Vårvintern – tio dagar i Ammarnäs

Jag har ju varit mycket i fjäll det här året tack vare kursen, och med Kilimanjaro på det så är det ännu mer tid utomhus i bergsmiljö men däremot har jag inte varit hem till Ammarnäs sen allhelgonahelgen. Ovanligt länge. Så äntligen blev det påsk och för mig är det Ammarnästid, det är bara någon enstaka påsk där jag missat och det kändes jättekonstigt. I år var kungsledenrännet helgen innan och eftersom min skidträning i år bestod av tio mil totalt, alltså bara två mil mer än vad loppet är långt, och att Sofie hade förhinder så var jag återigen funktionär. Jag tror det är åttonde gången jag står i syterstugan och prickar av åkare. Så jag åkte alltså upp på fredagkväll efter jobbet, förhandlade lite om starttiden och fick den förskjuten till strax efter 06 och så packade vi in oss alla i skoter och pulka och såklart var det lite hundar som skulle med också. img_9077

Loppet flöt på bra och jag tog inte en enda bild, de ser likadana ut när det inte är några åkare och när de kommer då hinner jag inte fota. Kika i gamla inlägg om Kungsledenrännet om ni vill se mer hur det ser ut. Jag såg speciellt fram emot att som vanligt få heja på kusin Lars och hans teammate Arvid men också i år få heja på lagen som hört av sig inför rännet. När alla var förbi så åt vi lite mat och sen liftade jag ner över tärnasjön och vem träffar jag där om inte bästa peppen Sofie från Sorsele som vi tränat med på tekniklägret ifjol och som vi träffade precis där oå tärnasjön förra året vi åkte. Sen kommer sträckan som de flesta tycker är värst, en mil uppför mellan tärnasjön och steiner, så det liftade jag! Sen hoppade jag av där det började bli fin utsikt och åkte resten av vägen hem. a1e71a44-a56b-4246-8e47-113b11867c57

Det är samma ställe som den här coola bilden togs ifjol som frontar inlägget Kungsledenrännet 2018 – i år åkte jag! som så många läst.

rennet-2018-lag208-001Foto: Adam Larsson

Så kul att få se de andra lagen åka och de kom i mål och var superduktiga, kul att kunna hjälpa till med lite tips på allt som vi var lika nervösa över ifjol. Vad ska vi ha i säcken? Hur många gels? Vadå lina?

För min del blev det 3,3 mil och föret var inte lika bra som prognosen men med tanke på att det var lite löst och sugigt så var det nog bra att det var mulet och inte strålande sol, det hade nog blivit värre då. Jag hade inte ens vallat i år (!) utan körde på förra årets rännetvalla och med tanke på det och den lilla träning så fick jag en riktigt härlig tur med noll stress och fikapaus i alla kontrollerna och många glada hejarop från förbipasserande skotrar som trodde jag var med i tävlingen, extra tapper utan lagkamrat vilket händer när nån måste bryta att vissa åker vidare men utom tävlan.

Så bra jobbat alla och en efterlysning: ni som läst inlägget och pratat med Sofie på träningen, om ni läser det här kan ni inte höra av er så vi får veta hur det gick för er också?

img_9089

Dagen efter rännet har det blivit tradition att det är fint väder och vi åker på utflykt. I år blev det Äivesåive och grabbarna som åkt tolkade efter skotern. Inget fel på deras återhämtning inte, även det en tradition. img_9093Jag nötte på med min lavinspade och byggde snöhög för eldnätet som jag lärt mig i Saltoluokta och sen satt jag i solgropen precis hela dagen! 40246c46-e074-425b-be8d-a03a3496df4b

Så var helgen över och för att slippa åka massa bil och få lite mer tid i fjällen så hade jag tagit med mig jobbet dit. Parkerade på altanen och hade skypemöten och satt och mejlade och skrev dokument. Effektivt men också lite plågsamt men med avbrott för skidåkning på tisdagen så kändes det ok. Och helt klart värt att inte sitta inne på kontor förstås, faktum är att det som sagt blir mycket gjort när man sitter helt själv.

img_9149

Sen anlände Bella och då var det plötsligt 1000% svårare att koncentrera sig, så på onsdageftermiddag checkade jag ut, skärtorsdag hade jag tänkt ta kompledigt ändå. Jag ville så gärna försöka få till en liten vintertälttur till och få med Layla. Hade köpt turskidor äntligen, efter att ha testat lite olika sorter blev det ett par varma kängor från Lundhags och ett par turskidor med skins och stålkant från Fischer. Stavar körde jag på ett par gamla old school i nån rejäl metall, och tur var det skulle det visa sig.

