terränglöpning – Johanna Westberg

Stiglöpning och träningsinspo

oktober 21, 2018oktober 21, 2018Johanna W

Jag har haft en riktigt fin träningsvecka, den har innehållit mycket men ändå inte känts slitsam nån enda gång. Efter en helg med vandring med tung ryggsäck var det skönt sträcka ut och knaka igenom måndagspassen på iksu plus, somamove och yoga för löpare. När jag kom hem från det hade jag ett mess med förslag att hänga på TTGUs pannlampslöpning på tisdagen, sista anmälningsdag där och då på måndagkväll. Jag fick ett infall och anmälde mig! Hela 40 riksdaler skulle de ha, då går det ju inte tacka nej. När det blev tisdagkväll och kallt och mörkt så var det ju redan bestämt så vi åkte till Hamptjärnsstugan och väntade in bussen, lite miss i planeringen tror jag för vi fick vänta en halvtimme extra och det är ju lite småsegt när man står och huttrar och vill iväg och helst inte vill komma hem mitt i natten. Vi åkte bussen som skjutsade oss 9 km bort, övriga sprang antingen 17 eller 27 km. Starten gick vid 19.45 och det bar av i ett ganska högt tempo, jag hängde på några som verkade någorlunda lika och sen efter någon kilometer hittade vi in i en skön lunk. Första gången pannlampslöpning för mig! Så himla mysigt och det var skönt att springa med andra, det blir lite mer upplyst och lite trygghet. Efter halva vägen ungefär var det förvirring om vägen men en man i vår klunga var helt säker så vi hängde på honom och då var vi plötsligt bara några stycken och de var betydligt snabbare än mig. Jag försökte hänga på men det gick inte och då var det dessutom rätt stenigt och mycket hala löv på stenarna. Hann precis tänka att kommer det mer stenar nu så bryter jag antingen nån fotled eller handled, men då öppnade det upp sig och blev supermysig stig. Min pannlampa glappar lite så det blev spännande några ögonblick men sen lyste den igen och jag började höra 363an. Kom ikapp en man så vi sprang sista biten ihop, uppför från vägen till stugan. Där fanns det fika framdukat så det blev varm blåbärssoppa, macka och chokladboll till kvällsfika innan vi rullade hemåt.

Onsdagen var jag för andra veckan i rad på bodybalance, så himla skönt pass! Torsdagen checkade jag ut vid 16 från jobbet och blev upphämtad av Macke och Nova och så åkte vi till Bäcksjön och sprang runt den. Stig och stränder som på mallis, utan att överdriva faktiskt. Så himla fint och det är nåt visst med att springa runt nånting. Det är 8 km runt och en timme tog det i skön pratfart med stopp på stränderna för vattenhunden Nova. I tisdags tog 9 km en timme, inklusive ganska rejäl uppför på slutet men också skillnad i intensitet och puls, så härligt att löppass kan se så olika ut, även om det på papperet ser ganska likt ut. Två distansrundor på stig 8 respektive 9 km, men ändå så helt olika i pulsnivå, tempo, upplevelse och syfte med pass. För mig var båda två syftet helt och hållet upplevelsen men träningsmässigt så var den ena ganska nära en utmanande distansfart eller tröskelfart och det andra ett lugnt återhämtningspass.

