Dag 3 – Moshi och kunskaper om hög höjd

IMG_8229.JPG

Dag nummer tre sedan vi startade resan var en återhämtningsdag. Som jag skrev i förra inlägget så var den inlagd för återhämtning och även utbildning. Jag såg jättemycket fram emot att få lära mig mer och det var också en av anledningarna att jag valde just den här resan, att det var inlagt utbildning om hög höjd. Det är något som är jättesvårt att få lära sig mer om, eftersom vi inte har några höga berg och därför är inte våra läkare och annan personal inom medicin, träning m.m. särskilt utbildade eller erfarna på just hög höjd. Så det som skrivs är ofta väldigt förenklat och ganska skrämmande, ungefär som att får du symptom så måste du gå ner annars kan hjärnan sprängas. Så är det inte. 

Hög höjd

Jag tänkte ägna lite av det här inlägget till det jag lärde mig den dagen (och senare under resan också) för utöver den dryga timmen föreläsning gjorde jag inte många knop förutom vilade, slappade en stund vid poolen och förberedde packningen. Därför kanske det passar bra att börja med ett förtydligande att den här dagen var inlagd för återhämtning, utbildning och acklimatisering stod det. Åtminstone hade jag tolkat det så. Det var dock en missuppfattning från min sida som tänkte på höjden, jag hade inte kollat upp vilken höjd Moshi låg på och trodde att vi skulle få en dags acklimatiserng till ”låg höjd”, ungefär som första dagen jag kom till alperna och kände att här är det ändå skillnad, det händer något i kroppen. Det var dock som sagt fel för Moshi ligger på ca 900 möh (möh = meter över havet, eller masl=meter above sea level om ni vill googla något) och det ger ingen höghöjdseffekt alls. Kände mig lite dum när jag insåg det, det hade jag kunnat kolla upp och förstå, men det var ändå väldigt bra att ha den för acklimatisering till resandet. Till värmen, efter att ha flugit, få ordning på magen och sömnen lite igen efter resan och så.

Några exempel för den som nu sitter och tänker febrilt på olika höjder och letar referenser:

  • byarna Gressoney och Champoluc i Aostadalen, italienska alperna = ca 1600 möh
  • Davos = ca 1550 möh
  • Chamonix = ca 1050 möh
  • Cusco = 3400 möh (byn där Inkaleden startar ifrån i Peru)
  • OS-arenorna i Sotji 2014 ca 1500 möh
  • OS-arenorna i Peking 2022 ca 1850 möh
  • Toppen av dundret i Gällivare 823 möh
  • Kebnekaise ca 2100 möh (Sveriges högsta punkt om någon missat det)

Jag tror de flesta känner någon som varit på Kebnekaise och många av er läsare har kanske varit upp dit själva, och det är ju aldrig någon som pratar om höjdsjuka där. Och absolut inte om någon åker slalom i Gällivare på Dundret. 

Det är väldigt individuellt när en börjar känna av höjd och reaktion på det men det är inte ovanligt att märka av det i alpbyarna men kanske mest att första dagarna blir en lite tröttare i benen i uppförsbackar än vanligt och så. Elitidrottsläger brukar ju ofta vara i just alperna på de höjderna, 1500-2000 möh för att få kroppen utmanad men i lagom dos för elitträning. Omkring 2500 däremot börjar det vara rätt många som får lite mer känningar och blir illamående eller får ont i huvudet. Därifrån och uppåt är det individuellt men generellt sett blir det såklart tuffar och tuffare för det blir ”mindre syre” i luften.

