Kungsledenrännet 2018 – i år åkte jag!

Vi gjorde det! Jag och min kompis Sofie har åkt kungsledenrännet. Det var i lördags och vi har levt på det sen dess, jag är fortfarande seg i kroppen och framförallt i knoppen och vill inte riktigt ur den här bubblan heller. Det är en skön känsla att ha klarat något som varit ett mål så länge. Sedan 2010 då jag var funktionär första gången har jag varit sugen, mer och mer för varje år. Jag har tagit små steg som att åka andra skidopp och ta mig an Vasaloppet och köpa skejtskidor. Inte förrän förra året har jag gett dem en ordentlig chans och först i år hade jag någon att åka med. Pirrigt och nervöst, otroligt nojig över förkylningar och skador men samtidigt en välbekant känsla och även om det är jobbigt så är det också det som är tjusningen.

Kort om loppet: Kungsledenrännet arrangeras av Ammarnäs IF och går längs Kungsleden från Hemavan till Ammarnäs, 80 km och drygt 1100 höjdmeter som prepareras med pistmaskin stora delar, resten sladdas. Tävlingen åks i par och i fristil, alltså man får åka hur man vill men i praktiken innebär det skejt. (Det finns dock ett par som åkt det på turskidor.)

Vi har tränat på hela säsongen och följts åt mycket, vi var på skidläger först i Saxnäs och sen i Ammarnäs (förlåt, fortfarande inte lagt ut det inlägget!) och vi har mot slutet nu trappat ner träningen och testat vår utrustning.

Helgen kom och vi var inte förkylda, jag hade varit lite hängig veckan innan och druckit två liter te och ingefärsshots om dagen och ingenting bröt ut. Tack och lov. Det var fredag den trettonde vi skulle köra upp till Sorsele, vi var lediga och hade all tid i världen. Upptäckte på torsdagkvällen att det var krav på visselpipa i säcken så det cyklade Sofie in till stan och fixade och när jag skulle packa ut mina skidor i bilen kom jag på att jag inte hade bytt trugor som jag tänkt. Mina skejtstavar har nå pyttesmå trugor och hade fått tips att byta till gröna Rex-trugor. De satt på mina klassiska stavar. Jahapp, det var bara att ringa pappa och kolla om han var hemma och det var han, åka dit och värma loss för byte…. men så passade de inte. Upp på intersport och fick tag i ett par, på gränsen till stora som de bytte till med orden ”ja vi får hoppas det håller du kan ju alltid tappa en truga men det kan ju hända med de andra också”. Skidorna var iallafall vallade av en som också skulle åka som jobbar på team sportia så det kändes bra.

Iväg kom vi och det gick bra köra, äntligen barmark nästan hela vägen! Framme i Sorsele och där var kusin Lars och hans trogne team mate Arvid och så var moster hemma också. Vi åt köttfärssås och spaghetti och frågade ut dem som åkt tidigare. Så himla skönt och avslappnat att få hänga med några som både är rutinerade men också har en bra inställning, ingen stress och press där inte. Lars och jag gjorde ju klassikern ihop så det kändes lite som en reunion för det också (även om vi förstås träffats emellan också men utan loppnerver)

IMG_2859Energibarbitar och portionsförpackade chokladbollar med salt i. Löst virade, allt för vant- och stavvänlighet.

Vi pysslade på och packade ryggsäckarna med den obligatoriska utrustningen och gick och la oss. Sov förvånansvärt gott och vaknade vid femsnåret och gick upp och käkade gröt. Fördelen med att sova i Sorsele natten innan är att det är en timme kortare att köra från Umeå och så en timme längre innan bussen till start går på morgonen. Den startar klockan 05 från Ammarnäs och är 06 vid OK/Q8 i Sorsele. Och så att vi har gratis boende och sällskap där också förstås. Moster hade kört upp Lars bil och parkerat den på hotellet vid målgången på fredagkväll, de skulle vara funktionärer i syterstugan som vanligt. Vi tog min bil till macken på morgonen och där var det ett helt gäng åkare som väntade. Bussresan gick snabbt, jag slumrade en stund. Vaknade i Tärnaby och åt en macka och sen var vi framme. Nummerlappsutdelning och häng i centrumhuset, relativt avslappnad stämning där också! Sista pyssel med packningen, nån energibar och kaffe och lite information från tävlingsledningen. Ta det lugnt utför Sjul-Ols axeln ner mot syterstugan och nerför Abres lia ner mot Tjulträsk. Håll kontakt med sjukvårdare och funktionärer när ni ser dem, gör tummen upp att ni mår bra. Säg till i tid om det är något.

 

Våra mentorer

Sen hände det. Tecknet på att det skulle bli en bra dag. När vi skulle gå ut och ta på oss skidorna som stod i skidstället utanför, vem kommer med sina slalomskidor och ställer dem där och går in i centrumhuset? INGEMAR STENMARK! I egen hög person. Jag tänkte inombords att han kommit dit för att säga åt oss att He bar å åk. Så det gjorde vi.

IMG_2866

JDYN5859Hela gänget innan start

Slalombacken

Starten gick och några drog iväg med en jädra fart men de flesta tog det lugnt som uppvärmning och tuffade på i egen takt för att inte slita ut sig direkt. Vi hade bestämt taktik att inte bli stressade av varandra eller om vi blev sist direkt, vi visste ungefär hur snabbt vi kan åka och vi visste att vi skulle klara det om vi bara fick stå på benen och inte ha otur men det är omöjligt veta hur alla andra åker eller hur föret är. Jag tuffade på i lugn takt och Sofie körde lite mer intervaller men jag hade förberett mig på det, så är det när vi åker och jag fick öva på att inte låta mig stressas av det. Det gick faktiskt riktigt bra. Dessutom var det andra som körde den taktiken och åkte rätt snabbt en bit och sen stod och hängde på stavarna och flåsade som jag kom ikapp hela tiden. Sånt känns bra. Väl uppe på toppen var ändå de flesta lag ungefär samtidigt och stod och pustade lite och vi åke en liten bit till innan vi tog vår första chokladboll. Uppe på toppen av centrumbacken en bit ut där kungsleden börjar gå runt en krök och bort mot skalet. Där öppnar sig fjällvidderna och det var så vackert! Vi hade sån tur med vädret, strålande sol och sikt hur långt som helst. Det kom tankar på att vilja fota men vi motade dem, det går inte hålla på med mobilen med stavarna och även om vi inte tävlade utan bara skulle genomföra så rinner tiden iväg och det skulle bara bli att vi skulle vilja fota hela vägen isåfall. Det finns fotografer ute längs banan också (bilder finns på Kungsledenrännet facebooksida). Vips var backen gjord!

Viterskalstugan

Det är både uppför och nerför lite omvartannat ända till Viterskalstugan sen, den första av stugorna. Vi tog nån gel innan dess, jag var rätt slut ändå av backen och det var så otroligt svårt veta här hur mycket orken skulle räcka till. Går det ta i nu? Är jag redan trött? Det var en märklig upplevelse för jag var så inne i allt runtomkring så när jag väl tittade på klockan så hade det nästan gått en timme och vi hade redan missat våra fasta energipauser vi tänkt ha varje hel- och halvtimme och vi hade åkt i tid nästan som ett vanligt vardagskvällspass i Gamliaskogen. Fast inklusive en slalombacke då. Inte konstigt det började behövas energi ”redan”. Vi hade kanonbra glid, skidorna gick som av sig själv och i början nästan för bra men det visade sig ju behövas.

Syterskalstugan

Efter Viterskalsstugan kommer syterskalet. Det är U-dalen som är så vacker, dit vi brukar flyga helikopter med systrar i bergen och springa hem. Föret var MAGISKT. Strålande sol, nästan för varmt att åka i, fina fina spår som ingen skoter nästan kört i, lagom mjuka och knappt skrå (som jag fått höra det brukar vara och gruvat för). Det var bara att åka på fyrans växel och njuta. Jag sa till Sofie att såhär fint får vi nog aldrig skejta igen. Det kan mycket väl vara så även om jag förstås hoppas få uppleva det igen.

Sen kom vi till renvaktarstugan i änden av skalet och tog en liten energipåfyllning och sen kom min största käftsmäll på loppet. En jättebrant och lång uppförsbacke jag totalt glömt. Jag kan ju banan rätt bra vilket är skönt, men just den här sträckan har jag bara gått en enda gång och det var jag och Layla 2012 och det regnade då så jag minns att jag hade huvan uppdragen och bara borrade ner skallen och gick. Fy farao vilken lång och brant och nu kändes det inte lika lugnt och bra att bara tuffa på. Jag kände mig sämst i hela världen på uppförsbackar och det kändes som att alla andra bara försvann i fjärran. Nu såhär i efterhand minns jag inte backen som sååå lång ändå, jag vill nog ta revansch på den, men där och då var det inte kul. Men svackor var ju väntat. Väl uppe så var det i stort sett direkt över till nerför och det är den berömda utförslöpan ner mot syterskalstugan, Sjul-Ols axeln där jag sett så många åkare krascha när jag stått som funktionär i syterskalstugan. Just då hade solen dessutom gått i moln så jag var sådär snöblind och såg inga konturer som det kan bli. Hujedamig. Jag tog det LUGNT. Jag kan ha slagit rekord i lugnt utför där faktiskt. Det var också kontrollen jag som mest längtat att komma till, den är bara knappt tre mil in på loppet men för mig kändes det som det största delmålet. Mina släktingar och kompisar från kontrollen där jag stått i sju tidigare lopp. De gjorde vågen och vi fick buljong och mackor och torrkött (fast jag fick tyvärr inte i mig nåt torrkött, första gången i livet det hänt). Ville både gråta och tjuta av glädje att ha kommit ända dit.

IMG_2389.JPGRännet 2015, får återanvända en gammal bild på gänget i syterskalstugan-kontrollen.

Tärnasjöstugan

Från syterstugan är det utför i björskog, ganska lättåkt men jag hade fortfarande lite svårt att se. Jag blir lite feg om jag inte ser vars jag åker, annars hade jag nog släppt på lite mer där men det gick rätt bra ändå eftersom det var så pass lättåkt. Sen kom vi ner på Tärnasjön och Sofie frågade om det var den här sjön som är tre kilometer. Jag som pratat så mycket om banan fick dåligt samvete, jag hade förklarat lite dåligt. Den är aningens längre… en mil lång ungefär. Jag hade dock äntligen lätt åkning och körde på utan ansträngning. I början hade vi vindstilla och sen sprack solen upp igen också. Sen började det blåsa motvind med några kilometer kvar och då insåg vi hur tur vi haft med vädret och vinden, det hade varit tungt att ha motvind hela tärnasjön (men tydligen är det oftast sidvind där). På kontrollen var det återigen kända Ammarnäsansikten och vi åt salta kex och fyllde på vattenflaskorna. Eller rättare sagt funktionärerna fyllde på våra vattenflaskor för finmotoriken var inte på topp längre. Humöret var dock bra och särskilt vid kontrollerna och bättre skulle det bli så snart vi lämnade den.

Servestugan

Efter kontrollen åker man ut på Tärnasjön en liten bit till och när vi närmar oss slutet vem ser vi? Jo vår nya kompis Sofie från Sorsele som var med på skidlägret! Hon som åkt flera gånger och också gett oss massor med råd och framförallt pepp. Vi sa när vi skiljdes åt att vi ses på Tärnasjön på rännet, och så glada vi blev när vi såg henne också!! Hon peppade till tusen och det räckte en liten bit in i skogen och sen. Sen tvärdog vi energimässigt båda två. Jag hade gruvat före för den här sträckan, när jag gick den på turskidor var den riktigt, riktigt dryg. Ifjol gav jag upp och hoppade in i skotern där efter två mil lätt åkning ner från syterstugan och över sjön. Om min lagkompis reaktion var mer som ett ”jaha” när jag meddelade att Tärnasjön är en mil så var det ingenting motför efter några kilometer in i skogen. EN MIL!?!!?

Det tog aldrig slut. Vi stannade och tog en macka inne i skogen där det var lä och då kändes det mycket bättre sen. Det tog såklart slut den här backen också och vi visste att vi skulle upp på ett sista krön kalfjäll innan det var neråt igen. Det var bara det att det var visst ett till krön. Och ett till. Och ett till.

Till slut så var vi uppe i Staine och där stod fotograf Adam Larsson och en sjukvårdare och hejade på oss. Precis där satt också 30km-skylten, alltså 30 km kvar till mål, och det var den skylt vi längtat allra mest efter.

rennet-2018-lag208-001rennet-2018-lag208-003rennet-2018-lag208-006

Därifrån vara det faktiskt neråt, om än en liten omväg jämfört med vars skotrarna kör, och där nånstans måste våra vänner från syterskalet ha passerat oss för vi såg dem inte förrn i målet och vi visste att de borde ha kommit ikapp oss. Det var nog tur det för just då hade jag en svacka igen och hade nog stannat en timme och fikat om de hade kommit.

Servestugan

Äntligen vid näst sista kontrollen, den sista av stugorna. Sirven som den kallas, men heter servestugan. Vi mådde fint och passerade kontrollen utan någon direkt paus mer än lite blåbärssoppa och glada ord med funktionärerna. Nerför den ökända abres lia, smalt och brant och sörjigt bland björkar men vi hade tur och det kom inga skotrar emot oss. Bakifrån kom ett gäng ungdomar och stod och tomgasade tills de fick åka förbi, lite irriterande men förutom dem så hade precis alla hela dagen saktat in och hejat eller höjt näven i hejarop när vi passerat eller mött en skoter. Inte körde de särskilt mycket i vårt skidspår heller, det var verkligen över förväntan.

Vi kom ner på tjulträsk, först lilla och sen ut på stora. Vi blev bjudna på bilar av funktionärerna som var där också och det var de godaste bilar jag ätit i hela mitt liv. Det började vara på den nivån av känsla då faktiskt. Som ni märker är det funktionärer längs med hela banan, de patrullerande åker lite fram och tillbaka och håller koll och det finns flera sånna skoterpar längs banan så det är alltid nån någorlunda i närheten och de står på strategiska platser och kollar energinivåer, sticker till en lite ahlgrens bilar, hjälper till om nån behöver något och hejar på.

När vi precis skulle ut på Stor-Tjulträsk upptäckte vi att vi kommit ikapp ett lag. Vi hade följts åt lite växelvis med dem tidigare och plötsligt var vi ikapp igen och hade bra med fart och energi. Jag hade precis sagt att jag inte hade lust slutspurta utan hellre njuta av de sista kilometrarna när jag fick upp ett jäkla flow, åt en macka i farten och åkte i en härlig fart igen. Sjöar var verkligen min grej den dan. Vi hade verkligen tajming i att vi är jämna på det stora hela men svackorna kom olika och dagsformen (och den mer långsiktiga formen också) är att Sofie är stark som en oxe i uppförsbackar och modig utför medan jag är lite mer av ett diesellok i uppförsbackar, feg utför men däremot både stark och snabb på flacken. Vi såg ett lag i fjärran och trodde efter en stund att vi sett fel när vi mötte ett par turåkare, men innan vi var framme vid sista kontrollen så upptäckte vi att vi hade faktiskt åkt ikapp ett lag till.

Tjulträsk

Jag som inte skulle slutspurta… vi stannade knappt på kontrollen utan bara drack lite, bestämde att jag skulle dricka ur Sofies slang om jag blev törstig för jag hade slut i min och sen satte vi av efter dem. När de upptäckte oss fick de in en extra växel och vi hejdade oss från att bli tidsgalna och njöt istället de sista kilometrarna och vid varje skylt som nu satt varje kilometer och inte bara varje mil så tjoade vi och firade. Varje kilometerskylt var kortare kvar än något av varven vi snurrat i oändlighet på Gamlia. Först kortare än 3,7an. Sen bara som 3,2an kvar, sen som 1,9an….

MÅL

De sista kilometrarna gick i ett huj, så lättåkt och sån njutning. All trötthet och smärta från fötter och senadrag var som bortblåst. Som jag längtat och sett framför mig de sista kilometrarna. Det var inte ens sörjigt eller knöligt på tjulån, det var bara att njuta hela vägen in i mål! Ju närmre vi kom desto mer hördes hejaropen, våra namn och speakern som säger som hen alltid gör:  ”välkomna till Ammarnäs!”

IMG_2875Gladast i hela världen!

Det var den bästa känslan! Och så många som var där och kom och grattade har nog aldrig hänt på ett lopp för mig förut. Det var mostrar och morbröder, Team Larvid och alla från syterkontrollen och så alla runtomkring. Vi duschade utan något som helst tempo, men vattnet var varmt och vi bara skrattade åt att fötterna fick senadrag så fort man skulle ens gå eller ta på sig en strumpa. Sen åt vi på hotellet bland alla andra och minglade runt (mer som hela havet stormar att vi kastade oss efter första bästa stol så fort vi skulle vidare) och pratade med alla. Alla hade haft en jättefin dag och inga incidenter längs banan heller. Av 80 anmälda lag så startade 71 lag och 66 kom i mål. Vi åkte in på 8:47:54 och var hur nöjda som helst. Det var vad vi gissat och hoppats, vi hade en kanondag och såhär i efterhand minns jag enbart positiva saker.

IMG_2870Har ni sett nån finare medalj? 

Resultatlistan hittas HÄR, men det står bara lagnamnen där. För att veta vem som är vem måste ni gå in i anmälningslistan också men vet ni vad? Om ni inte verkligen vill så tycker jag gott ni ska strunta i det för alla som åkt är vinnare, i det här loppet spelar inte tider eller placeringar någon roll. Läs hellre igenom alla roliga lagnamn!

När vi kom hem till stugan så tog vi oss inte längre än till hallgolvet där vi satt och packade upp ur väskorna och åt upp chokladbollarna som var kvar och räknade hur många gels vi inte åt. Vi kan väl säga såhär att nybörjarna hade tagit med gels så det räcker till nästa ränn också.

Dan därpå blev vi bortskämda av släktingarna igen och nerstoppade i en skoterpulka och skjutsade upp på Bissan där vi fick wok på muurikka och mer sol på näsan. Vi satt och filosoferade att om vi inte båda två åkt på det där saxnäslägret förra december, helt utan att känna någon annan, då hade vi aldrig träffats och lärt känna varann och då hade vi heller aldrig åkt något kungsledenränn ihop. Vem vet, vi kanske aldrig hade åkt det alls.

 

 

Hemma i stan igen möttes jag av en bukett rosor i lägenheten och mat i kylen, snälla familjen fortsatte skämma bort och fira. Tog hem medaljen för att titta ofta på den nu, sen ska den få hänga i stugan på gardinstången brevid min liknande medalj från mitt första fjällopp i löpning, fjällmarscen 2010. De är så fina, de finaste medaljer jag har faktiskt. Både för innehållet och känslan av prestationen men också för att de är så himla fina. IMG_2900

Kungsledenrännet 2017 och där hittar ni även länkar till tidigare år jag varit funktionär (saknas visst 2013)

relive kungsledenrännet 2018Vill ni se en film från min gps-klocka så klicka på bilden! 

Vildmannaloppet 2017 – race report

IMG_1352.JPGSuddig bild men är tacksam för hejaklack som var där och tog den, alltid så härligt att höra när någon ropar till en!

Vad härlig känslan är efter målgång, men ack så jävlig innan. Vildmannaloppet 2017 gick av stapeln idag, det är tävlingspremiär för min del i år och det är även med råge årets längsta pass. Jag tycker jag åkt en hel del i år och haft en bra start på säsongen (och jämför ju med senaste tre årens ganska pissiga skidsäsonger snömässigt) men jag har varvat klassiskt med skejt eftersom jag helst vill bli bra på det och åka Kungsledenrännet nångång och för att jag inte ids valla. Inför förra årets vildmannalopp hade jag åkt 12 mil och då gick det faktiskt förvånansvärt bra, i år hade jag bara åkt 8,5 mil men ungefär lika mycket skejt så totalt sett mer. Det längsta jag åkt i år är dock bara drygt 1,5 mil några gånger och det har känts lagom för att inte bli för sliten någonstans. Så det var litegrann en chansning att ställa mig på startlinjen idag men jag såg det som ett bra träningspass.

Jag gjorde efteranmälan och hade en timme att slå ihjäl med lite uppvärmning och toakö. Skönt få prata av sig lite med andra som också är nervösa och bara få tiden att gå. Testade skidorna en sväng och klistret fäste bra. Alltid nervöst med vallan och egentligen hade jag tänkt köra tejp hela säsongen men den tog slut och det var ganska tydligt att det skulle vara runt nollan eller över idag så jag tog klister, ett tunt lager. Träffade flera träningskompisar från Iksu och tio minuter innan start svishade Jens in på arenan också.

Starten gick klockan 11 och fästet var bra, på gränsen till att det högg lite på kanterna och det tog bara nån kilometer innan jag såg de första stå och skrapa snö från skidorna. Jag skänkte en tacksamhetens tanke till vallaguden att det inte var jag för jag vet hur det känns. Jag kunde åka avslappnat och insåg snabbt att de som åkte var riktigt snabba för mitt första varv tog 22 minuter och snabbare än så skulle bara knäcka mig, men jag var nästan ensam redan då.

Första två milen gick faktiskt riktigt bra, i och med fästet så åkte jag avslappnat men däremot var det trögt och sög fast och viss känning av lite snö under skidorna men inte så att jag behövde stanna och skrapa. Jag tror faktiskt det var mina snabbaste två mil någonsin, 1:40 och hade jag bara orkat hade jag slagit förra årets tid. Men det var ju just det… Tredje milen var det jävligaste på länge, då började det fastna mer snö under skidorna samtidigt som spåren hunnit bli så glatta så jag hade ibland inget fäste alls. Humöret i botten, armarna värkte och jag tänkte att jag borde tagit 20km-loppet idag men just när jag åkt två mil var jag pigg och dessutom hade eliten just varvat inför sitt sista varv så jag var ett helt varv före att vara dubbelt så långsam (som är min personliga skamgräns). Satte upp delmål med att köra iallafall 2,5 timme för ett rejält långpass, men då var det likabra köra 3 mil. Då var jag supernära att bryta och känna mig nöjd med ett långt långpass men utan risk att svimma i spåret. Precis då så hann jag ikapp en åkare som jag åkt om och blivit omåkt av flera gånger och hon peppade att: nu kör vi! Bara två varv kvar! Okejdå tänkte jag, och då hade det hunnit bli ännu varmare och glattare så jag började faktiskt få bättre glid. Mitt på varvet var jag dock så trött att jag ville grina och kunde inte tänka på annat än HUR kunde jag åka Vasaloppet?! Sen var jag nära att kräkas och då blev jag lite glad, så mycket har jag aldrig klarat att ta ut mig förut.

När det var bara ett varv kvar så stod Jens och Rivia där och peppade och även funktionärerna peppade och intygade att jag inte var sist, så då tog jag sista varvet också. Jag vet sen tidigare att det alltid går bra, det är mentalt att veta att nu kommer jag att klara det. Älskar den känslan!

Gick i mål på 3:35, ca fem minuter långsammare än förra året men det sägs att även eliten var lite långsammare i år och jag hörde fler svära över att det gick så himla tungt. Så kanske klarade jag mig från att vara dubbelt så långsam, om inte annat är jag grymt nöjd att ha genomfört. Mentala dippar är bara en del av loppet och jag åkte faktiskt riktigt bra diagonalåkning periodvis. Förutom lite översliten i armbåg-tricepsfästena och små ynka blåsor på händerna av stavarna (som jag alltid får, glömde tejpa) så har jag inte ont nånstans förutom en enorm trötthet precis överallt. Sist kom jag inte heller och jag är alltid så imponerad både av de åkare som åker snabbt och snyggt, men även av de som är bakom mig för tänk hur mycket de ska ha kämpat! Kanske deras första lopp dessutom, eller en förkylning i kroppen eller vem vet. Jag hade inte kunnat förbereda mig så mycket bättre om jag inte bytt liv med någon, så jag är himla nöjd.

Nu har jag badat, käkat och ligger i soffan och tittar på vinterstudion i repris och tänker inte flytta på mig en meter mer idag. Jädra go känsla!

Resultat stora vildmannaloppet 2017

Starta året med löpning på vintern

Ett av mina nyårslöften är att springa varje vecka. Jag är världsmästare på att sätta mål och även planering, ganska bra på att genomföra det men jag behöver ta mig tid att utvärdera syftet och värdet av att sätta olika mål. Efter ett år av lyckad löpning så började jag skriva flera nya mål, distanser och tider, men jag kände att det var något som skavde. Jag vet ju så väl vad jag vill springa milen på eller att jag skulle vilja springa en halvmara i fjällen. Det är liksom inte en plan eller ett löfte, det bara finns där och jag jobbar mot det, sakta men säkert. Jag suddade och skrev om, ett mer utmanande mål som känns som det fyller ett mycket större syfte är att ta mig ut varje vecka. En liten tur såhär på vintern då jag prioriterar skidåkning, så att inte benen totalt glömmer bort hur de ska göra och det blir sådär jobbigt att börja om på våren som det alltid blir.

Blev så himla glad när då Sara med bloggen Träningsglädje drog igång en löputmaning med tävling om underställ från craft där själva utmaningen är att ta sig ut och springa en gång i veckan i fyra veckor.

Varje vecka i januari springer vi ett gemensamt löppass. Vi ses inte fysiskt – var och en springer på sitt håll och när det passar en bäst.

Veckans pass skulle varit distanspass men det slog till och blev tokkallt så jag klädde mig i underställ och ytterkläder med träningskläder i ryggan och promenerade strandpromenaden till iksu plus. Fick ljuset, fick utomhusluften men sen rev jag istället av ett par intervaller på löpbandet. Enda sättet för mig att hålla mig kvar på ett löpband är intervaller, annars faller jag död ner av tristess. Mitt pannben klarar mycket men inte distans på löpband. En gammal favorit 5x60s, 5x45s, 5x30s med 30s vila mellan både set och reps. Hade en utmaning från Maria vilken hastighet jag skulle klara på sista intervallen och jädrar vad jag sprang! Hade glömt hur jobbigt det kan vara men jag var så nöjd efteråt! Hängde kvar en stund på gymmet, med betoning på hänga som är min nya favoritgrej sen jag lärde mig göra chins.

Idag har temperaturen stigit och det var sol och minus 5 grader så jag har njutit av ett långpass i skidspåret med lugnt och bra flyt i skejtandet och träffade på flera iksu längdkompisar att åka runt och småsurra med.

Vinn presentkort på hotell

samarbetsbanner-hotelspecials-se

ta25cc2588vla2boch2bvinn2bhotellnattI helgen kommer Towe hit till Umeå och jag har längtat länge efter den här helgen! Det ska bli så roligt visa upp Umeå och vara turist i min egen stad. Vi båda gillar ju att resa och bo på hotell, hon är en riktig hotellrecensionsnörd, och dessutom tål hon inte katter så vi ska bo på hotell! Ser fram emot att sova ostört och få lite sovmorgon och hotellfrukost!

Mer om det i helgen för vi kommer såklart blogga om det men passande nog har vi just nu en tävling på svenska resebloggar också där ni kan vinna två presentkort på 1000 kr vardera att boka för på HotelSpecials. Presentkorten kan användas hos HotelSpecials där det finns alla typer av hotell i hela Sverige från lyx, till familjehotell, till budget och spa. Tävla gör du här.hw_se_logo_rgb_26422635

Lagom till att tävlingen avslutas den 22 november startar HotelSpecials en superkampanj – nämligen HotelWeek. Under en vecka kan ni boka 4-stjärniga hotell för 500 kr per natt (i Stockholm 600 kr)  inklusive frukost för två personer. Det går förstås att nyttja även för de som inte vinner presentkorten!

Lycka till!

Inlägget presenteras i samarbete med hotelspecials.se

Om Umeå Trail 2016 – 11km

Igår var det tredje gången gillt för loppet i Gammliaskogen som blivit en tradition för mig. Det heter numera Umeå Trail och hette tidigare Salomon Trail Tour, ett lopp som jag sprungit både 2014 och 2015. Roligt att läsa från 2014 och jag tyckte jag sprang mitt första terränglopp, trots att jag sprungit Lidingöloppet året innan… Well, även om Lidingöloppet var mer terrängstig än jag fördomsfullt trodde om ett lopp i Stockholm så är det ändå inte lika mycket stig, diken, myr och backe som i Bräntis.

Målet var att komma i mål och inte vara lika överjävligt trött som förra året, det var inte kul upptäcka hur dålig kondis jag hade även om den var förklarbar. Ville förstås inte springa långsamt för det men jag hade inte gjort min research särskilt bra och det var kanske tur, för jag siktade på 1:15 för jag var så säker på att jag sprungit på 1:16 ifjol och 1:12 året innan. Nu är det ju lite med terränglopp som med skidlopp, det skiljer ganska mycket om man till exempel fastnar i en myr eller om det är blött och halt, dessutom har de snittslat pyttelite annorlunda mellan åren. Men ändå, såklart är det kul förbättra sig och min träning har gått bra i år.

Det blev ett oskönt glapp mellan nummerlappshämtningen och start, men lagom nog att åka och göra några ärenden och gå på en sportbutik. Jag hade bestämt mig för att fira förra veckans pers och att/om det här loppet gick bra med något nytt att springa i. Hittade en t-shirt i en färg jag velat ha länge, tycker den är klatchig och fin och dessutom syns den bra! Matchar detaljerna på mina turkosa annars ganska svårmatchade tajs och shorts från craft (se översta bilden och myrbilderna). Hittade också en löpartröja som skulle bli min present och motivation för att fortsätta springa i höst, jag har några löpartröjor men de är antingen lite för varma eller hejdlöst fula (nätshopping när det är som sämst). Mitt första rönisch-plagg blev det, en skön långärmad men ganska tunn tröja. Hittade dessutom ett par grå tajts med turkosa detaljer som matchar mina älskade saucony kinvara 7 som varit omatchade hela sommaren. Lång utläggning om färg, såklart spelar det ingen roll för hastigheten om det matchar men jag sällar mig till skaran Martina Haag, Petra Månström, Sofia Hedström och inte minst alla motionärer med matchande outfit att det ÄR kul att känna sig snygg och jag älskar också känslan av matchställ, att ha några saker som matchar extra bra som jag kan ta fram när det vankas lopp så det blir det där lilla extra.

Vädret bjöd på bra löparväder, lite lätt duggregn i luften och typ 12 grader. Förra året sprang jag i långärmat och det var för varmt, nu var det perfekt att ta av till T-shirt just innan start och hann vara varm i den en stund innan jag fick sänka tempot. Rycktes som vanligt med i början men har lärt mig att det inte är någon fara, jag fixar det och jag gillar att mina lopp börjar så. Hade värmt upp ordentligt innan också. Efter bara någon kilometer började det göra ont i höger knä, jag som aldrig nånsin haft knäproblem blev mycket förvånad men det gav sig inte. Det var faktiskt så illa att jag funderade på att bryta, men bestämde mig för att lunka på i lugnare takt istället. Molande smärta/stramhet på baksidan som gjorde att det inte funkade ta särskilt höga kliv och gick inte dra på, men istället så fick jag njuta av att det inte var så jobbigt och att det inte blev värre. Lite besviken vid varvningen att de inte hade något vatten, jag hade sprungit och tänkt på vad gott det skulle bli ganska länge och så hade de bara Vitargo och min mage pallar inte det. Det är ju gratis med vatten, och det är ett motionslopp där ingen egentligen rent teoretiskt behöver sportdryck så förstår inte varför de inte hade det. Uppför backen gick fint, jag tassade på och gick förbi några som sen stod och pustade på toppen och som vanligt tackade jag mig själv för det pass jag tränade med IFK Umeå för längesen om mental träning i backar (för övrigt enda passet jag kört med en riktig löpklubb, snacka om valuta för tiden).

Drog om vartannat förbi en kvinna som jag till slut fick spurta för att inte bil omsprungen in i mål och kom in på 1:16 vilket visade sig faktiskt vara den bästa tiden hittills även om jag kände att jag ju borde kunnat lite snabbare. Inte mycket, men lite. Glad och fräsch (förutom knät som fortsatte ömma hela loppet) i mål och det var ju faktiskt målet. Det här är ett lopp jag springer för skojs skull, för träning och pepp.

Väl hemma igen trängde jag mig in i hissen bland 4-5 partytjejer fixade till tänderna. Ni vet hur tyst det kan bli i en hiss med folk som inte känner varann? Plötsligt utbrister en:

-Guuuud vad dåligt det luktar här!

-Eehh ursäkta det måste vara jag, jag har sprungit myr… 

Hon bedyrade att det inte var så hon menade, de hade visst köpt surströmming till kalaset, men alltså for the record, det var faktiskt mina skor.