Idag blir en rolig dag. Jag ska springa Salomon Trail Tour 11km, det blir mitt första terränglopp och solen skiner. Kläder och skor är framlagda, jag har mina nya men som jag hunnit testa att de funkar bra, stadig frukost är intagen och jag har en springkompis jag strax ska åka till och börja peppa. Starten går kl. 13.00 på Bräntberget så kom och heja! Start, mål och varvning i Bräntis. Enda målet jag har är att komma i mål och vara helt slut.
Jag har satt mig och gått igenom alla fina kommentarer om sjalen och väskan som jag tagit hem som souvenir till någon utav er. Ärligt talat är jag lite överväldigad över responsen och era urgulliga kommentarer, det är så kul att få höra lite mer om vilka det är som faktiskt läser. Och allra gladast blir jag av att så många av er verkligen följt med på resan, det är ju precis så jag lite blygsamt hoppas när jag lägger ut bilder och berättelser! Är så glad också att många ser det precis som jag med souvenirer, det ska vara något som går att använda! Så det här kan nog bli en tradition…
Väskan är från souken och den har jag inte använt, medan sjalen är från en liten by på väg från Marrakesh mot Sahara och den har verkligen varit med på äventyr!
Foto: Helena, freedomtravel.se
Towe har fångat mig på bild precis när jag går in i butiken och blir blixtkär i mönstret och färgen på sjalen. Väskan är från souken i Marrakesh, bland tusentals andra väskor var den plötsligt bara där.
Vinnaren i tävlingen är Elisabeth N med motiveringen:
”Det är sällan jag har råd att komma ut på resor, men tack vare dig får jag uppleva ett annat land.Det ger mersmak, kanske efter att jag har studerat klart så kan jag ha möjligheten att resa, men än så länge får jag insupa ett annats lands atmosfär via andra personers upplevelser.
Det kan vara jättetrevligt om jag skulle vinna, då skulle känslan att ha följt med dig på resan till Marocko vara ännu större. :-)”
Grattis!
Att starta före dagen gryr för att köra skoter fem mil rakt in i fjällen. Det gör jag så gärna.
Jag hjälper till som funktionär på Kungsledenrännet, i år var det fjärde gången så det börjar verkligen bli en tradition. Visserligen säger jag varje år åkarna passerat att nästa gång ska jag åka själv, men än sålänge har jag nöjt mig med skoter. Det är inget lätt lopp och jag har alldeles för få skejtmil i benen.
Vi startade i vackert väder på morgonen igår men innan vi var i syterstugan var det rätt snöblindt. Lätt snöfall, lite vind och kring nollan.
Vi gjorde iordning kontrollen ivrigt påhejade av ett gäng hundspann.
Loppet flöt bra och ingen skadade sig utför backen ner mot oss, inte ens en enda stav gick av. Den backen brukar vara förrädisk. 
Det tar fram emot strax efter klockan ett innan alla lag, i år 64 startande (varav två bröt, vilket är lite jämfört med andra år), passerat oss och vi kan
plocka ihop och följa efter ner mot de övriga kontrollerna. Mycket hundspann längs Kungsleden och glada åkare som hade lite tungt före.
Målgång vid värdshuset och sen mat där innan det som vanligt blev en ganska tidig kväll.
Kusin Lars med Patrik Grundström går i mål
Är fortfarande lite i en drömvärld efter vasaloppshelgen. Vilken fantastisk upplevelse och vilket otroligt arrangemang! Så många människor som hjälper till och gör det så bra. Jag börjar redan längta till årets lopp hemmavid som jag själv brukar vara funktionär på. Vi är ett gäng som varit tre-fyra år på samma kontroll nu och vi har hunnit lära oss en hel del, sett både brutna skidor, stavar och ben, och oändligt många glada leenden. Oftast är det riktigt fint väder, vårvinter i fjällen, men ett år hade vi oväder som gjorde så att fjällräddningen bröt loppet. Det har blivit en stående tradition och en självklarhet att hjälpa till. Nu efter vasan vet jag även som åkare hur viktigt det är.
Det är så mysigt att stiga upp jättetidigt och köra eller åka skoter upp de fem milen från Ammarnäs till syterskalstugan och börja göra iordning. Vi har alltid gott om tid att fika innan det är dags ordna allt på kontrollen. Det tar sin tid att hämta vatten i bäcken, värma och blanda det till lagom sportdryck, bära ut bord, sätta ut fållan, läsa på startlistan, stryka ur de som inte kommer till start, lägga till nytillkomna, testa förbindelsen ner till byn. Och dricka lite mer kaffe och börja vänta. 
Vi har utvecklat kontrollen för varje år, både förbättringar av hur vi kontrollför och meddelar passerade åkare ner till målgången där de håller koll på hela tävlingen och även hur vi leder åkarna för att så tydligt som möjligt minimera riskerna för felkörning och lätt stänga ute alla skotrar men också så att farten och sträckningen anpassas för att så få som möjligt ska ramla och skada sig ner för sjulsolsaxeln. Vi har sett en del…. Vi har extrastavar och sjukvårdspersonal om det behövs och de flesta tar det riktigt lugnt. Det är det värt.
Jag och banchefen är ett bra team.
Jag är lovad dispens något år om jag vill åka, men än så länge är antalet mil på skejtskidor mindre totalt än loppets sträcka så jag får nog träna lite… Ca 50 mil skejt sägs vara minimum för att få en ”behaglig resa”. Kan dock bara inte låta bli att fantisera när jag ser bilderna från de åren som vädret varit kanon. När åkarna passerar syterkontrollen har de gjort det värsta också, är nästan halvvägs in i loppet och har mestadels utför kvar. Fem mil på bara vilja känns numera inte alls omöjligt.
Årets lopp går av stapeln den 12 april, mer info hittas här
Så var det dags, ännu ett lopp. Denna gång kände jag att ingenting riktigt kunde stoppa mig sedan kämpandet mot sol, värme och frånvaron av mobil/musik/klocka/farthållare på lövångerloppet Jag hade tränat, fjällvandrat och sprungit 15 km ytterligare en gång, i ungefär lika delar höbäckenbacken, gamla kungsleden, bissitjstigen och landsvägen i Ammarnäs.
”Sveriges hårdaste och vackraste marathon”. Faktiskt så hade jag inte sett det där om hårdaste, däremot förstått att det var backigt. Men det är främst landsväg, hur backigt kan det vara? Och jag gillar dessutom backar, och på Lidingöspåret är det också berömda (kategori: ökända) backar. Att det var i Nordingrå gjorde mig inget, jag hade lånat bil. Hur långt det var till Nordingrå hade jag inte kollat sådär jätteexakt. Det blev ett intensivt letande efter samåkning tills en fantastisk person på funbeat hörde av sig att jag kunde sova hos henne på fredagkväll, hon bodde bara strax söder om Ö-vik. Sagt och gjort, jag är inte den som bangar på sånt utan tvärtom – hurra för sällskap!
Liselotte, eller Lisse, visade sig vara en uthållig och glad prick, vi laddade upp, hon berättade om alla möjliga lopp och vi gick båda in med inställningen att ta oss runt, hon lite mer övertygad. Prognoserna för varmt infriades. Jag hade dragit lärdom (läs: övning att springa lopp gav färdighet, jippie!) och letat fram den enda sportkeps jag kunde hitta som visade sig vara en som jag fick av min vän från Grekland när vi gjorde praktik i Jordanien. Vad kan passa bättre än en Greklands-keps när man ska springa sitt livs första (halv)marathon?!
Lisse passar på att stå i skuggan innan start och pratar med en som senare sprang om mig i RAKETFART.
Starten för helmaran gick kl. 9.15 och eftersom Lisse sprang den var vi i god tid och jag hann förbereda mig väl, dvs. dricka, fika och pinka. Värma upp och stretcha. Fästa nummerlappar och chip, högtidligt ska det va.
10.30 startade vi och rätt snabbt insåg jag att ingen höll riktigt det tempot jag var inställd på, ca 6:30 men i bakhuvudet ett ”åtminstone helst under 7 min /km”. En tjej visade sig dock springa i precis min takt och trevlig och peppande hängde vi på och drog varann. Och som vi drog, hela första varvet var bara härligt. Andra varvet kändes sedan bara som en bonus, en nedräkning. Efter 15 km som var mitt tidigare personliga distansrekord (om man inte räknar fjällmarschen 16 km 2010 men det måste nog räknas som terränglopp och det är inte riktigt krävande på alls samma sätt) började endorfinerna rusa och jag tänkte att ”jag kommer fixa det här”. Och det gjorde jag.
Min första halvmara, en solig och varm dag och på en av de backigaste, men jag instämmer i vackraste, slingorna i Sverige. Blandat asfalt och landsväg. Underbar publik som hejade och tog ut sina vattenspridare och duschade förbipasserande. 2:24:02 stannade klockan på, inte sist och inte ont någonstans. Lite sliten i fotleder och aningens i knäna också men jag hade inte räknat med annat. Förvånansvärt bra tempo även om fantasin ibland kan skena i förhoppningar. Jag kommer leva på det här länge, löpningen har gått som en dans nu efteråt och ända tills jag springer samma bana igen behöver jag jämföra eller tävla mot min tid. (Inte ens då egentligen, men ja ni vet…)
Jag och Lisse efter målgång, supernöjda! Jag hann duscha innan eftersom starterna och längderna på loppet skiljde sig åt.
Kika gärna in på Lisses blogg och läs hennes version av det hela vetja!
Hela resultatlistan HÄR
Sveriges hårdaste och vackraste marathonlopp.
Johanna Westberg 