trailrunning – Johanna Westberg

Ammarnäs Trail 2018

augusti 1, 2018Johanna W

Lördag den 7 juli, min första dag på semestern, sprang jag ett lopp i Ammarnäs. Jag brukar ju alltid skriva race report och det gjorde jag även detta lopp men det har dröjt med publicering för jag behövde smälta det först. Jag hade en så dålig dag. Såhär i efterhand känns det ändå bra och kul att ha genomfört och det mesta har gått över men jag var irriterad och deppig i flera dagar efteråt. Det gick egentligen inte såå dåligt så objektivt sett var det en riktigt fin dag, precis som jag hoppats och föreställt mig. Soligt men ändå lite moln och inte för varmt, kroppen höll ihop och gjorde inte ont nånstans, brorsan var med och hade en bra dag och glatt humör och vi kom i mål på ungefär den tid vi trott. Inuti mitt huvud var det dock kolsvart. Jag har varit med om svackor förut men det här var en ny nivå. Jag har försökt analysera vad det kan ha berott på och det ena var säkert att jag hade fått i mig för lite frukost, det andra kanske att jag var för avslappnad före eftersom det var på ”hemmabana”, jag skulle springa med brorsan och skulle bara genomföra och jag var så glad att ha sällskap också. Kanske var det bara att jag hade en dålig dag, förmodligen en kombination av dessa tre. Förberedelserna var bra, jag hade tränat och sprungit helt okej men loppet är 18 km i fjäll och det är ju inget man bara ställer ut skorna för ändå.

Lite kallt i början och jag var glad att jag hade överdragsjacka, dock fick jag redan innan start börja nalla på mina två gels jag hade med. Borde haft banan som jag brukar. Starten gick prick 11.00 och vi började springa i skönt tempo första biten på grusväg men nästan direkt blir det uppför och då började alla gå. Så himla skönt att faktiskt alla i hela loppet gick, det kändes bra. Pulsen hög men andningen ännu tyngre och ingen fara än, upp kom vi efter ungefär 2km. Där svänger leden av åt höger och ut över kalfjäll, längs med en skoterled som på sommaren är i princip obanad terräng. Fantastiskt fint och vacker utsikt men tyvärr började demonerna redan här. Jag försökte förklara men det blev bara värre. Loppet drogs ut och känslan av att inte hänga med var för påtaglig, trots att jag egentligen inte skulle bry mig. Vi tuffade på och hade folk i sikte både framför och bakom och jag gav 110% för att försöka njuta men det var svårt. Långt kvar ännu. Svängde sen ner i skogen mot karsbäcken och följde den nedströms och då gick det lättare, utför är jag bra på. Då blev det varmt och jackan åkte av. Vid halvvägs kändes det bra att få göra en mental check och då var det bara halva tjulträskleden kvar, den har jag gått och sprungit och vet är fin. Det gick segt men framåt men jag hade svårt hänga med i tempo och det säger betydligt mer om mig än om tempot faktiskt, för det var ett skönt tempo jag i vanliga fall kan tuffa på i. Kilometrarna masade sig fram och ridån hade gått ner totalt. Jag minns första gången nån pratade om att ”möta demonerna”, det var om Kungsledenrännet för längesen. Jag trodde jag mött dem förr men de här var som sagt en ny nivå, mer som dementorerna i Harry Potter som suger ut alla ljusa minnen ur en och kvar finns bara allting mörkt.

När vi kom ut vid Äivesåiveparkeringen och skulle springa ner till byn fanns det nästan ingen kraft kvar men det var ändå lättnad att veta att det skulle gå vägen, inte förrän då insåg jag att mitt i detta nattsvarta mörker så hade jag inte en enda gång tänkt tanken att bryta. Det fanns aldrig på kartan konstigt nog. Vi sprang in på hembygdsgården och där var alla vi känner och gratulerade och vi fick korv och mackor. Vi hängde där tills det var dags åka hem och duscha och sätta sig och se match och det gick inte heller som hoppats, Sverige ut ur VM och det bidrog väl inte till den muntra känslan på eftermiddagen heller.