Igår hade vi inspirationsdag på Iksu, det är femte året jag är med och det är så himla fint avbrott mitt i oktober att få massa ny inspiration. Jag försöker gå på sånt jag inte kan gå på annars, vi är ju rätt bortskämda på iksu trots allt, och gärna med externa inspiratörer. I år blev det Qi Gong, mediyoga, föreläsningar, löpintervaller och bodypump. Qi gong var nog det som toppade i år på överraskande bra. Jag är fascinerad av alla österländska ”träningsformer”, som mer är filosofier och så kopplade till helheten. Qi gong balanserar nervsystem och sinne och startar igång energier. Det var precis vad det gjorde, extra bra för mig som har krångel med stel bröstrygg och framåtskjutna axlar, det strålade glatt från halsen och ut till fingertopparna nästa vad jag än gjorde, men jag njöt av det, det var på ett goont sätt. Föreläsning om löpning med L-G och Malin Skoog, fortsättning från förra året och lite repetition, i år hade jag mobilen så jag kunde fota det jag vill komma ihåg. Mycket matnyttigt och framförallt väldigt humoristiskt berättat. De har så mycket kunskap och klok inställning till löpning. Sen var det mediyoga, även det med Angelique från Luleå som hade Qi gongen. Det var ungefär vad jag väntat mig, mycket andningsövningar och lugn kundalini. Jag gillar det och i och med att jag gjort det rätt mycket utan att veta om det tidigare, när jag hade en skiva hemma som hette ”slipp huvudvärken” utan att ha en aning om att det var nån särskild yogaform, eller ens yoga, så jag känner mig trygg i just de mantrana och övningarna, det är välbekant och jag vet hur gott det gör min kropp och knopp. Lunchföreläsning med Christina Rickardsson som berättar sin historia från gatubarn i Brasilien till friidrottare i Sverige, jag har hört henne förut tillsammans med Stefan Holm men det var intressant höra igen, denna gång med mer twist mot idrottandet. Under tiden åt jag min medhavda lunch, enkelt genidrag om ni frågar mig: pasta, grillad kyckling, pesto och körsbärstomater ihoprört till en kall sallad. Sen var det löpintervaller med Malin Skoog, en workshop som hette ”ta din löpning till nästa nivå”. Det var ett blandpass för att få prova på flera olika sorters intervaller och det var riktigt kul. Jobbigt men intervaller är ju så häftigt, det är hemskt men efter en halv minut är man människa igen och efter en minut är man nästan sugen på en till. Sista klassen för dagen hade jag anmält mig till bodypump, det är första gången jag går på pump sen jag slutade instruera själv för drygt två år sen. Före det körde jag varje vecka i kanske 4-4,5 år, varav 3,5 år som instruktör (och före det periodvis regelbundet i typ 10 år). Den stora anledningen var att jag blev sugen när jag såg vem som skulle hålla i det, min tränare på grundutbildningen Matilda Björck och Iksus Sara Sandström. Båda två är krutpaket och riktigt duktiga instruktörer och lite nostalgitripp med Matilda. Det var ett härligt pass, och jag fick bekräftat att det går för fort för att min rygg ska gilla det, det var en av anledningarna till att jag slutade instruera, men jag älskar fortfarande träningsformen och musiken. Sån genomkörare på en timme får man leta efter! Träningsvärken lär heta duga, trots att jag tack och lov inte fick för mig att ta mina gamla vanliga vikter. Kroppen mör, ben och armar darriga och sen var det bara hem och duscha, lägga upp benen en liten stund och sen bege mig till Rex där vi hade instruktörsmiddag. Över hundra pers, och då var det ungefär hälften som kunde komma. Mäktigt gäng kollegor minst sagt!

Idag har jag en lugn vilodag, ingen träning utan ska unna mig att tom-duscha, göra ansiktsmask och prova växtfärga mitt nyklippta hår.

Norrbyskär Trail 2018 – race report

juni 17, 2018juni 17, 2018Johanna W

Igår, lördag 16 juni, var det premiär för Norrbyskär trail. Toughest training group ordnade tillsammans med KFUM Umeå, TTGU är en träningsgrupp som blivit otroligt populär och numera är en förening. Jag har inte tränat med dem men känner väl till dem och deras evenemang och har sett dem välta däck i bräntisbacken bland annat. Och jag har flera som tränar med dem som går på min yoga för löpare. Det var längesen jag var på Norrbyskär så det var en kul utflykt bara det och sen jag bestämde mig för att springa ”bara” ett varv, 8 km, så kändes det bara kul också. Jag vet att jag fixar det och det kändes verkligen bara roligt. Jag mötte upp med Cissi från Ammarnäs och några fler hon kände vid bussen på morgonen och så åkte vi ut till färjan. Smidig lösning att inte behöva ta bilen, den går ändå inte ta till Norrbyskär. Där är det bilfritt! Umeås gamla industrisamhälle, otroligt fina hus och jag har varit på läger där med scouterna när jag var liten, och varit på dagsutflykter flera gånger men det blir alldeles för sällan, det är ju så fint där. Vi hade tur med vädret och det var härlig känsla redan på båten. Vilken sommardag!

