Suddig bild men är tacksam för hejaklack som var där och tog den, alltid så härligt att höra när någon ropar till en!
Vad härlig känslan är efter målgång, men ack så jävlig innan. Vildmannaloppet 2017 gick av stapeln idag, det är tävlingspremiär för min del i år och det är även med råge årets längsta pass. Jag tycker jag åkt en hel del i år och haft en bra start på säsongen (och jämför ju med senaste tre årens ganska pissiga skidsäsonger snömässigt) men jag har varvat klassiskt med skejt eftersom jag helst vill bli bra på det och åka Kungsledenrännet nångång och för att jag inte ids valla. Inför förra årets vildmannalopp hade jag åkt 12 mil och då gick det faktiskt förvånansvärt bra, i år hade jag bara åkt 8,5 mil men ungefär lika mycket skejt så totalt sett mer. Det längsta jag åkt i år är dock bara drygt 1,5 mil några gånger och det har känts lagom för att inte bli för sliten någonstans. Så det var litegrann en chansning att ställa mig på startlinjen idag men jag såg det som ett bra träningspass.
Jag gjorde efteranmälan och hade en timme att slå ihjäl med lite uppvärmning och toakö. Skönt få prata av sig lite med andra som också är nervösa och bara få tiden att gå. Testade skidorna en sväng och klistret fäste bra. Alltid nervöst med vallan och egentligen hade jag tänkt köra tejp hela säsongen men den tog slut och det var ganska tydligt att det skulle vara runt nollan eller över idag så jag tog klister, ett tunt lager. Träffade flera träningskompisar från Iksu och tio minuter innan start svishade Jens in på arenan också.
Starten gick klockan 11 och fästet var bra, på gränsen till att det högg lite på kanterna och det tog bara nån kilometer innan jag såg de första stå och skrapa snö från skidorna. Jag skänkte en tacksamhetens tanke till vallaguden att det inte var jag för jag vet hur det känns. Jag kunde åka avslappnat och insåg snabbt att de som åkte var riktigt snabba för mitt första varv tog 22 minuter och snabbare än så skulle bara knäcka mig, men jag var nästan ensam redan då.
Första två milen gick faktiskt riktigt bra, i och med fästet så åkte jag avslappnat men däremot var det trögt och sög fast och viss känning av lite snö under skidorna men inte så att jag behövde stanna och skrapa. Jag tror faktiskt det var mina snabbaste två mil någonsin, 1:40 och hade jag bara orkat hade jag slagit förra årets tid. Men det var ju just det… Tredje milen var det jävligaste på länge, då började det fastna mer snö under skidorna samtidigt som spåren hunnit bli så glatta så jag hade ibland inget fäste alls. Humöret i botten, armarna värkte och jag tänkte att jag borde tagit 20km-loppet idag men just när jag åkt två mil var jag pigg och dessutom hade eliten just varvat inför sitt sista varv så jag var ett helt varv före att vara dubbelt så långsam (som är min personliga skamgräns). Satte upp delmål med att köra iallafall 2,5 timme för ett rejält långpass, men då var det likabra köra 3 mil. Då var jag supernära att bryta och känna mig nöjd med ett långt långpass men utan risk att svimma i spåret. Precis då så hann jag ikapp en åkare som jag åkt om och blivit omåkt av flera gånger och hon peppade att: nu kör vi! Bara två varv kvar! Okejdå tänkte jag, och då hade det hunnit bli ännu varmare och glattare så jag började faktiskt få bättre glid. Mitt på varvet var jag dock så trött att jag ville grina och kunde inte tänka på annat än HUR kunde jag åka Vasaloppet?! Sen var jag nära att kräkas och då blev jag lite glad, så mycket har jag aldrig klarat att ta ut mig förut.
När det var bara ett varv kvar så stod Jens och Rivia där och peppade och även funktionärerna peppade och intygade att jag inte var sist, så då tog jag sista varvet också. Jag vet sen tidigare att det alltid går bra, det är mentalt att veta att nu kommer jag att klara det. Älskar den känslan!
Gick i mål på 3:35, ca fem minuter långsammare än förra året men det sägs att även eliten var lite långsammare i år och jag hörde fler svära över att det gick så himla tungt. Så kanske klarade jag mig från att vara dubbelt så långsam, om inte annat är jag grymt nöjd att ha genomfört. Mentala dippar är bara en del av loppet och jag åkte faktiskt riktigt bra diagonalåkning periodvis. Förutom lite översliten i armbåg-tricepsfästena och små ynka blåsor på händerna av stavarna (som jag alltid får, glömde tejpa) så har jag inte ont nånstans förutom en enorm trötthet precis överallt. Sist kom jag inte heller och jag är alltid så imponerad både av de åkare som åker snabbt och snyggt, men även av de som är bakom mig för tänk hur mycket de ska ha kämpat! Kanske deras första lopp dessutom, eller en förkylning i kroppen eller vem vet. Jag hade inte kunnat förbereda mig så mycket bättre om jag inte bytt liv med någon, så jag är himla nöjd.
Nu har jag badat, käkat och ligger i soffan och tittar på vinterstudion i repris och tänker inte flytta på mig en meter mer idag. Jädra go känsla!
Johanna Westberg 