Nu en månad efteråt så börjar det kännas okej igen. Dementorerna är inlåsta och jag är sugen på att springa fler fjällopp och det var ett fint lopp. Fantastiskt fin bansträckning, speciellt biten i början uppe på kalfjället och det var kanonbra snitslat, något jag varit orolig för att springa fel. Trevliga funktionärer som alltid på loppen i Ammarnäs och nu har jag en dryg vecka i alperna i benen ska testa något långpass på fjället väldigt snart igen.

Norrbyskär Trail 2018 – race report

juni 17, 2018juni 17, 2018Johanna W

Igår, lördag 16 juni, var det premiär för Norrbyskär trail. Toughest training group ordnade tillsammans med KFUM Umeå, TTGU är en träningsgrupp som blivit otroligt populär och numera är en förening. Jag har inte tränat med dem men känner väl till dem och deras evenemang och har sett dem välta däck i bräntisbacken bland annat. Och jag har flera som tränar med dem som går på min yoga för löpare. Det var längesen jag var på Norrbyskär så det var en kul utflykt bara det och sen jag bestämde mig för att springa ”bara” ett varv, 8 km, så kändes det bara kul också. Jag vet att jag fixar det och det kändes verkligen bara roligt. Jag mötte upp med Cissi från Ammarnäs och några fler hon kände vid bussen på morgonen och så åkte vi ut till färjan. Smidig lösning att inte behöva ta bilen, den går ändå inte ta till Norrbyskär. Där är det bilfritt! Umeås gamla industrisamhälle, otroligt fina hus och jag har varit på läger där med scouterna när jag var liten, och varit på dagsutflykter flera gånger men det blir alldeles för sällan, det är ju så fint där. Vi hade tur med vädret och det var härlig känsla redan på båten. Vilken sommardag!

Vi anlände till KFUM gården, en kilometer från färjan ungefär, till fots och slog oss ner vid ett bord och hade då ungefär tre timmar att slå ihjäl. Är det nåt som kan optimeras lite till nästa år, för jag hoppas det blir något fler år, är att loppet kunde starta lite tidigare. Alla måste passa färjor och lite väntan var faktiskt bara härligt men i längsta laget och de som skulle springa långa hann bli rejält nervösa, men jag njöt i solen och drack kaffe och hade den goaste inför lopp-känslan jag haft på länge. Kanske någonsin. KFUM lägergård på Norrbyskär har höghöjdsbana och alla möjliga roliga hinder för team building, lek och utmaningar.

Klockan 11.00 gick starten för barnen som sprang 2 km, de var hur duktiga som helst och vi såg först starten och gick sen som de flesta andra till vattenhindret de skulle korsa på slutet. Balans över spång eller simma, med eller utan rep, och de fick applåder och jubel för alla överfartssätt.

Klockan 12.00 gick vår start och jag hamnade okej till, kanske lite för långt fram men jag höll mig lite på sidan för det är alltid några älgar som ska förbi men det brukar nästan alltid vara tvärtom också. Jag hade lite känning i ena knät från i Åre, och även fötterna var lite slitna fortfarande så jag tänkte att jag skulle ta det lite lugnt men det är ju alltid svårt i början på lopp. Första biten gick på grusväg och sen stig. En kilometer plingade in i klockan på 5:30 och jag insåg att jag hade ryckts med iallafall, det är snabbt för att vara jag i terräng. Terrängen hade dock inte riktigt börjat utan sen skulle det bli mer, för mig, vanligt tempo. Banan gick som i en fyrklöver och det blev en propp första stigen så det var bara att gå efter alla andra, sen när första udden var rundad kom vi ut på lite sankmark. Jobbigt som attan trots att det inte var så blött, nästan värre för det såg ut att vara härlig gräslöpning men det sög fast rejält. Sen kom vi fram till vattenhindret som barnen korsat och vi skulle korsa åt andra hållet. Det var kö på spången och ärligt talat var jag lite gruvsam för att ramla ner från den så jag slängde mig i vattnet direkt efter mycket kort övervägande. Rungande jubel från alla barn som nu stod och hejade på och med repet gick det riktigt snabbt att dra sig över. Förevigades på bild när jag kom upp och det speglar inte alls hur kul loppet faktiskt var.