Vi anlände till KFUM gården, en kilometer från färjan ungefär, till fots och slog oss ner vid ett bord och hade då ungefär tre timmar att slå ihjäl. Är det nåt som kan optimeras lite till nästa år, för jag hoppas det blir något fler år, är att loppet kunde starta lite tidigare. Alla måste passa färjor och lite väntan var faktiskt bara härligt men i längsta laget och de som skulle springa långa hann bli rejält nervösa, men jag njöt i solen och drack kaffe och hade den goaste inför lopp-känslan jag haft på länge. Kanske någonsin. KFUM lägergård på Norrbyskär har höghöjdsbana och alla möjliga roliga hinder för team building, lek och utmaningar.

Klockan 11.00 gick starten för barnen som sprang 2 km, de var hur duktiga som helst och vi såg först starten och gick sen som de flesta andra till vattenhindret de skulle korsa på slutet. Balans över spång eller simma, med eller utan rep, och de fick applåder och jubel för alla överfartssätt.

Klockan 12.00 gick vår start och jag hamnade okej till, kanske lite för långt fram men jag höll mig lite på sidan för det är alltid några älgar som ska förbi men det brukar nästan alltid vara tvärtom också. Jag hade lite känning i ena knät från i Åre, och även fötterna var lite slitna fortfarande så jag tänkte att jag skulle ta det lite lugnt men det är ju alltid svårt i början på lopp. Första biten gick på grusväg och sen stig. En kilometer plingade in i klockan på 5:30 och jag insåg att jag hade ryckts med iallafall, det är snabbt för att vara jag i terräng. Terrängen hade dock inte riktigt börjat utan sen skulle det bli mer, för mig, vanligt tempo. Banan gick som i en fyrklöver och det blev en propp första stigen så det var bara att gå efter alla andra, sen när första udden var rundad kom vi ut på lite sankmark. Jobbigt som attan trots att det inte var så blött, nästan värre för det såg ut att vara härlig gräslöpning men det sög fast rejält. Sen kom vi fram till vattenhindret som barnen korsat och vi skulle korsa åt andra hållet. Det var kö på spången och ärligt talat var jag lite gruvsam för att ramla ner från den så jag slängde mig i vattnet direkt efter mycket kort övervägande. Rungande jubel från alla barn som nu stod och hejade på och med repet gick det riktigt snabbt att dra sig över. Förevigades på bild när jag kom upp och det speglar inte alls hur kul loppet faktiskt var.

Foto: Hanna Degerström/TTGU

En liten parentes: Det är inte första gången jag förevigas på lopp och gör nån min som jag inte själv skulle valt ut till familjealbumet eller CVt som motionär. Den här bilden kom dessutom i en bildserie som visade hur pass tävlingsinriktad och lite lagkompis jag tydligen är som bara lämnade min kompis i myren…

Foto: vk

Och ja, jag har min lopp-outfit på mig. Har sprungit flera lopp i just mina röda salomon, mina blå shorts, svarta långstrumpor och ett svart linne eller t-shirt. Tyvärr fick jag skavsår av shortsen nu, efter tio miljoner användningar. Kanske för de var blöta? Ska ge dem nån chans till men annars måste jag nog övergå till hotpants jag med. Slut parentes.

Vi fortsatte runt hela Norrbyskär och det flöt på fint, jag blev omsprungen efter några kilometer av några som måste fastnat längre bak i fältet och inte tagit sig fram, men ärligt talat gick jag nog ut lite för hårt också men det berodde mest på att det var kul och jag tycker inte om att hålla på att tänka på tempo eller sånt i terränglopp, det är bara fullt ös framåt. Även om jag sprungit rätt mycket terräng/trail så är det nästan alltid det tekniska som sätter tempot och inte flåset eller benen. Lite uppför klippor och lite nerför, stigar, den pampiga grusvägen mellan husen och så efter ungefär 7 km så kom vi fram till det stora vattenhindret. Det gick välja mellan att djupvada eller simma över till en brygga eller vada sig runt viken och det var inget tvivel vilket jag skulle välja när jag såg att folk kunde gå nästan hela vägen utan att ens simma och jag är ju lång. Så jag vadade, med vatten upp till halsen men ändå bottenkontakt. Lite svårt simma i skor tycker jag så jag tuffade på bara. Mot slutet av de ca 20 m var det rätt kallt, obehagligt ha kyla upp över hjärta-lungor och jag fick dessutom vänta på att få häva mig upp på bryggan men det hann samtidigt bli lite gemenskap och småprat. Väl uppe var det en otroligt konstig känsla som infann sig, kall och stel i hela kroppen, framförallt benen, men hög puls och kroppen igång. Då var det inte så långt kvar, även om vi var förvarnade om att det nog skulle vara lite längre än 8 km. Sista 700-800m var över stenar längs med havet, riktigt svårsprunget och där försvann allt som hette tempo. Jag hade en liten tanke på att springa in under timmen åtminstone men det rök på stenarna. Jag försökte ändå att titta upp och njuta men det blev en blixtblick och sen ner på stenarna igen. Sista biten försökte jag spurta lite men jag hade faktiskt inte så mycket kvar i benen. Sista metrarna fick jag vittring på en jämn minut och sånt pushar ju alltid, liksom mållinje inom synhåll så prick 1:02 sprang jag under bågen och in i mål. Där var det en ringlande lång kö till bordet med sportdryck (eller kanske vanlig saft jag är lite osäker faktiskt men gott var det) och så fick man en papperstallrik och så var där en chips- och godisbuffé!

