Jag gjorde det! Jag har tävlat i triathlon. I motionsklassen och inte för att vinna, men ändå. Umeå triathlon arrangeras för andra året och ingår i en serie triathlontävlingar och heter ”Danske Invest Triathlon Series” och finns under hashtaggen #dits2015. Jag körde sprintdistansen som i motionsklassen hade kortad simning från 750m till 400m. För er som känner till Umeå var det från just uppströms tegsbrons fäste, ut förbi båtarna och så in mot kanten igen, under den nya bryggan rakt nedanför rådhusparken och där klev vi upp. Sprang tillbaka till väven och på ”Skeppsbron” (kajen) var växling och varvning. Jag var ner och checkade in mina grejer och tittade på de som körde olympisk distans och de simmade snabbare än på OS… Så det var ganska strömt. Både Jens och Lotta gjorde riktigt bra ifrån sig så jag var peppad och på ovanligt gott humör inför tävling, men lite nervös. Mest för att råka simma in under någon av restaurangbåtarna eller missa uppstigningen och hamna vid Ica maxi. Det var 17 grader i vattnet så de flesta av oss hade våtdräkt. Omkring 60 startande tror jag, alla resultat kommer upp på Umeå Triathlon-hemsidan så småningom för er som vill veta exakt, och det var fler än jag som aldrig hade testat. Jag är glad jag hade hunnit träna i Holmsjön så jag visste hur växlingen går till och sådär, jag tror kanske det var därför jag faktiskt kunde längta och njuta av det här! Magisk känsla med all publik också, runt hela banan var det bekanta, familj, vänner, instruktörer, funktionärer och alla hejade, en del personligen och en del helt obekanta. Simningen tog drygt 7 minuter och då hade jag mest fokuserat på att hålla kursen och inte hamna just under båtarna eller vid Ica maxi, det gick fint att crawla men jag simmade ändå mest bröstsim. Jag kan ödmjukt erkänna att jag kände mig cool som Lisa Nordén när jag sprang barfota med våtdräkten halvt nerdragen in på växlingsområdet. Växlingen gick bra, men när man ser proffsen förstår man var det finns tid att kapa…. Men jag är till exempel inte redo att cykla och springa utan strumpor än. Cyklingen gick fint och jag höll min vanliga hastighet, med mer rutin borde jag kanske kunnat pressa ur mig lite mer kräm för jag vet att det är ingen vits för mig att hålla igen till löpningen, det är ändå min sämsta gren och den blir inte bättre av mer energi. Det verkar snarare tvärtom. Nästa växling är bara att byta skor så det gick snabbt och sen var det då löpningen, min jobbigaste del. Jag har dock märkt i Holmsjön att det går ändå, och det är en magisk känsla när mjölksyran släpper efter ungefär 2-3 km. Att springa direkt efter man klivit av cykeln är inte en häftig känsla, benen känns som klossar. Löpningen gick över förväntan och som sagt, jag verkar bara springa bättre när jag värmt upp med en timmes annan aktivitet och dragit på mig mjölksyra så jag höll ett tempo jag aldrig brukar klara att hålla på 5km i vanliga fall. Sista biten ner genom broparken och längs med kajen ville jag knappt att det skulle ta slut, där stod Jens och high fiveade, mamma och pappa och Layla, massa andra bekanta och obekanta som bara hejade. Så otroligt kul!! Magisk känsla att få tävla på ”hemmaplan”, slippa hela momentet med resa och boende (som ju kan vara kul också men mest tidskrävande, dyrt och nervöst) och att ha hittat den här kombinationssporten som jag verkligen tycker är kul! Det känns lite som en miniklassiker faktiskt, allt i ett. Efteråt käkade jag en hamburgertallrik på båten med mamma och pappa och en trött hejarklack under bordet. Perfekt avslutning, och sen bara några hundra meters promenad hem till min egen dusch.
Det var premiären på triathlon, och jag känner i magkänslan att det var inte sista gången.
Johanna Westberg 