Foto: Hanna Degerström/TTGU

En liten parentes: Det är inte första gången jag förevigas på lopp och gör nån min som jag inte själv skulle valt ut till familjealbumet eller CVt som motionär. Den här bilden kom dessutom i en bildserie som visade hur pass tävlingsinriktad och lite lagkompis jag tydligen är som bara lämnade min kompis i myren…

Foto: vk

Och ja, jag har min lopp-outfit på mig. Har sprungit flera lopp i just mina röda salomon, mina blå shorts, svarta långstrumpor och ett svart linne eller t-shirt. Tyvärr fick jag skavsår av shortsen nu, efter tio miljoner användningar. Kanske för de var blöta? Ska ge dem nån chans till men annars måste jag nog övergå till hotpants jag med. Slut parentes.

Vi fortsatte runt hela Norrbyskär och det flöt på fint, jag blev omsprungen efter några kilometer av några som måste fastnat längre bak i fältet och inte tagit sig fram, men ärligt talat gick jag nog ut lite för hårt också men det berodde mest på att det var kul och jag tycker inte om att hålla på att tänka på tempo eller sånt i terränglopp, det är bara fullt ös framåt. Även om jag sprungit rätt mycket terräng/trail så är det nästan alltid det tekniska som sätter tempot och inte flåset eller benen. Lite uppför klippor och lite nerför, stigar, den pampiga grusvägen mellan husen och så efter ungefär 7 km så kom vi fram till det stora vattenhindret. Det gick välja mellan att djupvada eller simma över till en brygga eller vada sig runt viken och det var inget tvivel vilket jag skulle välja när jag såg att folk kunde gå nästan hela vägen utan att ens simma och jag är ju lång. Så jag vadade, med vatten upp till halsen men ändå bottenkontakt. Lite svårt simma i skor tycker jag så jag tuffade på bara. Mot slutet av de ca 20 m var det rätt kallt, obehagligt ha kyla upp över hjärta-lungor och jag fick dessutom vänta på att få häva mig upp på bryggan men det hann samtidigt bli lite gemenskap och småprat. Väl uppe var det en otroligt konstig känsla som infann sig, kall och stel i hela kroppen, framförallt benen, men hög puls och kroppen igång. Då var det inte så långt kvar, även om vi var förvarnade om att det nog skulle vara lite längre än 8 km. Sista 700-800m var över stenar längs med havet, riktigt svårsprunget och där försvann allt som hette tempo. Jag hade en liten tanke på att springa in under timmen åtminstone men det rök på stenarna. Jag försökte ändå att titta upp och njuta men det blev en blixtblick och sen ner på stenarna igen. Sista biten försökte jag spurta lite men jag hade faktiskt inte så mycket kvar i benen. Sista metrarna fick jag vittring på en jämn minut och sånt pushar ju alltid, liksom mållinje inom synhåll så prick 1:02 sprang jag under bågen och in i mål. Där var det en ringlande lång kö till bordet med sportdryck (eller kanske vanlig saft jag är lite osäker faktiskt men gott var det) och så fick man en papperstallrik och så var där en chips- och godisbuffé!

Jag bytte om, det rådde lite förvirring om duschar fanns eller inte och jag som missat infon innan och tagit med duschgrejer trodde de var i onödan men sen visade det sig att det fanns duschar iallafall. Hursomhelst, byta till torrt räckte gott och sen satte jag mig med mitt snacks och spanade på de som sprang långa loppet som började komma mot mål. Jag höll just på att ge upp och gick och köpte en hamburgare då jag hörde speakern ropa att Cissi kom mot mål. Missade henne precis men hon fångades på bild.

Foto: Hanna Degerström/TTGU

Fjärde plats i långa loppet! Själv kom jag på 29 plats av 95 damer på 8km, det är jag riktigt nöjd med även om jag inte hade en tanke på placeringar när jag sprang och tid är ju alltid omöjligt veta när det är ny bana.

Hamburgaren smakade fantastiskt och vi kollade på de sista löparna och gick sen mot färjan när alla hade bytt om. Det var så mycket folk att vi fick vänta, sitta på kajen i en halvtimme och bara känna att livet är litegrann som saltkråkan ibland ändå. Inte så dumt. Vi bara hoppades att bussen skulle stå kvar och vänta på oss på andra sidan och det gjorde den.