Lufttryck och syremängd i tunn luft

Här är nästa grej som är värd förklara, för alla som inte minns skolfysiken. Det blir inte mindre syre i luften, det blir lägre lufttryck. Och när trycket är lägre sprids luften ut på större volym. SMHI förklarar det med det vanliga uttrycket att luften blir tunnare ju högre upp i atmosfären, och förklarar lufttryck som en pelare av luft och ju högre upp är det  helt enkelt mindre luft ovanför oss som tynger ner. Men visst känns det lite knas att luft kan sprida ut sig och var mer eller mindre kompakt? Själv får jag tilt i huvudet när jag ska tänka på det och då ska vi inte blanda in väder, som också påverkar (och då har jag ändå läst naturvetenskaplig linje och civilingenjör. Jättemycket fysik och sånt genom åren) Det är för mig riktigt bakvänt att lågtryck (aka dåligt väder oftast) är ”lös” luft medan högtryck som ofta är klart väder utan moln är ”mycket” luft ovanför oss. Jag tycker nämligen att luften känns väldigt kompakt vid lågtryck och ”klar” vid klart väder. Men väder ska jag inte ge mig in på att förklara, jag nöjer mig med att ha fått vandra på hög höjd tillsammans med en meteorolog, tyvärr var ju hon på semester så jag försökte undvika att fråga henne en miljard frågor om väder och berg.

Syrebrist

Det blir alltså inte mindre syre, det är fortfarande ca 21% syre i luften men en måste andas mer luft för att få i sig samma mängd syrepartiklar eftersom luften har lägre densitet. Densitet betyder tjocklek på en vätska/gas/material på fysikspråk. Det som kroppen reagerar på är dock att när vi andas mer pga mindre syre så andas vi ut mer koldioxid, kroppen reglerar både mot för låg syrehalt och för hög koldioxidhalt genom att andas mer och pulsen går upp för att hålla igång maskineriet. Koldioxid är surt i kroppen och när vi andas ut det blir kroppen basisk och försöker justera det bland annat genom att kissa ut bikarbonat. Därför är en effekt av hög höjd att vara kissnödig hela tiden. Det är inte speciellt praktiskt på ett berg helt utan växtlighet och fullt med annat folk. Vi har skrattat så tårarna sprutat av alla bilder för på var och varannan är det nån med ändan i vädret i full fart med att lätta på bikarbonatöverskottet.

Höghöjdssjuka

Som sagt, det finns inte så mycket information i Sverige men utomlands i till exempel alperna eller i Tanzania är det förstås mycket vanligare med kunskapen. I Tanzania kan de förmodligen mindre om hypotermi (nedkylning) än vårdpersonal i Sverige. Såhär skriver 1177 om höghöjdssjuka och det är ju minst sagt kortfattat. Det är dock ändå tycker jag lite av en nidbild att ingen i Sverige kan, det finns både läkare i min närhet och väldigt erfarna expeditionsläkare, expeditionssjuksköterskor, klättrare och andra inom berg som är väldigt kunniga. Men jag ska försöka ge en version, om du som läser vill förtydliga något eller har en helt annan kunskap eller vill tipsa om läsvärda länkar så är det bara att skriva en kommentar, det vore varmt välkommet för det här är ett viktigt ämne.

Reaktionerna på höjd är väldigt individuella och även höjdnivåerna som sagt, men det går att dela in höghöjdssjuka i tre nivåer.

AMS = acute mountain sickness. Här krävs ännu ett förtydligande för alla oss som inte läst medicin eller språk. Akut betyder inte typ livshotande som vi kanske tänker oss, eftersom vi använder det för akuten, en akut situation som måste lösas omedelbart osv. Akut är motsatsen till kronisk. Alltså tillfällig, motsatsen till permanent. (jämför ryggskott som heter akut lumbago på medicinspråk som också låter väldigt mycket allvarligare än det är, även om en visserligen känner sig väldigt skadad när det uppstår) Det går alltså att hantera akut höghöjdssjuka utan att springa ner för berget vid minsta tecken.

Symptom är till exempel trötthet, kräkningar, illamående, huvudvärk, orolig sömn, tappad aptit, känslan av uppblåst skalle.

Mild AMS = klassningen är minst två symptom. Bara ett kan vara något helt annat men ska förstås tas på allvar. Två ska tas på allvar. Blir det tre eller fler symptom är det verkligen dags börja lyssna på kroppen och den guide eller läkare som förhoppningsvis är med. Går det inte över inom en viss tid så är det dags gå neråt, men det kan också gå över när kroppen anpassar sig. Vi hade jätteduktiga guider där huvudguiden var väldigt erfaren och välutbildad inom hög höjd.