3844945c-f093-4a2d-ac60-6ba77f47873c

Vi fick skjuts med skoter en bit uppför vägen mot Biergenas, till där vägen svänger höger och skoterleden går av mot vänster. Gamla kungsleden är det och jag tänkte att vi skulle gå ”kroken” eller ”omvägen” som den nya Kungsleden har sin sträckning. Med ”nya” menas sedan rätt många år, men vi kallar den fortfarande gamla kungsleden och det är nog fler än en som blivit förvånad när man kommer över fjället och skyltarna mot Ammarnäs minskar i avstånd men då ska man egentligen till Rävfallsstugan och sen 14 km till, istället för att gå rakt ner över Biergenas och komma ner på nolsia. Vi hade kanonväder och det blev för varmt efter bara några minuter så det var bara att skala av och åka i öppna byxor längs sidan och i underställströja och buff. 8b072a05-69fc-4ecb-afe4-d9e86dde8cd2Lunch efter en timme då vi hade kommit upp på kalfjället och sen åkte vi då mot hängbron vid Lisso där den här leden ansluter på kungsleden. Vid Lisso fick vi feeling och det var sånt kanonväder och därifrån är det sommarled en bit och alltså inga kryssmarkeringar utan små käppar varvat med stenar som inte syntes, så vi tog en kompassriktning och körde lite freestyle. Sagolikt magiskt och jag kom på mig själv med att åka runt och sjunga högt. Det var tur, för den härliga känslan skulle vi behöva leva på ett tag, den höll inte i sig så länge till. 4307b42c-583a-457b-bf06-c598ad41537a

Leden går efter nån kilometer på kalfjället ner genom skogen och det skulle bli brant, det visste jag. Det jag inte hade räknat med var snöns bärighet, den var…. inte så bra. Det tog bara nån minut så var första totalkraschen ett faktum, skidor, stavar, jag och ryggsäcken djupt ner i snön. Sån där sockrig blöt snö som letade sig i överallt för inte hade ju jag stängt vädringsdragkedjorna på byxor och jacka eftersom det var så varmt. Att skidorna ens höll är ett under, det kändes som de knäcktes direkt och jag antar det tyder på att det var ett ganska bra köp. Jag försökte skråa och jag försökte trampa på sidan men ingenting hjälpte. Några meter och sen var jag under snön igen. Fick koppla loss Layla men hon tog sig ju ändå ingenstans så hon kämpade lika mycket hon, det bar inte för henne heller men hon hade iallafall ingen ryggsäck på sig. Jag försökte ett tag med att gå i snön men det var djupt till över midjan så det blev galet jobbigt och blött så efter att ha kämpat nästan en timme men inte kommit mer än några hundra meter så bestämde jag mig för att slå upp tältet och hoppas på skare tidigt morgonen efter.

38b84835-4e20-46e2-b8c7-9087d9ccf9d8

Vi skulle ju ändå tälta och det är ju bra träning att prova på sånt här, så jag kopplade Layla vid ett träd (hon hjälper inte till så bra med tältuppslagning) och så började jag skotta och försöka få platt och bärighet. Inte helt lätt men efter en timme var tältet på plats och vi kunde hoppa in och byta till torra kläder och fleecepyjamas på hunden och pusta ut och få en lång kväll i tältet och bara chilla!

6ae69292-6eb6-43f6-81ae-c912f176df44

Inte alls dumt och jag hade täckning så jag kunde kolla läget på nästa sträcka med erfarna fjällfarare som nyss varit där och den var inte i så bra skick så jag bestämde redan på kvällen att det fick bli plan B, tillbaka mot Ammarnäs när vi kommit ner på platten igen och inte över Geråive, vi skulle inte ha hunnit på de dagar vi tänkt vara ute och det skulle vara en onödig risk och onödigt jobbigt. Kallt, blött, långt och inte nattkallt enligt prognosen heller. Så efter en påse ahlgrens bilar i tältet somnade jag gott, Layla sov redan sen länge. Dagen därpå var vi båda ganska trötta och det kändes segt att stressa för att försöka få morgonskaren och tyvärr hade det ändå inte varit minusgrader. Packade ihop och började ändå och liiite bättre var det allt och som en skänk från ovan såg vi sen ett spår som nån annan åkt på och då höll det!

89bda933-5a4d-4828-a586-288a2b65d32b

Det tog ändå två timmar att åka de knappa två kilometrarna ner genom skogen till skoterleden så det var väl avvägt att vi då skulle svänga tillbaka och inte vidare mot Rävfallsstugan. Det är en vinterled men skotrarna kör på ån just här, vilket jag hade glömt, så det var inte riktigt så bra som vi hoppats men å andra sidan inga skoteråkare att trängas med. Betydligt bättre för det kör skotrar här också då och då och fler hade åkt på skidor också så plötsligt tog en kilometer inte ens en halvtimme.

1c3b18d3-3159-48d3-b104-cc74bbc5c75e

Vi pausade och tog en kopp kaffe, dagens första faktiskt på grund av att jag ändå försökte skynda mig iväg på morgonen, och den var efterlängtad! Sen nån kilometer till och vips vid goulitsbäcken så var vi ute på skoterleden igen och hej vad det gick!

cf426157-abb5-48e5-8a02-9e84bd2c3a75

Layla började dra som hon aldrig gjort förr och plötsligt gick 4 km på 45 minuter och vips var vi framme i Talludden, vår egen (hela släktens) stuga.