Jag bytte om, det rådde lite förvirring om duschar fanns eller inte och jag som missat infon innan och tagit med duschgrejer trodde de var i onödan men sen visade det sig att det fanns duschar iallafall. Hursomhelst, byta till torrt räckte gott och sen satte jag mig med mitt snacks och spanade på de som sprang långa loppet som började komma mot mål. Jag höll just på att ge upp och gick och köpte en hamburgare då jag hörde speakern ropa att Cissi kom mot mål. Missade henne precis men hon fångades på bild.

Foto: Hanna Degerström/TTGU

Fjärde plats i långa loppet! Själv kom jag på 29 plats av 95 damer på 8km, det är jag riktigt nöjd med även om jag inte hade en tanke på placeringar när jag sprang och tid är ju alltid omöjligt veta när det är ny bana.

Hamburgaren smakade fantastiskt och vi kollade på de sista löparna och gick sen mot färjan när alla hade bytt om. Det var så mycket folk att vi fick vänta, sitta på kajen i en halvtimme och bara känna att livet är litegrann som saltkråkan ibland ändå. Inte så dumt. Vi bara hoppades att bussen skulle stå kvar och vänta på oss på andra sidan och det gjorde den.

Apropå mina röda salomonskor förresten så hade jag köpt nya dagen till ära. Samma modell men fem år fräschare än de gamla och en storlek större. Här ska inte klämmas några tår inte, nu när jag gått och blivit riktig fotnörd och insett vad alla leder och ben ska kunna göra inne i skon under ett löpsteg. Tvekade lite om jag skulle ta de nya eller om de gamla skulle få göra en sista tjänstgöring men de nya var så sköna och jag var så säker på att slippa skavsår att jag gjorde nostalgin kort och la de gamla i en soptunna där och då. Värdigare begravning än på ett traillopp hade de inte kunnat få.

Snacka om att det här var ett lopp i min smak, vacker natur, familjärt, publikvänligt, massor med publik, opretentiöst men ändå proffsigt och så inga onödiga medaljer utan chips- och godisbuffé istället! Norrbyskär trail 2019, jag kommer!

Topptur Åreskutan – löpning/vandring sommar

juni 6, 2017juni 8, 2018Johanna W

I söndags var jag med på ett pass som jag förra året bara kunde drömma om. Jag insåg det på lördagen att jag gick och längtade till toppturen och mindes plötsligt känslan från ifjol, då kändes det så avlägset. Jag undrade vilka det var som kunde träna så mycket att de orkade, de måste vara riktiga ultralöpare på heltid. När jag fått vara skadefri så har jag insett att även jag kan bli uthålligare, och springa i fjäll det vet jag ju redan att jag älskar. Jag vet också att det alltid är vissa partier som man får gå, förstår inte att jag inte tänkte på det ifjol. Vaknade och var längtig och pirrig och åkte i god tid till starten klockan 9. Vädret var fint och det var en härlig grupp, 25-30 personer ungefär. Ledarna var Ann-Sofie Forsmark som jag följt flera år i sociala medier som har min favoritinställning till löpning, ut och njut, och Magnus Hagström som jag bara hört talas om innan, visade sig också vara en kunnig och klok löpcoach. Vi tar väl turen i bilder, som vanligt kommer lite siffernörderi längst ner.

