Tavelsjö halvmarathon 2018

Det börjar väl bli hög tid för en race report från förrförra helgens halvmara. När det känns som att alla andra springer lopp i helgen men jag är förkyld och fick stanna hemma från Tjejmilen så blir det tillbakablick på Tavelsjö Halvmarahon! Min tredje halvmara och jag trodde ett tag att det skulle bli min snabbaste. Jag gick ut på första kilometern på 5:07, ett kanontempo när det gäller mig. Då var det bara två mil kvar då…

Inför loppet

Jag hade datumet uppskrivet länge men lite löst sådär, det är alltid svårt veta hur träningen går och ifjol var jag så förhoppningsfull på försommaren och hade otur och blev skadad. I år har jag sprungit regelbundet men inte jätteavancerat, två gånger i veckan har jag haft som riktlinje och följt ett enkelt schema med typveckor och typpass. Men mest har jag vandrat eller sprungit på fjället som alltid blir rätt mycket inslag av gång. Men jag kände mig stark och säker på distansen och eftersom jag ändå skulle hålla i uppvärmningen för Iksus räkning så var det ju lika bra att springa.

Så vi kom dit i god tid och vädret var fantastiskt, jag kände flera som skulle springa och morsade på lite folk till höger och vänster. Uppvärmningen skulle ske från ett lastbilsflak intill starten, som i sin tur var vid Tavelsjö kyrka (karta finns längre ner). Jag visste inte hur det såg ut på förhand och inte vad jag skulle vänta mig alls men det blev jättestor uppslutning! Stora delar av startfältet och det bästa av allt, många barn och publik hängde också på! Vi körde tre peppiga låtar med enkel koreografi och jag hoppas det var uppskattat. Det verkade så och det var några som tackade för uppvärmningen längs banan sen.

Starten gick klockan 11 för den första startgruppen, för de som tänkt springa på 1:55 eller snabbare. I det här fallet verkade folk bedöma ganska bra, till skillnad från till exempel vårruset där det kan stå barnvagnar i sub20-gruppen. Jag hade oavsett uppvärmningsrollen planerat att starta i startgrupp två eftersom mitt pers är 2:07 och tidsoptimist i vanliga fall så på lopp är jag realist. Perfekt för jag hann med en sväng på bajamajan där emellan!

0-5 km

Första kilometern gick snabbt, det var lätt utför men inte så att det märktes jättemycket och jag sneglade på klockan för att hålla koll. Första plingade in på 5:07 och då hade jag ändå bromsat, tänkte att det här verkar bli en bra dag bara jag inte går in i väggen direkt. Bara 20 kvar… Ganska direkt kom vi ut på en lite större väg och då började det svagt stiga uppåt. Kroppen kändes helt okej och det gick att hålla ett ganska bra tempo utan att känna att det var risk att stumna. Det var också galet vackert i solsken över åkrarna och sjön runtomkring. Jag gillar ju inte asfalt men det gick bra och redan efter 4 km kom första vätskestationen, skönt! Jag drack sportdryck i farten och hällde en mugg vatten över huvudet. Varmt men det fläktade lite, skönt att jag valde shorts iallafall! Jag gillade att det var vätska redan efter fyra kilometer, det kändes så himla överkomligt och som ett bra delmål. Redan här har jag börjat tänka på att en sjundedel är gjord, sen första vätskan osv… Första fem kilometerna gick på strax över 28 minuter och det var väldigt god marginal till ett personbästa, jag kände mig peppad men också så himla glad av att vara ute och njuta och med tanke på mitt mörka psyke förra loppet så tog jag ett beslut att inte bry mig om tider. Jag utvärderade länge om det var hjärnan som var lat och inte ville ta i men det var faktiskt att jag verkligen, verkligen ville njuta av en fin löpupplevelse.

