Passet. Det kära passet. Till vardags när jag säger pass så menar jag ett träningspass, men i resornas värld är det ju den vinröda lilla boken som kan ta oss vart vi vill. Nästan. Mitt svenska pass är välkommet i stort sett överallt, till och med när det gått sönder på flygplatsen i Turkiet och jag var på väg in i Jordanien och egentligen befann mig i ingenmansland. Jag fick göra ett nytt på ambassaden och så var det inget mer med det, jag skulle ändå stanna i Amman ett tag och det tog bara en vecka och några resor till och från ambassaden. (Annat var det för de irakiska flyktingarna som satt i kön, har aldrig känt mig så lyckligt lottad som då). Inga problem resa in i Israel eller Syrien med det. Jag gruvade lite för USA men det visade sig inte vara problem med själva passet och stämplarna förrän jag råkade översätta ”praktik” helt fel och de trodde jag varit på militärutbildning i mellanöstern.
Jag har, peppar peppar, klarat mig från att behöva skaffa rosa (tillfälligt) pass och jag har också klarat mig från att ha haft resesällskap som behövt det. Jag får ont i magen när jag tänker på de som längtande efter sin resa blir stoppade på Arlanda på grund av att passet går ut. Utomlands är jag så rädd om passet att man kan tro det är en miljon kronor i kontanter men det är för att jag har känslan av att det är min enda säkra livlina om något skulle hända. Jag fotar av det och går runt med kopior och mejlar till mig själv och till pappa som alltid fungerar som back up-konsult. Hemma däremot har jag två gånger glömt det i en scanner (när jag ironiskt nog skulle scanna och mejla till mig själv och pappa). En gång tog det fyra år att hitta det och jag hade skaffat ett nytt för längesen.
Jag tänker på själva ordet igen, vad det innebär, och så tänker jag på Gandalf i sagan om ringen när han ryter ”You shall not pass!”. Finns det ett samband? Språk- och fantasinörden i mig vill väldigt gärna tro det.
Johanna Westberg 