Vi började från Holiday club och sprang uppför tottbacken. Redan där börjar utsikten över Åresjön imponera. Längre upp börjde vi även se åt fler håll, Åre är annars ganska ”enkelsidigt” men det finns förstås fjäll bakom fjällen. Snöfläckar kvar men torrt rätt långt upp, längre än då de hade rekat två dagar innan. Vi tog av på ”sommarleden” och därefter började det bli mer och mer snö.

Inte mig emot! Mina gamla trotjänare salomon s-lab terrängskor stod emot bra, men till slut var även jag blöt om tassarna men kolla utsikten. Vem bryr sig om lite blöta fötter? Det var ju plusgrader ute, det är skillnad om det vore vinter och minus..

Vi kan väl ta en liten outfitgenomgång för er som är nyfikna. Nere i byn var det ca 10 grader när vi startade. Upp längs vägen gassade solen och vi tog av yttersta lagret ganska snabbt. Väl på toppen behövdes de igen. Jag har på mig:

Terrängskor salomon s-lab anno dazumal vid det här laget. Vill inte byta.
Långa strumpor
Kompressionstajts (helt utan syfte jag bara gillar dem)
sköna trosor of course
Löpartröja
Cykeljacka som står emot regn och vind från craft (som jag mest använder till löpning och längdskidåkning)
Buff
Tunna handskar
Löparrygga 4L
- Mössa och skidhandskar
- vätskeblåsan
- bar och gel
- skidväst
- torra strumpor

Kul att jag verkar ha förmåga att bli fångad ovetandes i en bra outfitposering, det hände i skuleskogen också.

Till slut efter ungefär 2 timmar och en kvart nådde vi toppen! Där fanns en liten stuga och femtio meter brevid en stor altan utan hus som gjord för att hoppa en toppbild på.

Utsikten från toppen var inte alls dum. Byn Åre syntes inte längre men bortom den och åt andra hållet såg vi långt.

På väg ner var det bara att släppa på, snön var mjuk men höll för att springa. Minns ni scenen i Ronja rövardotter då rövarna ska tvätta sig på vintern? De springer nakna och ystra nerför en backe. Ungefär så såg vi ut, men med färgglada kläder på. Ystert, tjoande, skrämmande, adrenalinkickande. Snabbt gick det, ungefär i 4:00 utför för mig, det är som en dundrande intervall i mitt fall och jag både blev omsprungen och sprang om. Tjoho!

Sen sicksackade vi oss nerför själva slalombacken och det var mindre kul, när snön tog slut blev det stenigt och tack och lov fanns det ändå upptrampade leder. Korsande downhillcyklister hade företräde och hade precis börjat sin säsong och sen var jag så trött på slutet att jag fick både mjälthugg och ont i ett knä, det är så himla slitigt att springa utför. Ni vet ju hur brant en slalombacke är, jag springer dem hellre uppför… Men ner ska man ju ändå och det var en härlig tur, ganska lättlöpt mot slutet tack och lov! En dryg timmes utförslöpning så totalt ganska precis 3,5 timmar. Så himla rolig tur och jag är så glad att jag gjorde den. Det var inte enkelt men det var fullt överkomligt. Turen går förstås att göra i lugnare tempo och vandra hela vägen, det går också att åka kabinbanan upp och bara vandra sista biten. Belöningen på toppen är ju densamma!

Åreskutan topptur i siffror och kartor

Skärmdumpen visar hur vi sprang, det finns många sätt att nå toppen så det här är bara ett av dem. Banan från garmin finns HÄR. (jag vet inte varför de blir i mile när de görs offentliga, någon som vet?)

En liten analys av siffrorna: sträckan var ca 6 km upp och 8 km ner. Högsta höjd är 1420 möh och inte något annat som Garmin tror, där har lantmäteriet rätt och klockan påminner om att den faktiskt bara är ett verktyg att inspirera och optimera träning, inte en sann verklighet till exakt allt som händer. Stigningen är alltså total stigning, inklusive alla små knixar upp och ner längs vägen, totalt sett är det ungefär 1000 höjdmeter bara (”bara”). Kalorier är ju skitsamma, de är det jag tror minst på av klockan men det ger ju ett hum om att det är bra att käka ordentligt när man kommer hem igen. Pulsnivån är rimlig eftersom vi pausade mycket men konditionsträning 3,6 av 5? Till det säger jag: moahahaha, det här var nog det bästa konditionspasset på år och dar. Men framförallt: det roligaste!

