Ammarnäs Trail 2018

Lördag den 7 juli, min första dag på semestern, sprang jag ett lopp i Ammarnäs. Jag brukar ju alltid skriva race report och det gjorde jag även detta lopp men det har dröjt med publicering för jag behövde smälta det först. Jag hade en så dålig dag. Såhär i efterhand känns det ändå bra och kul att ha genomfört och det mesta har gått över men jag var irriterad och deppig i flera dagar efteråt. Det gick egentligen inte såå dåligt så objektivt sett var det en riktigt fin dag, precis som jag hoppats och föreställt mig. Soligt men ändå lite moln och inte för varmt, kroppen höll ihop och gjorde inte ont nånstans, brorsan var med och hade en bra dag och glatt humör och vi kom i mål på ungefär den tid vi trott. Inuti mitt huvud var det dock kolsvart. Jag har varit med om svackor förut men det här var en ny nivå. Jag har försökt analysera vad det kan ha berott på och det ena var säkert att jag hade fått i mig för lite frukost, det andra kanske att jag var för avslappnad före eftersom det var på ”hemmabana”, jag skulle springa med brorsan och skulle bara genomföra och jag var så glad att ha sällskap också. Kanske var det bara att jag hade en dålig dag, förmodligen en kombination av dessa tre. Förberedelserna var bra, jag hade tränat och sprungit helt okej men loppet är 18 km i fjäll och det är ju inget man bara ställer ut skorna för ändå.

IMG_4184

Lite kallt i början och jag var glad att jag hade överdragsjacka, dock fick jag redan innan start börja nalla på mina två gels jag hade med. Borde haft banan som jag brukar. Starten gick prick 11.00 och vi började springa i skönt tempo första biten på grusväg men nästan direkt blir det uppför och då började alla gå. Så himla skönt att faktiskt alla i hela loppet gick, det kändes bra. Pulsen hög men andningen ännu tyngre och ingen fara än, upp kom vi efter ungefär 2km. Där svänger leden av åt höger och ut över kalfjäll, längs med en skoterled som på sommaren är i princip obanad terräng. Fantastiskt fint och vacker utsikt men tyvärr började demonerna redan här. Jag försökte förklara men det blev bara värre. Loppet drogs ut och känslan av att inte hänga med var för påtaglig, trots att jag egentligen inte skulle bry mig. Vi tuffade på och hade folk i sikte både framför och bakom och jag gav 110% för att försöka njuta men det var svårt. Långt kvar ännu. Svängde sen ner i skogen mot karsbäcken och följde den nedströms och då gick det lättare, utför är jag bra på. Då blev det varmt och jackan åkte av. Vid halvvägs kändes det bra att få göra en mental check och då var det bara halva tjulträskleden kvar, den har jag gått och sprungit och vet är fin. Det gick segt men framåt men jag hade svårt hänga med i tempo och det säger betydligt mer om mig än om tempot faktiskt, för det var ett skönt tempo jag i vanliga fall kan tuffa på i. Kilometrarna masade sig fram och ridån hade gått ner totalt. Jag minns första gången nån pratade om att ”möta demonerna”, det var om Kungsledenrännet för längesen. Jag trodde jag mött dem förr men de här var som sagt en ny nivå, mer som dementorerna i Harry Potter som suger ut alla ljusa minnen ur en och kvar finns bara allting mörkt.

När vi kom ut vid Äivesåiveparkeringen och skulle springa ner till byn fanns det nästan ingen kraft kvar men det var ändå lättnad att veta att det skulle gå vägen, inte förrän då insåg jag att mitt i detta nattsvarta mörker så hade jag inte en enda gång tänkt tanken att bryta. Det fanns aldrig på kartan konstigt nog. Vi sprang in på hembygdsgården och där var alla vi känner och gratulerade och vi fick korv och mackor. Vi hängde där tills det var dags åka hem och duscha och sätta sig och se match och det gick inte heller som hoppats, Sverige ut ur VM och det bidrog väl inte till den muntra känslan på eftermiddagen heller.

Nu en månad efteråt så börjar det kännas okej igen. Dementorerna är inlåsta och jag är sugen på att springa fler fjällopp och det var ett fint lopp. Fantastiskt fin bansträckning, speciellt biten i början uppe på kalfjället och det var kanonbra snitslat, något jag varit orolig för att springa fel. Trevliga funktionärer som alltid på loppen i Ammarnäs och nu har jag en dryg vecka i alperna i benen ska testa något långpass på fjället väldigt snart igen.

Norrbyskär Trail 2018 – race report

Igår, lördag 16 juni, var det premiär för Norrbyskär trail. Toughest training group ordnade tillsammans med KFUM Umeå, TTGU är en träningsgrupp som blivit otroligt populär och numera är en förening. Jag har inte tränat med dem men känner väl till dem och deras evenemang och har sett dem välta däck i bräntisbacken bland annat. Och jag har flera som tränar med dem som går på min yoga för löpare. Det var längesen jag var på Norrbyskär så det var en kul utflykt bara det och sen jag bestämde mig för att springa ”bara” ett varv, 8 km, så kändes det bara kul också. Jag vet att jag fixar det och det kändes verkligen bara roligt. Jag mötte upp med Cissi från Ammarnäs och några fler hon kände vid bussen på morgonen och så åkte vi ut till färjan. Smidig lösning att inte behöva ta bilen, den går ändå inte ta till Norrbyskär. Där är det bilfritt! Umeås gamla industrisamhälle, otroligt fina hus och jag har varit på läger där med scouterna när jag var liten, och varit på dagsutflykter flera gånger men det blir alldeles för sällan, det är ju så fint där. Vi hade tur med vädret och det var härlig känsla redan på båten. Vilken sommardag! img_3789img_3809