6-10 km

Det fortsatte längs asfalt och jag kände lite i knät i det ben som foten fortfarande är lite instabil på, det blir lite spänt. Tempot höll dock bra och jag hade en person jag drog fram och tillbaka med, i svaga uppförslut kom hon ikapp mig men så fort det började gå bara aningens lite utför så drog jag ifrån och kom det en lite större backe så gick jag om också. Just när både jag och knät började vara ganska less på asfalten fick vi svänga av, vid 9 km. In på en skogsväg och direkt blev det härligt springa igen. Lite fler och mindre backar och det dröjde inte länge innan jag drog ifrån min parhäst och sen såg jag henne aldrig mer (yey!). Första milen på 58 min så det hade alltså börjat gå lite långsammare, jag hade släppt vittringen på min drömgräns under två timmar men fortfarande var ett pers (2:07) inom räckhåll gott och väl.

11-15 km

Efter en timme tog jag en gel, det gick helt okej men de är ju så kladdiga! Colaklet över hela handen och ingenstans slänga skräpet men planen var vätskestationen efter 12 km så det var bara att hålla i. Då hade det dessutom börjat kännas lite tyngre, och märktes i tempot även om det inte kändes i kroppen att det gick lite långsammare. Jag gillade verkligen uppdelningen av vätskan, hela sträckan blev så lätt att dela upp i smådelar. Nu var nästa stora mål den omtalade mördarbacken efter 16 km.

16-20 km

Backen var lång men inte så farlig som en kan tro om en mördarbacke. Den gick i okej lutning och jag kollade på klockan och det var inte så himla många höjdmeter, kanske kring 40 höjdmeter totalt på en inte alltför lång sträcka. Jag minns inte riktigt abborrbacken från Lidingöloppet men kanske som den ungefär, hörde jag någon säga. Mitt på hållet fanns en vätskestation och där stannade jag och drack för första gången. Alla tidigare kontroller hade jag druckit i joggfart, något jag tydligen är ganska bra på. Jag har läst nåt tips om att klämma ihop muggen och så får man ju sänka farten och inte vara rädd för spill. Nu var det dock läge att gå. Jag fortsatte sen joggandes och förhandlade och funderade om det vore bättre att gå men kom fram till att det faktiskt inte var det, det gick helt okej att småjogga. På toppen stod en tavelsjöikon och erbjöd en svängom med hambo men jag tackade artigt nej även om jag älskar sånna kringaktiviteter på lopp, för risken var överhängande att jag fått kramp om jag försökt röra benen i nån annan riktning än lugnt framåt. Efter backen skulle det då rimligtvis bli nerför och då tassade jag förbi några igen, men sen var det som sirap. En tröst var att de flesta runtomkring verkade ha sirap i benen, det gicks här och där och det lunkades låååångsamt. Jag började räkna ner men 3 km kändes oändligt. Mot slutet var det också nån konstig felberäkning med kilometerskyltarna så vätskekontrollen upplevdes närmare än den var och väl ute från den, ja då kom 18km-skylten… suck och stön, hela 2km kvar. Men på den kontrollen fick jag coca cola! Det är så gott på lopp, kommer aldrig glömma barnet som bjöd mig på cola på vasaloppet, herregud vilken god cola. Ungen bjöd säkert tusen åkare den dagen, kanske flera lopp och flera år men jag kommer minnas hen för evigt.

20-21 km 

De sista kilometrarna var snigelfart och sirap i benen och även om jag inte tänkte ge upp helt så kom tankarna på ”hur kan det ens vara såhär jobbigt? måste jag gå nu? det är ju typ tio minuter kvar bara?!” Jag räknade till slut lyktstolpar och kollade klockan tusen miljoner gånger och jag såg målet tydligt, det syns så väl med svängen in till höger mot byn och jag visste ju precis hur det såg ut. När jag såg målet rent fysiskt med kanske 300 m kvar försökte jag spurta men det var förgäves, men upploppet på kanske 30 m kunde jag åtminstone springa med hedern i behåll, dock förbispurtad på mållinjen av en gammal fotbollsrival så det var lite surt men imponerande, inte spelar det ju någon roll. Härligt att se alla som tar i! Och så många gånger jag fått höra ”Men du var ju för pigg på spurten! har du inte tagit i?!” Jag hörde bara Sofie heja och hon sa efteråt att jag sprang i mål med snyggt löpsteg och det känns mycket mer värt. Jag kände mig faktiskt stark mestadels under loppet, men den något oväntade sirapen på slutet var seg.

