Skidsäsongen 17-18 summering

I veckan kom smsen från Umeå kommun om att skidspåren slutar preppas. Tydligen finns nån eldsjäl som tänkt preppa på Nydala en vecka till så vi får se, kanske det blir nån sväng till men det verkar inte så. Förra året åkte jag 1 maj så jag tänkte det skulle bli en tradition men hur bra vintern än har varit så höll den inte ut så länge, våren kom snabbt när den väl kom. (Peppar peppar, det lär väl hinna snöa nångång till?)

Så en liten summering av vintern då, en av de bästa på länge! Så mycket snö vi haft i Umeå har det inte varit på lääänge. Längdskidmässigt har vintern varit fantastisk, jag har gått all in på det och gjort väldigt lite annat. Det har känts rätt. Vi får väl se hur det blir andra år, knappast så här mycket men nu har jag en rejäl bas att stå på iallafall.

skidsäsong 17-18Såhär ser det ut i funbeat (som för övrigt stänger ner om bara några dagar, ska vi prata om det i annat inlägg kanske?).

  • Antal mil: 75,8 mil. Totalt. Med turåkning blir det 76,3
  • Antal mil skejt: 61,14 mil. Inklusive Kungsledenrännet.
  • Antal mil klassiskt: 14,7  mil inklusive 4-mila
  • Antal turer: 2, båda väldigt korta i kilometrar (ca 2km/st) men mysiga. Middag i Bäcksjön och lakafestival i Ammarnäs.
  • Antal dagar alpint: 0
  • Antal toppturer: 0
  • Antal förkylningar: 0!
  • Antal skidläger: 2, i Saxnäs och i Ammarnäs
  • Antal lopp: 2 st, 4-mila och Kungsledenrännet! Två lopp jag är riktigt nöjd med dessutom, fick äntligen uppleva bra före, bra väder, fäste, glid och spår.
  • Bästa bonusen: brorsan har blivit skejtfrälst också så jag har en till träningskompis och han har också lärt hundarna hänga med!

Jag hade planer på både lite alpint och att prova topptur också, det är något jag velat prova i många år nu men det har aldrig blivit av, men det har av olika anledningar blivit förhinder så det får bli något annat år. Jag såg också framför mig någon mer rejäl vintertur när jag skrev min bucket list 2018 men det blev aldrig läge. Men längdskidor ja, vilken säsong! Drömmålet avklarat, hur många mil som helst i benen och klarat mig undan förkylningar.

rennet-2018-lag208-006Kungsledenrännet med Sofieimg_2580Äntligen på läger i Ammarnäs! img_2111En kvällstur i Bäcksjönimg_2137Trogna Gamliaskogen, här har jag snurrat kanske 70-80 varv i år?tempimageforsave-7Läger i saxnäs, bästa adventsgrejen!

img_2720Macke och Nova

Så det blev Kungsledenrännet som fick avsluta säsongen, det var väl en säsongsavslutning så god som någon. Nu är det dags att ta sats mot löpsäsong, det känns både och faktiskt. Jag gillar verkligen skidor mycket mer men det finns ju såklart annat som är härligt på sommaren. Det är enklare ta sig ut och springa, det är varmt och snabbt att cykla till jobbet osv.

4-mila 2018 race report

Jag ligger i soffan och har lite svårt att ta mig upp, kroppen är helt mör efter en genomkörare i skidspåren idag. Jag har åkt ”4-mila”, vilket är kortvarianten av det anrika loppet 7-mila. Jag har kört en del lopp och varit sugen på 7-mila men av olika anledningar det blivit av. Så idag var det första gången, men det var definitivt inte den sista. Superbra arrangemang, väldigt proffsigt men ändå familjärt, fina spår, kul att få åka från A till B och en rolig bana. Inte särskilt lätt, men kul. Mig passar det ändå med lite backigt, jag orkar ändå inte riktigt staka särskilt långa sträckor. Idag hade jag både fäste och glid, lite infryst under märkte jag efteråt men det var inget jag tänkte på när jag åkte. Trodde kanske det var för att jag var trött det gick lite trögt ibland men det kan likagärna ha varit så att det faktiskt sluttade lite uppför då. Min klocka är inte synkad än så jag har inte alla nördiga detaljer och det känns bara skönt. Mitt mål idag var att ha kul, ta ut mig och vara nöjd. Det är ju lättare sagt än gjort men äntligen fick jag åka med både fäste, glid och spår, det är första gången jag haft alla tre. Det var ju toppenkul! Blev såklart svintrött och speciellt i triceps, men hade även nästan kramp i baksida lår och i ländryggen.

banprofil-7-milaBanprofilen från 7-milas hemsida

 

Jag hade läst på banprofilen lite och vet att det liknar vasaloppet och är mer backigt och totalt sett uppåt i början medan andra halvan är totalt sett nerför. Jag var därför inställd på den första backen och jag hade nog väntat mig något ännu värre och inför start var jag sjukt nervös för mitt fäste också. Mina skidor var nypreppade på team sportia där de konstaterade att de verkligen, verkligen behövde slipas. De var vita av slitet belag och fullt med repor, jag har inte tagit hand om dem tillräckligt och bara glidvallat 1-2 varv utan något speciellt, kanske var tionde mil helt själv de senaste tre åren. Inte åkt jättemycket heller men resten av tiden ligger de i bilen och är inte alltid perfekt förpackade. Så det var välbehövligt men tyvärr kunde de inte fästvalla på grund av personalbrist på lördagen så det hade varit för svårt valla för tidigt, så de rekommenderade tejp, dessutom eftersom det är det jag är van numera. På plats vid start i Botsmark så fanns skigo som vallahjälp men de rekommenderade inte att burkvalla över, tvärtemot vad han på team sportia faktiskt hade sagt. TUR att jag inte gjorde något åt det själv i panik innan, för det var faktiskt bra ändå.

Starten gick och det var lite trångt och jag hade tur, jag hamnade längst till vänster och kunde kliva ur spåret och jogga uppför backen. Jag väljer att kalla det Klaebo-inspirerat. Trodde efter en stund när jag insåg hur lång backen var att jag skulle få totalt mjölksyrastopp eftersom jag knappast var uppvärmd, det här var typ 500 m från starten och jag värmer inte upp på sånna här långlopp, jag sparar krutet till själva loppet om vi säger så. Jag insåg dock att jag inte alls fick mjölksyra, det gick helt okej att tassa upp och förbi många andra och sen kunde jag börja åka i mitt eget tempo. Så bra start har jag aldrig fått på ett lopp!

Jag tuffade på bra och var riktigt nöjd med hur det gick ända till kring 15km, då började det bli jobbigare och efter 2 mil så började åkare passera mig. Jag kämpade med det mentala och tänkte att jag visste att jag fortfarande hade åkare bakom mig och det sporrade mig, jag är bättre på att hålla ifrån än att jaga ikapp. Kanske inte fysiskt, det har jag ingen aning om faktiskt, men mentalt. Jag fick i mig tre gels under loppet och känner att jag disponerade dem bra och det gick förvånansvärt bra peta i sig dem i utförsbacke utan att spilla så mycket eller tappa förpackningen (eller korken! fy fan för att köra över sånna flärpar och korkar, man kan få sånna hugg och de ligger överallt)

Vid 3 mil passerade först en skoter och sen första eliten, jag hade hört i högtalaren vid nån av mat- och vätskekontrollerna att det var Jörgen Brink som ledde men jag kände inte alls igen honom. Fort åkte han och ensam var han, det tog några minuter innan nästa passerade och sen kom de mestadels en och en och så någon liten klunga så kanske 10-15 stycken hade passerat mig innan jag väl var i mål. Bra tajmat av arrangörerna må jag säga, det är kul när de flesta kommer i mål ungefär samtidigt och de här har då alltså åkt hela loppet, 75 km från Vindeln, och startade bara en halvtimme tidigare. Förutom det skiljde det bara fem sekunder mellan mig och Brink…