Vi anlände till KFUM gården, en kilometer från färjan ungefär, till fots och slog oss ner vid ett bord och hade då ungefär tre timmar att slå ihjäl. Är det nåt som kan optimeras lite till nästa år, för jag hoppas det blir något fler år, är att loppet kunde starta lite tidigare. Alla måste passa färjor och lite väntan var faktiskt bara härligt men i längsta laget och de som skulle springa långa hann bli rejält nervösa, men jag njöt i solen och drack kaffe och hade den goaste inför lopp-känslan jag haft på länge. Kanske någonsin. img_3793KFUM lägergård på Norrbyskär har höghöjdsbana och alla möjliga roliga hinder för team building, lek och utmaningar. 

Klockan 11.00 gick starten för barnen som sprang 2 km, de var hur duktiga som helst och vi såg först starten och gick sen som de flesta andra till vattenhindret de skulle korsa på slutet. Balans över spång eller simma, med eller utan rep, och de fick applåder och jubel för alla överfartssätt.

Klockan 12.00 gick vår start och jag hamnade okej till, kanske lite för långt fram men jag höll mig lite på sidan för det är alltid några älgar som ska förbi men det brukar nästan alltid vara tvärtom också. Jag hade lite känning i ena knät från i Åre, och även fötterna var lite slitna fortfarande så jag tänkte att jag skulle ta det lite lugnt men det är ju alltid svårt i början på lopp. Första biten gick på grusväg och sen stig. En kilometer plingade in i klockan på 5:30 och jag insåg att jag hade ryckts med iallafall, det är snabbt för att vara jag i terräng. Terrängen hade dock inte riktigt börjat utan sen skulle det bli mer, för mig, vanligt tempo. Banan gick som i en fyrklöver och det blev en propp första stigen så det var bara att gå efter alla andra, sen när första udden var rundad kom vi ut på lite sankmark. Jobbigt som attan trots att det inte var så blött, nästan värre för det såg ut att vara härlig gräslöpning men det sög fast rejält. Sen kom vi fram till vattenhindret som barnen korsat och vi skulle korsa åt andra hållet. Det var kö på spången och ärligt talat var jag lite gruvsam för att ramla ner från den så jag slängde mig i vattnet direkt efter mycket kort övervägande. Rungande jubel från alla barn som nu stod och hejade på och med repet gick det riktigt snabbt att dra sig över. Förevigades på bild när jag kom upp och det speglar inte alls hur kul loppet faktiskt var.

img_3810Foto: Hanna Degerström/TTGU

En liten parentes: Det är inte första gången jag förevigas på lopp och gör nån min som jag inte själv skulle valt ut till familjealbumet eller CVt som motionär. Den här bilden kom dessutom i en bildserie som visade hur pass tävlingsinriktad och lite lagkompis jag tydligen är som bara lämnade min kompis i myren…

IMG_8933Foto: vk

Och ja, jag har min lopp-outfit på mig. Har sprungit flera lopp i just mina röda salomon, mina blå shorts, svarta långstrumpor och ett svart linne eller t-shirt. Tyvärr fick jag skavsår av shortsen nu, efter tio miljoner användningar. Kanske för de var blöta? Ska ge dem nån chans till men annars måste jag nog övergå till hotpants jag med. Slut parentes.

img_3796

Vi fortsatte runt hela Norrbyskär och det flöt på fint, jag blev omsprungen efter några kilometer av några som måste fastnat längre bak i fältet och inte tagit sig fram, men ärligt talat gick jag nog ut lite för hårt också men det berodde mest på att det var kul och jag tycker inte om att hålla på att tänka på tempo eller sånt i terränglopp, det är bara fullt ös framåt. Även om jag sprungit rätt mycket terräng/trail så är det nästan alltid det tekniska som sätter tempot och inte flåset eller benen. Lite uppför klippor och lite nerför, stigar, den pampiga grusvägen mellan husen och så efter ungefär 7 km så kom vi fram till det stora vattenhindret. Det gick välja mellan att djupvada eller simma över till en brygga eller vada sig runt viken och det var inget tvivel vilket jag skulle välja när jag såg att folk kunde gå nästan hela vägen utan att ens simma och jag är ju lång. Så jag vadade, med vatten upp till halsen men ändå bottenkontakt. Lite svårt simma i skor tycker jag så jag tuffade på bara. Mot slutet av de ca 20 m var det rätt kallt, obehagligt ha kyla upp över hjärta-lungor och jag fick dessutom vänta på att få häva mig upp på bryggan men det hann samtidigt bli lite gemenskap och småprat. Väl uppe var det en otroligt konstig känsla som infann sig, kall och stel i hela kroppen, framförallt benen, men hög puls och kroppen igång. Då var det inte så långt kvar, även om vi var förvarnade om att det nog skulle vara lite längre än 8 km. Sista 700-800m var över stenar längs med havet, riktigt svårsprunget och där försvann allt som hette tempo. Jag hade en liten tanke på att springa in under timmen åtminstone men det rök på stenarna. Jag försökte ändå att titta upp och njuta men det blev en blixtblick och sen ner på stenarna igen. Sista biten försökte jag spurta lite men jag hade faktiskt inte så mycket kvar i benen. Sista metrarna fick jag vittring på en jämn minut och sånt pushar ju alltid, liksom mållinje inom synhåll så prick 1:02 sprang jag under bågen och in i mål. Där var det en ringlande lång kö till bordet med sportdryck (eller kanske vanlig saft jag är lite osäker faktiskt men gott var det) och så fick man en papperstallrik och så var där en chips- och godisbuffé!

