Skidsäsongen 17-18 summering

I veckan kom smsen från Umeå kommun om att skidspåren slutar preppas. Tydligen finns nån eldsjäl som tänkt preppa på Nydala en vecka till så vi får se, kanske det blir nån sväng till men det verkar inte så. Förra året åkte jag 1 maj så jag tänkte det skulle bli en tradition men hur bra vintern än har varit så höll den inte ut så länge, våren kom snabbt när den väl kom. (Peppar peppar, det lär väl hinna snöa nångång till?)

Så en liten summering av vintern då, en av de bästa på länge! Så mycket snö vi haft i Umeå har det inte varit på lääänge. Längdskidmässigt har vintern varit fantastisk, jag har gått all in på det och gjort väldigt lite annat. Det har känts rätt. Vi får väl se hur det blir andra år, knappast så här mycket men nu har jag en rejäl bas att stå på iallafall.

skidsäsong 17-18Såhär ser det ut i funbeat (som för övrigt stänger ner om bara några dagar, ska vi prata om det i annat inlägg kanske?).

  • Antal mil: 75,8 mil. Totalt. Med turåkning blir det 76,3
  • Antal mil skejt: 61,14 mil. Inklusive Kungsledenrännet.
  • Antal mil klassiskt: 14,7  mil inklusive 4-mila
  • Antal turer: 2, båda väldigt korta i kilometrar (ca 2km/st) men mysiga. Middag i Bäcksjön och lakafestival i Ammarnäs.
  • Antal dagar alpint: 0
  • Antal toppturer: 0
  • Antal förkylningar: 0!
  • Antal skidläger: 2, i Saxnäs och i Ammarnäs
  • Antal lopp: 2 st, 4-mila och Kungsledenrännet! Två lopp jag är riktigt nöjd med dessutom, fick äntligen uppleva bra före, bra väder, fäste, glid och spår.
  • Bästa bonusen: brorsan har blivit skejtfrälst också så jag har en till träningskompis och han har också lärt hundarna hänga med!

Jag hade planer på både lite alpint och att prova topptur också, det är något jag velat prova i många år nu men det har aldrig blivit av, men det har av olika anledningar blivit förhinder så det får bli något annat år. Jag såg också framför mig någon mer rejäl vintertur när jag skrev min bucket list 2018 men det blev aldrig läge. Men längdskidor ja, vilken säsong! Drömmålet avklarat, hur många mil som helst i benen och klarat mig undan förkylningar.

rennet-2018-lag208-006Kungsledenrännet med Sofieimg_2580Äntligen på läger i Ammarnäs! img_2111En kvällstur i Bäcksjönimg_2137Trogna Gamliaskogen, här har jag snurrat kanske 70-80 varv i år?tempimageforsave-7Läger i saxnäs, bästa adventsgrejen!

img_2720Macke och Nova

Så det blev Kungsledenrännet som fick avsluta säsongen, det var väl en säsongsavslutning så god som någon. Nu är det dags att ta sats mot löpsäsong, det känns både och faktiskt. Jag gillar verkligen skidor mycket mer men det finns ju såklart annat som är härligt på sommaren. Det är enklare ta sig ut och springa, det är varmt och snabbt att cykla till jobbet osv.

Kungsledenrännet 2018 – i år åkte jag!

Vi gjorde det! Jag och min kompis Sofie har åkt kungsledenrännet. Det var i lördags och vi har levt på det sen dess, jag är fortfarande seg i kroppen och framförallt i knoppen och vill inte riktigt ur den här bubblan heller. Det är en skön känsla att ha klarat något som varit ett mål så länge. Sedan 2010 då jag var funktionär första gången har jag varit sugen, mer och mer för varje år. Jag har tagit små steg som att åka andra skidopp och ta mig an Vasaloppet och köpa skejtskidor. Inte förrän förra året har jag gett dem en ordentlig chans och först i år hade jag någon att åka med. Pirrigt och nervöst, otroligt nojig över förkylningar och skador men samtidigt en välbekant känsla och även om det är jobbigt så är det också det som är tjusningen.

Kort om loppet: Kungsledenrännet arrangeras av Ammarnäs IF och går längs Kungsleden från Hemavan till Ammarnäs, 80 km och drygt 1100 höjdmeter som prepareras med pistmaskin stora delar, resten sladdas. Tävlingen åks i par och i fristil, alltså man får åka hur man vill men i praktiken innebär det skejt. (Det finns dock ett par som åkt det på turskidor.)

Vi har tränat på hela säsongen och följts åt mycket, vi var på skidläger först i Saxnäs och sen i Ammarnäs (förlåt, fortfarande inte lagt ut det inlägget!) och vi har mot slutet nu trappat ner träningen och testat vår utrustning.

Helgen kom och vi var inte förkylda, jag hade varit lite hängig veckan innan och druckit två liter te och ingefärsshots om dagen och ingenting bröt ut. Tack och lov. Det var fredag den trettonde vi skulle köra upp till Sorsele, vi var lediga och hade all tid i världen. Upptäckte på torsdagkvällen att det var krav på visselpipa i säcken så det cyklade Sofie in till stan och fixade och när jag skulle packa ut mina skidor i bilen kom jag på att jag inte hade bytt trugor som jag tänkt. Mina skejtstavar har nå pyttesmå trugor och hade fått tips att byta till gröna Rex-trugor. De satt på mina klassiska stavar. Jahapp, det var bara att ringa pappa och kolla om han var hemma och det var han, åka dit och värma loss för byte…. men så passade de inte. Upp på intersport och fick tag i ett par, på gränsen till stora som de bytte till med orden ”ja vi får hoppas det håller du kan ju alltid tappa en truga men det kan ju hända med de andra också”. Skidorna var iallafall vallade av en som också skulle åka som jobbar på team sportia så det kändes bra.

Iväg kom vi och det gick bra köra, äntligen barmark nästan hela vägen! Framme i Sorsele och där var kusin Lars och hans trogne team mate Arvid och så var moster hemma också. Vi åt köttfärssås och spaghetti och frågade ut dem som åkt tidigare. Så himla skönt och avslappnat att få hänga med några som både är rutinerade men också har en bra inställning, ingen stress och press där inte. Lars och jag gjorde ju klassikern ihop så det kändes lite som en reunion för det också (även om vi förstås träffats emellan också men utan loppnerver)

IMG_2859Energibarbitar och portionsförpackade chokladbollar med salt i. Löst virade, allt för vant- och stavvänlighet.

Vi pysslade på och packade ryggsäckarna med den obligatoriska utrustningen och gick och la oss. Sov förvånansvärt gott och vaknade vid femsnåret och gick upp och käkade gröt. Fördelen med att sova i Sorsele natten innan är att det är en timme kortare att köra från Umeå och så en timme längre innan bussen till start går på morgonen. Den startar klockan 05 från Ammarnäs och är 06 vid OK/Q8 i Sorsele. Och så att vi har gratis boende och sällskap där också förstås. Moster hade kört upp Lars bil och parkerat den på hotellet vid målgången på fredagkväll, de skulle vara funktionärer i syterstugan som vanligt. Vi tog min bil till macken på morgonen och där var det ett helt gäng åkare som väntade. Bussresan gick snabbt, jag slumrade en stund. Vaknade i Tärnaby och åt en macka och sen var vi framme. Nummerlappsutdelning och häng i centrumhuset, relativt avslappnad stämning där också! Sista pyssel med packningen, nån energibar och kaffe och lite information från tävlingsledningen. Ta det lugnt utför Sjul-Ols axeln ner mot syterstugan och nerför Abres lia ner mot Tjulträsk. Håll kontakt med sjukvårdare och funktionärer när ni ser dem, gör tummen upp att ni mår bra. Säg till i tid om det är något.

 

Våra mentorer

Sen hände det. Tecknet på att det skulle bli en bra dag. När vi skulle gå ut och ta på oss skidorna som stod i skidstället utanför, vem kommer med sina slalomskidor och ställer dem där och går in i centrumhuset? INGEMAR STENMARK! I egen hög person. Jag tänkte inombords att han kommit dit för att säga åt oss att He bar å åk. Så det gjorde vi.

IMG_2866

JDYN5859Hela gänget innan start

Slalombacken

Starten gick och några drog iväg med en jädra fart men de flesta tog det lugnt som uppvärmning och tuffade på i egen takt för att inte slita ut sig direkt. Vi hade bestämt taktik att inte bli stressade av varandra eller om vi blev sist direkt, vi visste ungefär hur snabbt vi kan åka och vi visste att vi skulle klara det om vi bara fick stå på benen och inte ha otur men det är omöjligt veta hur alla andra åker eller hur föret är. Jag tuffade på i lugn takt och Sofie körde lite mer intervaller men jag hade förberett mig på det, så är det när vi åker och jag fick öva på att inte låta mig stressas av det. Det gick faktiskt riktigt bra. Dessutom var det andra som körde den taktiken och åkte rätt snabbt en bit och sen stod och hängde på stavarna och flåsade som jag kom ikapp hela tiden. Sånt känns bra. Väl uppe på toppen var ändå de flesta lag ungefär samtidigt och stod och pustade lite och vi åke en liten bit till innan vi tog vår första chokladboll. Uppe på toppen av centrumbacken en bit ut där kungsleden börjar gå runt en krök och bort mot skalet. Där öppnar sig fjällvidderna och det var så vackert! Vi hade sån tur med vädret, strålande sol och sikt hur långt som helst. Det kom tankar på att vilja fota men vi motade dem, det går inte hålla på med mobilen med stavarna och även om vi inte tävlade utan bara skulle genomföra så rinner tiden iväg och det skulle bara bli att vi skulle vilja fota hela vägen isåfall. Det finns fotografer ute längs banan också (bilder finns på Kungsledenrännet facebooksida). Vips var backen gjord!

Viterskalstugan

Det är både uppför och nerför lite omvartannat ända till Viterskalstugan sen, den första av stugorna. Vi tog nån gel innan dess, jag var rätt slut ändå av backen och det var så otroligt svårt veta här hur mycket orken skulle räcka till. Går det ta i nu? Är jag redan trött? Det var en märklig upplevelse för jag var så inne i allt runtomkring så när jag väl tittade på klockan så hade det nästan gått en timme och vi hade redan missat våra fasta energipauser vi tänkt ha varje hel- och halvtimme och vi hade åkt i tid nästan som ett vanligt vardagskvällspass i Gamliaskogen. Fast inklusive en slalombacke då. Inte konstigt det började behövas energi ”redan”. Vi hade kanonbra glid, skidorna gick som av sig själv och i början nästan för bra men det visade sig ju behövas.

Syterskalstugan

Efter Viterskalsstugan kommer syterskalet. Det är U-dalen som är så vacker, dit vi brukar flyga helikopter med systrar i bergen och springa hem. Föret var MAGISKT. Strålande sol, nästan för varmt att åka i, fina fina spår som ingen skoter nästan kört i, lagom mjuka och knappt skrå (som jag fått höra det brukar vara och gruvat för). Det var bara att åka på fyrans växel och njuta. Jag sa till Sofie att såhär fint får vi nog aldrig skejta igen. Det kan mycket väl vara så även om jag förstås hoppas få uppleva det igen.

Sen kom vi till renvaktarstugan i änden av skalet och tog en liten energipåfyllning och sen kom min största käftsmäll på loppet. En jättebrant och lång uppförsbacke jag totalt glömt. Jag kan ju banan rätt bra vilket är skönt, men just den här sträckan har jag bara gått en enda gång och det var jag och Layla 2012 och det regnade då så jag minns att jag hade huvan uppdragen och bara borrade ner skallen och gick. Fy farao vilken lång och brant och nu kändes det inte lika lugnt och bra att bara tuffa på. Jag kände mig sämst i hela världen på uppförsbackar och det kändes som att alla andra bara försvann i fjärran. Nu såhär i efterhand minns jag inte backen som sååå lång ändå, jag vill nog ta revansch på den, men där och då var det inte kul. Men svackor var ju väntat. Väl uppe så var det i stort sett direkt över till nerför och det är den berömda utförslöpan ner mot syterskalstugan, Sjul-Ols axeln där jag sett så många åkare krascha när jag stått som funktionär i syterskalstugan. Just då hade solen dessutom gått i moln så jag var sådär snöblind och såg inga konturer som det kan bli. Hujedamig. Jag tog det LUGNT. Jag kan ha slagit rekord i lugnt utför där faktiskt. Det var också kontrollen jag som mest längtat att komma till, den är bara knappt tre mil in på loppet men för mig kändes det som det största delmålet. Mina släktingar och kompisar från kontrollen där jag stått i sju tidigare lopp. De gjorde vågen och vi fick buljong och mackor och torrkött (fast jag fick tyvärr inte i mig nåt torrkött, första gången i livet det hänt). Ville både gråta och tjuta av glädje att ha kommit ända dit.

IMG_2389.JPGRännet 2015, får återanvända en gammal bild på gänget i syterskalstugan-kontrollen.

Tärnasjöstugan

Från syterstugan är det utför i björskog, ganska lättåkt men jag hade fortfarande lite svårt att se. Jag blir lite feg om jag inte ser vars jag åker, annars hade jag nog släppt på lite mer där men det gick rätt bra ändå eftersom det var så pass lättåkt. Sen kom vi ner på Tärnasjön och Sofie frågade om det var den här sjön som är tre kilometer. Jag som pratat så mycket om banan fick dåligt samvete, jag hade förklarat lite dåligt. Den är aningens längre… en mil lång ungefär. Jag hade dock äntligen lätt åkning och körde på utan ansträngning. I början hade vi vindstilla och sen sprack solen upp igen också. Sen började det blåsa motvind med några kilometer kvar och då insåg vi hur tur vi haft med vädret och vinden, det hade varit tungt att ha motvind hela tärnasjön (men tydligen är det oftast sidvind där). På kontrollen var det återigen kända Ammarnäsansikten och vi åt salta kex och fyllde på vattenflaskorna. Eller rättare sagt funktionärerna fyllde på våra vattenflaskor för finmotoriken var inte på topp längre. Humöret var dock bra och särskilt vid kontrollerna och bättre skulle det bli så snart vi lämnade den.

Servestugan

Efter kontrollen åker man ut på Tärnasjön en liten bit till och när vi närmar oss slutet vem ser vi? Jo vår nya kompis Sofie från Sorsele som var med på skidlägret! Hon som åkt flera gånger och också gett oss massor med råd och framförallt pepp. Vi sa när vi skiljdes åt att vi ses på Tärnasjön på rännet, och så glada vi blev när vi såg henne också!! Hon peppade till tusen och det räckte en liten bit in i skogen och sen. Sen tvärdog vi energimässigt båda två. Jag hade gruvat före för den här sträckan, när jag gick den på turskidor var den riktigt, riktigt dryg. Ifjol gav jag upp och hoppade in i skotern där efter två mil lätt åkning ner från syterstugan och över sjön. Om min lagkompis reaktion var mer som ett ”jaha” när jag meddelade att Tärnasjön är en mil så var det ingenting motför efter några kilometer in i skogen. EN MIL!?!!?

Det tog aldrig slut. Vi stannade och tog en macka inne i skogen där det var lä och då kändes det mycket bättre sen. Det tog såklart slut den här backen också och vi visste att vi skulle upp på ett sista krön kalfjäll innan det var neråt igen. Det var bara det att det var visst ett till krön. Och ett till. Och ett till.

Till slut så var vi uppe i Staine och där stod fotograf Adam Larsson och en sjukvårdare och hejade på oss. Precis där satt också 30km-skylten, alltså 30 km kvar till mål, och det var den skylt vi längtat allra mest efter.

rennet-2018-lag208-001rennet-2018-lag208-003rennet-2018-lag208-006

Därifrån vara det faktiskt neråt, om än en liten omväg jämfört med vars skotrarna kör, och där nånstans måste våra vänner från syterskalet ha passerat oss för vi såg dem inte förrn i målet och vi visste att de borde ha kommit ikapp oss. Det var nog tur det för just då hade jag en svacka igen och hade nog stannat en timme och fikat om de hade kommit.

Servestugan

Äntligen vid näst sista kontrollen, den sista av stugorna. Sirven som den kallas, men heter servestugan. Vi mådde fint och passerade kontrollen utan någon direkt paus mer än lite blåbärssoppa och glada ord med funktionärerna. Nerför den ökända abres lia, smalt och brant och sörjigt bland björkar men vi hade tur och det kom inga skotrar emot oss. Bakifrån kom ett gäng ungdomar och stod och tomgasade tills de fick åka förbi, lite irriterande men förutom dem så hade precis alla hela dagen saktat in och hejat eller höjt näven i hejarop när vi passerat eller mött en skoter. Inte körde de särskilt mycket i vårt skidspår heller, det var verkligen över förväntan.

Vi kom ner på tjulträsk, först lilla och sen ut på stora. Vi blev bjudna på bilar av funktionärerna som var där också och det var de godaste bilar jag ätit i hela mitt liv. Det började vara på den nivån av känsla då faktiskt. Som ni märker är det funktionärer längs med hela banan, de patrullerande åker lite fram och tillbaka och håller koll och det finns flera sånna skoterpar längs banan så det är alltid nån någorlunda i närheten och de står på strategiska platser och kollar energinivåer, sticker till en lite ahlgrens bilar, hjälper till om nån behöver något och hejar på.

När vi precis skulle ut på Stor-Tjulträsk upptäckte vi att vi kommit ikapp ett lag. Vi hade följts åt lite växelvis med dem tidigare och plötsligt var vi ikapp igen och hade bra med fart och energi. Jag hade precis sagt att jag inte hade lust slutspurta utan hellre njuta av de sista kilometrarna när jag fick upp ett jäkla flow, åt en macka i farten och åkte i en härlig fart igen. Sjöar var verkligen min grej den dan. Vi hade verkligen tajming i att vi är jämna på det stora hela men svackorna kom olika och dagsformen (och den mer långsiktiga formen också) är att Sofie är stark som en oxe i uppförsbackar och modig utför medan jag är lite mer av ett diesellok i uppförsbackar, feg utför men däremot både stark och snabb på flacken. Vi såg ett lag i fjärran och trodde efter en stund att vi sett fel när vi mötte ett par turåkare, men innan vi var framme vid sista kontrollen så upptäckte vi att vi hade faktiskt åkt ikapp ett lag till.

Tjulträsk

Jag som inte skulle slutspurta… vi stannade knappt på kontrollen utan bara drack lite, bestämde att jag skulle dricka ur Sofies slang om jag blev törstig för jag hade slut i min och sen satte vi av efter dem. När de upptäckte oss fick de in en extra växel och vi hejdade oss från att bli tidsgalna och njöt istället de sista kilometrarna och vid varje skylt som nu satt varje kilometer och inte bara varje mil så tjoade vi och firade. Varje kilometerskylt var kortare kvar än något av varven vi snurrat i oändlighet på Gamlia. Först kortare än 3,7an. Sen bara som 3,2an kvar, sen som 1,9an….

MÅL

De sista kilometrarna gick i ett huj, så lättåkt och sån njutning. All trötthet och smärta från fötter och senadrag var som bortblåst. Som jag längtat och sett framför mig de sista kilometrarna. Det var inte ens sörjigt eller knöligt på tjulån, det var bara att njuta hela vägen in i mål! Ju närmre vi kom desto mer hördes hejaropen, våra namn och speakern som säger som hen alltid gör:  ”välkomna till Ammarnäs!”

IMG_2875Gladast i hela världen!

Det var den bästa känslan! Och så många som var där och kom och grattade har nog aldrig hänt på ett lopp för mig förut. Det var mostrar och morbröder, Team Larvid och alla från syterkontrollen och så alla runtomkring. Vi duschade utan något som helst tempo, men vattnet var varmt och vi bara skrattade åt att fötterna fick senadrag så fort man skulle ens gå eller ta på sig en strumpa. Sen åt vi på hotellet bland alla andra och minglade runt (mer som hela havet stormar att vi kastade oss efter första bästa stol så fort vi skulle vidare) och pratade med alla. Alla hade haft en jättefin dag och inga incidenter längs banan heller. Av 80 anmälda lag så startade 71 lag och 66 kom i mål. Vi åkte in på 8:47:54 och var hur nöjda som helst. Det var vad vi gissat och hoppats, vi hade en kanondag och såhär i efterhand minns jag enbart positiva saker.

IMG_2870Har ni sett nån finare medalj? 

Resultatlistan hittas HÄR, men det står bara lagnamnen där. För att veta vem som är vem måste ni gå in i anmälningslistan också men vet ni vad? Om ni inte verkligen vill så tycker jag gott ni ska strunta i det för alla som åkt är vinnare, i det här loppet spelar inte tider eller placeringar någon roll. Läs hellre igenom alla roliga lagnamn!

När vi kom hem till stugan så tog vi oss inte längre än till hallgolvet där vi satt och packade upp ur väskorna och åt upp chokladbollarna som var kvar och räknade hur många gels vi inte åt. Vi kan väl säga såhär att nybörjarna hade tagit med gels så det räcker till nästa ränn också.

Dan därpå blev vi bortskämda av släktingarna igen och nerstoppade i en skoterpulka och skjutsade upp på Bissan där vi fick wok på muurikka och mer sol på näsan. Vi satt och filosoferade att om vi inte båda två åkt på det där saxnäslägret förra december, helt utan att känna någon annan, då hade vi aldrig träffats och lärt känna varann och då hade vi heller aldrig åkt något kungsledenränn ihop. Vem vet, vi kanske aldrig hade åkt det alls.

 

 

Hemma i stan igen möttes jag av en bukett rosor i lägenheten och mat i kylen, snälla familjen fortsatte skämma bort och fira. Tog hem medaljen för att titta ofta på den nu, sen ska den få hänga i stugan på gardinstången brevid min liknande medalj från mitt första fjällopp i löpning, fjällmarscen 2010. De är så fina, de finaste medaljer jag har faktiskt. Både för innehållet och känslan av prestationen men också för att de är så himla fina. IMG_2900

Kungsledenrännet 2017 och där hittar ni även länkar till tidigare år jag varit funktionär (saknas visst 2013)

relive kungsledenrännet 2018Vill ni se en film från min gps-klocka så klicka på bilden! 

Glad påsk!

Ammarnäs igen, var här förra helgen också och värmde upp med lite skidåkningsträning. Nu har vi varit här hela familjen sen i onsdagskväll, så underbart att vakna upp på torsdagsmorgon till en helt ledig påskhelg. Första dan blev en skidtur till talludden med fika på bron med alla som var här d. Igår på långfredag körde jag långpass över tjulträsk, så fin dag! Lika fint idag så vi laddar för en dag till fjälls. Glad påsk på er!

”En liten sväng upp på Äivesåive”

Vi blev som jag skrev i lördags klara tidigare än vi trodde och fick mer tid till skidåkning och häng, och jag längtade efter skidåkning. Tyvärr hade det drevat på skidspåret Svennes i byn och var inte särskilt kul men på lördagen hade jag frågat om sällskap för ett långpass någon annanstans. Cissi föreslog ”en liten sväng upp på Äivesåive”. För er som inte känner Cissi så kan ”en liten sväng” betyda nästan vad som helst och för er som inte känner till Äivesåive så är det ett fjäll. Långpass på fjäll alltså, hurra! Det har jag gjort förr i egen takt upp på Biergenas några gånger men aldrig upp på Äivesåive.

DSC_3026Ser ni det vita kalfjället ovanför trädgränsen där borta i fjärran på högra halvan av bilden? Det är Äivesåive. 

Äivesåive (”ejvesåjve”, uttalar åtminstone min släkt) är vår utsikt från altanen i stugan och ett fantastiskt fint fjäll att åka upp på. Med skoter. Jag har åkt nerför några gånger med snowboard efter att ha tolkat eller åkt skoter upp men aldrig tagit mig hela vägen upp på skidor. Lite nervös var jag men tänkte att ska jag åka kungsledenrännet måste jag ju våga träna för det. Och jag har ju faktiskt skejtat uppför fjäll förut. Mest orolig att bli kall, få slut mobilbatteri och en ännu kallare kompis som kunde åka ifrån mig. Ingenting av det blev sant, även om temperaturen föll i samma takt som våra höjdmeter i slutet av passet och det blev rejält kallt i fartvind och trött transportsträcka hem över åarna. (ganska likt vansbrosimningen för er som känner till den, två åar som flyter ihop i byn och jag bor upp längs ena och Cissi klev på uppströms den andra)

Såhär såg det ut där vindelån möter tjulån när jag åkte ut. Det är förresten min morbror ni ser som är och fixar och städar efter lakafestivalens lakafisketävling kvällen innan. 

Dagens sällskap och vägvisare.

