Om löpning på frostig stig 


Imorse vaknade jag till ännu en dag av frost och dimma, jag hade sovit lääänge så jag låg efter med kaffet redan när jag vaknade. Drack flera koppar i lugn och ro, släppte ut Charlie och sen snörade jag på mig dubbskorna och tassade iväg. Jag tänkte mig georgsvägen till kvarn, men när jag väl kom ut kändes allt så bra så jag fortsatte mot Örnbo. Krispig luft och det jämna trummandet av pigga ben i takt med en lugn andning var som balsam för sinnet.

Som ett sagoland med all rimfrost. Jag trodde det skulle känns för hårt men fötter och ben klagade ingenting och mina icebugs fixade fästet så jag kunde springa avslappnat. Jag brukar aldrig springa såhär sent på hösten men nu fick jag verkligen blodad tand. Så vansinnigt härligt att ha hållit igång så länge att det känns lätt och kul att springa en dryg mil i minus fyra grader. 

I Örnbo var det ingen utsikt idag men vackert där ändå.

På väg tillbaka började dimman lätta och jag trummade på med känslan av tacksamhet för att få vara just här och orka och kunna springa. Det här med vinterlöpning, jag börjar förstå tjusningen.

Om att längta efter favoritstigen

IMG_7940 (2)

Det blir allt glesare mellan skidpassen och även om jag skrev häromdagen att jag hoppas på åtminstone några veckor till med härlig skidåkning så börjar jag längta lite efter sommar också. Jag njuter av det som är kvar av vintern men börjar så smått förbereda för stiglöpning i sommar. Idag var det riktigt nära tills det började regna, så första kilometrarna får vänta. Men jag vill komma igång tidigt i år så jag hinner vänja kroppen ordentligt för maximalt med fjällöpning på favoritstigarna i sommar. Det här är kvarnen på Nolsia i Ammarnäs, på väg mot Örnbo. Här stannar jag alltid och dricker vatten direkt ur bäcken. Slår alla vätskekontroller i hela världen faktiskt!

Om att springa stig

IMG_8751.JPGJag behövde visst lite fjälluft, så jag åkte med till stugan i helgen. Jag och Layla har just varit ute på en av de turer som är det jag tränar för, att springa med henne på en stig på ett fjäll, stanna vid en bäck och dricka, titta på utsikten, se på klara höstfärger. Vi sprang till Örnbo, en knapp mil totalt och efter ungefär två kilometer svänger man av från Georges väg och det blir en liten stig full av rötter, stenar och spänger som dessutom är ganska brant. Väl framme är utsikten bedårande och hemresan gick i ett härligt tempo och mina nya skor gjorda för svår terräng sitter som gjutna!IMG_8745.JPG
IMG_8752.JPG
IMG_8748.JPG
IMG_8750.JPG
IMG_8753.JPG
IMG_8756.JPG