img_3801

Jag bytte om, det rådde lite förvirring om duschar fanns eller inte och jag som missat infon innan och tagit med duschgrejer trodde de var i onödan men sen visade det sig att det fanns duschar iallafall. Hursomhelst, byta till torrt räckte gott och sen satte jag mig med mitt snacks och spanade på de som sprang långa loppet som började komma mot mål. img_3802img_3805Jag höll just på att ge upp och gick och köpte en hamburgare då jag hörde speakern ropa att Cissi kom mot mål. Missade henne precis men hon fångades på bild.

img_3811Foto: Hanna Degerström/TTGU

Fjärde plats i långa loppet! Själv kom jag på 29 plats av 95 damer på 8km, det är jag riktigt nöjd med även om jag inte hade en tanke på placeringar när jag sprang och tid är ju alltid omöjligt veta när det är ny bana. img_3808

Hamburgaren smakade fantastiskt och vi kollade på de sista löparna och gick sen mot färjan när alla hade bytt om. Det var så mycket folk att vi fick vänta, sitta på kajen i en halvtimme och bara känna att livet är litegrann som saltkråkan ibland ändå. Inte så dumt. Vi bara hoppades att bussen skulle stå kvar och vänta på oss på andra sidan och det gjorde den.

img_3799

Apropå mina röda salomonskor förresten så hade jag köpt nya dagen till ära. Samma modell men fem år fräschare än de gamla och en storlek större. Här ska inte klämmas några tår inte, nu när jag gått och blivit riktig fotnörd och insett vad alla leder och ben ska kunna göra inne i skon under ett löpsteg. Tvekade lite om jag skulle ta de nya eller om de gamla skulle få göra en sista tjänstgöring men de nya var så sköna och jag var så säker på att slippa skavsår att jag gjorde nostalgin kort och la de gamla i en soptunna där och då. Värdigare begravning än på ett traillopp hade de inte kunnat få.

Snacka om att det här var ett lopp i min smak, vacker natur, familjärt, publikvänligt, massor med publik, opretentiöst men ändå proffsigt och så inga onödiga medaljer utan chips- och godisbuffé istället! Norrbyskär trail 2019, jag kommer!

Blodomloppet 2018 – race report

För några dagar sen sprang jag årets upplaga av Blodomloppet. En liten racereport, skriven samma kväll men som hamnat i utkorgen i väntan på hur det skulle kännas dagarna efter. Eller sanningen, nästan skriven samma kväll men jag var så trött att jag mådde illa så för säkerhets skull publicerade jag inget direkt, och sen glömde jag bort det. Får återanvända en bild från Göteborg eftersom jag inte tog en enda på blodomloppet, jag hade fullt upp med att springa och sen ha picknick (i år a.k.a. återhämta mig)

Ny bana på kajen. Det visade sig vara en fin runda, även om jag i början tyckte det var lite svårt se var starten var, det var trångt på kajen och jag var osugen på mer asfalt än på I20-området. Starten gick á la vasaloppet, dvs. en knall hördes plötsligt och sen såg man bara hur en orm av människor sakta segade sig fram. Ingen vits skynda för chipet startare inte förrän man passerar den uppblåsbara bågen ändå.  Mycket folk i början men det var lika bra, det gick inte springa för fort. Jag hade bestämt mig för att ge det jag hade och ha en jobbig och oskön timme och se vart det kunde leda. Kroppen kändes bra och efter backen upp förbi broparken och över cykelbron då det tunnades ut något med folk kunde jag kunde springa i eget tempo hela vägen. Första halvan kändes bra och gick i bra tempo men som jag brukar hade jag sen tungt mellan 6-8, men det var som sagt väntat. Det är intressant hur det ändå ska vara så svårt att tänka bort, jag VET ju att det är jobbigt då. Efter ungefär sju kilometer kom jag på att jag hade inte överhuvudtaget känt foten som var så skadad ifjol efter en överbelastning och låsning i hälen. Inte heller asfalten kände jag av, jag gruvade lite då jag helst springer på som hårdast grusväg eller gamliaspåret (sveriges hårdaste elljusspår?). Magen annonserade att den ville krångla men jag lyckades hålla den i schack med att fokusera på stabilt tempo och inte tänka så mycket på det, föraningar om mjälthugg andades jag igenom två gånger men sen kom tankarna ändå att jag skiter i något pers, jag är nöjd bara jag tar mig i mål på det här tempot hittills, försök hålla i bara, håll bara i….. och det lyckades jag med och när det var bara 1 km kvar så kom krafterna tillbaka igen. Det gick växla upp något och sen såg jag målet på rätt långt avstånd och bestämde mig för att nu järnspikar, nu kör jag. Så jag växlade upp mer och spurtade de sista kanske 200-300 m mot mål och höll på springa över några i målet. Banan gick ihop med de som sprang 5km några hundra meter före mål så det var tjockt med folk och alla hade inte direkt samma inställning om spurt på slutet eller det jag tycker är en ganska självklar regel: STANNA FÖR F*N INTE EN HALV METER EFTER MÅLLINJEN! Gah. Jag var alldeles för tävlingsinriktad jämfört med de runtomkring mig och som tur var hörde jag min kollegas röst när jag stod och flämtade och hängde över knäna. Hon fick lotsa mig till banan och vatten och jag tittade på klockan. 1 sekund över mitt mål… Jag var ändå nöjd att det gick springa så pass snabbt och att jag tagit ut mig, det var ju mitt mål.