Apropå mina röda salomonskor förresten så hade jag köpt nya dagen till ära. Samma modell men fem år fräschare än de gamla och en storlek större. Här ska inte klämmas några tår inte, nu när jag gått och blivit riktig fotnörd och insett vad alla leder och ben ska kunna göra inne i skon under ett löpsteg. Tvekade lite om jag skulle ta de nya eller om de gamla skulle få göra en sista tjänstgöring men de nya var så sköna och jag var så säker på att slippa skavsår att jag gjorde nostalgin kort och la de gamla i en soptunna där och då. Värdigare begravning än på ett traillopp hade de inte kunnat få.

Snacka om att det här var ett lopp i min smak, vacker natur, familjärt, publikvänligt, massor med publik, opretentiöst men ändå proffsigt och så inga onödiga medaljer utan chips- och godisbuffé istället! Norrbyskär trail 2019, jag kommer!

Totthummeln runt

juni 8, 2018Johanna W

Idag hade jag en helt ledig dag och var sugen på att springa fjäll. Jag har inte varit ut alls i skog och fjäll ännu i år så jag längtade efter lite höjdmeter och utsikt.

Eftersom jag var själv och utan bil så är det inte jättemånga turer att välja på, det är upp mot backarna som gäller. Jag har gått upp på både Totthummeln och Åreskutan förut men halvgrått väder gjorde att valet föll på Totthummeln och tur var det för mina ben visade sig inte från sin pigga sida. Jag började i Ullån där jag sover och joggade de ca 2km in till Åre, lagom uppvärmning och trots att jag inte gillar asfalt så är det ju lättsprunget och jag får inte ont varken i kropp eller själ bara det inte är för långt. Jag tog vägen brevid kabinbanan upp från Åre Torg, det går att fortsätta lite till och ta en grusväg upp också. I kabinbanebacken insåg jag att benen inte var på topp. Alls. Det beror på crossfit igår förstås och ingen överraskning egentligen, och eftersom det inte är något jag skulle vilja vara utan heller, då är det bara att bita ihop.

Jag fick gå i de brantaste bitarna och redan i Trollskogen som är den bit som börjar precis först så kom jag på att jag var ju ändå ute på långpass, tanken är att hålla pulsen ganska låg så jag blev lite snällare mot mig själv. Jag ville ju ha en njutflykt och då går det inte att deppa över trötta ben!

Jag tog Solstigen och följde skyltning 213. Det är fint skyltat så lätt att följa. Det går att ta två vägar upp och jag valde rundan i ”högervarv” som kallas Solstigen.

På lite höjd är det ju alltid värt det!

Uppe på toppen av rundan finns en rastplats. Inte de mest estetiska naturnära sop- och pantkorgarna men med tanke på hur mycket folk som besöker Åre behövs de nog. Bra att det finns åtminstone! Ved finns också och sittplats med utsikt österut (se km-markering 6 på bilden längre ner).

Nerför igen och skutan låg höljd i dimmor så det var rätt beslut att inte gå/springa upp dit. Ingen vits eftersom det inte blir någon utsikt och för osäkert och kallt för att ge sig på själv. Jag var aldrig upp på toppen av Totthummeln, det har jag varit förut och det blåste lite kallt så fort jag kom ovanför trädgränsen vilket är precis där vid rastplatsen så ner genom skogen igen var skönt. Nerför är inte lättare, mina ben är ovana och knäna blir lite slitna så jag blev omjoggad av några betydligt mer vana fjällöpare som kunde släppa på. Det struntade ju jag i, det var riktigt härligt och inte så långt kvar ner till byn så jag passade på att njuta.

Hela rundan såg ut såhär och jag hade sen mina 2km lufs längs väg hem och jag var trött men det var faktiskt ganska skönt att jogga ner lite, alldeles lagom sträcka som gjorde att passet blev rätt långt totalt sett. Bara från byn blir det ca 7 km och själva rundan runt Totthummeln är bara drygt 3km. Så det gäller att ha lite koll när en läser turförslag så en vet var de startar ifrån. Åre Trails har jättefina beskrivningar med interaktiv karta över alla turer, beskrivning av svårighetsgrad m.m.

För mig blev det här helt perfekt, nästan två timmar och det är min längsta runda i år. Kroppen kändes toppen förutom tröttheten då, men den beror som sagt på crossfit och ovana i år. Blev peppad på att springa mer backar och stigar!

