld och fick stanna hemma från Tjejmilen så blir det tillbakablick på Tavelsjö Halvmarahon! Min tredje halvmara och jag trodde ett tag att det skulle bli min snabbaste. Jag gick ut på första kilometern på 5:07, ett kanontempo när det gäller mig. Då var det bara två mil kvar då…

Inför loppet

Jag hade datumet uppskrivet länge men lite löst sådär, det är alltid svårt veta hur träningen går och ifjol var jag så förhoppningsfull på försommaren och hade otur och blev skadad. I år har jag sprungit regelbundet men inte jätteavancerat, två gånger i veckan har jag haft som riktlinje och följt ett enkelt schema med typveckor och typpass. Men mest har jag vandrat eller sprungit på fjället som alltid blir rätt mycket inslag av gång. Men jag kände mig stark och säker på distansen och eftersom jag ändå skulle hålla i uppvärmningen för Iksus räkning så var det ju lika bra att springa.

Så vi kom dit i god tid och vädret var fantastiskt, jag kände flera som skulle springa och morsade på lite folk till höger och vänster. Uppvärmningen skulle ske från ett lastbilsflak intill starten, som i sin tur var vid Tavelsjö kyrka (karta finns längre ner). Jag visste inte hur det såg ut på förhand och inte vad jag skulle vänta mig alls men det blev jättestor uppslutning! Stora delar av startfältet och det bästa av allt, många barn och publik hängde också på! Vi körde tre peppiga låtar med enkel koreografi och jag hoppas det var uppskattat. Det verkade så och det var några som tackade för uppvärmningen längs banan sen.

Starten gick klockan 11 för den första startgruppen, för de som tänkt springa på 1:55 eller snabbare. I det här fallet verkade folk bedöma ganska bra, till skillnad från till exempel vårruset där det kan stå barnvagnar i sub20-gruppen. Jag hade oavsett uppvärmningsrollen planerat att starta i startgrupp två eftersom mitt pers är 2:07 och tidsoptimist i vanliga fall så på lopp är jag realist. Perfekt för jag hann med en sväng på bajamajan där emellan!

0-5 km

Första kilometern gick snabbt, det var lätt utför men inte så att det märktes jättemycket och jag sneglade på klockan för att hålla koll. Första plingade in på 5:07 och då hade jag ändå bromsat, tänkte att det här verkar bli en bra dag bara jag inte går in i väggen direkt. Bara 20 kvar… Ganska direkt kom vi ut på en lite större väg och då började det svagt stiga uppåt. Kroppen kändes helt okej och det gick att hålla ett ganska bra tempo utan att känna att det var risk att stumna. Det var också galet vackert i solsken över åkrarna och sjön runtomkring. Jag gillar ju inte asfalt men det gick bra och redan efter 4 km kom första vätskestationen, skönt! Jag drack sportdryck i farten och hällde en mugg vatten över huvudet. Varmt men det fläktade lite, skönt att jag valde shorts iallafall! Jag gillade att det var vätska redan efter fyra kilometer, det kändes så himla överkomligt och som ett bra delmål. Redan här har jag börjat tänka på att en sjundedel är gjord, sen första vätskan osv… Första fem kilometerna gick på strax över 28 minuter och det var väldigt god marginal till ett personbästa, jag kände mig peppad men också så himla glad av att vara ute och njuta och med tanke på mitt mörka psyke förra loppet så tog jag ett beslut att inte bry mig om tider. Jag utvärderade länge om det var hjärnan som var lat och inte ville ta i men det var faktiskt att jag verkligen, verkligen ville njuta av en fin löpupplevelse.

6-10 km

Det fortsatte längs asfalt och jag kände lite i knät i det ben som foten fortfarande är lite instabil på, det blir lite spänt. Tempot höll dock bra och jag hade en person jag drog fram och tillbaka med, i svaga uppförslut kom hon ikapp mig men så fort det började gå bara aningens lite utför så drog jag ifrån och kom det en lite större backe så gick jag om också. Just när både jag och knät började vara ganska less på asfalten fick vi svänga av, vid 9 km. In på en skogsväg och direkt blev det härligt springa igen. Lite fler och mindre backar och det dröjde inte länge innan jag drog ifrån min parhäst och sen såg jag henne aldrig mer (yey!). Första milen på 58 min så det hade alltså börjat gå lite långsammare, jag hade släppt vittringen på min drömgräns under två timmar men fortfarande var ett pers (2:07) inom räckhåll gott och väl.

11-15 km

Efter en timme tog jag en gel, det gick helt okej men de är ju så kladdiga! Colaklet över hela handen och ingenstans slänga skräpet men planen var vätskestationen efter 12 km så det var bara att hålla i. Då hade det dessutom börjat kännas lite tyngre, och märktes i tempot även om det inte kändes i kroppen att det gick lite långsammare. Jag gillade verkligen uppdelningen av vätskan, hela sträckan blev så lätt att dela upp i smådelar. Nu var nästa stora mål den omtalade mördarbacken efter 16 km.

16-20 km

Backen var lång men inte så farlig som en kan tro om en mördarbacke. Den gick i okej lutning och jag kollade på klockan och det var inte så himla många höjdmeter, kanske kring 40 höjdmeter totalt på en inte alltför lång sträcka. Jag minns inte riktigt abborrbacken från Lidingöloppet men kanske som den ungefär, hörde jag någon säga. Mitt på hållet fanns en vätskestation och där stannade jag och drack för första gången. Alla tidigare kontroller hade jag druckit i joggfart, något jag tydligen är ganska bra på. Jag har läst nåt tips om att klämma ihop muggen och så får man ju sänka farten och inte vara rädd för spill. Nu var det dock läge att gå. Jag fortsatte sen joggandes och förhandlade och funderade om det vore bättre att gå men kom fram till att det faktiskt inte var det, det gick helt okej att småjogga. På toppen stod en tavelsjöikon och erbjöd en svängom med hambo men jag tackade artigt nej även om jag älskar sånna kringaktiviteter på lopp, för risken var överhängande att jag fått kramp om jag försökt röra benen i nån annan riktning än lugnt framåt. Efter backen skulle det då rimligtvis bli nerför och då tassade jag förbi några igen, men sen var det som sirap. En tröst var att de flesta runtomkring verkade ha sirap i benen, det gicks här och där och det lunkades låååångsamt. Jag började räkna ner men 3 km kändes oändligt. Mot slutet var det också nån konstig felberäkning med kilometerskyltarna så vätskekontrollen upplevdes närmare än den var och väl ute från den, ja då kom 18km-skylten… suck och stön, hela 2km kvar. Men på den kontrollen fick jag coca cola! Det är så gott på lopp, kommer aldrig glömma barnet som bjöd mig på cola på vasaloppet, herregud vilken god cola. Ungen bjöd säkert tusen åkare den dagen, kanske flera lopp och flera år men jag kommer minnas hen för evigt.

20-21 km 

De sista kilometrarna var snigelfart och sirap i benen och även om jag inte tänkte ge upp helt så kom tankarna på ”hur kan det ens vara såhär jobbigt? måste jag gå nu? det är ju typ tio minuter kvar bara?!” Jag räknade till slut lyktstolpar och kollade klockan tusen miljoner gånger och jag såg målet tydligt, det syns så väl med svängen in till höger mot byn och jag visste ju precis hur det såg ut. När jag såg målet rent fysiskt med kanske 300 m kvar försökte jag spurta men det var förgäves, men upploppet på kanske 30 m kunde jag åtminstone springa med hedern i behåll, dock förbispurtad på mållinjen av en gammal fotbollsrival så det var lite surt men imponerande, inte spelar det ju någon roll. Härligt att se alla som tar i! Och så många gånger jag fått höra ”Men du var ju för pigg på spurten! har du inte tagit i?!” Jag hörde bara Sofie heja och hon sa efteråt att jag sprang i mål med snyggt löpsteg och det känns mycket mer värt. Jag kände mig faktiskt stark mestadels under loppet, men den något oväntade sirapen på slutet var seg.

Summering

Jag är supernöjd med loppet på det stora hela. Jag kände tidigt att jag inte ville ta det på för stort allvar och ändå gick det kanonbra springa i början. Kanske lite för fort eftersom det blev så jobbigt på slutet men jag har så himla svårt hålla igen också, det är ju så härligt när det går lätt. Och lite höll jag ju emot, jag körde iallafall inte in i väggen efter 3km och jag höll oväntat bra i backarna! Och utför! Hur har jag blivit så bra på svagt utförslöp? Jag är supernöjd, där var jag riktigt i form och både återhämtade mig och knappade in placeringar varje gång. Tiden blev 2:09:26 och det är en bit från pers (2:07:18) men det var å andra sidan mycket mer kuperat och jag har inte direkt tränat specifikt för det. Att kunna damma av en halvmara mest på skoj, det är banne mig en härlig känsla att känna sig så grundtränad! Är sjukt imponerad av min kollega som kom fyra och Sofie som kom nia, vilka träningsinspiratörer jag har omkring mig!

Alla resultat för tavelsjö halvmarathon 2018 finns här och här syns banan och höjdprofilen:

På kvällen var det Winnerbäck-konsert i Hedlundadungen, ett stenkast från mig. Så pizza på balkongen och sen en kort promenad var perfekt övergång till att få höra alla gamla favoriter igen, visserligen i galet ösregn och vind men det blev nästan bara mer minnesvärt.

Totthummeln runt

Totthummeln runt

Johanna W

Idag hade jag en helt ledig dag och var sugen på att springa fjäll. Jag har inte varit ut alls i skog och fjäll ännu i år så jag längtade efter lite höjdmeter och utsikt.

Eftersom jag var själv och utan bil så är det inte jättemånga turer att välja på, det är upp mot backarna som gäller. Jag har gått upp på både Totthummeln och Åreskutan förut men halvgrått väder gjorde att valet föll på Totthummeln och tur var det för mina ben visade sig inte från sin pigga sida. Jag började i Ullån där jag sover och joggade de ca 2km in till Åre, lagom uppvärmning och trots att jag inte gillar asfalt så är det ju lättsprunget och jag får inte ont varken i kropp eller själ bara det inte är för långt. Jag tog vägen brevid kabinbanan upp från Åre Torg, det går att fortsätta lite till och ta en grusväg upp också. I kabinbanebacken insåg jag att benen inte var på topp. Alls. Det beror på crossfit igår förstås och ingen överraskning egentligen, och eftersom det inte är något jag skulle vilja vara utan heller, då är det bara att bita ihop.

IMG_3641Jag fick gå i de brantaste bitarna och redan i Trollskogen som är den bit som börjar precis först så kom jag på att jag var ju ändå ute på långpass, tanken är att hålla pulsen ganska låg så jag blev lite snällare mot mig själv. Jag ville ju ha en njutflykt och då går det inte att deppa över trötta ben!

Jag tog Solstigen  och följde skyltning 213. Det är fint skyltat så lätt att följa. Det går att ta två vägar upp och jag valde rundan i ”högervarv” som kallas Solstigen.

IMG_3628På lite höjd är det ju alltid värt det! 

IMG_3633

Uppe på toppen av rundan finns en rastplats. Inte de mest estetiska naturnära sop- och pantkorgarna men med tanke på hur mycket folk som besöker Åre behövs de nog. Bra att det finns åtminstone! Ved finns också och sittplats med utsikt österut (se km-markering 6 på bilden längre ner).

IMG_3638

Nerför igen och skutan låg höljd i dimmor så det var rätt beslut att inte gå/springa upp dit. Ingen vits eftersom det inte blir någon utsikt och för osäkert och kallt för att ge sig på själv.  Jag var aldrig upp på toppen av Totthummeln, det har jag varit förut och det blåste lite kallt så fort jag kom ovanför trädgränsen vilket är precis där vid rastplatsen så ner genom skogen igen var skönt. Nerför är inte lättare, mina ben är ovana och knäna blir lite slitna så jag blev omjoggad av några betydligt mer vana fjällöpare som kunde släppa på. Det struntade ju jag i, det var riktigt härligt och inte så långt kvar ner till byn så jag passade på att njuta. IMG_3640IMG_3648

Hela rundan såg ut såhär och jag hade sen mina 2km lufs längs väg hem och jag var trött men det var faktiskt ganska skönt att jogga ner lite, alldeles lagom sträcka som gjorde att passet blev rätt långt totalt sett. Bara från byn blir det ca 7 km och själva rundan runt Totthummeln är bara drygt 3km. Så det gäller att ha lite koll när en läser turförslag så en vet var de startar ifrån. Åre Trails har jättefina beskrivningar med interaktiv karta över alla turer, beskrivning av svårighetsgrad m.m.

För mig blev det här helt perfekt, nästan två timmar och det är min längsta runda i år. Kroppen kändes toppen förutom tröttheten då, men den beror som sagt på crossfit och ovana i år. Blev peppad på att springa mer backar och stigar! IMG_3646IMG_3645