Picknicken var som vanligt trevlig men jag var så trött att jag fick sitta och dricka läsk och försöka äta medan kollegorna sakta såg färgen återvända till ansiktet på mig. Kanske inte som de flesta har inställningen på just blodomloppet men för mig som inte springer jättemånga lopp och vill bli bättre på just att ta ut mig så var det värt det.

Snittpuls 170 bpm, max 183. Mitt max uppmätta i labb är just 183 så kanske har jag några slag över, klockan har mätt 187 nån gång på spinning men oklart hur den egentligen mäter maxpulsen, hastigheten mellan två slag bara? Eller snabbaste minuten? Nån som vet? Hursomhelst den ligger där nån stans och det innebär att 170 slag är ca 91-92% av max. Det är den pulsnivå jag brukar kunna komma upp i på intervaller eller periodvis i skidåkning men att kriga nästan en hel timme på ett snitt på 170 det är något nytt. Jag måste ha flyttat min gräns.

Tiden? Ska vi prata om den? Den är ju så individuell. Det är roligt se hur den hela tiden faktiskt förbättras, det är så lätt att bli lite irriterad för att det inte går ännu bättre men på det stora hela så är jag supernöjd. Klockan stannade på 55:01 och jag kan ärligt säga att det var folk ivägen både i starten men framförallt i slutet så jag hade nog kunnat spurta hem de sista två sekunderna för att hamna under min egna magiska gräns sub55 men jag är nöjd ändå. Min näst bästa tid på milen någonsin så klart jag är nöjd! Jag har ju skrivit om att jag sätter upp guld, silver och brons-mål för lopp och idag tog jag definitivt silver. Jag hade perset inom räckhåll men det betyder bara att jag fortfarande har perset inom räckhåll.

Dan efter var jag fortfarande mör men ännu mer nöjd och nu såhär flera dagar efteråt känns det mest fantastiskt att jag kunde ta i och att jag inte fick ont av asfalten och att magen inte pajade av att jag tog i. Igår var jag och tittade på toughest och blev allt lite sugen, kanske blir något sånt lopp som utmaning nästa år igen, ett som är säkert är ju att jag blivit starkare i överkroppen och det vore roligt att få testa det. I år är det dock ett fjällopp som är målet och att springa mycket fjäll för övrigt och hemma i stan att springa snabbt, det är ju faktiskt kul…

 

Kungsledenrännet 2018 – i år åkte jag!

Vi gjorde det! Jag och min kompis Sofie har åkt kungsledenrännet. Det var i lördags och vi har levt på det sen dess, jag är fortfarande seg i kroppen och framförallt i knoppen och vill inte riktigt ur den här bubblan heller. Det är en skön känsla att ha klarat något som varit ett mål så länge. Sedan 2010 då jag var funktionär första gången har jag varit sugen, mer och mer för varje år. Jag har tagit små steg som att åka andra skidopp och ta mig an Vasaloppet och köpa skejtskidor. Inte förrän förra året har jag gett dem en ordentlig chans och först i år hade jag någon att åka med. Pirrigt och nervöst, otroligt nojig över förkylningar och skador men samtidigt en välbekant känsla och även om det är jobbigt så är det också det som är tjusningen.

Kort om loppet: Kungsledenrännet arrangeras av Ammarnäs IF och går längs Kungsleden från Hemavan till Ammarnäs, 80 km och drygt 1100 höjdmeter som prepareras med pistmaskin stora delar, resten sladdas. Tävlingen åks i par och i fristil, alltså man får åka hur man vill men i praktiken innebär det skejt. (Det finns dock ett par som åkt det på turskidor.)

Vi har tränat på hela säsongen och följts åt mycket, vi var på skidläger först i Saxnäs och sen i Ammarnäs (förlåt, fortfarande inte lagt ut det inlägget!) och vi har mot slutet nu trappat ner träningen och testat vår utrustning.

Helgen kom och vi var inte förkylda, jag hade varit lite hängig veckan innan och druckit två liter te och ingefärsshots om dagen och ingenting bröt ut. Tack och lov. Det var fredag den trettonde vi skulle köra upp till Sorsele, vi var lediga och hade all tid i världen. Upptäckte på torsdagkvällen att det var krav på visselpipa i säcken så det cyklade Sofie in till stan och fixade och när jag skulle packa ut mina skidor i bilen kom jag på att jag inte hade bytt trugor som jag tänkt. Mina skejtstavar har nå pyttesmå trugor och hade fått tips att byta till gröna Rex-trugor. De satt på mina klassiska stavar. Jahapp, det var bara att ringa pappa och kolla om han var hemma och det var han, åka dit och värma loss för byte…. men så passade de inte. Upp på intersport och fick tag i ett par, på gränsen till stora som de bytte till med orden ”ja vi får hoppas det håller du kan ju alltid tappa en truga men det kan ju hända med de andra också”. Skidorna var iallafall vallade av en som också skulle åka som jobbar på team sportia så det kändes bra.

Iväg kom vi och det gick bra köra, äntligen barmark nästan hela vägen! Framme i Sorsele och där var kusin Lars och hans trogne team mate Arvid och så var moster hemma också. Vi åt köttfärssås och spaghetti och frågade ut dem som åkt tidigare. Så himla skönt och avslappnat att få hänga med några som både är rutinerade men också har en bra inställning, ingen stress och press där inte. Lars och jag gjorde ju klassikern ihop så det kändes lite som en reunion för det också (även om vi förstås träffats emellan också men utan loppnerver)

IMG_2859Energibarbitar och portionsförpackade chokladbollar med salt i. Löst virade, allt för vant- och stavvänlighet.

Vi pysslade på och packade ryggsäckarna med den obligatoriska utrustningen och gick och la oss. Sov förvånansvärt gott och vaknade vid femsnåret och gick upp och käkade gröt. Fördelen med att sova i Sorsele natten innan är att det är en timme kortare att köra från Umeå och så en timme längre innan bussen till start går på morgonen. Den startar klockan 05 från Ammarnäs och är 06 vid OK/Q8 i Sorsele. Och så att vi har gratis boende och sällskap där också förstås. Moster hade kört upp Lars bil och parkerat den på hotellet vid målgången på fredagkväll, de skulle vara funktionärer i syterstugan som vanligt. Vi tog min bil till macken på morgonen och där var det ett helt gäng åkare som väntade. Bussresan gick snabbt, jag slumrade en stund. Vaknade i Tärnaby och åt en macka och sen var vi framme. Nummerlappsutdelning och häng i centrumhuset, relativt avslappnad stämning där också! Sista pyssel med packningen, nån energibar och kaffe och lite information från tävlingsledningen. Ta det lugnt utför Sjul-Ols axeln ner mot syterstugan och nerför Abres lia ner mot Tjulträsk. Håll kontakt med sjukvårdare och funktionärer när ni ser dem, gör tummen upp att ni mår bra. Säg till i tid om det är något.

 

Våra mentorer

Sen hände det. Tecknet på att det skulle bli en bra dag. När vi skulle gå ut och ta på oss skidorna som stod i skidstället utanför, vem kommer med sina slalomskidor och ställer dem där och går in i centrumhuset? INGEMAR STENMARK! I egen hög person. Jag tänkte inombords att han kommit dit för att säga åt oss att He bar å åk. Så det gjorde vi.

IMG_2866

JDYN5859Hela gänget innan start

Slalombacken

Starten gick och några drog iväg med en jädra fart men de flesta tog det lugnt som uppvärmning och tuffade på i egen takt för att inte slita ut sig direkt. Vi hade bestämt taktik att inte bli stressade av varandra eller om vi blev sist direkt, vi visste ungefär hur snabbt vi kan åka och vi visste att vi skulle klara det om vi bara fick stå på benen och inte ha otur men det är omöjligt veta hur alla andra åker eller hur föret är. Jag tuffade på i lugn takt och Sofie körde lite mer intervaller men jag hade förberett mig på det, så är det när vi åker och jag fick öva på att inte låta mig stressas av det. Det gick faktiskt riktigt bra. Dessutom var det andra som körde den taktiken och åkte rätt snabbt en bit och sen stod och hängde på stavarna och flåsade som jag kom ikapp hela tiden. Sånt känns bra. Väl uppe på toppen var ändå de flesta lag ungefär samtidigt och stod och pustade lite och vi åke en liten bit till innan vi tog vår första chokladboll. Uppe på toppen av centrumbacken en bit ut där kungsleden börjar gå runt en krök och bort mot skalet. Där öppnar sig fjällvidderna och det var så vackert! Vi hade sån tur med vädret, strålande sol och sikt hur långt som helst. Det kom tankar på att vilja fota men vi motade dem, det går inte hålla på med mobilen med stavarna och även om vi inte tävlade utan bara skulle genomföra så rinner tiden iväg och det skulle bara bli att vi skulle vilja fota hela vägen isåfall. Det finns fotografer ute längs banan också (bilder finns på Kungsledenrännet facebooksida). Vips var backen gjord!

Viterskalstugan

Det är både uppför och nerför lite omvartannat ända till Viterskalstugan sen, den första av stugorna. Vi tog nån gel innan dess, jag var rätt slut ändå av backen och det var så otroligt svårt veta här hur mycket orken skulle räcka till. Går det ta i nu? Är jag redan trött? Det var en märklig upplevelse för jag var så inne i allt runtomkring så när jag väl tittade på klockan så hade det nästan gått en timme och vi hade redan missat våra fasta energipauser vi tänkt ha varje hel- och halvtimme och vi hade åkt i tid nästan som ett vanligt vardagskvällspass i Gamliaskogen. Fast inklusive en slalombacke då. Inte konstigt det började behövas energi ”redan”. Vi hade kanonbra glid, skidorna gick som av sig själv och i början nästan för bra men det visade sig ju behövas.

Syterskalstugan

Efter Viterskalsstugan kommer syterskalet. Det är U-dalen som är så vacker, dit vi brukar flyga helikopter med systrar i bergen och springa hem. Föret var MAGISKT. Strålande sol, nästan för varmt att åka i, fina fina spår som ingen skoter nästan kört i, lagom mjuka och knappt skrå (som jag fått höra det brukar vara och gruvat för). Det var bara att åka på fyrans växel och njuta. Jag sa till Sofie att såhär fint får vi nog aldrig skejta igen. Det kan mycket väl vara så även om jag förstås hoppas få uppleva det igen.

Sen kom vi till renvaktarstugan i änden av skalet och tog en liten energipåfyllning och sen kom min största käftsmäll på loppet. En jättebrant och lång uppförsbacke jag totalt glömt. Jag kan ju banan rätt bra vilket är skönt, men just den här sträckan har jag bara gått en enda gång och det var jag och Layla 2012 och det regnade då så jag minns att jag hade huvan uppdragen och bara borrade ner skallen och gick. Fy farao vilken lång och brant och nu kändes det inte lika lugnt och bra att bara tuffa på. Jag kände mig sämst i hela världen på uppförsbackar och det kändes som att alla andra bara försvann i fjärran. Nu såhär i efterhand minns jag inte backen som sååå lång ändå, jag vill nog ta revansch på den, men där och då var det inte kul. Men svackor var ju väntat. Väl uppe så var det i stort sett direkt över till nerför och det är den berömda utförslöpan ner mot syterskalstugan, Sjul-Ols axeln där jag sett så många åkare krascha när jag stått som funktionär i syterskalstugan. Just då hade solen dessutom gått i moln så jag var sådär snöblind och såg inga konturer som det kan bli. Hujedamig. Jag tog det LUGNT. Jag kan ha slagit rekord i lugnt utför där faktiskt. Det var också kontrollen jag som mest längtat att komma till, den är bara knappt tre mil in på loppet men för mig kändes det som det största delmålet. Mina släktingar och kompisar från kontrollen där jag stått i sju tidigare lopp. De gjorde vågen och vi fick buljong och mackor och torrkött (fast jag fick tyvärr inte i mig nåt torrkött, första gången i livet det hänt). Ville både gråta och tjuta av glädje att ha kommit ända dit.

IMG_2389.JPGRännet 2015, får återanvända en gammal bild på gänget i syterskalstugan-kontrollen.

Tärnasjöstugan

Från syterstugan är det utför i björskog, ganska lättåkt men jag hade fortfarande lite svårt att se. Jag blir lite feg om jag inte ser vars jag åker, annars hade jag nog släppt på lite mer där men det gick rätt bra ändå eftersom det var så pass lättåkt. Sen kom vi ner på Tärnasjön och Sofie frågade om det var den här sjön som är tre kilometer. Jag som pratat så mycket om banan fick dåligt samvete, jag hade förklarat lite dåligt. Den är aningens längre… en mil lång ungefär. Jag hade dock äntligen lätt åkning och körde på utan ansträngning. I början hade vi vindstilla och sen sprack solen upp igen också. Sen började det blåsa motvind med några kilometer kvar och då insåg vi hur tur vi haft med vädret och vinden, det hade varit tungt att ha motvind hela tärnasjön (men tydligen är det oftast sidvind där). På kontrollen var det återigen kända Ammarnäsansikten och vi åt salta kex och fyllde på vattenflaskorna. Eller rättare sagt funktionärerna fyllde på våra vattenflaskor för finmotoriken var inte på topp längre. Humöret var dock bra och särskilt vid kontrollerna och bättre skulle det bli så snart vi lämnade den.

Servestugan

Efter kontrollen åker man ut på Tärnasjön en liten bit till och när vi närmar oss slutet vem ser vi? Jo vår nya kompis Sofie från Sorsele som var med på skidlägret! Hon som åkt flera gånger och också gett oss massor med råd och framförallt pepp. Vi sa när vi skiljdes åt att vi ses på Tärnasjön på rännet, och så glada vi blev när vi såg henne också!! Hon peppade till tusen och det räckte en liten bit in i skogen och sen. Sen tvärdog vi energimässigt båda två. Jag hade gruvat före för den här sträckan, när jag gick den på turskidor var den riktigt, riktigt dryg. Ifjol gav jag upp och hoppade in i skotern där efter två mil lätt åkning ner från syterstugan och över sjön. Om min lagkompis reaktion var mer som ett ”jaha” när jag meddelade att Tärnasjön är en mil så var det ingenting motför efter några kilometer in i skogen. EN MIL!?!!?

Det tog aldrig slut. Vi stannade och tog en macka inne i skogen där det var lä och då kändes det mycket bättre sen. Det tog såklart slut den här backen också och vi visste att vi skulle upp på ett sista krön kalfjäll innan det var neråt igen. Det var bara det att det var visst ett till krön. Och ett till. Och ett till.

Till slut så var vi uppe i Staine och där stod fotograf Adam Larsson och en sjukvårdare och hejade på oss. Precis där satt också 30km-skylten, alltså 30 km kvar till mål, och det var den skylt vi längtat allra mest efter.

rennet-2018-lag208-001rennet-2018-lag208-003rennet-2018-lag208-006

Därifrån vara det faktiskt neråt, om än en liten omväg jämfört med vars skotrarna kör, och där nånstans måste våra vänner från syterskalet ha passerat oss för vi såg dem inte förrn i målet och vi visste att de borde ha kommit ikapp oss. Det var nog tur det för just då hade jag en svacka igen och hade nog stannat en timme och fikat om de hade kommit.

Servestugan

Äntligen vid näst sista kontrollen, den sista av stugorna. Sirven som den kallas, men heter servestugan. Vi mådde fint och passerade kontrollen utan någon direkt paus mer än lite blåbärssoppa och glada ord med funktionärerna. Nerför den ökända abres lia, smalt och brant och sörjigt bland björkar men vi hade tur och det kom inga skotrar emot oss. Bakifrån kom ett gäng ungdomar och stod och tomgasade tills de fick åka förbi, lite irriterande men förutom dem så hade precis alla hela dagen saktat in och hejat eller höjt näven i hejarop när vi passerat eller mött en skoter. Inte körde de särskilt mycket i vårt skidspår heller, det var verkligen över förväntan.

Vi kom ner på tjulträsk, först lilla och sen ut på stora. Vi blev bjudna på bilar av funktionärerna som var där också och det var de godaste bilar jag ätit i hela mitt liv. Det började vara på den nivån av känsla då faktiskt. Som ni märker är det funktionärer längs med hela banan, de patrullerande åker lite fram och tillbaka och håller koll och det finns flera sånna skoterpar längs banan så det är alltid nån någorlunda i närheten och de står på strategiska platser och kollar energinivåer, sticker till en lite ahlgrens bilar, hjälper till om nån behöver något och hejar på.

När vi precis skulle ut på Stor-Tjulträsk upptäckte vi att vi kommit ikapp ett lag. Vi hade följts åt lite växelvis med dem tidigare och plötsligt var vi ikapp igen och hade bra med fart och energi. Jag hade precis sagt att jag inte hade lust slutspurta utan hellre njuta av de sista kilometrarna när jag fick upp ett jäkla flow, åt en macka i farten och åkte i en härlig fart igen. Sjöar var verkligen min grej den dan. Vi hade verkligen tajming i att vi är jämna på det stora hela men svackorna kom olika och dagsformen (och den mer långsiktiga formen också) är att Sofie är stark som en oxe i uppförsbackar och modig utför medan jag är lite mer av ett diesellok i uppförsbackar, feg utför men däremot både stark och snabb på flacken. Vi såg ett lag i fjärran och trodde efter en stund att vi sett fel när vi mötte ett par turåkare, men innan vi var framme vid sista kontrollen så upptäckte vi att vi hade faktiskt åkt ikapp ett lag till.

Tjulträsk

Jag som inte skulle slutspurta… vi stannade knappt på kontrollen utan bara drack lite, bestämde att jag skulle dricka ur Sofies slang om jag blev törstig för jag hade slut i min och sen satte vi av efter dem. När de upptäckte oss fick de in en extra växel och vi hejdade oss från att bli tidsgalna och njöt istället de sista kilometrarna och vid varje skylt som nu satt varje kilometer och inte bara varje mil så tjoade vi och firade. Varje kilometerskylt var kortare kvar än något av varven vi snurrat i oändlighet på Gamlia. Först kortare än 3,7an. Sen bara som 3,2an kvar, sen som 1,9an….

MÅL

De sista kilometrarna gick i ett huj, så lättåkt och sån njutning. All trötthet och smärta från fötter och senadrag var som bortblåst. Som jag längtat och sett framför mig de sista kilometrarna. Det var inte ens sörjigt eller knöligt på tjulån, det var bara att njuta hela vägen in i mål! Ju närmre vi kom desto mer hördes hejaropen, våra namn och speakern som säger som hen alltid gör:  ”välkomna till Ammarnäs!”

IMG_2875Gladast i hela världen!

Det var den bästa känslan! Och så många som var där och kom och grattade har nog aldrig hänt på ett lopp för mig förut. Det var mostrar och morbröder, Team Larvid och alla från syterkontrollen och så alla runtomkring. Vi duschade utan något som helst tempo, men vattnet var varmt och vi bara skrattade åt att fötterna fick senadrag så fort man skulle ens gå eller ta på sig en strumpa. Sen åt vi på hotellet bland alla andra och minglade runt (mer som hela havet stormar att vi kastade oss efter första bästa stol så fort vi skulle vidare) och pratade med alla. Alla hade haft en jättefin dag och inga incidenter längs banan heller. Av 80 anmälda lag så startade 71 lag och 66 kom i mål. Vi åkte in på 8:47:54 och var hur nöjda som helst. Det var vad vi gissat och hoppats, vi hade en kanondag och såhär i efterhand minns jag enbart positiva saker.

IMG_2870Har ni sett nån finare medalj? 

Resultatlistan hittas HÄR, men det står bara lagnamnen där. För att veta vem som är vem måste ni gå in i anmälningslistan också men vet ni vad? Om ni inte verkligen vill så tycker jag gott ni ska strunta i det för alla som åkt är vinnare, i det här loppet spelar inte tider eller placeringar någon roll. Läs hellre igenom alla roliga lagnamn!

När vi kom hem till stugan så tog vi oss inte längre än till hallgolvet där vi satt och packade upp ur väskorna och åt upp chokladbollarna som var kvar och räknade hur många gels vi inte åt. Vi kan väl säga såhär att nybörjarna hade tagit med gels så det räcker till nästa ränn också.

Dan därpå blev vi bortskämda av släktingarna igen och nerstoppade i en skoterpulka och skjutsade upp på Bissan där vi fick wok på muurikka och mer sol på näsan. Vi satt och filosoferade att om vi inte båda två åkt på det där saxnäslägret förra december, helt utan att känna någon annan, då hade vi aldrig träffats och lärt känna varann och då hade vi heller aldrig åkt något kungsledenränn ihop. Vem vet, vi kanske aldrig hade åkt det alls.

 

 

Hemma i stan igen möttes jag av en bukett rosor i lägenheten och mat i kylen, snälla familjen fortsatte skämma bort och fira. Tog hem medaljen för att titta ofta på den nu, sen ska den få hänga i stugan på gardinstången brevid min liknande medalj från mitt första fjällopp i löpning, fjällmarscen 2010. De är så fina, de finaste medaljer jag har faktiskt. Både för innehållet och känslan av prestationen men också för att de är så himla fina. IMG_2900

Kungsledenrännet 2017 och där hittar ni även länkar till tidigare år jag varit funktionär (saknas visst 2013)

relive kungsledenrännet 2018Vill ni se en film från min gps-klocka så klicka på bilden! 

4-mila 2018 race report

Jag ligger i soffan och har lite svårt att ta mig upp, kroppen är helt mör efter en genomkörare i skidspåren idag. Jag har åkt ”4-mila”, vilket är kortvarianten av det anrika loppet 7-mila. Jag har kört en del lopp och varit sugen på 7-mila men av olika anledningar det blivit av. Så idag var det första gången, men det var definitivt inte den sista. Superbra arrangemang, väldigt proffsigt men ändå familjärt, fina spår, kul att få åka från A till B och en rolig bana. Inte särskilt lätt, men kul. Mig passar det ändå med lite backigt, jag orkar ändå inte riktigt staka särskilt långa sträckor. Idag hade jag både fäste och glid, lite infryst under märkte jag efteråt men det var inget jag tänkte på när jag åkte. Trodde kanske det var för att jag var trött det gick lite trögt ibland men det kan likagärna ha varit så att det faktiskt sluttade lite uppför då. Min klocka är inte synkad än så jag har inte alla nördiga detaljer och det känns bara skönt. Mitt mål idag var att ha kul, ta ut mig och vara nöjd. Det är ju lättare sagt än gjort men äntligen fick jag åka med både fäste, glid och spår, det är första gången jag haft alla tre. Det var ju toppenkul! Blev såklart svintrött och speciellt i triceps, men hade även nästan kramp i baksida lår och i ländryggen.

banprofil-7-milaBanprofilen från 7-milas hemsida

 

Jag hade läst på banprofilen lite och vet att det liknar vasaloppet och är mer backigt och totalt sett uppåt i början medan andra halvan är totalt sett nerför. Jag var därför inställd på den första backen och jag hade nog väntat mig något ännu värre och inför start var jag sjukt nervös för mitt fäste också. Mina skidor var nypreppade på team sportia där de konstaterade att de verkligen, verkligen behövde slipas. De var vita av slitet belag och fullt med repor, jag har inte tagit hand om dem tillräckligt och bara glidvallat 1-2 varv utan något speciellt, kanske var tionde mil helt själv de senaste tre åren. Inte åkt jättemycket heller men resten av tiden ligger de i bilen och är inte alltid perfekt förpackade. Så det var välbehövligt men tyvärr kunde de inte fästvalla på grund av personalbrist på lördagen så det hade varit för svårt valla för tidigt, så de rekommenderade tejp, dessutom eftersom det är det jag är van numera. På plats vid start i Botsmark så fanns skigo som vallahjälp men de rekommenderade inte att burkvalla över, tvärtemot vad han på team sportia faktiskt hade sagt. TUR att jag inte gjorde något åt det själv i panik innan, för det var faktiskt bra ändå.

Starten gick och det var lite trångt och jag hade tur, jag hamnade längst till vänster och kunde kliva ur spåret och jogga uppför backen. Jag väljer att kalla det Klaebo-inspirerat. Trodde efter en stund när jag insåg hur lång backen var att jag skulle få totalt mjölksyrastopp eftersom jag knappast var uppvärmd, det här var typ 500 m från starten och jag värmer inte upp på sånna här långlopp, jag sparar krutet till själva loppet om vi säger så. Jag insåg dock att jag inte alls fick mjölksyra, det gick helt okej att tassa upp och förbi många andra och sen kunde jag börja åka i mitt eget tempo. Så bra start har jag aldrig fått på ett lopp!

Jag tuffade på bra och var riktigt nöjd med hur det gick ända till kring 15km, då började det bli jobbigare och efter 2 mil så började åkare passera mig. Jag kämpade med det mentala och tänkte att jag visste att jag fortfarande hade åkare bakom mig och det sporrade mig, jag är bättre på att hålla ifrån än att jaga ikapp. Kanske inte fysiskt, det har jag ingen aning om faktiskt, men mentalt. Jag fick i mig tre gels under loppet och känner att jag disponerade dem bra och det gick förvånansvärt bra peta i sig dem i utförsbacke utan att spilla så mycket eller tappa förpackningen (eller korken! fy fan för att köra över sånna flärpar och korkar, man kan få sånna hugg och de ligger överallt)

Vid 3 mil passerade först en skoter och sen första eliten, jag hade hört i högtalaren vid nån av mat- och vätskekontrollerna att det var Jörgen Brink som ledde men jag kände inte alls igen honom. Fort åkte han och ensam var han, det tog några minuter innan nästa passerade och sen kom de mestadels en och en och så någon liten klunga så kanske 10-15 stycken hade passerat mig innan jag väl var i mål. Bra tajmat av arrangörerna må jag säga, det är kul när de flesta kommer i mål ungefär samtidigt och de här har då alltså åkt hela loppet, 75 km från Vindeln, och startade bara en halvtimme tidigare. Förutom det skiljde det bara fem sekunder mellan mig och Brink…

De sista kilometrarna mellan 15-5 tickade långsamt innan det började kännas att det var riktigt nära, speciellt när jag märkte att min egen klocka som hållit mig peppad var ganska mycket före de verkliga kilometrarna (viftar för mycket med staven?) och när jag började höra rösten i högtalarna kändes det så otroligt skönt. Fin målgång, påminde om vasan när den gick över nån slags bro och så in mot skolgården i Robertsfors med publik, saft och plakett. Tid: 3:30:49. Irriterande 49 sekunder när det är så nära nån snygg siffra men allt som allt är jag jättenöjd ändå. Jag kom stolt längre upp i resultatlistan än jag brukar och konstaterar att skejtåkningen har nog gett en del för det klassiska, och även att jag nött på ett par säsonger nu. Inför det här hade jag ”bara” åkt 10 mil, vilket känns som ingenting i förberedelser för ett 40-km lopp, det är trots allt ganska långt. Men tiden gick snabbt idag och jag blev trött och jag blev nöjd så nu firar jag med matlåda jag förberedde igår, lite kladdkaka och kanske att jag ska göra lite popcorn också.

  Lite godare än gels och sportdryck…

Alla resultat från 7-mila 2018 hittar ni HÄR