Trailrunning i skuleskogen på Höga kusten

maj 16, 2017maj 16, 2017Johanna W

I lördags var jag ute på en härlig löptur som jag sett fram emot länge och ett tidigt mål med vårens träning att kunna följa med på. Jag åkte med Iksu frilufts till skuleskogens nationalpark på Höga kusten för att springa stigar! Förkunskapskravet var ”kunna springa en mil” och det fanns en liten packlista på hemsidan (finns just nu på iksu frilufts hemsida, kanske byts den ut senare mot nästa års turer) och det var även ett förmöte som jag missade p.g.a. hade pass men min längdskidkompis Sofie gick för oss båda. Vi möttes på iksu sport och åkte i samlad trupp ner till entré syd, från Umeå tar det ungefär två timmar att köra. Lite fika i bilen så var vi redo att starta på en gång. Kartor, toa och massor av parkeringar fanns vid enrén och vi hade makalöst tur med vädret, efter förra veckan här med snö.

Utsikten från entré sydMer om turen i kartor och siffror längst ner

Vi sprang ner och ut mot vattnet och det var inte många kilometer spång och mysig skog ner till en strand som såg ut som från rivieran. Badlängtan! Vi stannade till och kikade in i en typisk höga kusten-stuga, det finns rätt många så skulle det mot förmodan vara fullt kan man alltid gå till nästa (jämfört med i fjällen där det ofta är rätt långt).

Det finns rätt tätt med sånna här stugor att pausa och övernatta i. Obemannade men fina!

Vi fortsatte genom skogen och det var sådär magiskt solljus och fågelkvitter, väldigt efterlängtat att få tassa mjukt också. Gruppen var väldigt jämn och det var ett bra tempo som var kul att springa i men gick att småprata. Lungorna helt okej men det kändes att benen var ovana terräng. Första delen var väldigt lättsprungen och eftersom alla var pigga och vädret var grymt så svängde vi ut på tärnättholmarna också. Där satt jag och fikade med snöskorna för ett drygt år sedan. Sedan började det så smått gå lite uppför och vi tog oss till tärnättvattnet, där jag tältade första natten på höga kusten winter classic. Riktigt roligt att se alltihop sommartid, det gick jag och längtade efter när jag varit på snöskovandringen. Lite fika och dasspaus och sen vidare mot slåttdalsskrevan.

Typiskt härlig stig att springa på

Sen kom vi då till slåttdalsskrevan där det sägs att Ronja Rövardotter spelats in. Tveksamt om de verkligen hoppade över den klyftan dock, jag misstänker trickfilmning… Där hör det till att fota och precis som på vintern är det lätt att alla hamnar på varandras bilder men vi försökte vara lite schyssta.

Fotograf Sofie fångade mig på väg till min pose, och när jag ser bilden tänker jag att vi kan passa på med en dagens outfit. Det är ju inte alls min grej men när det gäller sånna här turer tänker jag att det kanske är fler än jag som brukar noja lite över att vara rätt klädd och jag tycker jag fick till en rätt snygg matchning också faktiskt. Jag har på mig, och vi börjar nerifrån och upp så blir det som när jag packar för lopp:

Insprungna terrängskor. Jag har ett par gamla salomon s-lab, egentligen tävlingsskor men jag gillar dem jämt. Superduperlätta men ändå bra grepp.
Knähöga kompressionsstrumpor. För jag gillar det och mina vader är slitna.
Tajts och premiär för året: utan långkalsonger!
Sköna underkläder
- Sporttrosor, inga speciella men av icke-bomullstyg. Underskatta inte att råka ta ett par osköna en sån här dag.
- sporttop och pulsband
Underställströja. Lite för varmt, hade funkat med t-shirt eller en tunnare löpartröja.
Löparjacka. Ingen speciell, min är från Nike och kommer från iksus gruppträning, men den har fickor, inknövlingsbar huva, funkar en liten stund mot lite regn, funkar hyffsat mot vind.
Pulsklocka
Löparrygga från salomon, min är på 20L och det behövdes inte alls så stor, men den är skön att springa i ändå och jag är ju rätt lång så den sitter bra. Sofie hade lånat min 4L och det funkade också utmärkt. I ryggan:
- Mössa och vantar
- Fleece/vindväst (som jag egentligen har till skidåkning men den funkar bra som förstärkning på sommaren också)
- vatten
- snacks
Buff

Äntligen min tur!