Trailrunning i skuleskogen på Höga kusten

maj 16, 2017maj 16, 2017Johanna W

I lördags var jag ute på en härlig löptur som jag sett fram emot länge och ett tidigt mål med vårens träning att kunna följa med på. Jag åkte med Iksu frilufts till skuleskogens nationalpark på Höga kusten för att springa stigar! Förkunskapskravet var ”kunna springa en mil” och det fanns en liten packlista på hemsidan (finns just nu på iksu frilufts hemsida, kanske byts den ut senare mot nästa års turer) och det var även ett förmöte som jag missade p.g.a. hade pass men min längdskidkompis Sofie gick för oss båda. Vi möttes på iksu sport och åkte i samlad trupp ner till entré syd, från Umeå tar det ungefär två timmar att köra. Lite fika i bilen så var vi redo att starta på en gång. Kartor, toa och massor av parkeringar fanns vid enrén och vi hade makalöst tur med vädret, efter förra veckan här med snö.

Utsikten från entré sydMer om turen i kartor och siffror längst ner

Vi sprang ner och ut mot vattnet och det var inte många kilometer spång och mysig skog ner till en strand som såg ut som från rivieran. Badlängtan! Vi stannade till och kikade in i en typisk höga kusten-stuga, det finns rätt många så skulle det mot förmodan vara fullt kan man alltid gå till nästa (jämfört med i fjällen där det ofta är rätt långt).

Det finns rätt tätt med sånna här stugor att pausa och övernatta i. Obemannade men fina!

Vi fortsatte genom skogen och det var sådär magiskt solljus och fågelkvitter, väldigt efterlängtat att få tassa mjukt också. Gruppen var väldigt jämn och det var ett bra tempo som var kul att springa i men gick att småprata. Lungorna helt okej men det kändes att benen var ovana terräng. Första delen var väldigt lättsprungen och eftersom alla var pigga och vädret var grymt så svängde vi ut på tärnättholmarna också. Där satt jag och fikade med snöskorna för ett drygt år sedan. Sedan började det så smått gå lite uppför och vi tog oss till tärnättvattnet, där jag tältade första natten på höga kusten winter classic. Riktigt roligt att se alltihop sommartid, det gick jag och längtade efter när jag varit på snöskovandringen. Lite fika och dasspaus och sen vidare mot slåttdalsskrevan.

Typiskt härlig stig att springa på

Sen kom vi då till slåttdalsskrevan där det sägs att Ronja Rövardotter spelats in. Tveksamt om de verkligen hoppade över den klyftan dock, jag misstänker trickfilmning… Där hör det till att fota och precis som på vintern är det lätt att alla hamnar på varandras bilder men vi försökte vara lite schyssta.

Fotograf Sofie fångade mig på väg till min pose, och när jag ser bilden tänker jag att vi kan passa på med en dagens outfit. Det är ju inte alls min grej men när det gäller sånna här turer tänker jag att det kanske är fler än jag som brukar noja lite över att vara rätt klädd och jag tycker jag fick till en rätt snygg matchning också faktiskt. Jag har på mig, och vi börjar nerifrån och upp så blir det som när jag packar för lopp:

Insprungna terrängskor. Jag har ett par gamla salomon s-lab, egentligen tävlingsskor men jag gillar dem jämt. Superduperlätta men ändå bra grepp.
Knähöga kompressionsstrumpor. För jag gillar det och mina vader är slitna.
Tajts och premiär för året: utan långkalsonger!
Sköna underkläder
- Sporttrosor, inga speciella men av icke-bomullstyg. Underskatta inte att råka ta ett par osköna en sån här dag.
- sporttop och pulsband
Underställströja. Lite för varmt, hade funkat med t-shirt eller en tunnare löpartröja.
Löparjacka. Ingen speciell, min är från Nike och kommer från iksus gruppträning, men den har fickor, inknövlingsbar huva, funkar en liten stund mot lite regn, funkar hyffsat mot vind.
Pulsklocka
Löparrygga från salomon, min är på 20L och det behövdes inte alls så stor, men den är skön att springa i ändå och jag är ju rätt lång så den sitter bra. Sofie hade lånat min 4L och det funkade också utmärkt. I ryggan:
- Mössa och vantar
- Fleece/vindväst (som jag egentligen har till skidåkning men den funkar bra som förstärkning på sommaren också)
- vatten
- snacks
Buff

Äntligen min tur!

Från andra hållet blev ljuset betydligt bättre och även en häftig molnrök svepte förbi

Efter slåttdalsskrevan bar det av uppåt mot belöningen, slåttdalsberget med utsikten över havet. Så vackert, berg och hav så nära varandra. Fick även den vintertid förra gången. Högsta höjd 298 m ö h.

Såå efterlängtat!Hade såklart skrytbuffen på mig

Därefter tog vi nästan samma väg ner och började slingra oss hemåt, en stigning till och då började benen vara rejält trötta. Tack och lov var de sista drygt 5 km nästan bara neråt och mer och mer lättsprunget. Härligt att ändå hålla uppe tempot, det hade jag nog inte gjort om jag sprungit själv. Några hade sån kräm kvar att de gasade på, själv tuffade jag i jämn takt sista biten och njöt av skogen och att kroppen orkade hela dagen utan skavanker heller. Hittade en blåsa på en tå när jag kom tillbaka till bilen men den hade jag inte ens märkt, så det var klart godkänt resultat. Vi satte oss vid entré syd och åt vår medhavda matsäck innan vi sen rullade hemåt. Trötta och ganska illaluktande men väldigt lyckliga.

Turen i siffror

Vi startade turen inte så långt från kusten och sprang ner till havsnivå direkt. Två större stigningar med maxhöjd 298 m ö h, det ger dryga 500 höjdmeter totalt på turen. 19,6 km mätte min klocka, någon annans något mer och någon tredje något mindre. Det beror nog mest på viftande med armar, antal dasspauser och GPS-satelliternas förnuft och känsla. Vi var ute i 3:45 inklusive snackspausen, total färdtid var 2:57. Allt är såklart superindividuellt hur långt man hinner, och vi höll ett ganska högt tempo. Jag är glad att jag kunde springa lite mer än en mil innan faktiskt. Att vandra skulle nog ta ungefär det dubbla, men vi gjorde ju trots allt avstickare också så att skippa tärnättholmarna sparar 1,5 km och att hoppa över utsikten sparar en hel del höjdmeter, men gör bara det i nödfall för det är såå värt det!

Jag tror inte direkt på kalorimätaren i sånna här klockor, men det ger en indikation ändå på att det faktiskt är viktigt att inte glömma snacks!

För dig som vill titta ännu närmre eller testa springa eller vandra rundan själv har jag exporterat en direktlänk till själva rutten från min gps-klocka (garmin) Höga kusten skuleskogen Terränglöpning

Stort tack till Iksu frilufts och alla grymma löpare som var med och gjorde dagen kanon! Har lånat bilden från Iksu Frilufts facebook och jag kommer definitivt hålla utkik efter fler turer med dem.

Jag gjorde förresten en film om dagen också, den finns på instagram! Den går att titta på även utan konto via länken och det går även att se via dator, då syns det dock att kvalitén är för mobil.

Om löpning på frostig stig

oktober 16, 2016Johanna W

Imorse vaknade jag till ännu en dag av frost och dimma, jag hade sovit lääänge så jag låg efter med kaffet redan när jag vaknade. Drack flera koppar i lugn och ro, släppte ut Charlie och sen snörade jag på mig dubbskorna och tassade iväg. Jag tänkte mig georgsvägen till kvarn, men när jag väl kom ut kändes allt så bra så jag fortsatte mot Örnbo. Krispig luft och det jämna trummandet av pigga ben i takt med en lugn andning var som balsam för sinnet.

Som ett sagoland med all rimfrost. Jag trodde det skulle känns för hårt men fötter och ben klagade ingenting och mina icebugs fixade fästet så jag kunde springa avslappnat. Jag brukar aldrig springa såhär sent på hösten men nu fick jag verkligen blodad tand. Så vansinnigt härligt att ha hållit igång så länge att det känns lätt och kul att springa en dryg mil i minus fyra grader.

I Örnbo var det ingen utsikt idag men vackert där ändå.

På väg tillbaka började dimman lätta och jag trummade på med känslan av tacksamhet för att få vara just här och orka och kunna springa. Det här med vinterlöpning, jag börjar förstå tjusningen.

Like this:

Gilla detta:

Like this:

Gilla detta:

Åreskutan topptur i siffror och kartor

Like this:

Gilla detta:

Turen i siffror

Like this:

Gilla detta:

Like this:

Gilla detta: