Vårvintern – tio dagar i Ammarnäs

Jag har ju varit mycket i fjäll det här året tack vare kursen, och med Kilimanjaro på det så är det ännu mer tid utomhus i bergsmiljö men däremot har jag inte varit hem till Ammarnäs sen allhelgonahelgen. Ovanligt länge. Så äntligen blev det påsk och för mig är det Ammarnästid, det är bara någon enstaka påsk där jag missat och det kändes jättekonstigt. I år var kungsledenrännet helgen innan och eftersom min skidträning i år bestod av tio mil totalt, alltså bara två mil mer än vad loppet är långt, och att Sofie hade förhinder så var jag återigen funktionär. Jag tror det är åttonde gången jag står i syterstugan och prickar av åkare. Så jag åkte alltså upp på fredagkväll efter jobbet, förhandlade lite om starttiden och fick den förskjuten till strax efter 06 och så packade vi in oss alla i skoter och pulka och såklart var det lite hundar som skulle med också. img_9077

Loppet flöt på bra och jag tog inte en enda bild, de ser likadana ut när det inte är några åkare och när de kommer då hinner jag inte fota. Kika i gamla inlägg om Kungsledenrännet om ni vill se mer hur det ser ut. Jag såg speciellt fram emot att som vanligt få heja på kusin Lars och hans teammate Arvid men också i år få heja på lagen som hört av sig inför rännet. När alla var förbi så åt vi lite mat och sen liftade jag ner över tärnasjön och vem träffar jag där om inte bästa peppen Sofie från Sorsele som vi tränat med på tekniklägret ifjol och som vi träffade precis där oå tärnasjön förra året vi åkte. Sen kommer sträckan som de flesta tycker är värst, en mil uppför mellan tärnasjön och steiner, så det liftade jag! Sen hoppade jag av där det började bli fin utsikt och åkte resten av vägen hem. a1e71a44-a56b-4246-8e47-113b11867c57

Det är samma ställe som den här coola bilden togs ifjol som frontar inlägget Kungsledenrännet 2018 – i år åkte jag! som så många läst.

rennet-2018-lag208-001Foto: Adam Larsson

Så kul att få se de andra lagen åka och de kom i mål och var superduktiga, kul att kunna hjälpa till med lite tips på allt som vi var lika nervösa över ifjol. Vad ska vi ha i säcken? Hur många gels? Vadå lina?

För min del blev det 3,3 mil och föret var inte lika bra som prognosen men med tanke på att det var lite löst och sugigt så var det nog bra att det var mulet och inte strålande sol, det hade nog blivit värre då. Jag hade inte ens vallat i år (!) utan körde på förra årets rännetvalla och med tanke på det och den lilla träning så fick jag en riktigt härlig tur med noll stress och fikapaus i alla kontrollerna och många glada hejarop från förbipasserande skotrar som trodde jag var med i tävlingen, extra tapper utan lagkamrat vilket händer när nån måste bryta att vissa åker vidare men utom tävlan.

Så bra jobbat alla och en efterlysning: ni som läst inlägget och pratat med Sofie på träningen, om ni läser det här kan ni inte höra av er så vi får veta hur det gick för er också?

img_9089

Dagen efter rännet har det blivit tradition att det är fint väder och vi åker på utflykt. I år blev det Äivesåive och grabbarna som åkt tolkade efter skotern. Inget fel på deras återhämtning inte, även det en tradition. img_9093Jag nötte på med min lavinspade och byggde snöhög för eldnätet som jag lärt mig i Saltoluokta och sen satt jag i solgropen precis hela dagen! 40246c46-e074-425b-be8d-a03a3496df4b

Så var helgen över och för att slippa åka massa bil och få lite mer tid i fjällen så hade jag tagit med mig jobbet dit. Parkerade på altanen och hade skypemöten och satt och mejlade och skrev dokument. Effektivt men också lite plågsamt men med avbrott för skidåkning på tisdagen så kändes det ok. Och helt klart värt att inte sitta inne på kontor förstås, faktum är att det som sagt blir mycket gjort när man sitter helt själv.

img_9149

Sen anlände Bella och då var det plötsligt 1000% svårare att koncentrera sig, så på onsdageftermiddag checkade jag ut, skärtorsdag hade jag tänkt ta kompledigt ändå. Jag ville så gärna försöka få till en liten vintertälttur till och få med Layla. Hade köpt turskidor äntligen, efter att ha testat lite olika sorter blev det ett par varma kängor från Lundhags och ett par turskidor med skins och stålkant från Fischer. Stavar körde jag på ett par gamla old school i nån rejäl metall, och tur var det skulle det visa sig.

3844945c-f093-4a2d-ac60-6ba77f47873c

Vi fick skjuts med skoter en bit uppför vägen mot Biergenas, till där vägen svänger höger och skoterleden går av mot vänster. Gamla kungsleden är det och jag tänkte att vi skulle gå ”kroken” eller ”omvägen” som den nya Kungsleden har sin sträckning. Med ”nya” menas sedan rätt många år, men vi kallar den fortfarande gamla kungsleden och det är nog fler än en som blivit förvånad när man kommer över fjället och skyltarna mot Ammarnäs minskar i avstånd men då ska man egentligen till Rävfallsstugan och sen 14 km till, istället för att gå rakt ner över Biergenas och komma ner på nolsia. Vi hade kanonväder och det blev för varmt efter bara några minuter så det var bara att skala av och åka i öppna byxor längs sidan och i underställströja och buff. 8b072a05-69fc-4ecb-afe4-d9e86dde8cd2Lunch efter en timme då vi hade kommit upp på kalfjället och sen åkte vi då mot hängbron vid Lisso där den här leden ansluter på kungsleden. Vid Lisso fick vi feeling och det var sånt kanonväder och därifrån är det sommarled en bit och alltså inga kryssmarkeringar utan små käppar varvat med stenar som inte syntes, så vi tog en kompassriktning och körde lite freestyle. Sagolikt magiskt och jag kom på mig själv med att åka runt och sjunga högt. Det var tur, för den härliga känslan skulle vi behöva leva på ett tag, den höll inte i sig så länge till. 4307b42c-583a-457b-bf06-c598ad41537a