Från andra hållet blev ljuset betydligt bättre och även en häftig molnrök svepte förbi

Efter slåttdalsskrevan bar det av uppåt mot belöningen, slåttdalsberget med utsikten över havet. Så vackert, berg och hav så nära varandra. Fick även den vintertid förra gången. Högsta höjd 298 m ö h.

Såå efterlängtat!Hade såklart skrytbuffen på mig

Därefter tog vi nästan samma väg ner och började slingra oss hemåt, en stigning till och då började benen vara rejält trötta. Tack och lov var de sista drygt 5 km nästan bara neråt och mer och mer lättsprunget. Härligt att ändå hålla uppe tempot, det hade jag nog inte gjort om jag sprungit själv. Några hade sån kräm kvar att de gasade på, själv tuffade jag i jämn takt sista biten och njöt av skogen och att kroppen orkade hela dagen utan skavanker heller. Hittade en blåsa på en tå när jag kom tillbaka till bilen men den hade jag inte ens märkt, så det var klart godkänt resultat. Vi satte oss vid entré syd och åt vår medhavda matsäck innan vi sen rullade hemåt. Trötta och ganska illaluktande men väldigt lyckliga.

Turen i siffror

Vi startade turen inte så långt från kusten och sprang ner till havsnivå direkt. Två större stigningar med maxhöjd 298 m ö h, det ger dryga 500 höjdmeter totalt på turen. 19,6 km mätte min klocka, någon annans något mer och någon tredje något mindre. Det beror nog mest på viftande med armar, antal dasspauser och GPS-satelliternas förnuft och känsla. Vi var ute i 3:45 inklusive snackspausen, total färdtid var 2:57. Allt är såklart superindividuellt hur långt man hinner, och vi höll ett ganska högt tempo. Jag är glad att jag kunde springa lite mer än en mil innan faktiskt. Att vandra skulle nog ta ungefär det dubbla, men vi gjorde ju trots allt avstickare också så att skippa tärnättholmarna sparar 1,5 km och att hoppa över utsikten sparar en hel del höjdmeter, men gör bara det i nödfall för det är såå värt det!

Jag tror inte direkt på kalorimätaren i sånna här klockor, men det ger en indikation ändå på att det faktiskt är viktigt att inte glömma snacks!

För dig som vill titta ännu närmre eller testa springa eller vandra rundan själv har jag exporterat en direktlänk till själva rutten från min gps-klocka (garmin) Höga kusten skuleskogen Terränglöpning

Stort tack till Iksu frilufts och alla grymma löpare som var med och gjorde dagen kanon! Har lånat bilden från Iksu Frilufts facebook och jag kommer definitivt hålla utkik efter fler turer med dem.

Jag gjorde förresten en film om dagen också, den finns på instagram! Den går att titta på även utan konto via länken och det går även att se via dator, då syns det dock att kvalitén är för mobil.

Om Umeå Trail 2016 – 11km

september 11, 2016Johanna W

Igår var det tredje gången gillt för loppet i Gammliaskogen som blivit en tradition för mig. Det heter numera Umeå Trail och hette tidigare Salomon Trail Tour, ett lopp som jag sprungit både 2014 och 2015. Roligt att läsa från 2014 och jag tyckte jag sprang mitt första terränglopp, trots att jag sprungit Lidingöloppet året innan… Well, även om Lidingöloppet var mer terrängstig än jag fördomsfullt trodde om ett lopp i Stockholm så är det ändå inte lika mycket stig, diken, myr och backe som i Bräntis.

Målet var att komma i mål och inte vara lika överjävligt trött som förra året, det var inte kul upptäcka hur dålig kondis jag hade även om den var förklarbar. Ville förstås inte springa långsamt för det men jag hade inte gjort min research särskilt bra och det var kanske tur, för jag siktade på 1:15 för jag var så säker på att jag sprungit på 1:16 ifjol och 1:12 året innan. Nu är det ju lite med terränglopp som med skidlopp, det skiljer ganska mycket om man till exempel fastnar i en myr eller om det är blött och halt, dessutom har de snittslat pyttelite annorlunda mellan åren. Men ändå, såklart är det kul förbättra sig och min träning har gått bra i år.