0436140b-c449-421d-807c-4919257e5556

Underbart skönt att få komma in och värma sig och klockan var inte mer än sen lunch men jag bestämde mig för att stanna, dels var Layla kall och jag var sugen på att fortsätta vara ute på tur men också i behov av att torka tält och liggunderlag och det är lite för trångt i vår egna stuga att göra det, plus att Charlie inte är kompatibel med tält… Så vi stannade hela eftermiddagen, eldade i kaminen och läste bok och sammanfattade dagen. Otroligt skönt.

img_9219img_9234img_9233img_9235

Vi sov gott och vaknade utvilade och ägnade morgonen åt samma sak som kvällen innan: kaffe, te och bok.

img_9248img_9244img_9245img_9240

Strålande sol igen och frukosten intogs på bron och när det började komma skoter på skoter på skoter på skoter så var morgonfriden slut och all vår utrustning torr och det var dags att vinka hejdå till Talludden och åka de sista 6km hemåt igen.

img_91563937d701-c5ac-4065-87a9-86fbfa98a8e6

Det blev en kort tur mätt i kilometer men med många erfarenheter om snö, väder, kläder, tält och mycket tid på tur ändå.

Hemma var det oppstekt palt på muurikkan och sen påskmiddag och häng med hela släkten. De hade varit asgrymma och kapat, klyvt och kastat in ved för hela säsongen medan vi varit borta. img_9264

Det smälte rejält under veckan så det var inget vidare skoter eller skidföre där på slutet så söndagen blev det löpning. Jag och Macke kutade uppför Kennets backe inte mindre än 10 gånger och vi kände oss asgrymma för det. För er som inte har lokalkännedom så är det en låååång backe och vi sprang den sista biten av den och det innebar 90 sekunder i en backe med lutning som abborrbacken på Lidingöloppet. Hej puls och mjölksyra. Sen åkte vi till Tjulträsk och fikade, dagen innan hade de tagit över en hel renhjord men på söndagen var leden inte farbar längre.

81c01eae-b554-4169-b33b-27c126035d76

Söndag var min sista kväll och då passade jag också på att basta med kusin Lisa. Det var alldeles för längesen det med och såå skönt, till slut knackade det på dörren av han som ville basta efter som undrade om vi hade tänkt komma ut någonsin.

b7bed146-d0d9-46a0-b1a1-8bf0f3bb67c9

Så sammanfattas tio härliga dagar i den lilla fjällbyn Ammarnäs. Det kändes verkligen som att slutet på vintern närmade sig och hemma i Umeå igen var det barmark och nästan sommarväder. Jag håller fortfarande på och packar undan vinterkläderna och trots att en vecka till återstår av kursen så känns det som att vintern 2019 är över och som så ofta tycker jag den ändå var lite för kort men ack så bra!

8345be42-a8b8-4445-9724-9052bd517124

 

Teknikläger längdskidor Ammarnäs

Det närmar sig skidsäsong igen och jag är i Ammarnäs utan att ha längdskidorna med mig när Svenne lägger ut en bild från Börtingtjärn, spåret är uppdraget!

img_6848

1,8 km tur och retur, både klassiskt och skejt. Gah! Jag får nöja mig med att springa skoterspår och längta till min egen skidpremiär, men det passar bra att berätta om förra årets skidhelg här i Ammarnäs för nu har de släppt datum för nya träningshelger i år. Det är Ammarnäs Guidecenter som ordnar (aka GC i folkmun). Info om skidhelgerna 2019, här är storyn från skejthelgen 2018:

Jag och min skidkompis Sofie tog ledigt i fredags och körde upp till stugan på fredagmorgon. Dåligt väglag så det tog halva dan men vad gör det med gott sällskap och stopp på thaivagnen? Vi hade anmält oss till ett teknikläger för skejtskidåkning i Ammarnäs, som jag längtat! Både för att jag vill och behöver gå det personligen och för att jag vet att byn har kapaciteten och kompetensen att sätta ihop ett sånt. Och så gör de det och så kan jag den helgen, jippie! Vi tog på skidorna direkt vi kom fram och tog en sväng innan samlingen, mötte pistmaskinen på väg upp mot talludden, hur tur?

känslan

Samling på Ammarnäs guidecenter på fredagkväll för middag och sen gick helgen alldeles för snabbt. Fredagkväll var teknikinspiration med filmer och massor med skidsnack om allt ifrån upplägget för helgen till våra tusen frågor om Kungsledenrännet som vi ska åka. Lördagen startade med vallningstips, några fick skidorna vallade och jag borstade mina med proffsborste på skruvdragare, de var ganska nyvallade.

img_2593

Sen var det träning på galet fina spår, Nisse som kör pistmaskinen gjorde ett hästjobb och körde upp åt oss hela helgen (han gjorde det hela säsongen faktiskt, eldsjäl!) och såg till att det var iordning där vi skulle vara. 