Leden går efter nån kilometer på kalfjället ner genom skogen och det skulle bli brant, det visste jag. Det jag inte hade räknat med var snöns bärighet, den var…. inte så bra. Det tog bara nån minut så var första totalkraschen ett faktum, skidor, stavar, jag och ryggsäcken djupt ner i snön. Sån där sockrig blöt snö som letade sig i överallt för inte hade ju jag stängt vädringsdragkedjorna på byxor och jacka eftersom det var så varmt. Att skidorna ens höll är ett under, det kändes som de knäcktes direkt och jag antar det tyder på att det var ett ganska bra köp. Jag försökte skråa och jag försökte trampa på sidan men ingenting hjälpte. Några meter och sen var jag under snön igen. Fick koppla loss Layla men hon tog sig ju ändå ingenstans så hon kämpade lika mycket hon, det bar inte för henne heller men hon hade iallafall ingen ryggsäck på sig. Jag försökte ett tag med att gå i snön men det var djupt till över midjan så det blev galet jobbigt och blött så efter att ha kämpat nästan en timme men inte kommit mer än några hundra meter så bestämde jag mig för att slå upp tältet och hoppas på skare tidigt morgonen efter.

38b84835-4e20-46e2-b8c7-9087d9ccf9d8

Vi skulle ju ändå tälta och det är ju bra träning att prova på sånt här, så jag kopplade Layla vid ett träd (hon hjälper inte till så bra med tältuppslagning) och så började jag skotta och försöka få platt och bärighet. Inte helt lätt men efter en timme var tältet på plats och vi kunde hoppa in och byta till torra kläder och fleecepyjamas på hunden och pusta ut och få en lång kväll i tältet och bara chilla!

6ae69292-6eb6-43f6-81ae-c912f176df44

Inte alls dumt och jag hade täckning så jag kunde kolla läget på nästa sträcka med erfarna fjällfarare som nyss varit där och den var inte i så bra skick så jag bestämde redan på kvällen att det fick bli plan B, tillbaka mot Ammarnäs när vi kommit ner på platten igen och inte över Geråive, vi skulle inte ha hunnit på de dagar vi tänkt vara ute och det skulle vara en onödig risk och onödigt jobbigt. Kallt, blött, långt och inte nattkallt enligt prognosen heller. Så efter en påse ahlgrens bilar i tältet somnade jag gott, Layla sov redan sen länge. Dagen därpå var vi båda ganska trötta och det kändes segt att stressa för att försöka få morgonskaren och tyvärr hade det ändå inte varit minusgrader. Packade ihop och började ändå och liiite bättre var det allt och som en skänk från ovan såg vi sen ett spår som nån annan åkt på och då höll det!

89bda933-5a4d-4828-a586-288a2b65d32b

Det tog ändå två timmar att åka de knappa två kilometrarna ner genom skogen till skoterleden så det var väl avvägt att vi då skulle svänga tillbaka och inte vidare mot Rävfallsstugan. Det är en vinterled men skotrarna kör på ån just här, vilket jag hade glömt, så det var inte riktigt så bra som vi hoppats men å andra sidan inga skoteråkare att trängas med. Betydligt bättre för det kör skotrar här också då och då och fler hade åkt på skidor också så plötsligt tog en kilometer inte ens en halvtimme.

1c3b18d3-3159-48d3-b104-cc74bbc5c75e

Vi pausade och tog en kopp kaffe, dagens första faktiskt på grund av att jag ändå försökte skynda mig iväg på morgonen, och den var efterlängtad! Sen nån kilometer till och vips vid goulitsbäcken så var vi ute på skoterleden igen och hej vad det gick!

cf426157-abb5-48e5-8a02-9e84bd2c3a75

Layla började dra som hon aldrig gjort förr och plötsligt gick 4 km på 45 minuter och vips var vi framme i Talludden, vår egen (hela släktens) stuga.

0436140b-c449-421d-807c-4919257e5556

Underbart skönt att få komma in och värma sig och klockan var inte mer än sen lunch men jag bestämde mig för att stanna, dels var Layla kall och jag var sugen på att fortsätta vara ute på tur men också i behov av att torka tält och liggunderlag och det är lite för trångt i vår egna stuga att göra det, plus att Charlie inte är kompatibel med tält… Så vi stannade hela eftermiddagen, eldade i kaminen och läste bok och sammanfattade dagen. Otroligt skönt.

img_9219img_9234img_9233img_9235

Vi sov gott och vaknade utvilade och ägnade morgonen åt samma sak som kvällen innan: kaffe, te och bok.

img_9248img_9244img_9245img_9240

Strålande sol igen och frukosten intogs på bron och när det började komma skoter på skoter på skoter på skoter så var morgonfriden slut och all vår utrustning torr och det var dags att vinka hejdå till Talludden och åka de sista 6km hemåt igen.

img_91563937d701-c5ac-4065-87a9-86fbfa98a8e6

Det blev en kort tur mätt i kilometer men med många erfarenheter om snö, väder, kläder, tält och mycket tid på tur ändå.

Hemma var det oppstekt palt på muurikkan och sen påskmiddag och häng med hela släkten. De hade varit asgrymma och kapat, klyvt och kastat in ved för hela säsongen medan vi varit borta. img_9264

Det smälte rejält under veckan så det var inget vidare skoter eller skidföre där på slutet så söndagen blev det löpning. Jag och Macke kutade uppför Kennets backe inte mindre än 10 gånger och vi kände oss asgrymma för det. För er som inte har lokalkännedom så är det en låååång backe och vi sprang den sista biten av den och det innebar 90 sekunder i en backe med lutning som abborrbacken på Lidingöloppet. Hej puls och mjölksyra. Sen åkte vi till Tjulträsk och fikade, dagen innan hade de tagit över en hel renhjord men på söndagen var leden inte farbar längre.

81c01eae-b554-4169-b33b-27c126035d76

Söndag var min sista kväll och då passade jag också på att basta med kusin Lisa. Det var alldeles för längesen det med och såå skönt, till slut knackade det på dörren av han som ville basta efter som undrade om vi hade tänkt komma ut någonsin.

b7bed146-d0d9-46a0-b1a1-8bf0f3bb67c9

Så sammanfattas tio härliga dagar i den lilla fjällbyn Ammarnäs. Det kändes verkligen som att slutet på vintern närmade sig och hemma i Umeå igen var det barmark och nästan sommarväder. Jag håller fortfarande på och packar undan vinterkläderna och trots att en vecka till återstår av kursen så känns det som att vintern 2019 är över och som så ofta tycker jag den ändå var lite för kort men ack så bra!

8345be42-a8b8-4445-9724-9052bd517124

 

Kungsledenrännet 2018 – i år åkte jag!

Vi gjorde det! Jag och min kompis Sofie har åkt kungsledenrännet. Det var i lördags och vi har levt på det sen dess, jag är fortfarande seg i kroppen och framförallt i knoppen och vill inte riktigt ur den här bubblan heller. Det är en skön känsla att ha klarat något som varit ett mål så länge. Sedan 2010 då jag var funktionär första gången har jag varit sugen, mer och mer för varje år. Jag har tagit små steg som att åka andra skidopp och ta mig an Vasaloppet och köpa skejtskidor. Inte förrän förra året har jag gett dem en ordentlig chans och först i år hade jag någon att åka med. Pirrigt och nervöst, otroligt nojig över förkylningar och skador men samtidigt en välbekant känsla och även om det är jobbigt så är det också det som är tjusningen.

Kort om loppet: Kungsledenrännet arrangeras av Ammarnäs IF och går längs Kungsleden från Hemavan till Ammarnäs, 80 km och drygt 1100 höjdmeter som prepareras med pistmaskin stora delar, resten sladdas. Tävlingen åks i par och i fristil, alltså man får åka hur man vill men i praktiken innebär det skejt. (Det finns dock ett par som åkt det på turskidor.)

Vi har tränat på hela säsongen och följts åt mycket, vi var på skidläger först i Saxnäs och sen i Ammarnäs (förlåt, fortfarande inte lagt ut det inlägget!) och vi har mot slutet nu trappat ner träningen och testat vår utrustning.

Helgen kom och vi var inte förkylda, jag hade varit lite hängig veckan innan och druckit två liter te och ingefärsshots om dagen och ingenting bröt ut. Tack och lov. Det var fredag den trettonde vi skulle köra upp till Sorsele, vi var lediga och hade all tid i världen. Upptäckte på torsdagkvällen att det var krav på visselpipa i säcken så det cyklade Sofie in till stan och fixade och när jag skulle packa ut mina skidor i bilen kom jag på att jag inte hade bytt trugor som jag tänkt. Mina skejtstavar har nå pyttesmå trugor och hade fått tips att byta till gröna Rex-trugor. De satt på mina klassiska stavar. Jahapp, det var bara att ringa pappa och kolla om han var hemma och det var han, åka dit och värma loss för byte…. men så passade de inte. Upp på intersport och fick tag i ett par, på gränsen till stora som de bytte till med orden ”ja vi får hoppas det håller du kan ju alltid tappa en truga men det kan ju hända med de andra också”. Skidorna var iallafall vallade av en som också skulle åka som jobbar på team sportia så det kändes bra.

Iväg kom vi och det gick bra köra, äntligen barmark nästan hela vägen! Framme i Sorsele och där var kusin Lars och hans trogne team mate Arvid och så var moster hemma också. Vi åt köttfärssås och spaghetti och frågade ut dem som åkt tidigare. Så himla skönt och avslappnat att få hänga med några som både är rutinerade men också har en bra inställning, ingen stress och press där inte. Lars och jag gjorde ju klassikern ihop så det kändes lite som en reunion för det också (även om vi förstås träffats emellan också men utan loppnerver)

IMG_2859Energibarbitar och portionsförpackade chokladbollar med salt i. Löst virade, allt för vant- och stavvänlighet.

Vi pysslade på och packade ryggsäckarna med den obligatoriska utrustningen och gick och la oss. Sov förvånansvärt gott och vaknade vid femsnåret och gick upp och käkade gröt. Fördelen med att sova i Sorsele natten innan är att det är en timme kortare att köra från Umeå och så en timme längre innan bussen till start går på morgonen. Den startar klockan 05 från Ammarnäs och är 06 vid OK/Q8 i Sorsele. Och så att vi har gratis boende och sällskap där också förstås. Moster hade kört upp Lars bil och parkerat den på hotellet vid målgången på fredagkväll, de skulle vara funktionärer i syterstugan som vanligt. Vi tog min bil till macken på morgonen och där var det ett helt gäng åkare som väntade. Bussresan gick snabbt, jag slumrade en stund. Vaknade i Tärnaby och åt en macka och sen var vi framme. Nummerlappsutdelning och häng i centrumhuset, relativt avslappnad stämning där också! Sista pyssel med packningen, nån energibar och kaffe och lite information från tävlingsledningen. Ta det lugnt utför Sjul-Ols axeln ner mot syterstugan och nerför Abres lia ner mot Tjulträsk. Håll kontakt med sjukvårdare och funktionärer när ni ser dem, gör tummen upp att ni mår bra. Säg till i tid om det är något.

 

Våra mentorer

Sen hände det. Tecknet på att det skulle bli en bra dag. När vi skulle gå ut och ta på oss skidorna som stod i skidstället utanför, vem kommer med sina slalomskidor och ställer dem där och går in i centrumhuset? INGEMAR STENMARK! I egen hög person. Jag tänkte inombords att han kommit dit för att säga åt oss att He bar å åk. Så det gjorde vi.

IMG_2866

JDYN5859Hela gänget innan start

Slalombacken

Starten gick och några drog iväg med en jädra fart men de flesta tog det lugnt som uppvärmning och tuffade på i egen takt för att inte slita ut sig direkt. Vi hade bestämt taktik att inte bli stressade av varandra eller om vi blev sist direkt, vi visste ungefär hur snabbt vi kan åka och vi visste att vi skulle klara det om vi bara fick stå på benen och inte ha otur men det är omöjligt veta hur alla andra åker eller hur föret är. Jag tuffade på i lugn takt och Sofie körde lite mer intervaller men jag hade förberett mig på det, så är det när vi åker och jag fick öva på att inte låta mig stressas av det. Det gick faktiskt riktigt bra. Dessutom var det andra som körde den taktiken och åkte rätt snabbt en bit och sen stod och hängde på stavarna och flåsade som jag kom ikapp hela tiden. Sånt känns bra. Väl uppe på toppen var ändå de flesta lag ungefär samtidigt och stod och pustade lite och vi åke en liten bit till innan vi tog vår första chokladboll. Uppe på toppen av centrumbacken en bit ut där kungsleden börjar gå runt en krök och bort mot skalet. Där öppnar sig fjällvidderna och det var så vackert! Vi hade sån tur med vädret, strålande sol och sikt hur långt som helst. Det kom tankar på att vilja fota men vi motade dem, det går inte hålla på med mobilen med stavarna och även om vi inte tävlade utan bara skulle genomföra så rinner tiden iväg och det skulle bara bli att vi skulle vilja fota hela vägen isåfall. Det finns fotografer ute längs banan också (bilder finns på Kungsledenrännet facebooksida). Vips var backen gjord!

Viterskalstugan

Det är både uppför och nerför lite omvartannat ända till Viterskalstugan sen, den första av stugorna. Vi tog nån gel innan dess, jag var rätt slut ändå av backen och det var så otroligt svårt veta här hur mycket orken skulle räcka till. Går det ta i nu? Är jag redan trött? Det var en märklig upplevelse för jag var så inne i allt runtomkring så när jag väl tittade på klockan så hade det nästan gått en timme och vi hade redan missat våra fasta energipauser vi tänkt ha varje hel- och halvtimme och vi hade åkt i tid nästan som ett vanligt vardagskvällspass i Gamliaskogen. Fast inklusive en slalombacke då. Inte konstigt det började behövas energi ”redan”. Vi hade kanonbra glid, skidorna gick som av sig själv och i början nästan för bra men det visade sig ju behövas.

Syterskalstugan

Efter Viterskalsstugan kommer syterskalet. Det är U-dalen som är så vacker, dit vi brukar flyga helikopter med systrar i bergen och springa hem. Föret var MAGISKT. Strålande sol, nästan för varmt att åka i, fina fina spår som ingen skoter nästan kört i, lagom mjuka och knappt skrå (som jag fått höra det brukar vara och gruvat för). Det var bara att åka på fyrans växel och njuta. Jag sa till Sofie att såhär fint får vi nog aldrig skejta igen. Det kan mycket väl vara så även om jag förstås hoppas få uppleva det igen.

Sen kom vi till renvaktarstugan i änden av skalet och tog en liten energipåfyllning och sen kom min största käftsmäll på loppet. En jättebrant och lång uppförsbacke jag totalt glömt. Jag kan ju banan rätt bra vilket är skönt, men just den här sträckan har jag bara gått en enda gång och det var jag och Layla 2012 och det regnade då så jag minns att jag hade huvan uppdragen och bara borrade ner skallen och gick. Fy farao vilken lång och brant och nu kändes det inte lika lugnt och bra att bara tuffa på. Jag kände mig sämst i hela världen på uppförsbackar och det kändes som att alla andra bara försvann i fjärran. Nu såhär i efterhand minns jag inte backen som sååå lång ändå, jag vill nog ta revansch på den, men där och då var det inte kul. Men svackor var ju väntat. Väl uppe så var det i stort sett direkt över till nerför och det är den berömda utförslöpan ner mot syterskalstugan, Sjul-Ols axeln där jag sett så många åkare krascha när jag stått som funktionär i syterskalstugan. Just då hade solen dessutom gått i moln så jag var sådär snöblind och såg inga konturer som det kan bli. Hujedamig. Jag tog det LUGNT. Jag kan ha slagit rekord i lugnt utför där faktiskt. Det var också kontrollen jag som mest längtat att komma till, den är bara knappt tre mil in på loppet men för mig kändes det som det största delmålet. Mina släktingar och kompisar från kontrollen där jag stått i sju tidigare lopp. De gjorde vågen och vi fick buljong och mackor och torrkött (fast jag fick tyvärr inte i mig nåt torrkött, första gången i livet det hänt). Ville både gråta och tjuta av glädje att ha kommit ända dit.

IMG_2389.JPGRännet 2015, får återanvända en gammal bild på gänget i syterskalstugan-kontrollen.

Tärnasjöstugan

Från syterstugan är det utför i björskog, ganska lättåkt men jag hade fortfarande lite svårt att se. Jag blir lite feg om jag inte ser vars jag åker, annars hade jag nog släppt på lite mer där men det gick rätt bra ändå eftersom det var så pass lättåkt. Sen kom vi ner på Tärnasjön och Sofie frågade om det var den här sjön som är tre kilometer. Jag som pratat så mycket om banan fick dåligt samvete, jag hade förklarat lite dåligt. Den är aningens längre… en mil lång ungefär. Jag hade dock äntligen lätt åkning och körde på utan ansträngning. I början hade vi vindstilla och sen sprack solen upp igen också. Sen började det blåsa motvind med några kilometer kvar och då insåg vi hur tur vi haft med vädret och vinden, det hade varit tungt att ha motvind hela tärnasjön (men tydligen är det oftast sidvind där). På kontrollen var det återigen kända Ammarnäsansikten och vi åt salta kex och fyllde på vattenflaskorna. Eller rättare sagt funktionärerna fyllde på våra vattenflaskor för finmotoriken var inte på topp längre. Humöret var dock bra och särskilt vid kontrollerna och bättre skulle det bli så snart vi lämnade den.

Servestugan

Efter kontrollen åker man ut på Tärnasjön en liten bit till och när vi närmar oss slutet vem ser vi? Jo vår nya kompis Sofie från Sorsele som var med på skidlägret! Hon som åkt flera gånger och också gett oss massor med råd och framförallt pepp. Vi sa när vi skiljdes åt att vi ses på Tärnasjön på rännet, och så glada vi blev när vi såg henne också!! Hon peppade till tusen och det räckte en liten bit in i skogen och sen. Sen tvärdog vi energimässigt båda två. Jag hade gruvat före för den här sträckan, när jag gick den på turskidor var den riktigt, riktigt dryg. Ifjol gav jag upp och hoppade in i skotern där efter två mil lätt åkning ner från syterstugan och över sjön. Om min lagkompis reaktion var mer som ett ”jaha” när jag meddelade att Tärnasjön är en mil så var det ingenting motför efter några kilometer in i skogen. EN MIL!?!!?

Det tog aldrig slut. Vi stannade och tog en macka inne i skogen där det var lä och då kändes det mycket bättre sen. Det tog såklart slut den här backen också och vi visste att vi skulle upp på ett sista krön kalfjäll innan det var neråt igen. Det var bara det att det var visst ett till krön. Och ett till. Och ett till.

Till slut så var vi uppe i Staine och där stod fotograf Adam Larsson och en sjukvårdare och hejade på oss. Precis där satt också 30km-skylten, alltså 30 km kvar till mål, och det var den skylt vi längtat allra mest efter.

rennet-2018-lag208-001rennet-2018-lag208-003rennet-2018-lag208-006

Därifrån vara det faktiskt neråt, om än en liten omväg jämfört med vars skotrarna kör, och där nånstans måste våra vänner från syterskalet ha passerat oss för vi såg dem inte förrn i målet och vi visste att de borde ha kommit ikapp oss. Det var nog tur det för just då hade jag en svacka igen och hade nog stannat en timme och fikat om de hade kommit.

Servestugan

Äntligen vid näst sista kontrollen, den sista av stugorna. Sirven som den kallas, men heter servestugan. Vi mådde fint och passerade kontrollen utan någon direkt paus mer än lite blåbärssoppa och glada ord med funktionärerna. Nerför den ökända abres lia, smalt och brant och sörjigt bland björkar men vi hade tur och det kom inga skotrar emot oss. Bakifrån kom ett gäng ungdomar och stod och tomgasade tills de fick åka förbi, lite irriterande men förutom dem så hade precis alla hela dagen saktat in och hejat eller höjt näven i hejarop när vi passerat eller mött en skoter. Inte körde de särskilt mycket i vårt skidspår heller, det var verkligen över förväntan.

Vi kom ner på tjulträsk, först lilla och sen ut på stora. Vi blev bjudna på bilar av funktionärerna som var där också och det var de godaste bilar jag ätit i hela mitt liv. Det började vara på den nivån av känsla då faktiskt. Som ni märker är det funktionärer längs med hela banan, de patrullerande åker lite fram och tillbaka och håller koll och det finns flera sånna skoterpar längs banan så det är alltid nån någorlunda i närheten och de står på strategiska platser och kollar energinivåer, sticker till en lite ahlgrens bilar, hjälper till om nån behöver något och hejar på.

När vi precis skulle ut på Stor-Tjulträsk upptäckte vi att vi kommit ikapp ett lag. Vi hade följts åt lite växelvis med dem tidigare och plötsligt var vi ikapp igen och hade bra med fart och energi. Jag hade precis sagt att jag inte hade lust slutspurta utan hellre njuta av de sista kilometrarna när jag fick upp ett jäkla flow, åt en macka i farten och åkte i en härlig fart igen. Sjöar var verkligen min grej den dan. Vi hade verkligen tajming i att vi är jämna på det stora hela men svackorna kom olika och dagsformen (och den mer långsiktiga formen också) är att Sofie är stark som en oxe i uppförsbackar och modig utför medan jag är lite mer av ett diesellok i uppförsbackar, feg utför men däremot både stark och snabb på flacken. Vi såg ett lag i fjärran och trodde efter en stund att vi sett fel när vi mötte ett par turåkare, men innan vi var framme vid sista kontrollen så upptäckte vi att vi hade faktiskt åkt ikapp ett lag till.

Tjulträsk

Jag som inte skulle slutspurta… vi stannade knappt på kontrollen utan bara drack lite, bestämde att jag skulle dricka ur Sofies slang om jag blev törstig för jag hade slut i min och sen satte vi av efter dem. När de upptäckte oss fick de in en extra växel och vi hejdade oss från att bli tidsgalna och njöt istället de sista kilometrarna och vid varje skylt som nu satt varje kilometer och inte bara varje mil så tjoade vi och firade. Varje kilometerskylt var kortare kvar än något av varven vi snurrat i oändlighet på Gamlia. Först kortare än 3,7an. Sen bara som 3,2an kvar, sen som 1,9an….

MÅL

De sista kilometrarna gick i ett huj, så lättåkt och sån njutning. All trötthet och smärta från fötter och senadrag var som bortblåst. Som jag längtat och sett framför mig de sista kilometrarna. Det var inte ens sörjigt eller knöligt på tjulån, det var bara att njuta hela vägen in i mål! Ju närmre vi kom desto mer hördes hejaropen, våra namn och speakern som säger som hen alltid gör:  ”välkomna till Ammarnäs!”

IMG_2875Gladast i hela världen!

Det var den bästa känslan! Och så många som var där och kom och grattade har nog aldrig hänt på ett lopp för mig förut. Det var mostrar och morbröder, Team Larvid och alla från syterkontrollen och så alla runtomkring. Vi duschade utan något som helst tempo, men vattnet var varmt och vi bara skrattade åt att fötterna fick senadrag så fort man skulle ens gå eller ta på sig en strumpa. Sen åt vi på hotellet bland alla andra och minglade runt (mer som hela havet stormar att vi kastade oss efter första bästa stol så fort vi skulle vidare) och pratade med alla. Alla hade haft en jättefin dag och inga incidenter längs banan heller. Av 80 anmälda lag så startade 71 lag och 66 kom i mål. Vi åkte in på 8:47:54 och var hur nöjda som helst. Det var vad vi gissat och hoppats, vi hade en kanondag och såhär i efterhand minns jag enbart positiva saker.

IMG_2870Har ni sett nån finare medalj? 

Resultatlistan hittas HÄR, men det står bara lagnamnen där. För att veta vem som är vem måste ni gå in i anmälningslistan också men vet ni vad? Om ni inte verkligen vill så tycker jag gott ni ska strunta i det för alla som åkt är vinnare, i det här loppet spelar inte tider eller placeringar någon roll. Läs hellre igenom alla roliga lagnamn!

När vi kom hem till stugan så tog vi oss inte längre än till hallgolvet där vi satt och packade upp ur väskorna och åt upp chokladbollarna som var kvar och räknade hur många gels vi inte åt. Vi kan väl säga såhär att nybörjarna hade tagit med gels så det räcker till nästa ränn också.

Dan därpå blev vi bortskämda av släktingarna igen och nerstoppade i en skoterpulka och skjutsade upp på Bissan där vi fick wok på muurikka och mer sol på näsan. Vi satt och filosoferade att om vi inte båda två åkt på det där saxnäslägret förra december, helt utan att känna någon annan, då hade vi aldrig träffats och lärt känna varann och då hade vi heller aldrig åkt något kungsledenränn ihop. Vem vet, vi kanske aldrig hade åkt det alls.

 

 

Hemma i stan igen möttes jag av en bukett rosor i lägenheten och mat i kylen, snälla familjen fortsatte skämma bort och fira. Tog hem medaljen för att titta ofta på den nu, sen ska den få hänga i stugan på gardinstången brevid min liknande medalj från mitt första fjällopp i löpning, fjällmarscen 2010. De är så fina, de finaste medaljer jag har faktiskt. Både för innehållet och känslan av prestationen men också för att de är så himla fina. IMG_2900

Kungsledenrännet 2017 och där hittar ni även länkar till tidigare år jag varit funktionär (saknas visst 2013)

relive kungsledenrännet 2018Vill ni se en film från min gps-klocka så klicka på bilden! 

Kungsledenrännet 2017

Jag har räknat efter och i år är det sjunde året jag varit funktionär i Syterstugan. Nästan tre mil är avklarade för åkarna när de kommer till oss nerför den branta och långa sjulsolsaxeln (kan aldrig lära mig varken stava eller skriva men har man åkt den så vet man vilken jag menar). Förra året när Charlotte Kalla åkte missade jag, och i år var det tydligen 10-årsjubileum vilket betyder att jag bara missat de två första i början, varav Björn Ferry åkte det andra och jag missade honom också. Nåväl, jag är ju inte där för att kolla på skidstjärnor, jag är där för att det är en så jäkla trevlig dag med ett härligt funktionärsgäng som varit detsamma i stort sett varje år.

Vi startade precis som vanligt aptidigt och i år inga fadäser med fastkörningar eller krånglande bensinpumpar så vi var uppe vid Syterstugan strax innan åtta på morgonen. Vacker morgon med rosa soluppgång. En och en halv timme till start. Dags att värma vatten till sportdrycken och sätta ut fållan. Men först, kaffe.

Tjulträsk i soluppgång ca 05.45 den 8 april 2017Ovanligt lite snö på backen även uppe på fjället! 

Gjorde iordning fållan och försökte markera för skotrar och skidåkare så gott det gick, årets bana gick rakt nerför backen. Det har berott lite på snön och hur isigt det är om den dragits en liten omväg runt eller rakt ner. En stund före start började det mulna på och sedan snöa och jag slutade fota. Inte en enda bild från senare på dagen, desto fler finns på Ammarnäs IFs facebooksida och det lär komma upp fler bilder på andra sidor framöver. Taggen #kungsledenrännet kan vara värd att spana in på instagram för den nyfikne.

En av de roligaste sakerna med att vara funktionär är att vi har samma kollegieblock varje år. Sedan stormen 2011 (galet att det redan är så längesen!) är de stormsäkra med vattenfasta pennor. Lite ihopblandning men sedan 2013 kunde vi i år läsa tiderna bakåt och kunde förvänta oss täten nånstans mellan 10.53, 10.55, 10.57 och 11.02. Inte så stor spridning med andra ord, nämnas bör är att 11.02 var förra året och Charlotte Kalla, det var alltså tungt före ifjol. Hon vann sedan loppet tillsammans med Anders Svanebo före Martin Rosvall med lagkamrat som jag inte vet vem det var då. Han varierar sig och har åkt många år, vann i år tillsammans med Johan Sandberg. (Charlotte och Anders vann alltså totalt ifjol, första gången ett mixedlag kommit före herrarna).

10.55 kom Martin och Johan utför krönet och ungarna som stått och väntat hoppade nästan ur overallerna av spänning. Mycket folk på kontrollen, superroligt! Bra också att det inte kör så mycket skotrar längs leden, inte kul för skidåkarna med alla avgaser. Mysig stämning när man kan värma sig vid vår eld och det dricks kaffe och rycks i deltagarlistan. Rutinerad som jag är lämnar jag aldrig ut den numera, vi har kopior som man gärna får titta i!

Fjärde lag var segrarna i mixedklassen, Josefina Wikberg och Ammarnäs egna André. Första damlag kom en stund senare, bara 9 damlag men desto fler mixedlag. 57 lag totalt plus en ensamåkare. Ganska tajt mellan första och näst sista, ovanligt snabbt faktiskt. 12.41 passerade näst sista lag och då fick vi rapporter från köpatrullen om att sista lag var rätt långt efter men vid gott mod och med mycket energi. Hurra för åkare som vågar ställa upp och kämpa på trots att de andra seglar iväg snabbare! Det pratas mycket om önskemål om att starta halvvägs, ha smidigare transporter till/från start och mål och ifall det finns någon reptid. Det finns det inte och charmen är att åka från A till B, det gör det lite krångligare men det är mödan värd att ha tagit sig över fjället på egen hand. Det kräver dock sin man eller kvinna, så många åkare är väl förberedda men det är alltid något lag som inspirerar med att vara ute länge och ha pannben nog att komma i mål ändå och de får alltid jubel och applåder då de kommer in på upploppet då alla går ut från restaurangen för att heja dem sista biten in i mål.

Efter näst sista laget passerat tog jag mig lite lunch från muurikkan och snörde sen på mig mina egna skidor och satte av utför ner mot Tärnasjön. Ljuvligt före! Ingen sikt men med fräscha ben som bara varit uppe länge men inte åkt uppför slalombacke och viterskal så var det perfekt mjuk snö. Jag tog knappt i och väl nere på Tärnasjön var det lugnt och vindstilla. Jag har alltid trott att det skulle blåsa där, det kan det nog också göra, och att den skulle kännas sjukt lång men det var bara att ta käpp efter käpp och inte trampa på för hårt för det var rätt isigt under nysnön så det blev en kombination av stakning och fyrans växel i litet format och det gick så lätt så lätt. Efter Tärnasjöstugorna dröjde det inte så många kilometrar förrän skotrarna kom ikapp mig med det sista laget som bestämt sig för att ta skotern tillbaka, de hade energi kvar men insåg att den inte skulle räcka hela vägen till mål så de ska ha stor cred att de tog sig så långt ändå! 3 mil på fjället är inte fy skam, det är de som åker hela 8 mil som gör en enorm insats. Jag hade också mycket energi kvar men det började snöa mer och mer och det vore dumt att stanna ute när alla skotrar åkte iväg. Så in i pulkan jag också.

Hettande kinder och kalla tår, in i duschen och sen tillbaka till hotellet vid målgången för lite buffé som lön för mödan, sedan var jag inte sen isäng. Det tar på med en dag på fjället! Somnade med tankarna att jag längtar redan till nästa år, kanske blir det då jag åker för första gången hela vägen själv. Jag har tydligen sagt det sedan 2010 men nåt år ska ju bli det första, jag har aldrig varit såhär nära. I fjol åkte jag andra halvan av sträckan på turskidor, i somras sprang jag första fjärdedelen och igår skejtade jag knappa andra fjärdedelen. Jag börjar känna mig hemma där på Kungsleden mellan Hemavan och Ammarnäs, gått hela sträckan har jag ju också gjortgått hela sträckan har jag ju också gjort. Så håll tummarna för nästa år, annars är jag med säkerhet funktionär igen.

Länk till årets resultat Kungsledenrännet 2017

Mina inlägg från tidigare år:

Kugsledenrännet 2010

Kungsledenrännet 2011

Kungsledenrännet 2012

Kungsledenrännet 2014

Kungsledenrännet 2015

 

 

Kungsledenrännet 2015

 IMG_2368

Helt magiskt och makalöst så slog vädret om enligt prognoserna och det blev en kanondag på fjället. Vindstilla, inget snöfall, hyfsade spår enligt åkarna, sol stora delar av dagen och tidigt på morgonen nån enstaka minusgrad och sedan plus.

Vi skulle starta kl 05.30 som vanligt men det började något dramatiskt – macken fungerade inte. Jag hade som tur var tankat kvällen innan men inte resten av gänget. Hem och leta dunkar med slattar och som tur var skrapade vi ihop tillräckligt för att våga chansa. Eftersom vi inte skulle ställa ut skyltarna längs banan i år så var vi framme prick åtta som vanligt iallafall så ingen fara, i Syterstugan möttes vi av den erfarna stugvärden som brukar vara där varje år som redan hade värmt vattnet till sportdrycken. Vilken omtänksam tankeläsare! (Man måste ju hämta vattnet utomhus och sen värma i flera olika grytor på gasolspis och det behövs ungefär en 50L till alla åkarna så det är liksom inte som att plugga i en vattenkokare och sen fundera på annat)

De sista av de som varit insnöade i stugan tre nätter hade gett sig av på morgonen. En som varit kvar tisdag-torsdag visade det sig åkte loppet!

När starten gick kl. 9.30 var vi som vanligt redo och kunde i år njuta av solen och lite kokkaffe i väntan på de första åkarna. Vi har varit med så länge nu och vårt anteckningsblock likaså, att vi vet ganska väl när åkarna kommer. Mycket riktigt, precis som förra året så strax innan kl. 11 svischade Rosvall & co. nerför backen.

Inga allvarliga skador utför sjul-ols axeln i år men en trasig skida (som lagades med silvertejp och fortsatte!), en trasig pjäxa, några vurpor, stavbrott och kramp var allt. 

Ungefär till kl. 13.30 hade vi åkare hos oss och sedan var det dags för utfodring av oss själva, allt vi tar med tar alltid slut även om åkarna egentligen bara får sportdryck och vatten vid de första kontrollerna så skämmer vi bort dem som vill ha med bullar, aprlsin, choklad, torrkött och annat. Allt går ner. 

I år bjöd även STF genom stugvärdarna på tårta för att Kungsleden mellan Ammarnäs och Hemavan firar 30år i år!

Andra funktionärer hade skjutsat hem de åkare som brutit vid vår kontroll men vi plockade upp några nya på väg tillbaka. Fortfarande inga akuta skador och i år hade vi en otroligt rutinerad läkare med bland funktionärerna som patrullerade med skoter längs loppet. 

Tillbaka i byn kl. 17.30 och i år var målgången vid Ammarnäsgården. Lite fler duschar och en färre vägövergångar för åkarna (men tyvärr ingen mördarbacke på slutet), har inte hört något annat än att det verkat funka bra. Hem och byta om och sedan tillbaka till Ammarnäsgården för välförtjänt middag och se om man känner igen nån av åkarna utan skidkläder och nummerlapp och som vanligt blev det inte någon sen kväll.

Kusin & co. lag 17 åkte bra och kom i mål innan vi var tillbaka. Resultatlistan Kungsledenrännet 2015 finns HÄR 

syterstugan vinter Kontroll syterstugan kungsledenrännet funktionär morbror T Syterstugan Kungsleden vindelfjällen 30 år hund och kaffe Syterstugan Dass syterstugan Ved fjäll IMG_2373-0

Om dagens väder inför kungsledenrännet

AmmarnäsSå var det dags för dagens väderleksrapport från fjällstugan! Vilken uppståndelse det har varit de senaste dagarna, sex personer blev fast i ett vindskydd på fjället och det stod i både lokaltidningen och i riksnyheterna. Själv missade jag det eftersom jag höll mig inne i stugan och glömde se på nyheterna så det var alltså inte jag, och det var ingen från släkten eller av mina kompisar (vad jag vet iallafall).

Som tur var så var de rutinerade och kloka och stannade inne och för alla som funderar så är inte ”vindskydd” sånt man byggde med scouterna av två fjuttiga tallar och en pressening. Det är en liten stuga gjord för sånna här nödsituationer.

Vi hade funktionärsmöte igårkväll inför helgens skidtävling kungsledenrännet, jag tror det är femte året jag är med som funktionär och varje år säger jag att jag ska åka nästa år. Såhär bra har jag aldrig varit på att skejta men ju mer jag skejtar desto mer respekt får jag för de som åker åtta mil, över fjället. Det är inte som att åka Vasaloppet direkt, och ändå är ju inte det någon söndagspromenad. Många undrar om vädret och att det har stormat och snöat de senaste dagarna har nog knappt undgått någon efter ”dramat” på fjället. Man ska absolut inte förringa det hela, men det ser alltid konstigt ut i media när de beskriver ens egen närhet. ”Väderkaoset” skriver aftonbladet, Kinna skriver ”gråväder”, ”så jag åker inga skidor idag”. Allt är ju relativt.

Hursomhelst, vi närmar oss Kungsledenrännet 2015 med stormsteg (!), det har varit omväxlande snö och blåst, just nu har det slutat snöa men blåser rejält och det är fortfarande grått på fjället men det är utlovat fint väder imorgon, inte så mycket vind alls och ingen nederbörd.  Vi sticker iväg i ottan som vanligt och håller tummarna att åkarna får en fin tur. Bäst rapporter sägs klart.se ge, de har också fjällvädret. Det är inte helt lätt att förutspå, dels åker de åtta mil så det är både Hemavan, fjällen och Ammarnäs väder som ska kollas och så håller åkarna på allt från fyra till tolv timmar. Som vanligt blir spåren alltid sämre för de som håller på längre, det är vi motionärers stora utmaning och bragd.

Jag har skrivit om Kungsledenrännet tidigare år, 2010 som var mitt första år (och jag mest verkar ha haft problem med bussen som vanligt) 2011 då det var storm och dramatiskt och fjällräddningen fick avbryta loppet och precis som det nu påmints om i dagarna ska man ha respekt för fjället, 2012, 2013 skrev jag visst ingenting och 2014 skrev jag både om hur vi uppgraderat kontrollen och om själva kungsledenrännet 2014. Andra intressanta länkar för er som är nyfikna är till exempel Ammarnäs IFs hemsida, Ammarnäs IF på facebookKinnas blogg, Ragnas blogg.

Lycka till alla åkare, vi ses i syterkontrollen!

Till er andra önskar jag en riktigt trevlig helg!