Allvarlig AMS = lyssnar en inte på kroppens signaler eller de inte går över, då måste du neråt. Nästa steg är annars att andningen slutar att lugna sig vid vila, tappar orienteringen, tappar koordinationen och verkar lite sluddrig och full. Om ni såg expeditionen på TV i höstas så var det en person som passerade i TV-programmet som definitivt var vinglig och uppenbart höjdpåverkad. Då är det verkligen dags att gå neråt.

Väldigt allvarlig AMS = det som kan hända då är det många har hört om som kallas HAPE  och HACE. High altitude pulmonia/cerebral edema. Lung- och hjärnödem. Det är jättejättejättedåligt och jag kan inte förklara medicinskt vad som händer. Men hit ska det inte gå, kroppen ger signaler innan! Men ja, ignorerar du alla signaler och fortsätter uppåt, då kan det gå så.

Exakt vad höghöjdssjukan beror på kan jag inte förklara och jag vet inte ens om det är helt känt vad som händer i kroppen. Det forskas inte så mycket heller, jämförelsevis, eftersom det är så få som håller på med bergsbestigning. Problemet med höjdsjuka är ju egentligen rätt lätt att lösa jämfört med t.ex. cancer, det är bara att inte gå upp på hög höjd.

Hur undviker en höghöjdssjuka?

Det som går göra för att undvika är sammanfattningsvis: lyssna på kroppen och lyssna på guiderna/läkarna som är med. Men det finns också några enkla knep:

  • Drick mycket, minst 3-5L per dag. Minst.
  • Ät. Energi. Fast du inte kommer vara hungrig. Öva hemma innan på att verkligen se hur stora dina portioner är normalt. Du kommer röra dig betydligt mer än hemma men förmodligen ha lägre aptit, åtminstone vissa dagar, så det blir jobbigt att äta. Men äta hjälper.
  • Gå långsamt. På Kilimanjaro säger alla pole, pole. Långsamt, långsamt. Och det är luciatågslångsamt ibland. Det här är anledningen till att det faktiskt relativt ofta går åt pipan för unga, vältränade personer för de klarar att gå snabbare för muskler, hjärta och så är vältränade och vana hantera det men resten av kroppen hänger inte med.
  • Håll jämnt tempo och jämn temperatur. Det här tipset är ju bra vid alla vandringar, det sparar energi och humör och ger en behagligare upplevelse.
  • Gör acklimatiseringsturer, planera rutten och ”go high, sleep low”. Gå upp en liten bit och sen ner igen för sömnen. Som ett mini-mini-höghöjdsläger.
  • Håll koll på symptom, använd smärtskala på huvudvärk för att hålla någon ordning, skriv upp i dagbok. Linda skrev upp oss varje dag och lämnade in till huvudguiden Gilbert.
  • img_8234-1

Kroppen acklimatiseras och det går hyffsat snabbt, några dagar men ändå individuellt. Många verkar ha en höjdnivå som är gränsen, för en del går det över efter den när kroppen väl vant sig, för andra kommer symptomen tillbaka. Jag har bara varit över 4000 möh två gånger och min gräns verkar ligga ungefär där, men sen blev det inte så stor skillnad, snarare tvärtom var jag rätt fräsch där ovanför faktiskt.

Packningen

Springland hotel var gemytligt och det var gött att äta frukost i lugn och ro, de hade supergoda omeletter på beställning och jag gillade kaffet. Men mestadels bestod dagen i att packa om för på något märkligt sätt vägde väskan ändå mer än 15 kg när det var dags ge sig av och vi hyrt sovsäckar (hade vägt med min sovsäck hemma) och fyllt på lite snacks. Vi packade upp, packade undan kläder från resa och till Safari, portionsförpackade, ratade…. tyvärr dumpade vi en del våtservetter som i slutändan hade varit fräscha att ha några fler men annars var det bara bra att minska ner lite och inga problem att dela på myggstiftet till exempel (jag hade köpt ett av glas?? hur tungt??)

img_8222img_8223Jag kan inte påstå att jag varit i Moshi för jag gick inte ens utanför hotellet. Vi var ut och käkade en bit bort inne i byn kvällen innan då vi landat men det var bara mörkt. Mest försökte jag vila och ladda och hantera tankar. Så mycket tankar, hade svårt att landa i det stora i att faktiskt vara där på plats, samtidigt som jag inte ville förminska det. Jag låg knappt vid poolen och solade ens den dagen för jag ville inte bli trött eller bränd och slösa på krafter. 

Vi fick också prata en och en med Linda och i min dagbok har jag skrivit om vilken press jag ändå kände, jag försökte mota bort den men den fanns där. Jag ville verkligen upp och jag visste att jag förväntade det av mig själv, att min omgivning förväntar sig det och när jag dessutom har vandrat en del, varit en del på lite hög höjd förut, har en lite öppen profil på blogg och sociala medier än vad kanske alla har så kändes det…. ja, rätt tufft faktiskt. Jag visste innerst inne att jag aldrig skulle ge upp, men risken fanns ju såklart att jag skulle bli sjuk. Och jag vet inte hur jag skulle ha hanterat det, det vet jag fortfarande inte.

Linda sa något jättebra och träffande den dagen, när vi alla satt och pratade förberedelser och höghöjdssjuka och packning: Känslan ni har nu, inför berget, när ni inte varit där och inte vet hur det ser ut eller hur det kommer att bli. Oavsett hur det går, om ni går ända upp på toppen eller inte, så kommer den här stunden aldrig mer tillbaka. Från och med vandringen så har ni varit på berget och plötsligt är alla referenser ändrade och det kommer vara svårt att minnas hur det kändes innan. Det var det sista jag tänkte innan jag släckte lampan för sista gången inomhus på en vecka.

  • img_8232

img_8219

Världscup i Ulricehamn

Den här helgen alltså, så häftig upplevelse. Den har gått somliga helt obemärkt förbi men för andra har det varit en världshändelse och en riktigt, riktigt mäktig sportupplevelse. Jag har varit i Ulricehamn på världscup i längdskidor (och tyvärr fått svara nej flera gånger på frågan ”har du åkt?”) och sett världsstjärnor som Charlotte Kalla, Daniel Rickardsson, Dario Cologna, Therese Johaug, Ingvild Flugstad Östberg…. i stort sett alla var där, några storstjärnor som saknades p.g.a. skador, förkylning och uppladdning inför VM var Stina Nilsson, Martin Johnsrud Sundby och Johannes Høsflot Klæbo.

Jag åkte ner med Sofie i torsdagskväll och checkade in hemma i hennes barndomshem och sov som en stock. Fredagen tog vi en liten sightseeingjoggingtur och det var första gången jag sprang på evigheter efter ryggont och lätt förkylning och svinkallt väder i Umeå så det var helt underbart att komma ut i SOL och röra på sig. Vi gick direkt därefter till Ulricehamns kallbadhus för att basta och bada i sjön.

Ser ni så fint? 

Extra kul eftersom jag dels börjat vinterbada en del på slutet men också för att jag skrivit en hel c-uppsats om kallbadhus och ritat ett förslag på det i Umeälven åt umeå kommun för sisådär tio år sen nu. Vi har fortfarande inget kallbadhus och jag har bara läst om dem, och jag har vinterbadat och bastat men aldrig provat något riktigt kallbadhus. Det ser precis ut som klassiska bilder, på pålar ut i vattnet. Bastu med underbar utsikt över sjön och så en snorhalkig trappa ner i för dagen ganska grunt vatten. Det råder ju lite olika skolor huruvida man ska basta eller inte när man vinterbadar (att det är hälsosamt att låta kroppen sköta igångkicken av värmen och blodcirkulationen för egen maskin) men åh så gött! Jag älskar ju att basta också.

Det var härlig avslappning och den behövdes för sen behövdes det hjälp från funktionärerna och självklart hoppade vi in och hjälpte till. Vi hämtade ut våra biljetter och var upp på området och kollade in det, planerade var vi ville stå och se tävlingarna. Vi åt buffé på området på ”uppvärmningen” som eventet kallades på fredagkvällen och det satt fint även om vi inte var i riktigt samma upptaggade stämning som en del som kört företagsstafetten och sen börjat med after ski direkt.