Svennes spår

Mat käkade vi på GC, det här är fiskarns pasta, renskav och kantareller och jag får min med havregrädde utan att ens behöva påminna längre, sån service! André som är en jätteduktig skidåkare visade sig vara en kanonbra lärare och med sina specialkunskaper om just Kungsledenrännet som han är med och ordnar och har åkt massor med gånger så var det extra bra för mig och Sofie. 

Till exempel så provskejtade vi lite slalombacke för att känna på det. Det gick ju ganska bra uppför… Sen vände han och en annan på lägret som också var alpinåkare och åkte som Stenmark nedåt lika lätt som med slalomskidor och vi hängde förstås efter. Tio sekunder senare var både jag och Sofie som ett stort moln av skidor, stavar och snö som rullade nerför, lite väl optimistiska över våra nyvunna kunskaper…

Vi filmade ute i spåret och tittade och analyserade tillsammans medan vi åt på GC på kvällen. Hem och vila, vi sov i stugan men några bodde på GC, och sen åt vi frukost allihop tillsammans på GC innan det var dags igen. Söndagens pass blev upp på Äivesåive och den turen går inte av för hackor, samma som jag kört med Cissi nån månad innan. Massor med teknik, vi fick prova Svennes lina och öva hjälpa varandra och sen utförskörning då, det gick lite bättre än i slalombacken.

Summa sumarum en superfin helg som gav ett riktigt lyft teknikmässigt, både för mig som nött teknik och gått skidskola förut och för Sofie som började skejta ifjol och mest haft mig som tekniklärare. Ifjol slogs helgerna klassiskt och skejt ihop eftersom de som skulle köra klassiskt hade så utomjordiskt kallt helgen de skulle ha haft. I år ligger klassiskt före jul och jag brukar ju åka till Saxnäs i början av december och kan intyga vilken fin start på säsongen det är att få åka iväg och boosta sig då. I år kommer jag vara på kurs i Kiruna och missar både Ammarnäs och Saxnäs men kan varmt rekommendera något utav dem!

Hur gick det då? Ja, vi klarade ju Kungsledenrännet banne mig… och vi är rätt överens om att helgen hade en stor del i det. Det var extra kul att komma i mål och få hälsa på Svenne och André som varit de som lärt oss och peppat oss!

IMG_2875

PS. Kungsledenrännet är den 13/4 2019, anmälan öppnar 1 dec

November i Ammarnäs

Jag har tagit lite höstlov och åkt till stugan och med mig har jag min trogna följeslagare på utomhusäventyr, Layla. Charlie han bor på rödäng några dagar och har det fint. Det var rejält dåligt före på väg upp, botten 5 sämsta väglaget och körningarna var vi överens om i bilen, jag samåkte med andra som har stuga i Ammarnäs tack och lov, köra själv hade jag aldrig gjort. Var inställd på att det skulle vara mörkt och regnigt även om det varit snö så hade den dålig prognos enligt väderleksrapporterna men som så ofta i fjällen så ändras de och det blev istället påsk! Helt makalöst fin dag igår med strålande sol, gnistrande snö som droppade från träden. Tusen snöbollar i pälsen men vad gör väl det, vi har ju dusch och varm stuga att komma in till. Vi busade på raningen, gick till kvarnen och åkte stjärtlapp i lagårdsbacken med kusin och kusinbarn med militärplan från pågående NATO-övning flygandes högt ovanför Ammarnäs. Märklig kontrast till en så trygg plats, så långt från krig och våldsamheter som syns på nyheterna från resten av världen. Annars brukar de plan man ser här vara charterplan från USA till tomtens rike Rovaniemi i Finland, det känns lite mer passande på något sätt. Idag har vi innedag, jag dricker kaffe och läser och så blir det nog en sväng till gymmet. Och så lite mer bus på raningen förstås. img_6811img_6809

Mountainbike och midnattssol

Jag spontanåkte till stugan i Ammarnäs igår. Jag hade inte lyckats ordna några midsommarplaner i Umeå och väderprognosen var miserabel med störtregn, i fjällen däremot skulle det vara helt okej och jag har som alltid släkt här och Cissi var också hemma. Så sagt och gjort, in med Charlie i bilen, kokade en termos kaffe och packade träningskläder och en klänning och började rulla. Det gick fint köra men galet motljus innan solen gick i moln men skönt med ljuset.

Idag har vi testat ammarnäs guidecenters nya mountainbikes de har till uthyrning. ÄNTLIGEN säger jag, så himla nice att kunna hyra här det har jag önskat länge. Vi tog en sväng upp på Biergenas, skön eftermiddag. Ikväll blir det middag i byn och jag kommer nog somna rätt lättvaggad ikväll. Trevlig midsommar på er alla! Ljuset igår när jag kom 00:08, bilden gör det inte riktigt rättvisa heller det är ljusare i verkligheten. Lite lite skymning men dagsljus.

