Vi tog tåget ner och det var så otroligt skönt. Jag är så nöjd över det beslutet, det gick både snabbare och blev billigare och betydligt bekvämare. Dagtåg ner för drygt 500 kr per person bara, med en timmes långt byte i Gävle precis vid lunchtid. En snålkörande bil hade kanske blivit billigare på tre men med min rygg som envisats med att krångla hade jag bara fått mer ont, nu kunde jag lägga mig ner lite på sätena och golvet, folk fick undra men det var det värt. Vi åkte tidig morgon vid 06 och var framme 15.30 på utsatt tid i Mora och klev av till doften av vår. Alltså surdike. Vi hyrde lägenhet av privatperson som var så snäll att han hämtade oss på stationen i Mora strand och skjutsade hem oss och visade oss lägenheten, helt suveränt! 
Vi lastade bara in grejerna och gick sen mot centrum och kolla spåren! Det var helt makalöst med tanke på hur det varit tidigare med snöbrist och förfärliga bilder från tjejvasan helgen innan. Strålande sol och en vit orm av snö med krispiga spår mitt inne i centrum, välfyllda sportbutiker och rätt mycket folk överallt. Torsdagkväll och fredag gick sedan åt till att hänga i lägenheten och laga mat, hämta ut nummerlapparna på mässan och strosa lite i centrum och känna på stämningen. Fredagen var också en kalasfin dag och vi var laddade och friska men började bli rejält nervösa. Starten går klockan 20.00 så det blir ganska precis omvänt Vasaloppet när det gäller bussar och så. Vid 16 gick vi till bussen och den gick snabbare än de gör på natten, dryga timmen bara så vid halv sex redan var vi på plats i Sälen. Där var det redan full fart men såå mycket färre människor ändå än på Vasaloppet. Jag har bara åkt en gång och då var jag i led10, alltså längst bak, så jag hade aldrig ens sett att det fanns en mässa i Sälen också. 
Den ligger långt fram och där fanns ett stort tält med självservering där vi fick plats att slå läger en stund. Jag la mig ner och sträckte ut och vilade ryggen, pysslade med klistermärken och påsar, flyttade gels och annat i ryggsäcken och åt vår medhavda matsäck. 
Matsäcken kändes som ett genidrag, vi uppfann en kombination av pasta, tonfisk, majs och färdig currysås. Det går ju inte värma men den var god kall och blev betydligt matigare och för mig lättare äta än mackor, jag har lite svårt för mackor särskilt om jag är nervös. De växer i munnen bara. Varsågoda att härma denna kulinariska rätt, den går att variera men ska väl ändå med fördel hållas enkel och utan lök, fibrer eller annat som stör magen. 
Jag hann till och med ta en kaffe men till slut var det så ändå dags att gå ut. Vid halv åtta började alla röra på sig, gå på bajamajorna en sista gång (ingen kö!) och lämna in väskorna. Klockan 19.45 ska alla stå i leden och därefter finns det inhängnade stora hagar i varje startled att kasta sista säcken överdragskläder i som de sedan kör till Mora. 
Men det kändes helt galet att stå rakt under elitfållan (som inte används på nattvasan) i led 1 och runtomkring oss var det bara åkare med riktiga skidklubbsdressar. En liten stund innan start när jag trodde att jag inte kunde bli mer nervös så stegrades det ytterligare, eller tog en ny dimension kan vi säga. Då stegade ingen mindre än Anders Södergren förbi och ställde sig vid sina skidor snett framför mig!! 
Som väntat kunde jag inte hålla samma tempo i stakningen som storfräsarna runtomkring men det gjorde absolut ingenting för såhär långt fram var det sån ordning! Alla kunde ju åka skidor och ingen höll på att stressa eller byta spår i panik som det är långt bak i Vasaloppsleden när alla har bokstavligt talat panik.
Vi hade bestämt att jag skulle gå först i början för jag blir minst stressad av andra men mest stressad av att hamna efter och det visade sig vara en hel kilometer stakande men med fantastiska spår, och sen började den. Backen.
Den berömda första backen som är typ en kilometer, jag stod still där i 1,5 timme när jag körde Vasaloppet, alltså helt stilla hängandes i saxläge och på stavarna, eftersom den är så smal och det var också ett år utan snö så det var extra smalt men den här gången gick det hur bra som helst. Det var inte hetstigt och det stod inte still, vi kunde gå på tvåans växel och ibland trean, behövde i stort sett aldrig saxa eller gå på ettans växel. Vi tappade nog flest passeringar nere på stakningen, men i backen låg vi ganska hyffsat jämt och framförallt hade vi turen att vara omringade av jämlikar så det flöt på, det är ju det viktigaste. Ingen galen mjölksyra eller pulschock, jobbigt såklart men det blev en bra uppvärmning. Det kändes dock som att den aldrig skulle ta slut men det gjorde den ju förstås ändå, till slut. Väl uppe på myrarna hade vi bra skidor och jag fortsatte ligga först och det var en härlig känsla att börja köra om folk.
Vi var i riktigt bra slag, det var fantastiskt före och det gick lätt. Jag hade tränat en del på utförskörning och fyrans och femmans växel för att kunna gasa på när det går lätt istället för att bara njuta som det så lätt blir. Det är förstås härligt att njutåka lugnt och vi hade inga andra mål än att ta oss i mål men det är ändå slöseri med tid att åka lugnt när det går lätt och det är omöjligt att ta ikapp det i uppförsbackar, hur bra man än skulle vara på uppförsbackar (jovisst, Johaug kan men i stort sett ingen annan i världen). Första kontrollen var välkommen och redan då hade Sofies slang frusit och vi blev serverade sportdryck och vatten. På Nattvasan är det inte servering på kontrollerna förutom första då de serverar dryck och i Evertsberg som är den enda kontrollen med buljong och wraps. Förra året hade de pannkakor och Sofie hade laddat men i år fanns det bara wraps. Med mjölk i förstås, så jag åt en vetebulle som smakade semla utan grädde och fyllning. Gott ändå.
Innan vi var i Evertsberg hade det hunnit bli tyngre, Smågan och Mångsbodarna gick bra och vi var snabba, mycket snabbare än vi trodde. Sen började det komma backar och det gick tyngre och tyngre. Jag blev också kall och tänkte mycket på om jag skulle byta tröja eller hur jag skulle göra. Jag hade en väst och en torr tröja i ryggsäcken och kom fram till att testa ”en kontroll till” och annars vore det bäst med ny tröja men det kändes för omständigt, visste knappt om jag fysiskt skulle klara ett tröjbyte, så jag laddade för väst. I Risberg gick backarna bra för mig men Sofie gjorde en klassisk risbergsvurpa som jag som tur var lyckades väja och det gick bra för henne, i efterhand kunde vi skratta åt det (kolla youtube på ”slakten i risberg” om ni inte sett) men det hade ju kunnat gå åt pipan förstås. Överlag gick det mycket bättre att åka utförs i mörker än jag trott, jag var orolig att jag skulle tycka det var jätteläskigt och att det skulle vara isigt men det var så fina spår och jag kände mig stabil. Bara två isfläckar på hela långa banan där skidorna swishade åt sidan me det gick bra. Uppför var värre, sockrigt och jäkligt. Pannlampspärlband som slingrar sig uppåt så man ser att det är långt kvar av backen. Tankarna om hur skönt det skulle bli att komma till Evertsberg avlöste varandra och växlades med tankarna ”men då är det LIKA MYCKET TILL”. Det var segt men hälften är alltid en seger, dessutom är det liiiite längre än halvvägs, rent psykologiskt är det jättebra. Så vi kom dit och jag drack buljong och åt den där vetebullen och energin vände. 
Efter Evertsberg är det i stort sett ”bara” utför, men det är ju en sanning med modifikation. Men inga jättestora långa backar utan ganska jämt omvartannat lätt utförs lite längre partier och överkomliga backar uppför. Mitt i allt nånstans satt en klocka och den visade kring ett och den insikten var så lustig, det är ju natt! I Oxberg hade det vänt och jag slöt bort klädbytet och vi körde på, vi hamnade bakom några bra ryggar och började plötsligt komma ikapp lite folk igen. Vi såg i stort sett inga klassiska åkare längre, det var helt klart bättre före för oss som skejtade. Vi hade tänkt stå och staka lite då och då men det kändes mest trögt, stod litegrann i kanske några kilometer totalt sett. Jag började bli rejält trött i axlarna och strax innan Eldris slutade min pannlampa fungera helt, slut batteri. Jag körde helt utan i mörker och bakom Sofie någon kilometer och i Eldris tog jag fram en ny ur ryggsäcken, tack och lov behövde jag inte byta batteri utan hade en hel, för fingrarna och armarna lydde inte precis… Det var fullt tillräckligt att få av och på ryggsäcken. Då hade även min slang frusit, men att den höll ända till efter Hökberg var ju otroligt skönt! Kanske, kanske hjälpte det att jag hade den fäst på en magnet upp mot axelremmen/bröstremmen och i en bröstficka hade jag en värmepåse.
Från Eldris är det bara utför även om jag såg en galen uppförsbacke och eftersom jag hade förträngt alla andra backar blev jag lite osäker på om vi skulle uppför även den, men det var en intilliggande slalombacke som vi tack och lov INTE skulle uppför. Det var verkligen bara utför och jag kunde inte längre lyfta armarna utan att ha jätteont så jag benskejtade det mesta. Det gick så pass lätt och längs hela banan var folk ute här och där och spelade musik och hade tänt eldar och efter Eldris var den mest makalösa platsen där en scoutkår hade tänt oändligt antal marschaller längs spåret och massor, massor med lyktor i skogen. Magiskt!
Vi fick vittring från fjolårets tid och åkte på rejält och det gick bra, precis när Sofie sa nu jävlar kör vi sista kilometern så kom vi in mot Mora och bakom campingen var skejtbädden rena rama puckelpist så det gick inte alls åka bra. Några framför oss vurpade men vi klarade oss. In mot Mora och jag mindes det som evighetslångt även om jag riktigt njöt förra gången eftersom jag då visste att jag skulle klara det, men den här gången kändes det mer vips, där är den. Målgången. Vi kunde till och med spurta oss in under 6:45 och jag hade sån revanschkänsla på upploppssträckan att jag bara skrek rakt ut när vi kom i mål. Mitt i natten och ingen publik (inte corona, de sov bara) men känslan av att ha klarat det och dessutom riktigt, riktigt nöjd med tiden det var en så go känsla. Jag KAN åka skidor. Tvivelstankar som bott i mitt huvud sen förra gången jag åkte där var utraderad och nu tänker jag aldrig nånsin släppa in dem igen.
Vi hämtade Lars grejer och käkade en hamburgare och sen var det dags att heja fram honom också, han hade åkt så snabbt på slutet att förvarningen inte hade hunnit uppdaterats när vi kollade mobilen så vi höll nästan på att missa honom. Riktigt starkt åkt som vanligt och väldigt mycket bättre placering än tidigare. I år fick alla medalj men Lars fick också den riktiga medaljen, vinnartiden x1,5, alla som åker snabbare än det får medalj men nu när alla får så har de istället en gravyr på baksidan (ganska fult faktiskt, de hade kunnat göra som lidingöloppet och ha olika valör med att alla får brons, silver för tidsprestationen och guld till den som vinner)
Alltså kolla spåren….! Skillnaden från fredagen (de var likadana på lördagen) och på söndagen. Världens bästa långloppsåkare Britta Johansson Norgren hade till och med hon en tung dag.
Sen åkte jag hem och möttes av dessa tulpaner som grattis, tog en dusch och for till jobbet och sen har jag levt på förra helgen mer eller mindre hela veckan. Jag har fått många grattis och glädjande nog inte så många som frågat om tiden eller placeringen, jag hade en liten utläggning på insta stories om hur tråkig ton det ofta blir och att istället fråga personen om det var en häftig upplevelse och låta den som åkt vara den som beskriver sin prestation och den som lyssnar bara gratulera, bekräfta eller för den del klappa på axeln om det inte gick som man ville men inte lägga in egna värderingar. Jättesvårt, jag vet, men vi måste försöka. Det är inte fel att ha mål eller prata om tider eller placeringar, men det är långt ifrån allt och det är också så laddat. I det här fallet är jag ju extremt stolt över tiden och hade ett kanonlopp så jag har gladeligen berättat för alla som velat höra men vissa andra gånger är det ju inte lika kul. Det är också helt omöjligt att jämföra med något annat lopp, annat år etc. eftersom föret skiljer sig så mycket men det är också det som gör att jag gillar skidor, det blir inte lika exakt som till exempel löpning. (det är inte heller alla som vill höra om det, det får vi loppnördar acceptera också) Många har frågat också om just upplevelsen och om skejt och JA, jag rekommenderar alla att åka! Något av loppen under Vasaloppsveckan och nattvasan är det enda som har fristil och det finns halv distans också, alltså 45 km.
Kommer vi åka igen? Förmodligen!
Värmde upp lite som så många andra, inte så värst många hundra meter men lite rörlighet och lite steg. Så otroligt fin kväll! Strandpromenaden när den är som bäst. 
Surade lite men bara lite för egentligen var jag glad och nöjd. Kroppen kändes kanon, jag kände att jag tog i och låg på gränsen men jag var inte totalt knäckt i mål som jag var ifjol. När jag började kolla klocka så hade jag ändå bra tider både i klockan och i racefox-appen, så eftersom det är tiderna jag jämför med på träning så är jag superglad över att ha bättre än de!
I år orkade jag stå i banankön själv! Ifjol fick jag banan hämtad till mig av min kollega. Fota kunde jag tydligen inte, skärpan var visst lite sisådär just då på flera fronter…
Anyways, även om jag egentligen bara skulle ha samma kläder jag alltid tränar i, så har det sin charm att lägga fram loppkläderna kvällen innan. Annars kan man ge sig tusan på att något är försvunnet också, så likabra lägga fram, ladda löparklockan och gå och lägga sig tidigt. Rundade av fredagen med ett skönt yogapass som gick ut på att vila så jag sov otroligt gott, lyxigt!
Ungefär 200 löpare ropade speakern ut och ni ser ju vad alla har olika klädsel. Banan är platt, jag har sprungit den några gånger förut, dock max ett varv. Det satte av i ett rasande tempo och jag var inställd på att ligga lågt och bara hålla mitt tempo, men herrejösses vad jag ändå blev förvånad när jag på typ en halv minut var nästan sist. Mina misstankar besannades om att folk som springer halvmaror såhär tidigt på våren de kan verkligen springa. Jag rycktes inte med eller blev stressad, jag hittade ett litet gäng att ligga i rygg på faktiskt och hittade skön lunk. Höll lite koll på pulsen och kände att benen behövde någon kilometers uppvärmning innan de var igång ordentligt. Jag hade bara mjukat upp med mina rörlighetsövningar jag brukar göra innan, ytterst lite jogg eftersom loppet var så långt och jag skulle ändå inte springa fort, inte ens för att vara jag. Jag skulle bara ta mig igenom stabilt tänkte jag, även om jag inte hade någon aning om vilket tempo det skulle bli eller hur jag skulle lägga upp loppet.
Suddig bild men är tacksam för hejaklack som var där och tog den, alltid så härligt att höra när någon ropar till en!
Johanna Westberg 