De sista kilometrarna mellan 15-5 tickade långsamt innan det började kännas att det var riktigt nära, speciellt när jag märkte att min egen klocka som hållit mig peppad var ganska mycket före de verkliga kilometrarna (viftar för mycket med staven?) och när jag började höra rösten i högtalarna kändes det så otroligt skönt. Fin målgång, påminde om vasan när den gick över nån slags bro och så in mot skolgården i Robertsfors med publik, saft och plakett. Tid: 3:30:49. Irriterande 49 sekunder när det är så nära nån snygg siffra men allt som allt är jag jättenöjd ändå. Jag kom stolt längre upp i resultatlistan än jag brukar och konstaterar att skejtåkningen har nog gett en del för det klassiska, och även att jag nött på ett par säsonger nu. Inför det här hade jag ”bara” åkt 10 mil, vilket känns som ingenting i förberedelser för ett 40-km lopp, det är trots allt ganska långt. Men tiden gick snabbt idag och jag blev trött och jag blev nöjd så nu firar jag med matlåda jag förberedde igår, lite kladdkaka och kanske att jag ska göra lite popcorn också.

  Lite godare än gels och sportdryck…

Alla resultat från 7-mila 2018 hittar ni HÄR

En isig alla hjärtans dag 

Jag drömmer mig tillbaka till den riktiga vintern i Hemavan. Sol, minusgrader och härlig knarrande snö är utbytt mot ishalka. Jag hade inte ens koll på att det var alla hjärtans dag idag och det var skönt när jag insåg att jag nästan missat det för som singel är det ju mest en påminnelse om att man inte borde vara det. Jag har aldrig fattat grejen, antingen är man ihop med nån och kan fira vilken dag som helst, eller så är man inte det och då behöver man ingen dag liksom. Jag hade en skiddejt med min nya kompis från iksu jag är så glad jag hittat för vi är precis lika bra! Det blev ett stakpass i isigt före och dåligt stavfäste men härligt att få staka lite uppförsbackar, det har jag inte gjort i år. Efter en timme var jag trött i ryggen och fick vara nöjd. Ett pass för hjärtat på alla hjärtans dag, alltid nåt!

En puss av sambon fick jag iallafall!

Magisk längdskidåkning i Åre

I Åre åker man slalom, det är ju sen gammalt. Men deras längdspår verkar nästan helt oupptäckta!

Det stod längdskidor på schemat på winter workation i Åre men jag tog för säkerhets skull med mig mina skejtskidor. Jag hade kollat innan med Sara och det var test av skintec-skidor (vallningsfria med stighud) som var grejen och det har jag verkligen velat prova! Så underbart att slippa vallning och hört lovord om dessa stighudar. Det slutade dock med att det krockade med snöskovandringen så jag prioriterade det eftersom jag ville se lite mer av Åre än bara träningsaktiviteter. Några som hakade på längdskidåkningen var cykelbrudarna Elna och Helena och när jag läser hos dem blir jag såklart ångerfull… Men vi hade en fin snöskovandring! (tips: kolla Ranias bilder från snöskovandringen, ni ser mig närmast i bild i skinnmössa på första bilden )

Nåväl, direkt på fredag förmiddag åkte jag och Pernilla upp till Björnen för längdskidor. Pernilla har jag följt länge och hon har det värsta pannbenet jag känner till, hon åker varv på varv på varv på Stockholm stadion. Jag tänker ofta på henne faktiskt när jag snurrar runt på nydala och önskar att spåret vore längre. Att träna för Vasaloppet på en 400m-bana, det är strongt! (och kanske lite galet men jag älskar ju sån galenskap)

Vi tog skidbussen helt gratis eftersom vi hade liftkort, annars kostar den 25 kr per väg (cash is king) och den gick en gång i halvtimmen. Med undantag för lunchrast som vi naturligtvis lyckades pricka av på väg hem svettiga och trötta…

img_1231img_1232

Skidstadion var magisk, den ligger alldeles intill Björnen som också har liftar och ett helt ”land” för barn att åka slalom i. Det finns spår i alla längder preppade för både skejt och klassiskt. Elljus på 3km och 5km men det behövde inte vi som njöt av dagsljuset så jag skejtade iväg mot 7,5km, 10km och 15km och tänkte att jag tar det som det kommer, förhoppningsvis blir det en låååång tur. Det blev det. 15km-slingan var öppen och det gick finfint att skejta. Jag hade bra tryck och det var knappt någon i spåren. Jag åkte förbi några turskidåkare på utflykt (på skejtbädden, tack för den omtanken om de klassiska spåren!) och en man på klassiskt. Jag stannade till och fotade för att försöka fånga det magiska jag upplevde och han passerade mig. När jag sen kom ikapp honom småpratade vi lite om hur vackert det var att vara ute och åka just där och då, och när jag åkte iväg sen ropade han efter mig:

Alltså du åker förjäkla fint! Det är så härligt att se!

Det värmde vill jag lova, en kämpande skidentusiast med ganska skrala framgångar och nu nybörjare på skejt också. Jag tror dock att jag faktiskt kan ha lite talang för skejt om jag bara håller energinivån uppe, efter en timme började det blåsa och orken tröt och då slutade tekniken funka också och allt blev jobbigare. Blev lite uppmuntrad av att plötsligt åka förbi en julpyntad gran. Jag hörde någon prata i högtalare och trodde först att jag fått akut energibrist och sen att det var något jippo men det visade sig komma från en sagostuga mitt i barnskidbacken. Det blev ett helt varv på 15km-slingan och när jag kom tillbaka hade jag några minuter tills vi bestämt träff med varandra för att ta skidbussen tillbaka och då tog jag ett 1km-varv och bara njöt av utsikten. .

img_1234Det var helt magiskt med sol, lätt snöfall mestadels virvel från träden trots att det inte blåste mycket alls.  img_1233Ser ni glittret? Lever på det än.

Länktips för dig som ska åka längdskidor i Åre

Vildmannaloppet 2017 – race report

IMG_1352.JPGSuddig bild men är tacksam för hejaklack som var där och tog den, alltid så härligt att höra när någon ropar till en!

Vad härlig känslan är efter målgång, men ack så jävlig innan. Vildmannaloppet 2017 gick av stapeln idag, det är tävlingspremiär för min del i år och det är även med råge årets längsta pass. Jag tycker jag åkt en hel del i år och haft en bra start på säsongen (och jämför ju med senaste tre årens ganska pissiga skidsäsonger snömässigt) men jag har varvat klassiskt med skejt eftersom jag helst vill bli bra på det och åka Kungsledenrännet nångång och för att jag inte ids valla. Inför förra årets vildmannalopp hade jag åkt 12 mil och då gick det faktiskt förvånansvärt bra, i år hade jag bara åkt 8,5 mil men ungefär lika mycket skejt så totalt sett mer. Det längsta jag åkt i år är dock bara drygt 1,5 mil några gånger och det har känts lagom för att inte bli för sliten någonstans. Så det var litegrann en chansning att ställa mig på startlinjen idag men jag såg det som ett bra träningspass.

Jag gjorde efteranmälan och hade en timme att slå ihjäl med lite uppvärmning och toakö. Skönt få prata av sig lite med andra som också är nervösa och bara få tiden att gå. Testade skidorna en sväng och klistret fäste bra. Alltid nervöst med vallan och egentligen hade jag tänkt köra tejp hela säsongen men den tog slut och det var ganska tydligt att det skulle vara runt nollan eller över idag så jag tog klister, ett tunt lager. Träffade flera träningskompisar från Iksu och tio minuter innan start svishade Jens in på arenan också.

Starten gick klockan 11 och fästet var bra, på gränsen till att det högg lite på kanterna och det tog bara nån kilometer innan jag såg de första stå och skrapa snö från skidorna. Jag skänkte en tacksamhetens tanke till vallaguden att det inte var jag för jag vet hur det känns. Jag kunde åka avslappnat och insåg snabbt att de som åkte var riktigt snabba för mitt första varv tog 22 minuter och snabbare än så skulle bara knäcka mig, men jag var nästan ensam redan då.

Första två milen gick faktiskt riktigt bra, i och med fästet så åkte jag avslappnat men däremot var det trögt och sög fast och viss känning av lite snö under skidorna men inte så att jag behövde stanna och skrapa. Jag tror faktiskt det var mina snabbaste två mil någonsin, 1:40 och hade jag bara orkat hade jag slagit förra årets tid. Men det var ju just det… Tredje milen var det jävligaste på länge, då började det fastna mer snö under skidorna samtidigt som spåren hunnit bli så glatta så jag hade ibland inget fäste alls. Humöret i botten, armarna värkte och jag tänkte att jag borde tagit 20km-loppet idag men just när jag åkt två mil var jag pigg och dessutom hade eliten just varvat inför sitt sista varv så jag var ett helt varv före att vara dubbelt så långsam (som är min personliga skamgräns). Satte upp delmål med att köra iallafall 2,5 timme för ett rejält långpass, men då var det likabra köra 3 mil. Då var jag supernära att bryta och känna mig nöjd med ett långt långpass men utan risk att svimma i spåret. Precis då så hann jag ikapp en åkare som jag åkt om och blivit omåkt av flera gånger och hon peppade att: nu kör vi! Bara två varv kvar! Okejdå tänkte jag, och då hade det hunnit bli ännu varmare och glattare så jag började faktiskt få bättre glid. Mitt på varvet var jag dock så trött att jag ville grina och kunde inte tänka på annat än HUR kunde jag åka Vasaloppet?! Sen var jag nära att kräkas och då blev jag lite glad, så mycket har jag aldrig klarat att ta ut mig förut.

När det var bara ett varv kvar så stod Jens och Rivia där och peppade och även funktionärerna peppade och intygade att jag inte var sist, så då tog jag sista varvet också. Jag vet sen tidigare att det alltid går bra, det är mentalt att veta att nu kommer jag att klara det. Älskar den känslan!

Gick i mål på 3:35, ca fem minuter långsammare än förra året men det sägs att även eliten var lite långsammare i år och jag hörde fler svära över att det gick så himla tungt. Så kanske klarade jag mig från att vara dubbelt så långsam, om inte annat är jag grymt nöjd att ha genomfört. Mentala dippar är bara en del av loppet och jag åkte faktiskt riktigt bra diagonalåkning periodvis. Förutom lite översliten i armbåg-tricepsfästena och små ynka blåsor på händerna av stavarna (som jag alltid får, glömde tejpa) så har jag inte ont nånstans förutom en enorm trötthet precis överallt. Sist kom jag inte heller och jag är alltid så imponerad både av de åkare som åker snabbt och snyggt, men även av de som är bakom mig för tänk hur mycket de ska ha kämpat! Kanske deras första lopp dessutom, eller en förkylning i kroppen eller vem vet. Jag hade inte kunnat förbereda mig så mycket bättre om jag inte bytt liv med någon, så jag är himla nöjd.

Nu har jag badat, käkat och ligger i soffan och tittar på vinterstudion i repris och tänker inte flytta på mig en meter mer idag. Jädra go känsla!

Resultat stora vildmannaloppet 2017