Kungsledenrännet 2018 – i år åkte jag!

Vi gjorde det! Jag och min kompis Sofie har åkt kungsledenrännet. Det var i lördags och vi har levt på det sen dess, jag är fortfarande seg i kroppen och framförallt i knoppen och vill inte riktigt ur den här bubblan heller. Det är en skön känsla att ha klarat något som varit ett mål så länge. Sedan 2010 då jag var funktionär första gången har jag varit sugen, mer och mer för varje år. Jag har tagit små steg som att åka andra skidopp och ta mig an Vasaloppet och köpa skejtskidor. Inte förrän förra året har jag gett dem en ordentlig chans och först i år hade jag någon att åka med. Pirrigt och nervöst, otroligt nojig över förkylningar och skador men samtidigt en välbekant känsla och även om det är jobbigt så är det också det som är tjusningen.

Kort om loppet: Kungsledenrännet arrangeras av Ammarnäs IF och går längs Kungsleden från Hemavan till Ammarnäs, 80 km och drygt 1100 höjdmeter som prepareras med pistmaskin stora delar, resten sladdas. Tävlingen åks i par och i fristil, alltså man får åka hur man vill men i praktiken innebär det skejt. (Det finns dock ett par som åkt det på turskidor.)

Vi har tränat på hela säsongen och följts åt mycket, vi var på skidläger först i Saxnäs och sen i Ammarnäs (förlåt, fortfarande inte lagt ut det inlägget!) och vi har mot slutet nu trappat ner träningen och testat vår utrustning.

Helgen kom och vi var inte förkylda, jag hade varit lite hängig veckan innan och druckit två liter te och ingefärsshots om dagen och ingenting bröt ut. Tack och lov. Det var fredag den trettonde vi skulle köra upp till Sorsele, vi var lediga och hade all tid i världen. Upptäckte på torsdagkvällen att det var krav på visselpipa i säcken så det cyklade Sofie in till stan och fixade och när jag skulle packa ut mina skidor i bilen kom jag på att jag inte hade bytt trugor som jag tänkt. Mina skejtstavar har nå pyttesmå trugor och hade fått tips att byta till gröna Rex-trugor. De satt på mina klassiska stavar. Jahapp, det var bara att ringa pappa och kolla om han var hemma och det var han, åka dit och värma loss för byte…. men så passade de inte. Upp på intersport och fick tag i ett par, på gränsen till stora som de bytte till med orden ”ja vi får hoppas det håller du kan ju alltid tappa en truga men det kan ju hända med de andra också”. Skidorna var iallafall vallade av en som också skulle åka som jobbar på team sportia så det kändes bra.

Iväg kom vi och det gick bra köra, äntligen barmark nästan hela vägen! Framme i Sorsele och där var kusin Lars och hans trogne team mate Arvid och så var moster hemma också. Vi åt köttfärssås och spaghetti och frågade ut dem som åkt tidigare. Så himla skönt och avslappnat att få hänga med några som både är rutinerade men också har en bra inställning, ingen stress och press där inte. Lars och jag gjorde ju klassikern ihop så det kändes lite som en reunion för det också (även om vi förstås träffats emellan också men utan loppnerver)

IMG_2859Energibarbitar och portionsförpackade chokladbollar med salt i. Löst virade, allt för vant- och stavvänlighet.

Vi pysslade på och packade ryggsäckarna med den obligatoriska utrustningen och gick och la oss. Sov förvånansvärt gott och vaknade vid femsnåret och gick upp och käkade gröt. Fördelen med att sova i Sorsele natten innan är att det är en timme kortare att köra från Umeå och så en timme längre innan bussen till start går på morgonen. Den startar klockan 05 från Ammarnäs och är 06 vid OK/Q8 i Sorsele. Och så att vi har gratis boende och sällskap där också förstås. Moster hade kört upp Lars bil och parkerat den på hotellet vid målgången på fredagkväll, de skulle vara funktionärer i syterstugan som vanligt. Vi tog min bil till macken på morgonen och där var det ett helt gäng åkare som väntade. Bussresan gick snabbt, jag slumrade en stund. Vaknade i Tärnaby och åt en macka och sen var vi framme. Nummerlappsutdelning och häng i centrumhuset, relativt avslappnad stämning där också! Sista pyssel med packningen, nån energibar och kaffe och lite information från tävlingsledningen. Ta det lugnt utför Sjul-Ols axeln ner mot syterstugan och nerför Abres lia ner mot Tjulträsk. Håll kontakt med sjukvårdare och funktionärer när ni ser dem, gör tummen upp att ni mår bra. Säg till i tid om det är något.

 

Våra mentorer

Sen hände det. Tecknet på att det skulle bli en bra dag. När vi skulle gå ut och ta på oss skidorna som stod i skidstället utanför, vem kommer med sina slalomskidor och ställer dem där och går in i centrumhuset? INGEMAR STENMARK! I egen hög person. Jag tänkte inombords att han kommit dit för att säga åt oss att He bar å åk. Så det gjorde vi.

IMG_2866

JDYN5859Hela gänget innan start

Slalombacken

Starten gick och några drog iväg med en jädra fart men de flesta tog det lugnt som uppvärmning och tuffade på i egen takt för att inte slita ut sig direkt. Vi hade bestämt taktik att inte bli stressade av varandra eller om vi blev sist direkt, vi visste ungefär hur snabbt vi kan åka och vi visste att vi skulle klara det om vi bara fick stå på benen och inte ha otur men det är omöjligt veta hur alla andra åker eller hur föret är. Jag tuffade på i lugn takt och Sofie körde lite mer intervaller men jag hade förberett mig på det, så är det när vi åker och jag fick öva på att inte låta mig stressas av det. Det gick faktiskt riktigt bra. Dessutom var det andra som körde den taktiken och åkte rätt snabbt en bit och sen stod och hängde på stavarna och flåsade som jag kom ikapp hela tiden. Sånt känns bra. Väl uppe på toppen var ändå de flesta lag ungefär samtidigt och stod och pustade lite och vi åke en liten bit till innan vi tog vår första chokladboll. Uppe på toppen av centrumbacken en bit ut där kungsleden börjar gå runt en krök och bort mot skalet. Där öppnar sig fjällvidderna och det var så vackert! Vi hade sån tur med vädret, strålande sol och sikt hur långt som helst. Det kom tankar på att vilja fota men vi motade dem, det går inte hålla på med mobilen med stavarna och även om vi inte tävlade utan bara skulle genomföra så rinner tiden iväg och det skulle bara bli att vi skulle vilja fota hela vägen isåfall. Det finns fotografer ute längs banan också (bilder finns på Kungsledenrännet facebooksida). Vips var backen gjord!

Viterskalstugan

Det är både uppför och nerför lite omvartannat ända till Viterskalstugan sen, den första av stugorna. Vi tog nån gel innan dess, jag var rätt slut ändå av backen och det var så otroligt svårt veta här hur mycket orken skulle räcka till. Går det ta i nu? Är jag redan trött? Det var en märklig upplevelse för jag var så inne i allt runtomkring så när jag väl tittade på klockan så hade det nästan gått en timme och vi hade redan missat våra fasta energipauser vi tänkt ha varje hel- och halvtimme och vi hade åkt i tid nästan som ett vanligt vardagskvällspass i Gamliaskogen. Fast inklusive en slalombacke då. Inte konstigt det började behövas energi ”redan”. Vi hade kanonbra glid, skidorna gick som av sig själv och i början nästan för bra men det visade sig ju behövas.

Syterskalstugan

Efter Viterskalsstugan kommer syterskalet. Det är U-dalen som är så vacker, dit vi brukar flyga helikopter med systrar i bergen och springa hem. Föret var MAGISKT. Strålande sol, nästan för varmt att åka i, fina fina spår som ingen skoter nästan kört i, lagom mjuka och knappt skrå (som jag fått höra det brukar vara och gruvat för). Det var bara att åka på fyrans växel och njuta. Jag sa till Sofie att såhär fint får vi nog aldrig skejta igen. Det kan mycket väl vara så även om jag förstås hoppas få uppleva det igen.

Sen kom vi till renvaktarstugan i änden av skalet och tog en liten energipåfyllning och sen kom min största käftsmäll på loppet. En jättebrant och lång uppförsbacke jag totalt glömt. Jag kan ju banan rätt bra vilket är skönt, men just den här sträckan har jag bara gått en enda gång och det var jag och Layla 2012 och det regnade då så jag minns att jag hade huvan uppdragen och bara borrade ner skallen och gick. Fy farao vilken lång och brant och nu kändes det inte lika lugnt och bra att bara tuffa på. Jag kände mig sämst i hela världen på uppförsbackar och det kändes som att alla andra bara försvann i fjärran. Nu såhär i efterhand minns jag inte backen som sååå lång ändå, jag vill nog ta revansch på den, men där och då var det inte kul. Men svackor var ju väntat. Väl uppe så var det i stort sett direkt över till nerför och det är den berömda utförslöpan ner mot syterskalstugan, Sjul-Ols axeln där jag sett så många åkare krascha när jag stått som funktionär i syterskalstugan. Just då hade solen dessutom gått i moln så jag var sådär snöblind och såg inga konturer som det kan bli. Hujedamig. Jag tog det LUGNT. Jag kan ha slagit rekord i lugnt utför där faktiskt. Det var också kontrollen jag som mest längtat att komma till, den är bara knappt tre mil in på loppet men för mig kändes det som det största delmålet. Mina släktingar och kompisar från kontrollen där jag stått i sju tidigare lopp. De gjorde vågen och vi fick buljong och mackor och torrkött (fast jag fick tyvärr inte i mig nåt torrkött, första gången i livet det hänt). Ville både gråta och tjuta av glädje att ha kommit ända dit.

IMG_2389.JPGRännet 2015, får återanvända en gammal bild på gänget i syterskalstugan-kontrollen.

Tärnasjöstugan

Från syterstugan är det utför i björskog, ganska lättåkt men jag hade fortfarande lite svårt att se. Jag blir lite feg om jag inte ser vars jag åker, annars hade jag nog släppt på lite mer där men det gick rätt bra ändå eftersom det var så pass lättåkt. Sen kom vi ner på Tärnasjön och Sofie frågade om det var den här sjön som är tre kilometer. Jag som pratat så mycket om banan fick dåligt samvete, jag hade förklarat lite dåligt. Den är aningens längre… en mil lång ungefär. Jag hade dock äntligen lätt åkning och körde på utan ansträngning. I början hade vi vindstilla och sen sprack solen upp igen också. Sen började det blåsa motvind med några kilometer kvar och då insåg vi hur tur vi haft med vädret och vinden, det hade varit tungt att ha motvind hela tärnasjön (men tydligen är det oftast sidvind där). På kontrollen var det återigen kända Ammarnäsansikten och vi åt salta kex och fyllde på vattenflaskorna. Eller rättare sagt funktionärerna fyllde på våra vattenflaskor för finmotoriken var inte på topp längre. Humöret var dock bra och särskilt vid kontrollerna och bättre skulle det bli så snart vi lämnade den.

Servestugan

Efter kontrollen åker man ut på Tärnasjön en liten bit till och när vi närmar oss slutet vem ser vi? Jo vår nya kompis Sofie från Sorsele som var med på skidlägret! Hon som åkt flera gånger och också gett oss massor med råd och framförallt pepp. Vi sa när vi skiljdes åt att vi ses på Tärnasjön på rännet, och så glada vi blev när vi såg henne också!! Hon peppade till tusen och det räckte en liten bit in i skogen och sen. Sen tvärdog vi energimässigt båda två. Jag hade gruvat före för den här sträckan, när jag gick den på turskidor var den riktigt, riktigt dryg. Ifjol gav jag upp och hoppade in i skotern där efter två mil lätt åkning ner från syterstugan och över sjön. Om min lagkompis reaktion var mer som ett ”jaha” när jag meddelade att Tärnasjön är en mil så var det ingenting motför efter några kilometer in i skogen. EN MIL!?!!?

Det tog aldrig slut. Vi stannade och tog en macka inne i skogen där det var lä och då kändes det mycket bättre sen. Det tog såklart slut den här backen också och vi visste att vi skulle upp på ett sista krön kalfjäll innan det var neråt igen. Det var bara det att det var visst ett till krön. Och ett till. Och ett till.

Till slut så var vi uppe i Staine och där stod fotograf Adam Larsson och en sjukvårdare och hejade på oss. Precis där satt också 30km-skylten, alltså 30 km kvar till mål, och det var den skylt vi längtat allra mest efter.

rennet-2018-lag208-001rennet-2018-lag208-003rennet-2018-lag208-006

Därifrån vara det faktiskt neråt, om än en liten omväg jämfört med vars skotrarna kör, och där nånstans måste våra vänner från syterskalet ha passerat oss för vi såg dem inte förrn i målet och vi visste att de borde ha kommit ikapp oss. Det var nog tur det för just då hade jag en svacka igen och hade nog stannat en timme och fikat om de hade kommit.

Servestugan

Äntligen vid näst sista kontrollen, den sista av stugorna. Sirven som den kallas, men heter servestugan. Vi mådde fint och passerade kontrollen utan någon direkt paus mer än lite blåbärssoppa och glada ord med funktionärerna. Nerför den ökända abres lia, smalt och brant och sörjigt bland björkar men vi hade tur och det kom inga skotrar emot oss. Bakifrån kom ett gäng ungdomar och stod och tomgasade tills de fick åka förbi, lite irriterande men förutom dem så hade precis alla hela dagen saktat in och hejat eller höjt näven i hejarop när vi passerat eller mött en skoter. Inte körde de särskilt mycket i vårt skidspår heller, det var verkligen över förväntan.

Vi kom ner på tjulträsk, först lilla och sen ut på stora. Vi blev bjudna på bilar av funktionärerna som var där också och det var de godaste bilar jag ätit i hela mitt liv. Det började vara på den nivån av känsla då faktiskt. Som ni märker är det funktionärer längs med hela banan, de patrullerande åker lite fram och tillbaka och håller koll och det finns flera sånna skoterpar längs banan så det är alltid nån någorlunda i närheten och de står på strategiska platser och kollar energinivåer, sticker till en lite ahlgrens bilar, hjälper till om nån behöver något och hejar på.

När vi precis skulle ut på Stor-Tjulträsk upptäckte vi att vi kommit ikapp ett lag. Vi hade följts åt lite växelvis med dem tidigare och plötsligt var vi ikapp igen och hade bra med fart och energi. Jag hade precis sagt att jag inte hade lust slutspurta utan hellre njuta av de sista kilometrarna när jag fick upp ett jäkla flow, åt en macka i farten och åkte i en härlig fart igen. Sjöar var verkligen min grej den dan. Vi hade verkligen tajming i att vi är jämna på det stora hela men svackorna kom olika och dagsformen (och den mer långsiktiga formen också) är att Sofie är stark som en oxe i uppförsbackar och modig utför medan jag är lite mer av ett diesellok i uppförsbackar, feg utför men däremot både stark och snabb på flacken. Vi såg ett lag i fjärran och trodde efter en stund att vi sett fel när vi mötte ett par turåkare, men innan vi var framme vid sista kontrollen så upptäckte vi att vi hade faktiskt åkt ikapp ett lag till.

Tjulträsk

Jag som inte skulle slutspurta… vi stannade knappt på kontrollen utan bara drack lite, bestämde att jag skulle dricka ur Sofies slang om jag blev törstig för jag hade slut i min och sen satte vi av efter dem. När de upptäckte oss fick de in en extra växel och vi hejdade oss från att bli tidsgalna och njöt istället de sista kilometrarna och vid varje skylt som nu satt varje kilometer och inte bara varje mil så tjoade vi och firade. Varje kilometerskylt var kortare kvar än något av varven vi snurrat i oändlighet på Gamlia. Först kortare än 3,7an. Sen bara som 3,2an kvar, sen som 1,9an….

MÅL

De sista kilometrarna gick i ett huj, så lättåkt och sån njutning. All trötthet och smärta från fötter och senadrag var som bortblåst. Som jag längtat och sett framför mig de sista kilometrarna. Det var inte ens sörjigt eller knöligt på tjulån, det var bara att njuta hela vägen in i mål! Ju närmre vi kom desto mer hördes hejaropen, våra namn och speakern som säger som hen alltid gör:  ”välkomna till Ammarnäs!”

IMG_2875Gladast i hela världen!

Det var den bästa känslan! Och så många som var där och kom och grattade har nog aldrig hänt på ett lopp för mig förut. Det var mostrar och morbröder, Team Larvid och alla från syterkontrollen och så alla runtomkring. Vi duschade utan något som helst tempo, men vattnet var varmt och vi bara skrattade åt att fötterna fick senadrag så fort man skulle ens gå eller ta på sig en strumpa. Sen åt vi på hotellet bland alla andra och minglade runt (mer som hela havet stormar att vi kastade oss efter första bästa stol så fort vi skulle vidare) och pratade med alla. Alla hade haft en jättefin dag och inga incidenter längs banan heller. Av 80 anmälda lag så startade 71 lag och 66 kom i mål. Vi åkte in på 8:47:54 och var hur nöjda som helst. Det var vad vi gissat och hoppats, vi hade en kanondag och såhär i efterhand minns jag enbart positiva saker.

IMG_2870Har ni sett nån finare medalj? 

Resultatlistan hittas HÄR, men det står bara lagnamnen där. För att veta vem som är vem måste ni gå in i anmälningslistan också men vet ni vad? Om ni inte verkligen vill så tycker jag gott ni ska strunta i det för alla som åkt är vinnare, i det här loppet spelar inte tider eller placeringar någon roll. Läs hellre igenom alla roliga lagnamn!

När vi kom hem till stugan så tog vi oss inte längre än till hallgolvet där vi satt och packade upp ur väskorna och åt upp chokladbollarna som var kvar och räknade hur många gels vi inte åt. Vi kan väl säga såhär att nybörjarna hade tagit med gels så det räcker till nästa ränn också.

Dan därpå blev vi bortskämda av släktingarna igen och nerstoppade i en skoterpulka och skjutsade upp på Bissan där vi fick wok på muurikka och mer sol på näsan. Vi satt och filosoferade att om vi inte båda två åkt på det där saxnäslägret förra december, helt utan att känna någon annan, då hade vi aldrig träffats och lärt känna varann och då hade vi heller aldrig åkt något kungsledenränn ihop. Vem vet, vi kanske aldrig hade åkt det alls.

 

 

Hemma i stan igen möttes jag av en bukett rosor i lägenheten och mat i kylen, snälla familjen fortsatte skämma bort och fira. Tog hem medaljen för att titta ofta på den nu, sen ska den få hänga i stugan på gardinstången brevid min liknande medalj från mitt första fjällopp i löpning, fjällmarscen 2010. De är så fina, de finaste medaljer jag har faktiskt. Både för innehållet och känslan av prestationen men också för att de är så himla fina. IMG_2900

Kungsledenrännet 2017 och där hittar ni även länkar till tidigare år jag varit funktionär (saknas visst 2013)

relive kungsledenrännet 2018Vill ni se en film från min gps-klocka så klicka på bilden!