Blodomloppet 2018 – race report

För några dagar sen sprang jag årets upplaga av Blodomloppet. En liten racereport, skriven samma kväll men som hamnat i utkorgen i väntan på hur det skulle kännas dagarna efter. Eller sanningen, nästan skriven samma kväll men jag var så trött att jag mådde illa så för säkerhets skull publicerade jag inget direkt, och sen glömde jag bort det. Får återanvända en bild från Göteborg eftersom jag inte tog en enda på blodomloppet, jag hade fullt upp med att springa och sen ha picknick (i år a.k.a. återhämta mig)

Ny bana på kajen. Det visade sig vara en fin runda, även om jag i början tyckte det var lite svårt se var starten var, det var trångt på kajen och jag var osugen på mer asfalt än på I20-området. Starten gick á la vasaloppet, dvs. en knall hördes plötsligt och sen såg man bara hur en orm av människor sakta segade sig fram. Ingen vits skynda för chipet startare inte förrän man passerar den uppblåsbara bågen ändå.  Mycket folk i början men det var lika bra, det gick inte springa för fort. Jag hade bestämt mig för att ge det jag hade och ha en jobbig och oskön timme och se vart det kunde leda. Kroppen kändes bra och efter backen upp förbi broparken och över cykelbron då det tunnades ut något med folk kunde jag kunde springa i eget tempo hela vägen. Första halvan kändes bra och gick i bra tempo men som jag brukar hade jag sen tungt mellan 6-8, men det var som sagt väntat. Det är intressant hur det ändå ska vara så svårt att tänka bort, jag VET ju att det är jobbigt då. Efter ungefär sju kilometer kom jag på att jag hade inte överhuvudtaget känt foten som var så skadad ifjol efter en överbelastning och låsning i hälen. Inte heller asfalten kände jag av, jag gruvade lite då jag helst springer på som hårdast grusväg eller gamliaspåret (sveriges hårdaste elljusspår?). Magen annonserade att den ville krångla men jag lyckades hålla den i schack med att fokusera på stabilt tempo och inte tänka så mycket på det, föraningar om mjälthugg andades jag igenom två gånger men sen kom tankarna ändå att jag skiter i något pers, jag är nöjd bara jag tar mig i mål på det här tempot hittills, försök hålla i bara, håll bara i….. och det lyckades jag med och när det var bara 1 km kvar så kom krafterna tillbaka igen. Det gick växla upp något och sen såg jag målet på rätt långt avstånd och bestämde mig för att nu järnspikar, nu kör jag. Så jag växlade upp mer och spurtade de sista kanske 200-300 m mot mål och höll på springa över några i målet. Banan gick ihop med de som sprang 5km några hundra meter före mål så det var tjockt med folk och alla hade inte direkt samma inställning om spurt på slutet eller det jag tycker är en ganska självklar regel: STANNA FÖR F*N INTE EN HALV METER EFTER MÅLLINJEN! Gah. Jag var alldeles för tävlingsinriktad jämfört med de runtomkring mig och som tur var hörde jag min kollegas röst när jag stod och flämtade och hängde över knäna. Hon fick lotsa mig till banan och vatten och jag tittade på klockan. 1 sekund över mitt mål… Jag var ändå nöjd att det gick springa så pass snabbt och att jag tagit ut mig, det var ju mitt mål.

Picknicken var som vanligt trevlig men jag var så trött att jag fick sitta och dricka läsk och försöka äta medan kollegorna sakta såg färgen återvända till ansiktet på mig. Kanske inte som de flesta har inställningen på just blodomloppet men för mig som inte springer jättemånga lopp och vill bli bättre på just att ta ut mig så var det värt det.

Snittpuls 170 bpm, max 183. Mitt max uppmätta i labb är just 183 så kanske har jag några slag över, klockan har mätt 187 nån gång på spinning men oklart hur den egentligen mäter maxpulsen, hastigheten mellan två slag bara? Eller snabbaste minuten? Nån som vet? Hursomhelst den ligger där nån stans och det innebär att 170 slag är ca 91-92% av max. Det är den pulsnivå jag brukar kunna komma upp i på intervaller eller periodvis i skidåkning men att kriga nästan en hel timme på ett snitt på 170 det är något nytt. Jag måste ha flyttat min gräns.

Tiden? Ska vi prata om den? Den är ju så individuell. Det är roligt se hur den hela tiden faktiskt förbättras, det är så lätt att bli lite irriterad för att det inte går ännu bättre men på det stora hela så är jag supernöjd. Klockan stannade på 55:01 och jag kan ärligt säga att det var folk ivägen både i starten men framförallt i slutet så jag hade nog kunnat spurta hem de sista två sekunderna för att hamna under min egna magiska gräns sub55 men jag är nöjd ändå. Min näst bästa tid på milen någonsin så klart jag är nöjd! Jag har ju skrivit om att jag sätter upp guld, silver och brons-mål för lopp och idag tog jag definitivt silver. Jag hade perset inom räckhåll men det betyder bara att jag fortfarande har perset inom räckhåll.

Dan efter var jag fortfarande mör men ännu mer nöjd och nu såhär flera dagar efteråt känns det mest fantastiskt att jag kunde ta i och att jag inte fick ont av asfalten och att magen inte pajade av att jag tog i. Igår var jag och tittade på toughest och blev allt lite sugen, kanske blir något sånt lopp som utmaning nästa år igen, ett som är säkert är ju att jag blivit starkare i överkroppen och det vore roligt att få testa det. I år är det dock ett fjällopp som är målet och att springa mycket fjäll för övrigt och hemma i stan att springa snabbt, det är ju faktiskt kul…

 

Blodomloppet 2017

Ikväll gick blodomloppet av stapeln i Umeå, motionslopp i 10km eller 5km som många springer med arbetsplatsen. Är man 5 personer och bildar ett lag så får man en picknickkorg efteråt, bra upplägg. Blodgivare får rabatt och extra present dessutom. Första gången jag sprang ett blodomlopp var i Luleå när jag pluggade, det kan ha varit vårruset också, och sen dess har det blivit några stycken. Jag tror det här var mitt femte blodomlopp på 10km i Umeå. Det blev min bästa blodomloppstid någonsin, och hade det inte varit för min mage så hade det nog blivit pers. Men ni vet ju vad Gunde brukar säga, nära skjuter ingen hare…

Såhär såg det ut före, som vanligt massvis med folk och tur med vädret i år. Blodomloppet brukar faktiskt ha tur med vädret, förra året fick vi springa i uppehållsväder men ha picknick i regn. Jag var som vanligt lite nervös innan men också förväntansfull, jag vet att jag är i form och har tänkt och peppat att jag ska åtminstone ta i och för en gångs skull känns inte 10 km långt alls. Kanske för att jag sprungit en halvmara redan. Guldmålet var förstås pers, att upprepa sub55 från tjejmilen förra året med lite marginal. Silvermålet var bättre än blodomloppet ifjol vilket var 57 blankt och brons var sub60.

Starten var märklig, ingen ordning alls och ingen visste riktigt vilken startgrupp som var vilken. Tidtagningen börjar ändå med chippet under den uppblåsbara start-bågen så det spelar egentligen ingen roll, men när man är uppvärmd och redo är det mest störigt att behöva stå kvar i fem minuter extra. Vi kom iväg och det kändes bra, hittade snabbt mitt tempo som kändes bra och mycket riktigt var det också ett bra tempo. Insåg efter 3km att det var en slakmota, alltså en nästan omärklig men seg uppförsbacke. Sen går det nerför och då gick det undan och även inklusive lite vatten vid vätskestationen höll jag tempot bra. Sen började jag få ont i magen och behöva gå på toa, sånt som går över eller går att tänka bort oftast. Tänkte bort det i några kilometer men sen blev det outhärdligt, fick göra en avstickare in i skogen och inte nog med tidsbrist så råkade jag få in en grankvist i tajtsen. Inte en sån där färsking med skott, utan en torr jäkel. Lite rivig touch på de sista 2,5 km men nog med stopp och magontet släppte lite och övergick i att benet nästan låste sig, det har hänt en gång förut och då sprang jag också riktigt bra. In i mål älgade jag på under 56 minuter och det får jag vara nöjd med, irriterande förstås att inte klara att springa hela loppet (i år heller, ifjol fick jag gå p.g.a. mjälthugg) men det är ju bara början på säsongen också. Undrar hur fort jag faktiskt kan springa? Jag är sugen på att testa, tänker satsa stenhårt på att hålla mig hel och hålla löpningen så kontinuerlig som möjligt.

Det kommer fler lopp och det viktigaste är att ha kul, på blodomloppet blir det extra tydligt med kollegor som hejar på varann i alla olika nivåer. Vi hade två lag med deltagare i alla klasser, både dam och herr i 5km och 10km och även i promenadklassen samt egen hejaklack. Det ni, det är ingen dålig uppslutning för en enhet på 15 personer! Vi avslutade rutinerat på fotbollsläktaren även om det var riskfritt för regn i år. Picknick och eftersnack när det är som bäst! 

Blodomloppet 2016

Foto: vk bildspel

Ikväll var det blodomloppet i Umeå. Jag är i bra löpform, ovanligt bra för att vara maj, och det kändes som att det kunde gå bra, men också som vanligt i nervositet som att det kunde gå jättedåligt. Det gick bra i 4,5km sen fick jag det värsta mjälthugget i modern tid och fick GÅ nån minut, jag vet inte när jag gick senast (det är absolut inget fel i det, men min tjurskalle springer heller megasegalångsamt än att stanna och gå, om det är ett lopp och jag bestämt mig). Det var nog välgörande för sen gick det bra springa igen och jag tror faktiskt jag persat. Jag är inte helt hundra trots att det är en helig siffra att hålla reda på som löpare (frågan ”vad gör du på milen?” kan komma närsomhelst!). Så jag är nöjd, supernöjd med att jag förutom hållet inte fick ont någonstans, och att det gick så pass bra redan så här tidigt på våren. Kul att träning ger resultat!