Det blev ett oskönt glapp mellan nummerlappshämtningen och start, men lagom nog att åka och göra några ärenden och gå på en sportbutik. Jag hade bestämt mig för att fira förra veckans pers och att/om det här loppet gick bra med något nytt att springa i. Hittade en t-shirt i en färg jag velat ha länge, tycker den är klatchig och fin och dessutom syns den bra! Matchar detaljerna på mina turkosa annars ganska svårmatchade tajs och shorts från craft (se översta bilden och myrbilderna). Hittade också en löpartröja som skulle bli min present och motivation för att fortsätta springa i höst, jag har några löpartröjor men de är antingen lite för varma eller hejdlöst fula (nätshopping när det är som sämst). Mitt första rönisch-plagg blev det, en skön långärmad men ganska tunn tröja. Hittade dessutom ett par grå tajts med turkosa detaljer som matchar mina älskade saucony kinvara 7 som varit omatchade hela sommaren. Lång utläggning om färg, såklart spelar det ingen roll för hastigheten om det matchar men jag sällar mig till skaran Martina Haag, Petra Månström, Sofia Hedström och inte minst alla motionärer med matchande outfit att det ÄR kul att känna sig snygg och jag älskar också känslan av matchställ, att ha några saker som matchar extra bra som jag kan ta fram när det vankas lopp så det blir det där lilla extra.

Vädret bjöd på bra löparväder, lite lätt duggregn i luften och typ 12 grader. Förra året sprang jag i långärmat och det var för varmt, nu var det perfekt att ta av till T-shirt just innan start och hann vara varm i den en stund innan jag fick sänka tempot. Rycktes som vanligt med i början men har lärt mig att det inte är någon fara, jag fixar det och jag gillar att mina lopp börjar så. Hade värmt upp ordentligt innan också. Efter bara någon kilometer började det göra ont i höger knä, jag som aldrig nånsin haft knäproblem blev mycket förvånad men det gav sig inte. Det var faktiskt så illa att jag funderade på att bryta, men bestämde mig för att lunka på i lugnare takt istället. Molande smärta/stramhet på baksidan som gjorde att det inte funkade ta särskilt höga kliv och gick inte dra på, men istället så fick jag njuta av att det inte var så jobbigt och att det inte blev värre. Lite besviken vid varvningen att de inte hade något vatten, jag hade sprungit och tänkt på vad gott det skulle bli ganska länge och så hade de bara Vitargo och min mage pallar inte det. Det är ju gratis med vatten, och det är ett motionslopp där ingen egentligen rent teoretiskt behöver sportdryck så förstår inte varför de inte hade det. Uppför backen gick fint, jag tassade på och gick förbi några som sen stod och pustade på toppen och som vanligt tackade jag mig själv för det pass jag tränade med IFK Umeå för längesen om mental träning i backar (för övrigt enda passet jag kört med en riktig löpklubb, snacka om valuta för tiden).

Drog om vartannat förbi en kvinna som jag till slut fick spurta för att inte bil omsprungen in i mål och kom in på 1:16 vilket visade sig faktiskt vara den bästa tiden hittills även om jag kände att jag ju borde kunnat lite snabbare. Inte mycket, men lite. Glad och fräsch (förutom knät som fortsatte ömma hela loppet) i mål och det var ju faktiskt målet. Det här är ett lopp jag springer för skojs skull, för träning och pepp.

Väl hemma igen trängde jag mig in i hissen bland 4-5 partytjejer fixade till tänderna. Ni vet hur tyst det kan bli i en hiss med folk som inte känner varann? Plötsligt utbrister en:

-Guuuud vad dåligt det luktar här!

-Eehh ursäkta det måste vara jag, jag har sprungit myr…

Hon bedyrade att det inte var så hon menade, de hade visst köpt surströmming till kalaset, men alltså for the record, det var faktiskt mina skor.

Like this:

Gilla detta:

Like this:

Gilla detta:

Like this:

Gilla detta:

Turen i siffror

Like this:

Gilla detta:

Like this:

Gilla detta: