Jag har just kommit hem från en helt fantastisk helg i fjällen med fyra tjejkompisar. Vi har vandrat, sprungit, ätit och druckit gott, sovit gott, bastat, surrat och skrattat. Så kul att få visa upp mitt favoritställe för fler och jag hade god hjälp av vädret som var växlande molnighet med uppehåll på lördagen och strålande höstsol idag, söndag.
Lika fort som vi åkte så är vi hemma igen, ändå känns det som sjuhundra upplevelser rikare och måååånga utetimmar i lungorna och själen. Till och från stugan skulle kunna vara tråkig körsträcka men inte med trevligt sällskap. Jag har haft tid att fundera på dagens tema ”transport” och kommit fram till att jag har provat många färdsätt, jag älskar road trip och har gjort det i Sverige, England, Skottland och Marocko. Buss älskar jag not so much. Tåg, gärna, det är ett mysigt och miljövänligt. Båt, mysigt och långsamt men ibland lite läskigt och oftast inte billigt och sällan ett alternativ utan då är det oftast båt eller inget, som båtluffen jag gjorde ju förra sommaren. Det är med skräckblandad förtjusning jag flyger men ack så långt det tar en och oftast är det ju fantastiskt smidigt.
Men det slog mig i helgen att jag nog ändå föredrar mina egna ben att transportera mig med.
Det är så fantastiskt att vara ute och vandra och att springa i skog och mark (och gärna fjäll förstås)! Det måste vara att det väcker någon naturlig känsla hos mig, jag blir lugn av det. Lugn i själen men pigg i kropp och knopp.
Petra Månström har ett inlägg om att gå från pershets till att vara äventyrsmotionär och det är precis vad jag tänker om min löpning också. Om jag bara orkar springa lagom långa pass i vacker natur så är jag nöjd. Känslan av att springa och kolla hur det ser ut bakom nästa krön är svår att motstå. Och oändligt med antal variationer på stigar och leder att utforska.
Johanna Westberg 