Etikett: terränglöpning

Jag har sprungit mitt första terränglopp men det är definitivt inte mitt sista! Salomon trail terränglopp 11 km. Jag lyckades med mitt mål att ge allt och ha kul och jag tror att jag har terrängen att tacka för att det aldrig blev mentalt jobbigt eller började göra ont nånstans.
Starten gick i solsken, jag var bara lite uppvärmd så jag skulle ta det lugnt i början men det blev direkt stig och det gick så bra så jag tassade på. Första kilometern gick i ett snabbare tempo än jag nånsin sprungit tror jag. Solen sken in genom skogen och det var verkligen på smala stigar, hade tur och hamnade i kö med bra tempo och efter ett tag var jag först och det var en ovanlig och kul känsla att dra. Fick till och med beröm från någon okänd löpare bakom att jag var snabb på hitta. Jag var för trött för att förklara men tack vare min totala brist på lokalsinne har jag blivit rätt vass på följa skyltar och snitslade leder. Och så pass mycket stig har jag sprungit och vandrat att jag inte behöver titta var jag sätter fötterna utan kan titta lite längre fram mest.
Efter 6km var det dags för varvning, en mugg sportdryck och sedan rätt uppför hela bräntbergsbacken. Ryktet säger den är 200m lång och 60höjdmeter. Ingen vits försöka springa någon större del, det har jag gjort förr och vet precis hur det känns, så det blev stora kliv och lagom mjölksyra. Tack vare backen och bansträckningen generellt tycker jag det var mest utför och lättsprunget hela tiden. På andra varvet vek vi av rätt ner i ett dike och mycket stockar var det, ibland faktiskt höga över diken som vi fick springa under. Efter 8 km började jag tröttna och precis då kom en myr. Stina var ikapp mig och vi klev rätt ner i myren och fastnade med varsitt ben, i samma hål. Håll utkik på nån lokaltidnings bildkavalkad för det satt några fotografer där och garvade.
Dyngblöt igen och sega ben men det gick bra sista kilometrarna också utan att totalt stumna. Sista svängen sprang vi fel, inga snitslar och då gick det som det gick, en omväg uppför en backe och ner igen. Precis vad man inte känner för då när man bara vill slutspurta men det kunde varit värre. Vi gick i mål samtidigt och jag är fantastiskt nöjd! Hade en härlig känsla (nästan) hela tiden, inte ont nånstans och höll ett bra tempo för att vara jag, ett väldigt bra tempo för att vara jag den första halvan av loppet, och jag hade pannben och pepp att fortsätta andra halvan så att jag kom i mål helt slut. Grym känsla!
Måste säga att jag lyckats välja kläder och skor perfekt för dagen också, tänk att kunna springa i shorts och linne i mitten på september! Glad jag tog de höga strumporna med tanke på allt ris. Imorrn ska jag heja på de som springer ultran från tavelsjö, nu är jag helt terrängfrälst!