Jag har ju lovat mig själv att inte klanka ner på mitt tempo mer så jag väljer att vända på steken och berätta om hur imponerad jag är över att se andra som kan åka så otroligt lätt. Med teknik uppför, trots att spåren inte är direkt som en pistad elljusslinga. Dock fina spår för att vara upp längs ett fjäll! Här brukar det vara som en puckelpist efter alla skoteråkare kring påsk. Om en utomstående skulle ha sett oss så kan det ha sett ut som en älgkalv som jagade en bergsget, men eftersom ingen såg oss så får vi aldrig veta det. Det kan också ha sett ut som två kompisar som var ute på ett långpass på fjället, som åkte och småsnackade om jobb och sånt, vad som hänt sen sist och lite små tips och pepp inför att åka ännu mer skejt på fjäll.

Jag tog mig upp!

Vi vände precis vid trädgränsen, där skyltarna mot Ribovardo står. Ovanför det blir det kalfjäll och direkt ganska blåsigt och kallt och jag är inte riktigt redo för såå långa långpass än. Men tro mig, jag ska dit.

Ser ni utsikten? Så värt varenda höjdmeter av mjölksyra och trött teknik!

Det tog över en timme upp men bara tio minuter ner, det får mig att tänka att jag måste verkligen få prova topptur snart. Jag gillar ju det här. Jag kom hem trött och kall men väldigt stolt och glad, sånna här pass har jag längtat efter att kunna göra och nu händer det!

img_2031329 höjdmeter, faktiskt lite lägre än Biergenas! Nästa gång får vi ta toppen…

På söndagen blev det några varv klassiskt på Svennes, tungt med nysnö men ändå alltid skönt komma ut och framförallt skönt efteråt och inför en hel eftermiddag i bil sen. Ikväll har jag ganska nyss kommit in från att ha åkt några varv på Gammlia i magiskt före. Jag hann lika långt på en timme som jag hann på två och en halv timme i fjällen. Charmen med längdskidor alltså, det går aldrig att jämföra olika banor eller fören, det som är snabbt en dag är långsamt en annan och det tycker jag är så himla skönt mentalt. Jag håller tummarna för många fler pass i vinter!

Kungsledenrännet 2017

Jag har räknat efter och i år är det sjunde året jag varit funktionär i Syterstugan. Nästan tre mil är avklarade för åkarna när de kommer till oss nerför den branta och långa sjulsolsaxeln (kan aldrig lära mig varken stava eller skriva men har man åkt den så vet man vilken jag menar). Förra året när Charlotte Kalla åkte missade jag, och i år var det tydligen 10-årsjubileum vilket betyder att jag bara missat de två första i början, varav Björn Ferry åkte det andra och jag missade honom också. Nåväl, jag är ju inte där för att kolla på skidstjärnor, jag är där för att det är en så jäkla trevlig dag med ett härligt funktionärsgäng som varit detsamma i stort sett varje år.

Vi startade precis som vanligt aptidigt och i år inga fadäser med fastkörningar eller krånglande bensinpumpar så vi var uppe vid Syterstugan strax innan åtta på morgonen. Vacker morgon med rosa soluppgång. En och en halv timme till start. Dags att värma vatten till sportdrycken och sätta ut fållan. Men först, kaffe.

Tjulträsk i soluppgång ca 05.45 den 8 april 2017Ovanligt lite snö på backen även uppe på fjället! 

Gjorde iordning fållan och försökte markera för skotrar och skidåkare så gott det gick, årets bana gick rakt nerför backen. Det har berott lite på snön och hur isigt det är om den dragits en liten omväg runt eller rakt ner. En stund före start började det mulna på och sedan snöa och jag slutade fota. Inte en enda bild från senare på dagen, desto fler finns på Ammarnäs IFs facebooksida och det lär komma upp fler bilder på andra sidor framöver. Taggen #kungsledenrännet kan vara värd att spana in på instagram för den nyfikne.

En av de roligaste sakerna med att vara funktionär är att vi har samma kollegieblock varje år. Sedan stormen 2011 (galet att det redan är så längesen!) är de stormsäkra med vattenfasta pennor. Lite ihopblandning men sedan 2013 kunde vi i år läsa tiderna bakåt och kunde förvänta oss täten nånstans mellan 10.53, 10.55, 10.57 och 11.02. Inte så stor spridning med andra ord, nämnas bör är att 11.02 var förra året och Charlotte Kalla, det var alltså tungt före ifjol. Hon vann sedan loppet tillsammans med Anders Svanebo före Martin Rosvall med lagkamrat som jag inte vet vem det var då. Han varierar sig och har åkt många år, vann i år tillsammans med Johan Sandberg. (Charlotte och Anders vann alltså totalt ifjol, första gången ett mixedlag kommit före herrarna).

10.55 kom Martin och Johan utför krönet och ungarna som stått och väntat hoppade nästan ur overallerna av spänning. Mycket folk på kontrollen, superroligt! Bra också att det inte kör så mycket skotrar längs leden, inte kul för skidåkarna med alla avgaser. Mysig stämning när man kan värma sig vid vår eld och det dricks kaffe och rycks i deltagarlistan. Rutinerad som jag är lämnar jag aldrig ut den numera, vi har kopior som man gärna får titta i!

Fjärde lag var segrarna i mixedklassen, Josefina Wikberg och Ammarnäs egna André. Första damlag kom en stund senare, bara 9 damlag men desto fler mixedlag. 57 lag totalt plus en ensamåkare. Ganska tajt mellan första och näst sista, ovanligt snabbt faktiskt. 12.41 passerade näst sista lag och då fick vi rapporter från köpatrullen om att sista lag var rätt långt efter men vid gott mod och med mycket energi. Hurra för åkare som vågar ställa upp och kämpa på trots att de andra seglar iväg snabbare! Det pratas mycket om önskemål om att starta halvvägs, ha smidigare transporter till/från start och mål och ifall det finns någon reptid. Det finns det inte och charmen är att åka från A till B, det gör det lite krångligare men det är mödan värd att ha tagit sig över fjället på egen hand. Det kräver dock sin man eller kvinna, så många åkare är väl förberedda men det är alltid något lag som inspirerar med att vara ute länge och ha pannben nog att komma i mål ändå och de får alltid jubel och applåder då de kommer in på upploppet då alla går ut från restaurangen för att heja dem sista biten in i mål.

Efter näst sista laget passerat tog jag mig lite lunch från muurikkan och snörde sen på mig mina egna skidor och satte av utför ner mot Tärnasjön. Ljuvligt före! Ingen sikt men med fräscha ben som bara varit uppe länge men inte åkt uppför slalombacke och viterskal så var det perfekt mjuk snö. Jag tog knappt i och väl nere på Tärnasjön var det lugnt och vindstilla. Jag har alltid trott att det skulle blåsa där, det kan det nog också göra, och att den skulle kännas sjukt lång men det var bara att ta käpp efter käpp och inte trampa på för hårt för det var rätt isigt under nysnön så det blev en kombination av stakning och fyrans växel i litet format och det gick så lätt så lätt. Efter Tärnasjöstugorna dröjde det inte så många kilometrar förrän skotrarna kom ikapp mig med det sista laget som bestämt sig för att ta skotern tillbaka, de hade energi kvar men insåg att den inte skulle räcka hela vägen till mål så de ska ha stor cred att de tog sig så långt ändå! 3 mil på fjället är inte fy skam, det är de som åker hela 8 mil som gör en enorm insats. Jag hade också mycket energi kvar men det började snöa mer och mer och det vore dumt att stanna ute när alla skotrar åkte iväg. Så in i pulkan jag också.

Hettande kinder och kalla tår, in i duschen och sen tillbaka till hotellet vid målgången för lite buffé som lön för mödan, sedan var jag inte sen isäng. Det tar på med en dag på fjället! Somnade med tankarna att jag längtar redan till nästa år, kanske blir det då jag åker för första gången hela vägen själv. Jag har tydligen sagt det sedan 2010 men nåt år ska ju bli det första, jag har aldrig varit såhär nära. I fjol åkte jag andra halvan av sträckan på turskidor, i somras sprang jag första fjärdedelen och igår skejtade jag knappa andra fjärdedelen. Jag börjar känna mig hemma där på Kungsleden mellan Hemavan och Ammarnäs, gått hela sträckan har jag ju också gjortgått hela sträckan har jag ju också gjort. Så håll tummarna för nästa år, annars är jag med säkerhet funktionär igen.

Länk till årets resultat Kungsledenrännet 2017

Mina inlägg från tidigare år:

Kugsledenrännet 2010

Kungsledenrännet 2011

Kungsledenrännet 2012

Kungsledenrännet 2014

Kungsledenrännet 2015