Tavelsjö halvmarathon 2018

Det börjar väl bli hög tid för en race report från förrförra helgens halvmara. När det känns som att alla andra springer lopp i helgen men jag är förkyld och fick stanna hemma från Tjejmilen så blir det tillbakablick på Tavelsjö Halvmarahon! Min tredje halvmara och jag trodde ett tag att det skulle bli min snabbaste. Jag gick ut på första kilometern på 5:07, ett kanontempo när det gäller mig. Då var det bara två mil kvar då…

Inför loppet

Jag hade datumet uppskrivet länge men lite löst sådär, det är alltid svårt veta hur träningen går och ifjol var jag så förhoppningsfull på försommaren och hade otur och blev skadad. I år har jag sprungit regelbundet men inte jätteavancerat, två gånger i veckan har jag haft som riktlinje och följt ett enkelt schema med typveckor och typpass. Men mest har jag vandrat eller sprungit på fjället som alltid blir rätt mycket inslag av gång. Men jag kände mig stark och säker på distansen och eftersom jag ändå skulle hålla i uppvärmningen för Iksus räkning så var det ju lika bra att springa.

Så vi kom dit i god tid och vädret var fantastiskt, jag kände flera som skulle springa och morsade på lite folk till höger och vänster. Uppvärmningen skulle ske från ett lastbilsflak intill starten, som i sin tur var vid Tavelsjö kyrka (karta finns längre ner). Jag visste inte hur det såg ut på förhand och inte vad jag skulle vänta mig alls men det blev jättestor uppslutning! Stora delar av startfältet och det bästa av allt, många barn och publik hängde också på! Vi körde tre peppiga låtar med enkel koreografi och jag hoppas det var uppskattat. Det verkade så och det var några som tackade för uppvärmningen längs banan sen.

Starten gick klockan 11 för den första startgruppen, för de som tänkt springa på 1:55 eller snabbare. I det här fallet verkade folk bedöma ganska bra, till skillnad från till exempel vårruset där det kan stå barnvagnar i sub20-gruppen. Jag hade oavsett uppvärmningsrollen planerat att starta i startgrupp två eftersom mitt pers är 2:07 och tidsoptimist i vanliga fall så på lopp är jag realist. Perfekt för jag hann med en sväng på bajamajan där emellan!

0-5 km

Första kilometern gick snabbt, det var lätt utför men inte så att det märktes jättemycket och jag sneglade på klockan för att hålla koll. Första plingade in på 5:07 och då hade jag ändå bromsat, tänkte att det här verkar bli en bra dag bara jag inte går in i väggen direkt. Bara 20 kvar… Ganska direkt kom vi ut på en lite större väg och då började det svagt stiga uppåt. Kroppen kändes helt okej och det gick att hålla ett ganska bra tempo utan att känna att det var risk att stumna. Det var också galet vackert i solsken över åkrarna och sjön runtomkring. Jag gillar ju inte asfalt men det gick bra och redan efter 4 km kom första vätskestationen, skönt! Jag drack sportdryck i farten och hällde en mugg vatten över huvudet. Varmt men det fläktade lite, skönt att jag valde shorts iallafall! Jag gillade att det var vätska redan efter fyra kilometer, det kändes så himla överkomligt och som ett bra delmål. Redan här har jag börjat tänka på att en sjundedel är gjord, sen första vätskan osv… Första fem kilometerna gick på strax över 28 minuter och det var väldigt god marginal till ett personbästa, jag kände mig peppad men också så himla glad av att vara ute och njuta och med tanke på mitt mörka psyke förra loppet så tog jag ett beslut att inte bry mig om tider. Jag utvärderade länge om det var hjärnan som var lat och inte ville ta i men det var faktiskt att jag verkligen, verkligen ville njuta av en fin löpupplevelse.

6-10 km

Det fortsatte längs asfalt och jag kände lite i knät i det ben som foten fortfarande är lite instabil på, det blir lite spänt. Tempot höll dock bra och jag hade en person jag drog fram och tillbaka med, i svaga uppförslut kom hon ikapp mig men så fort det började gå bara aningens lite utför så drog jag ifrån och kom det en lite större backe så gick jag om också. Just när både jag och knät började vara ganska less på asfalten fick vi svänga av, vid 9 km. In på en skogsväg och direkt blev det härligt springa igen. Lite fler och mindre backar och det dröjde inte länge innan jag drog ifrån min parhäst och sen såg jag henne aldrig mer (yey!). Första milen på 58 min så det hade alltså börjat gå lite långsammare, jag hade släppt vittringen på min drömgräns under två timmar men fortfarande var ett pers (2:07) inom räckhåll gott och väl.

11-15 km

Efter en timme tog jag en gel, det gick helt okej men de är ju så kladdiga! Colaklet över hela handen och ingenstans slänga skräpet men planen var vätskestationen efter 12 km så det var bara att hålla i. Då hade det dessutom börjat kännas lite tyngre, och märktes i tempot även om det inte kändes i kroppen att det gick lite långsammare. Jag gillade verkligen uppdelningen av vätskan, hela sträckan blev så lätt att dela upp i smådelar. Nu var nästa stora mål den omtalade mördarbacken efter 16 km.

16-20 km

Backen var lång men inte så farlig som en kan tro om en mördarbacke. Den gick i okej lutning och jag kollade på klockan och det var inte så himla många höjdmeter, kanske kring 40 höjdmeter totalt på en inte alltför lång sträcka. Jag minns inte riktigt abborrbacken från Lidingöloppet men kanske som den ungefär, hörde jag någon säga. Mitt på hållet fanns en vätskestation och där stannade jag och drack för första gången. Alla tidigare kontroller hade jag druckit i joggfart, något jag tydligen är ganska bra på. Jag har läst nåt tips om att klämma ihop muggen och så får man ju sänka farten och inte vara rädd för spill. Nu var det dock läge att gå. Jag fortsatte sen joggandes och förhandlade och funderade om det vore bättre att gå men kom fram till att det faktiskt inte var det, det gick helt okej att småjogga. På toppen stod en tavelsjöikon och erbjöd en svängom med hambo men jag tackade artigt nej även om jag älskar sånna kringaktiviteter på lopp, för risken var överhängande att jag fått kramp om jag försökt röra benen i nån annan riktning än lugnt framåt. Efter backen skulle det då rimligtvis bli nerför och då tassade jag förbi några igen, men sen var det som sirap. En tröst var att de flesta runtomkring verkade ha sirap i benen, det gicks här och där och det lunkades låååångsamt. Jag började räkna ner men 3 km kändes oändligt. Mot slutet var det också nån konstig felberäkning med kilometerskyltarna så vätskekontrollen upplevdes närmare än den var och väl ute från den, ja då kom 18km-skylten… suck och stön, hela 2km kvar. Men på den kontrollen fick jag coca cola! Det är så gott på lopp, kommer aldrig glömma barnet som bjöd mig på cola på vasaloppet, herregud vilken god cola. Ungen bjöd säkert tusen åkare den dagen, kanske flera lopp och flera år men jag kommer minnas hen för evigt.

20-21 km 

De sista kilometrarna var snigelfart och sirap i benen och även om jag inte tänkte ge upp helt så kom tankarna på ”hur kan det ens vara såhär jobbigt? måste jag gå nu? det är ju typ tio minuter kvar bara?!” Jag räknade till slut lyktstolpar och kollade klockan tusen miljoner gånger och jag såg målet tydligt, det syns så väl med svängen in till höger mot byn och jag visste ju precis hur det såg ut. När jag såg målet rent fysiskt med kanske 300 m kvar försökte jag spurta men det var förgäves, men upploppet på kanske 30 m kunde jag åtminstone springa med hedern i behåll, dock förbispurtad på mållinjen av en gammal fotbollsrival så det var lite surt men imponerande, inte spelar det ju någon roll. Härligt att se alla som tar i! Och så många gånger jag fått höra ”Men du var ju för pigg på spurten! har du inte tagit i?!” Jag hörde bara Sofie heja och hon sa efteråt att jag sprang i mål med snyggt löpsteg och det känns mycket mer värt. Jag kände mig faktiskt stark mestadels under loppet, men den något oväntade sirapen på slutet var seg.

Summering

Jag är supernöjd med loppet på det stora hela. Jag kände tidigt att jag inte ville ta det på för stort allvar och ändå gick det kanonbra springa i början. Kanske lite för fort eftersom det blev så jobbigt på slutet men jag har så himla svårt hålla igen också, det är ju så härligt när det går lätt. Och lite höll jag ju emot, jag körde iallafall inte in i väggen efter 3km och jag höll oväntat bra i backarna! Och utför! Hur har jag blivit så bra på svagt utförslöp? Jag är supernöjd, där var jag riktigt i form och både återhämtade mig och knappade in placeringar varje gång. Tiden blev 2:09:26 och det är en bit från pers (2:07:18) men det var å andra sidan mycket mer kuperat och jag har inte direkt tränat specifikt för det. Att kunna damma av en halvmara mest på skoj, det är banne mig en härlig känsla att känna sig så grundtränad! Är sjukt imponerad av min kollega som kom fyra och Sofie som kom nia, vilka träningsinspiratörer jag har omkring mig!

Alla resultat för tavelsjö halvmarathon 2018 finns här och här syns banan och höjdprofilen:

På kvällen var det Winnerbäck-konsert i Hedlundadungen, ett stenkast från mig. Så pizza på balkongen och sen en kort promenad var perfekt övergång till att få höra alla gamla favoriter igen, visserligen i galet ösregn och vind men det blev nästan bara mer minnesvärt.

Om augusti

20131221-104610.jpg

Augusti. Sommar och sol, vänner och träning. När jag kollar igenom bilder och blogg tror jag knappt det är sant. Jag sprang min första halvmara, träffade en ny löparvän, körde direkt hem till kräftskiva med familj och släkt. Jag hjälpte till måla vänners stuga, jag hjälpte mina föräldrar måla sitt hus, jag fick hem och målade om vår kökssoffa. En av mina allra bästa, finaste vänner hade bestämt sig för att gifta sig, så en helg vigdes åt möhippa i Stockholm och en vigdes åt ja, just precis, bröllop i Gävle.
Och sedan fortsatte sommaren.

Så många bilder men nu måste jag ju välja en och då blir det den som visar från då jag och brudtärnan, som tack vare augusti i år nu också blivit min vän, förberedde snittarna till bröllopsfesten.

Om Högakusten (halv)marathon

Så var det dags, ännu ett lopp. Denna gång kände jag att ingenting riktigt kunde stoppa mig sedan kämpandet mot sol, värme och frånvaron av mobil/musik/klocka/farthållare på lövångerloppet Jag hade tränat, fjällvandrat och sprungit 15 km ytterligare en gång, i ungefär lika delar höbäckenbacken, gamla kungsleden, bissitjstigen och landsvägen i Ammarnäs.

”Sveriges hårdaste och vackraste marathon”. Faktiskt så hade jag inte sett det där om hårdaste, däremot förstått att det var backigt. Men det är främst landsväg, hur backigt kan det vara? Och jag gillar dessutom backar, och på Lidingöspåret är det också berömda (kategori: ökända) backar. Att det var i Nordingrå gjorde mig inget, jag hade lånat bil. Hur långt det var till Nordingrå hade jag inte kollat sådär jätteexakt. Det blev ett intensivt letande efter samåkning tills en fantastisk person på funbeat hörde av sig att jag kunde sova hos henne på fredagkväll, hon bodde bara strax söder om Ö-vik. Sagt och gjort, jag är inte den som bangar på sånt utan tvärtom – hurra för sällskap!

Liselotte, eller Lisse, visade sig vara en uthållig och glad prick, vi laddade upp, hon berättade om alla möjliga lopp och vi gick båda in med inställningen att ta oss runt, hon lite mer övertygad. Prognoserna för varmt infriades. Jag hade dragit lärdom (läs: övning att springa lopp gav färdighet, jippie!) och letat fram den enda sportkeps jag kunde hitta som visade sig vara en som jag fick av min vän från Grekland när vi gjorde praktik i Jordanien. Vad kan passa bättre än en Greklands-keps när man ska springa sitt livs första (halv)marathon?!

Lisse passar på att stå i skuggan innan start och pratar med en som senare sprang om mig i RAKETFART.

Starten för helmaran gick kl. 9.15 och eftersom Lisse sprang den var vi i god tid och jag hann förbereda mig väl, dvs. dricka, fika och pinka. Värma upp och stretcha. Fästa nummerlappar och chip, högtidligt ska det va.

10.30 startade vi och rätt snabbt insåg jag att ingen höll riktigt det tempot jag var inställd på, ca 6:30 men i bakhuvudet ett ”åtminstone helst under 7 min /km”. En tjej visade sig dock springa i precis min takt och trevlig och peppande hängde vi på och drog varann. Och som vi drog, hela första varvet var bara härligt. Andra varvet kändes sedan bara som en bonus, en nedräkning. Efter 15 km som var mitt tidigare personliga distansrekord (om man inte räknar fjällmarschen 16 km 2010 men det måste nog räknas som terränglopp och det är inte riktigt krävande på alls samma sätt) började endorfinerna rusa och jag tänkte att ”jag kommer fixa det här”. Och det gjorde jag.

Min första halvmara, en solig och varm dag och på en av de backigaste, men jag instämmer i vackraste, slingorna i Sverige. Blandat asfalt och landsväg. Underbar publik som hejade och tog ut sina vattenspridare och duschade förbipasserande. 2:24:02 stannade klockan på, inte sist och inte ont någonstans. Lite sliten i fotleder och aningens i knäna också men jag hade inte räknat med annat. Förvånansvärt bra tempo även om fantasin ibland kan skena i förhoppningar. Jag kommer leva på det här länge, löpningen har gått som en dans nu efteråt och ända tills jag springer samma bana igen behöver jag jämföra eller tävla mot min tid. (Inte ens då egentligen, men ja ni vet…)

Jag och Lisse efter målgång, supernöjda! Jag hann duscha innan eftersom starterna och längderna på loppet skiljde sig åt.

Kika gärna in på Lisses blogg och läs hennes version av det hela vetja!

Hela resultatlistan HÄR

Sveriges hårdaste och vackraste marathonlopp.