På lördagen kom vi tidigt, typ först av alla när det öppnade klockan åtta. Sen stod vi på upploppsläktaren hela dagen, med bara små utflykter till bajamajorna, vattenfalls glasbur för lite värme och för att köpa hamburgare.  15 km fristil för herrarna och 10 km fristil för damerna, herrloppet blev riktigt spännande medan Therese Johaug som vanligt var rätt överlägsen på damsidan. Ebba Andersson gjorde återigen en fantastisk insats och kom trea. Allt det här har ni förstås redan läst i tidningarna om ni är intresserade och annars kanske ni totalt skiter i längdskidåkning. Jag tycker det är så kul att åka men också att titta på, det är ju inte heller alltid givet att man gillar det. Ulricehamnsborna med omnejd och tillresta var helt suveräna som publik och åkarna slutade aldrig tacka dem och kalla oss för världens bästa publik och att det borde vara världscup i Ulricehamn jämnt. Kolla till exempel det här klippet på när Ebba går i mål.

Gänget på läktaren

På söndagen var det stafett och vi såg damernas 4x5km från upploppsläktaren och dånet när Jonna Sundling spurtade om finland för en andraplats finns det inga adjektiv i världen som kan beskriva. Sen gick vi ut i skogen för att kolla herrarna, dels var det ganska blåsigt och snöigt och det kändes också kul att få se lite mer av arenan och röra lite på sig. Herrarna körde 4×7,5 km (till skillnad från på mästerskap och OS då de kör 4x10km) och det innebar att de körde två varv ute längs banan medan damerna bara ett långt och ett kortare varv. Så vi stod vid ”väggen” och såg dem passera både nerför och uppför två gånger per åkare och det var häftigt att komma dem så nära. Vilka muskelpaket och skickliga i tekniken och återigen häftigt att se vad publikens jubel kan göra för att orka uppför en backe. Det var en helg av längdskidåkning när den är som allra bäst och som det ser ut återkommer det 2021 till Ulricehamn och då är det mycket som ska till för att inte jag ska vara där igen också.

The hills are alive…

The hills are alive.. with systrar i bergen. Och sound of music-melodin ständigt nära till hands att nynna på. Gästerna har anlänt och vi har just kommit hem från den andra turen. Vi har haft så tur med vädret och haft två jättefina dagar. Superhärligt gäng och go stämning. Imorse höll jag yoga för dem också, alltid välbehövligt efter några dagars först flygresa och sen fysisk aktivitet i bergen. Fokus var på närvaro och hela klassen var upplagd med rörelser som vi utförde med andetaget. Inget statiskt, inget rätt eller fel utan bara flödande känsla i rörelser som mjukar upp kring höfter, bröstrygg och fötter. Områden som blir rätt utsatta vid vandring, speciellt med liten ryggsäck som vi har här. Lite kort om tid och jag längtar att ladda in alla turer från klockan och bilder från mobilen och uppdatera mer sen men här kommer ett gäng snapshots sålänge. Hälsningar från soligt väder och varmt på dagarna men sval, klar luft på mornar, nätter och kvällar.

c0ce9973-dc6f-4b1f-9ea5-2a9ae282b2fbja här har vi ju mig, på rektur i lördags. 

img_4539Första vandringsdagen med gästerna igår.

img_4348Smörbollar! Jag är så fascinerad och överraskad att det är väldigt lik floran hemma med smörbollar, förgätmigej, blåklockor, prästkragar, rödblära, smörbommor.

img_4342I helgen var det öl- och matfestival i byn, trevlig stämning och jag åt en galet god hamburgare.

img_4587Flaggor á la himalaya på Mont Zerbion.

img_4585After hike med aperol spritz, klassisk dryck i alperna och norra delarna av Italien.

img_4566Idag såg jag en örn! Så mäktig, den största örn jag sett och den var betydligt närmare mig innan jag hann försöka fota. 

4e332a40-1b81-4273-8fe0-c56ebe578c34Nerför berget Mont Zerbion dit vi var i lördags och kommer gå med gästerna nu på lördag också. Superhäftig tur!

Buongiorno Champoluc

Idag vaknade jag upp till nya vyer, jag vet inte hur många bilder som kommer kunna laddas upp så ni får föreställa er superbranta toppar pudrade med snö, knallblå himmel med enstaka vita moln, hög och klar luft och gulliga hus. Jag är i Champoluc i Italienska alperna, i Aostadalen närmare bestämt, och ska vara med och guida och leda yoga på en systrar i bergen-resa. Jag blev hämtad på flygplatsen igårkväll och jag hade glömt att det blir mörkt på kvällarna i resten av världen, vi har haft så himla fint i Västerbotten hela maj och juni så jag kommer knappt ihåg hur mörker ser ut. Så är det varje år och sen minns jag förstås i november… Idag gjorde vi en tur för att jag skulle få se mig omkring och lära känna närmsta omgivningarna, jag började med att se mig omkring i byn och lyckades pricka av en marknad som är varje fredag, lyckat! Mysigt strosa runt lite och sen tog jag vägen längs med ån med alpvatten tillbaka. Sen knatade vi inåt dalen ut ur Champoluc och till nästa lilla by Freshey. Där tog vi bergbana upp, ca 300 höjdmeter på bara några minuter! Väl uppe lunch bland kor och andra vandrare, mestadels var det italienska som hördes, och jag åt en pasta med tomatsås. Efterlängtat! Sen gick jag vidare en liten bit själv till ett refugio en knapp halvtimme bort innan jag vände och mötte upp och vi gick en slingrig väg hela vägen ner istället för att ta bergbanan. Klockan stannade på ca 12km och dryga 600 höjdmeter. En fin start och makalöst väder, sol och jättevarmt hela dagen. Avslutade med att laga lite egen pasta med tomatsås och grönsaker i lägenheten vi bor i. Nu blir det strax en liten kvällspromenad ut på byn och spana in öl- och matfestivalen, alltid kul att det händer nåt och folk är ute. img_4285

img_4300img_4307

img_4285

Sommarkvällar och grattis Norge

Norge alltså. Och sommar alltså. Vilka härliga kvällar det är nu när värmen slagit till! Umeå har haft sommar ända sen jag var i Göteborg och jag har suttit på balkongen varje kväll fastän soffan inte är färdig. Jag hade näst sista soman och yogan i måndags (kommer ni på sista klassen på måndag?) och Maria C här i tisdags med underbar eftermiddag. Sommarlovskänslan från Göteborg verkligen fortsatte och vi satt i rådhusparken, åkte på Ikea och köpte kuddar till balkongen (evighetsprojekt, det är inte bara jag som försöker handla kuddar vill jag lova. Alltid nån av delarna som är slut) och köpte mat från sen street kitchen. Surrade och yogade hela kvällen.

Igårkväll var jag på föreläsning på Väven, hade sett fram emot den jättemycket. Jag älskar mental träning och att lyssna på de som jobbat med det, deras historier och strategier, framgångar och misslyckanden. Lärandet och insikterna. De uppfyllde förväntningarna och inramningen gillade jag skarpt, efter var sin föreläsning var det ett samtal med publiken och moderatorn, väldigt intim stämning trots att det var i stort sett fullsatt på Väven.

img_3274

Ikväll har vi käkat middag med jobbet så det är verkligen en vecka fylld av aktiviteter. Roligt och typiskt maj men nu är jag lite slut i rutan trots allt så mitt Norgeinlägg jag laddat för men inte förberett tillräckligt fr vänta till helgen. Då kommer en bildbomb och berättelsen om Bergensbanan från förra året. Fina minnen och jag önskar bilderna kunde visa ännu mer hur vackert det verkligen var. Storyn är klar men att välja ut och redigera bilderna…. ni får hålla er till helgen och jag nöjer mig med att säga gratulerer med dagen Norge! Du är och förblir vårt vackraste grannland.

Norge bergensbanan (1 of 1)-2.jpg