Summering

Jag är supernöjd med loppet på det stora hela. Jag kände tidigt att jag inte ville ta det på för stort allvar och ändå gick det kanonbra springa i början. Kanske lite för fort eftersom det blev så jobbigt på slutet men jag har så himla svårt hålla igen också, det är ju så härligt när det går lätt. Och lite höll jag ju emot, jag körde iallafall inte in i väggen efter 3km och jag höll oväntat bra i backarna! Och utför! Hur har jag blivit så bra på svagt utförslöp? Jag är supernöjd, där var jag riktigt i form och både återhämtade mig och knappade in placeringar varje gång. Tiden blev 2:09:26 och det är en bit från pers (2:07:18) men det var å andra sidan mycket mer kuperat och jag har inte direkt tränat specifikt för det. Att kunna damma av en halvmara mest på skoj, det är banne mig en härlig känsla att känna sig så grundtränad! Är sjukt imponerad av min kollega som kom fyra och Sofie som kom nia, vilka träningsinspiratörer jag har omkring mig!

Alla resultat för tavelsjö halvmarathon 2018 finns här och här syns banan och höjdprofilen:

På kvällen var det Winnerbäck-konsert i Hedlundadungen, ett stenkast från mig. Så pizza på balkongen och sen en kort promenad var perfekt övergång till att få höra alla gamla favoriter igen, visserligen i galet ösregn och vind men det blev nästan bara mer minnesvärt.

Umeå halvmaraton 2017 

Idag sprang Umeå halvmarathon, jag mitt andra halvmarathon i livet. Första gången var inför lidingöloppet 2013 och jag läste nyss igenom min racereport från höga kusten halvmarathon 2013, kul se tillbaka! Men nu till dagen…

Jag har ju tränat löpning helt okej i vinter, en bra sommarsäsong som jag höll ut längre än vanligt och sen till nyår bestämde jag mig för att årets löparmål skulle vara att springa en gång i veckan. Det har jag gjort, sånär som på tre veckor då jag varit på skidresa i Åre, skidresa i Hemavan och helg i Stockholm då jag dessutom var förkyld. Senaste veckorna har löpningen trappats upp lite, efter påsk då skidsäsongen var över och jag har sprungit 2-3 gånger i veckan. Jag har börjat så smått med långpass och så har jag följt ett litet schema på tröskelintervaller jag hittade i runners world som jag kände skulle passa. Så tre långpass har det blivit över 1,5 timmar, senast förra söndagen då det var första gången utan gångpauser. Men skidåkningen har varit snäll mot mig i år och styrketräning i höstas och som vanligt massa yoga har hjälpt också, så det har egentligen varit mest att vänja kroppen vid löpning. Så har det känts iallafall.Jag har haft span på det här loppet länge, jag ville springa ett halvmarathon och det kändes lite väl tidigt på året, å andra sidan bra för det var inget annat den här helgen och det är ju likabra att komma igång. Skönt springa i Umeå och slippa transport och nervositet. Upp på Nydala kändes som att åka på något av skidloppen jag brukar åka då och då. Läste förresten race report från Lövångersloppet, mitt allra första ”långlopp”, apropå att vara nervös. Anyways, även om jag egentligen bara skulle ha samma kläder jag alltid tränar i, så har det sin charm att lägga fram loppkläderna kvällen innan. Annars kan man ge sig tusan på att något är försvunnet också, så likabra lägga fram, ladda löparklockan och gå och lägga sig tidigt. Rundade av fredagen med ett skönt yogapass som gick ut på att vila så jag sov otroligt gott, lyxigt!

