Igår var det tredje gången gillt för loppet i Gammliaskogen som blivit en tradition för mig. Det heter numera Umeå Trail och hette tidigare Salomon Trail Tour, ett lopp som jag sprungit både 2014 och 2015. Roligt att läsa från 2014 och jag tyckte jag sprang mitt första terränglopp, trots att jag sprungit Lidingöloppet året innan… Well, även om Lidingöloppet var mer terrängstig än jag fördomsfullt trodde om ett lopp i Stockholm så är det ändå inte lika mycket stig, diken, myr och backe som i Bräntis.
Målet var att komma i mål och inte vara lika överjävligt trött som förra året, det var inte kul upptäcka hur dålig kondis jag hade även om den var förklarbar. Ville förstås inte springa långsamt för det men jag hade inte gjort min research särskilt bra och det var kanske tur, för jag siktade på 1:15 för jag var så säker på att jag sprungit på 1:16 ifjol och 1:12 året innan. Nu är det ju lite med terränglopp som med skidlopp, det skiljer ganska mycket om man till exempel fastnar i en myr eller om det är blött och halt, dessutom har de snittslat pyttelite annorlunda mellan åren. Men ändå, såklart är det kul förbättra sig och min träning har gått bra i år.
Det blev ett oskönt glapp mellan nummerlappshämtningen och start, men lagom nog att åka och göra några ärenden och gå på en sportbutik. Jag hade bestämt mig för att fira förra veckans pers och att/om det här loppet gick bra med något nytt att springa i. Hittade en t-shirt i en färg jag velat ha länge, tycker den är klatchig och fin och dessutom syns den bra! Matchar detaljerna på mina turkosa annars ganska svårmatchade tajs och shorts från craft (se översta bilden och myrbilderna). Hittade också en löpartröja som skulle bli min present och motivation för att fortsätta springa i höst, jag har några löpartröjor men de är antingen lite för varma eller hejdlöst fula (nätshopping när det är som sämst). Mitt första rönisch-plagg blev det, en skön långärmad men ganska tunn tröja. Hittade dessutom ett par grå tajts med turkosa detaljer som matchar mina älskade saucony kinvara 7 som varit omatchade hela sommaren. Lång utläggning om färg, såklart spelar det ingen roll för hastigheten om det matchar men jag sällar mig till skaran Martina Haag, Petra Månström, Sofia Hedström och inte minst alla motionärer med matchande outfit att det ÄR kul att känna sig snygg och jag älskar också känslan av matchställ, att ha några saker som matchar extra bra som jag kan ta fram när det vankas lopp så det blir det där lilla extra.
Vädret bjöd på bra löparväder, lite lätt duggregn i luften och typ 12 grader. Förra året sprang jag i långärmat och det var för varmt, nu var det perfekt att ta av till T-shirt just innan start och hann vara varm i den en stund innan jag fick sänka tempot. Rycktes som vanligt med i början men har lärt mig att det inte är någon fara, jag fixar det och jag gillar att mina lopp börjar så. Hade värmt upp ordentligt innan också. Efter bara någon kilometer började det göra ont i höger knä, jag som aldrig nånsin haft knäproblem blev mycket förvånad men det gav sig inte. Det var faktiskt så illa att jag funderade på att bryta, men bestämde mig för att lunka på i lugnare takt istället. Molande smärta/stramhet på baksidan som gjorde att det inte funkade ta särskilt höga kliv och gick inte dra på, men istället så fick jag njuta av att det inte var så jobbigt och att det inte blev värre. Lite besviken vid varvningen att de inte hade något vatten, jag hade sprungit och tänkt på vad gott det skulle bli ganska länge och så hade de bara Vitargo och min mage pallar inte det. Det är ju gratis med vatten, och det är ett motionslopp där ingen egentligen rent teoretiskt behöver sportdryck så förstår inte varför de inte hade det. Uppför backen gick fint, jag tassade på och gick förbi några som sen stod och pustade på toppen och som vanligt tackade jag mig själv för det pass jag tränade med IFK Umeå för längesen om mental träning i backar (för övrigt enda passet jag kört med en riktig löpklubb, snacka om valuta för tiden).
Drog om vartannat förbi en kvinna som jag till slut fick spurta för att inte bil omsprungen in i mål och kom in på 1:16 vilket visade sig faktiskt vara den bästa tiden hittills även om jag kände att jag ju borde kunnat lite snabbare. Inte mycket, men lite. Glad och fräsch (förutom knät som fortsatte ömma hela loppet) i mål och det var ju faktiskt målet. Det här är ett lopp jag springer för skojs skull, för träning och pepp.
Väl hemma igen trängde jag mig in i hissen bland 4-5 partytjejer fixade till tänderna. Ni vet hur tyst det kan bli i en hiss med folk som inte känner varann? Plötsligt utbrister en:
-Guuuud vad dåligt det luktar här!
-Eehh ursäkta det måste vara jag, jag har sprungit myr…
Hon bedyrade att det inte var så hon menade, de hade visst köpt surströmming till kalaset, men alltså for the record, det var faktiskt mina skor.
Johanna Westberg 