Fredag var riktigt sommarvarm men imorse när jag vaknade och kom till Nydala var det kallt och sol med lite moln på himlen, så lite svårt veta klädseln faktiskt men jag valde jacka, buff och började med fingervantar men de rök fort. Det blev en lagom klädsel, drog upp lite i kragen och ärmarna bara så var det perfekt. 

Största stressen höll på att bli skorna, ett chip som skulle tråcklas in i skosnörena och få dem att ändå sitta skönt. Det gick som tur var bra, under tiden jag väntade i toakön före start. Ungefär 200 löpare ropade speakern ut och ni ser ju vad alla har olika klädsel. Banan är platt, jag har sprungit den några gånger förut, dock max ett varv. Det satte av i ett rasande tempo och jag var inställd på att ligga lågt och bara hålla mitt tempo, men herrejösses vad jag ändå blev förvånad när jag på typ en halv minut var nästan sist. Mina misstankar besannades om att folk som springer halvmaror såhär tidigt på våren de kan verkligen springa. Jag rycktes inte med eller blev stressad, jag hittade ett litet gäng att ligga i rygg på faktiskt och hittade skön lunk. Höll lite koll på pulsen och kände att benen behövde någon kilometers uppvärmning innan de var igång ordentligt. Jag hade bara mjukat upp med mina rörlighetsövningar jag brukar göra innan, ytterst lite jogg eftersom loppet var så långt och jag skulle ändå inte springa fort, inte ens för att vara jag. Jag skulle bara ta mig igenom stabilt tänkte jag, även om jag inte hade någon aning om vilket tempo det skulle bli eller hur jag skulle lägga upp loppet.

Klockan bzzzade 1km och visade 5:41, bra tänkte jag men kanske lite för fort? Kände att jag ändå ville springa så, kroppen fick bestämma. Bzz 5:39, är det möjligt? Är det det här som är min mystakt idag? Nästan miltempo för mig. Bzz 5:50 okej det verkar rimligare. Skönt att bara springa utan att tänka så mycket, det blir ändå tillräckligt med tankar mot slutet. Hann bli törstig så kontrollen vid 5 km togs tacksamt emot och jag hade bestämt på förhand att jag skulle gå några steg och dricka vid varje kontroll. Efter den var det extraslingan ut längsmed en asfaltsväg som alltid är med i lopp vid Nydala för att det ska bli en mil runt sjön. Dödens tråkig och motvind ena vägen såklart. Resten är grusväg så benen höll sig fräscha och tempot landade otroligt stabilt kring 5:48-5:59 resterande del av milen. Kom in mot 10km på 59 minuter och innan loppet hade jag tänkt att springer jag bara första milen under 65min så kommer det iallafall inte ta hur lång tid som helst med andra. Dra mig baklänges, jag har blivit snabbare och uthålligare! Det var peppande och andra varvet kändes tungt i benen men alltid skönt vara halvvägs. Av någon anledning var vätskekontrollen flyttad till 8km istället för vid varvningen som det stod i PM:et innan, så det var tur att jag druckit där också även om jag egentligen tyckte det var lite väl nära 5km. Efter varvningen började det gå tyngre, klockan började visa tider över 6:00 och jag försökte att inte stressas av det. Jag hade sprungit så mycket bättre första halvan än jag trott så det vore dumt att börja bli missnöjd. Hemma på en lapp stod mina måltider, jag har lärt mig att sätta flera:

  • Dröm: sub 2h
  • Guld: Sub 2:06 (dvs 6:00-tempo)
  • Silver: Sub 2:16:30 (jag ville egentligen skriva 2:15 här som snygg avrundning men valde att vara klok och realistisk och snäll mot mig själv) 
  • Brons: att genomföra (ville egentligen skriva sub 2:24 som är pers, dock på mycket mer kuperad bana, men tänk då om jag inte skulle klara det? Ville vara snäll) 

Vid 12-13km kände jag att tekniken höll på att börja tryta och vaderna var sjukt trötta och stumma. Otroligt efterlängtad vätskekontroll där vid 16km innan asfaltsrakan och blev uppmuntrad vid asfaltsrakan när någon annan ropade till sin kompis ”bara 5km kvar vi kommer ju att klara det!!!”.  Inte långt därefter blev det dock ännu segare ändå, så orkade jag inte springa och landa på mellanfoten så att foten liksom får spjärn utan löpsteget kollapsade lite till Johanna 2013 men det var ändå inte mer än väntat. Mot slutet var det riktigt tungt och tankarna ihåliga, kunde inte bestämma mig för vad jag skulle tänka på överhuvudtaget trots att varannan tanke verkligen var positiv och tacksam för att jag höll på att klara det men också irriterad på mig själv för jag hade verkligen vittring på guldmålet men märkte att jag började förhandla och tänka ”Men silver är ju också jättebra”. ”Ja det är det! Men man kan ju för fan kämpa för guld!” Härdade ut och när det bara var 3km kvar vände det, tempot ökade något igen och jag höll ifrån de som var bakom och jag kunde faktiskt spurta i mål (ni har väl sett sånna slow motion-spurtar från alla motionärer som tar i allt vad de kan i slutet av långa lopp?)

2:07:23, inte särskilt långt från målet alltså! Och 17 minuter snabbare än min förra halvmara, och inte ont nånstans. Förutom i benen som var sjukt trötta. Inget vatten i målet och det var nog dagens största miss. Istället var man tvungen att få av sig chipet och lämna in det för att kvittera ut sin goodie bag där det fanns en festis. Jag kunde för fan knappt böja mig ner. Om jag kände mig som ett litet barn när jag skulle försöka knyta fast chipet och sen snöra skorna igen så var det INGENTING mot att försöka få upp dem och få loss chippet. Jag ska mejla till arrangören och be dem ändra titel på tävlingen till multisport…

Träffade på min gamla klass- och fotbollskompis Anna som dundrat in på 1:41, jäklar så imponerande! Vi kollade prisutdelningen och så köpte jag en varmkorv av kiosken mest för att det var Sandåkern som sålde. Nöjd och glad åkte jag hem och nu har jag legat i soffan mest hela dagen! Ätit, lekt en stund med Layla och rastat oss lite lagom i parken (hennes toalettbehov och mina krampaktiga ben), ätit lite mer. Jag har nog inte gått såhär konstigt sen Vätternrundan men vad gör väl det, jag fick ju silver.

På den här länken hittar du alla resutat från Umeå Halvmarathon 2017

Vildmannaloppet 2017 – race report

IMG_1352.JPGSuddig bild men är tacksam för hejaklack som var där och tog den, alltid så härligt att höra när någon ropar till en!

Vad härlig känslan är efter målgång, men ack så jävlig innan. Vildmannaloppet 2017 gick av stapeln idag, det är tävlingspremiär för min del i år och det är även med råge årets längsta pass. Jag tycker jag åkt en hel del i år och haft en bra start på säsongen (och jämför ju med senaste tre årens ganska pissiga skidsäsonger snömässigt) men jag har varvat klassiskt med skejt eftersom jag helst vill bli bra på det och åka Kungsledenrännet nångång och för att jag inte ids valla. Inför förra årets vildmannalopp hade jag åkt 12 mil och då gick det faktiskt förvånansvärt bra, i år hade jag bara åkt 8,5 mil men ungefär lika mycket skejt så totalt sett mer. Det längsta jag åkt i år är dock bara drygt 1,5 mil några gånger och det har känts lagom för att inte bli för sliten någonstans. Så det var litegrann en chansning att ställa mig på startlinjen idag men jag såg det som ett bra träningspass.

Jag gjorde efteranmälan och hade en timme att slå ihjäl med lite uppvärmning och toakö. Skönt få prata av sig lite med andra som också är nervösa och bara få tiden att gå. Testade skidorna en sväng och klistret fäste bra. Alltid nervöst med vallan och egentligen hade jag tänkt köra tejp hela säsongen men den tog slut och det var ganska tydligt att det skulle vara runt nollan eller över idag så jag tog klister, ett tunt lager. Träffade flera träningskompisar från Iksu och tio minuter innan start svishade Jens in på arenan också.

Starten gick klockan 11 och fästet var bra, på gränsen till att det högg lite på kanterna och det tog bara nån kilometer innan jag såg de första stå och skrapa snö från skidorna. Jag skänkte en tacksamhetens tanke till vallaguden att det inte var jag för jag vet hur det känns. Jag kunde åka avslappnat och insåg snabbt att de som åkte var riktigt snabba för mitt första varv tog 22 minuter och snabbare än så skulle bara knäcka mig, men jag var nästan ensam redan då.

Första två milen gick faktiskt riktigt bra, i och med fästet så åkte jag avslappnat men däremot var det trögt och sög fast och viss känning av lite snö under skidorna men inte så att jag behövde stanna och skrapa. Jag tror faktiskt det var mina snabbaste två mil någonsin, 1:40 och hade jag bara orkat hade jag slagit förra årets tid. Men det var ju just det… Tredje milen var det jävligaste på länge, då började det fastna mer snö under skidorna samtidigt som spåren hunnit bli så glatta så jag hade ibland inget fäste alls. Humöret i botten, armarna värkte och jag tänkte att jag borde tagit 20km-loppet idag men just när jag åkt två mil var jag pigg och dessutom hade eliten just varvat inför sitt sista varv så jag var ett helt varv före att vara dubbelt så långsam (som är min personliga skamgräns). Satte upp delmål med att köra iallafall 2,5 timme för ett rejält långpass, men då var det likabra köra 3 mil. Då var jag supernära att bryta och känna mig nöjd med ett långt långpass men utan risk att svimma i spåret. Precis då så hann jag ikapp en åkare som jag åkt om och blivit omåkt av flera gånger och hon peppade att: nu kör vi! Bara två varv kvar! Okejdå tänkte jag, och då hade det hunnit bli ännu varmare och glattare så jag började faktiskt få bättre glid. Mitt på varvet var jag dock så trött att jag ville grina och kunde inte tänka på annat än HUR kunde jag åka Vasaloppet?! Sen var jag nära att kräkas och då blev jag lite glad, så mycket har jag aldrig klarat att ta ut mig förut.

När det var bara ett varv kvar så stod Jens och Rivia där och peppade och även funktionärerna peppade och intygade att jag inte var sist, så då tog jag sista varvet också. Jag vet sen tidigare att det alltid går bra, det är mentalt att veta att nu kommer jag att klara det. Älskar den känslan!

Gick i mål på 3:35, ca fem minuter långsammare än förra året men det sägs att även eliten var lite långsammare i år och jag hörde fler svära över att det gick så himla tungt. Så kanske klarade jag mig från att vara dubbelt så långsam, om inte annat är jag grymt nöjd att ha genomfört. Mentala dippar är bara en del av loppet och jag åkte faktiskt riktigt bra diagonalåkning periodvis. Förutom lite översliten i armbåg-tricepsfästena och små ynka blåsor på händerna av stavarna (som jag alltid får, glömde tejpa) så har jag inte ont nånstans förutom en enorm trötthet precis överallt. Sist kom jag inte heller och jag är alltid så imponerad både av de åkare som åker snabbt och snyggt, men även av de som är bakom mig för tänk hur mycket de ska ha kämpat! Kanske deras första lopp dessutom, eller en förkylning i kroppen eller vem vet. Jag hade inte kunnat förbereda mig så mycket bättre om jag inte bytt liv med någon, så jag är himla nöjd.

Nu har jag badat, käkat och ligger i soffan och tittar på vinterstudion i repris och tänker inte flytta på mig en meter mer idag. Jädra go känsla!

Resultat stora vildmannaloppet 2017

Om Umeå Trail 2016 – 11km

Igår var det tredje gången gillt för loppet i Gammliaskogen som blivit en tradition för mig. Det heter numera Umeå Trail och hette tidigare Salomon Trail Tour, ett lopp som jag sprungit både 2014 och 2015. Roligt att läsa från 2014 och jag tyckte jag sprang mitt första terränglopp, trots att jag sprungit Lidingöloppet året innan… Well, även om Lidingöloppet var mer terrängstig än jag fördomsfullt trodde om ett lopp i Stockholm så är det ändå inte lika mycket stig, diken, myr och backe som i Bräntis.

Målet var att komma i mål och inte vara lika överjävligt trött som förra året, det var inte kul upptäcka hur dålig kondis jag hade även om den var förklarbar. Ville förstås inte springa långsamt för det men jag hade inte gjort min research särskilt bra och det var kanske tur, för jag siktade på 1:15 för jag var så säker på att jag sprungit på 1:16 ifjol och 1:12 året innan. Nu är det ju lite med terränglopp som med skidlopp, det skiljer ganska mycket om man till exempel fastnar i en myr eller om det är blött och halt, dessutom har de snittslat pyttelite annorlunda mellan åren. Men ändå, såklart är det kul förbättra sig och min träning har gått bra i år.

Det blev ett oskönt glapp mellan nummerlappshämtningen och start, men lagom nog att åka och göra några ärenden och gå på en sportbutik. Jag hade bestämt mig för att fira förra veckans pers och att/om det här loppet gick bra med något nytt att springa i. Hittade en t-shirt i en färg jag velat ha länge, tycker den är klatchig och fin och dessutom syns den bra! Matchar detaljerna på mina turkosa annars ganska svårmatchade tajs och shorts från craft (se översta bilden och myrbilderna). Hittade också en löpartröja som skulle bli min present och motivation för att fortsätta springa i höst, jag har några löpartröjor men de är antingen lite för varma eller hejdlöst fula (nätshopping när det är som sämst). Mitt första rönisch-plagg blev det, en skön långärmad men ganska tunn tröja. Hittade dessutom ett par grå tajts med turkosa detaljer som matchar mina älskade saucony kinvara 7 som varit omatchade hela sommaren. Lång utläggning om färg, såklart spelar det ingen roll för hastigheten om det matchar men jag sällar mig till skaran Martina Haag, Petra Månström, Sofia Hedström och inte minst alla motionärer med matchande outfit att det ÄR kul att känna sig snygg och jag älskar också känslan av matchställ, att ha några saker som matchar extra bra som jag kan ta fram när det vankas lopp så det blir det där lilla extra.

Vädret bjöd på bra löparväder, lite lätt duggregn i luften och typ 12 grader. Förra året sprang jag i långärmat och det var för varmt, nu var det perfekt att ta av till T-shirt just innan start och hann vara varm i den en stund innan jag fick sänka tempot. Rycktes som vanligt med i början men har lärt mig att det inte är någon fara, jag fixar det och jag gillar att mina lopp börjar så. Hade värmt upp ordentligt innan också. Efter bara någon kilometer började det göra ont i höger knä, jag som aldrig nånsin haft knäproblem blev mycket förvånad men det gav sig inte. Det var faktiskt så illa att jag funderade på att bryta, men bestämde mig för att lunka på i lugnare takt istället. Molande smärta/stramhet på baksidan som gjorde att det inte funkade ta särskilt höga kliv och gick inte dra på, men istället så fick jag njuta av att det inte var så jobbigt och att det inte blev värre. Lite besviken vid varvningen att de inte hade något vatten, jag hade sprungit och tänkt på vad gott det skulle bli ganska länge och så hade de bara Vitargo och min mage pallar inte det. Det är ju gratis med vatten, och det är ett motionslopp där ingen egentligen rent teoretiskt behöver sportdryck så förstår inte varför de inte hade det. Uppför backen gick fint, jag tassade på och gick förbi några som sen stod och pustade på toppen och som vanligt tackade jag mig själv för det pass jag tränade med IFK Umeå för längesen om mental träning i backar (för övrigt enda passet jag kört med en riktig löpklubb, snacka om valuta för tiden).

Drog om vartannat förbi en kvinna som jag till slut fick spurta för att inte bil omsprungen in i mål och kom in på 1:16 vilket visade sig faktiskt vara den bästa tiden hittills även om jag kände att jag ju borde kunnat lite snabbare. Inte mycket, men lite. Glad och fräsch (förutom knät som fortsatte ömma hela loppet) i mål och det var ju faktiskt målet. Det här är ett lopp jag springer för skojs skull, för träning och pepp.

Väl hemma igen trängde jag mig in i hissen bland 4-5 partytjejer fixade till tänderna. Ni vet hur tyst det kan bli i en hiss med folk som inte känner varann? Plötsligt utbrister en:

-Guuuud vad dåligt det luktar här!

-Eehh ursäkta det måste vara jag, jag har sprungit myr… 

Hon bedyrade att det inte var så hon menade, de hade visst köpt surströmming till kalaset, men alltså for the record, det var faktiskt mina skor.

Om personbästa på milen

IMG_9152

Hurra! Jag har slagit personbästa idag.  Jag anmälde mig i veckan till göteborgsvarvets seedningslopp och målet var att komma runt under 57-58 minuter och förhoppningsvis smärtfritt och snabbare än sist jag sprang ett millopp (ifjol). Jag har inte sprungit mer än någon kilometer på asfalt i år men var peppad sedan testerna förra helgen att kondisen är det faktiskt inget fel på, så med bara en pulsklocka och ett glatt humör hade jag inställningen att ta det som det kom och se hur humöret var efteråt om det inte gick som jag ville. Nu får vi inte veta om jag blivit bättre på att tackla motgångar just idag för det gick som jag ville, och lite till. Personligt rekord på 10km, 56:20 stannade den officiella klockan på. I löparkretsar är det ingen tid att skryta med, men för mig är det det!

Första kilometern gick riktigt fort och jag saktade in lite med flit, under 5min/km är inte något jag kan hålla i flera kilometer än. Hittade ett skönt tempo och det visade sig att jag sprang de första 5km betydligt snabbare än jag trott, under 5:30-tempo men mot slutet stumnade jag lite och kände av min lite sämre höft så snittiden försämrades. Men att springa de sista kilometerna och veta att om jag bara fortsätter i det sköna tempot jag hittat så persar jag. Det ni! Det borde alla testa.

Jag har knappt sprungit sedan alpernaveckan, max en gång i veckan, men har tänkt att jag ska försöka hålla igång löpningen under hösten lite längre än vanligt i år och plötsligt är det en massa lopp i Umeå. Säsongen är redan förlängd och jag har blivit starkare löpare. Nu är jag inte långt ifrån sub55 som jag haft som mål (men varit dum nog att inte först ha sub57, sub56 utan som en idiot surat när jag inte förbättrat flera minuter) och det är fortfarande skönt löparväder. Precis som i boken Heja Heja eller de löparbloggar jag följer i storstadsområdena så kan jag springa ett lopp var och varannan helg, och se det som träning. Och ett sätt att faktiskt komma närmare en bättre miltid, för jag har alla förutsättningar för det. Det enda jag faktiskt behöver träna på för att bli bättre på milen är att springa just milen.