Nånstans här i myllret står jag och värmer upp. Vann över de här i år iallafall, det brukar vara skämsgränsen, men de brukar dessutom ha gasmask… 

Alla bilder har jag lånat från VKs bildspel. Finns ungefär tvåhundra till.

Om att komma igång och sätta mål för löpningen

IMG_1751.JPG

Vi är anmälda till blodomloppet på jobbet och jag börjar genast lägga upp planer. De är som vanligt helt orealistiska och nu tänker jag backa lite, tänka efter vad jag lärt mig och sätta ett bra mål. Jag gjorde ett test om vilken typ av löpare jag är och kontentan är väl att sånna som jag borde sluta sätta mål hela tiden, men det är samtidigt de jag drivs av. På blodomloppets hemsida finns fyra programblodomloppets hemsida finns fyra program och det står ingenting om vad en bör ha för utgångsläge för att klara dem, så de är nog helt okej men borde inte utge sig i titeln för att lova någon viss tid. Jag öppnade direkt den som var milen under 50 minuter på 6 veckor och tänkte att det vill ju jag. Tills jag en sekund senare tänkte att det har jag ju velat i flera år, oddsen att lyckas på sex veckor med tre pass i veckan är – konstpaus – obefintlig. Det gäller att välja rätt program och sätta rätt mål, annars blir det bara pannkaka. Lyssnade på en bra podd om motivation och mål och där listades fyra typer av mål:

  • Prestationsbaserade mål – t.ex. viss sträcka på viss tid.
  • Genomförandebaserade mål – t.ex. antal genomförda, men helt valfria, pass per vecka under en längre tid
  • Känslobaserade mål– t.ex. att må bra, och konsten att verkligen lyckas hitta motivation för att bara träna för känslans skull.
  • Konsekvensbaserade mål – t.ex. gå ner i vikt.

Jag håller med podpratarna om att det sistnämnda är kanske det minst (hur uttryckte de sig diplomatiskt?) kloka målen, det skapar inte långsiktig hållbar grund för träningsmotivation. Prestation är jag expert på men jag misslyckas alltid med dem för jag följer inte planen (eller sätter för höga mål i relation till planen antagligen).

Jag har på senaste tiden gillat genomförandebaserade mål och inom skidåkning så blir det ganska naturligt så. Det ska mest samlas mil. Till framförallt genomförandebaserade mål är min statistik jag för i funbeat till stor hjälp att sätta nya mål. Persen på milen (prestationsbaserat) är ju lätt att komma ihåg, men det är ju bara en siffra egentligen och säger ingenting om hur jag borde lägga upp den här säsongen. Så jag har gjort hemläxan och kollat av funbeat och förra året så såg löpningen ut såhär:

  • Antal pass: 30
  • Antal mil: 10

Det är så lite så det är pyttelite på över ett halvår. Det är knappt en gång i veckan och jag tror jag sprang milen tre gånger. Alltså de flesta pass var ganska korta eller jättekorta. Det bästa är att jag sprang i oktober senast, det bådar gott inför att starta tidigt. Och genomförandemålet blir då för året att klå detta. Det borde vara ett ganska lätt mål, men till saken hör att jag förra året löpte enbart på känsla i kroppen för att undvika få ont någonstans som jag så ofta fått tidigare. Det lyckades och jag var nöjd efter varje pass (känslobaserat). Men när jag ändå håller på så vill jag ha ett prestationsbaserat också och i avdelningen konsekvensbaserat finns ju ett riktigt bra mål och det är ju hålla sig skadefri, precis som var mitt mål förra säsongen.

Så mina mål för löpningen 2016 är:

  • Milen på 55 minuter eller 5 km på 25 min..(det beror på vilka lopp som finns)
  • Antal pass: >30 och antal mil: >10 (det är en gång i veckan i mitten på april till mitten på oktober och snitta 3,3 km per gång.) 
  • Känna löparglädje under och efter varje pass och förhoppningsvis börja längta till löpning
  • Hålla mig skadefri

När jag ändå är igång slänger jag in ett drömmål: Orka springa två timmar i fjällen. 

Dåså, då är det bara att snöra på sig skorna. Typiskt att jag glömde dem i stugan…

Blodomloppet

Fick ett tungt besked i månads, så kan inte säga att jag var särskilt laddad alls igårkväll, och tävlingsnerverna infann sig inte heller men det kanske var lika mycket vårrusets förtjänst/fel. 10 km, otroligt mycket folk och det var snudd på slaggis i början. Dammigt värre var det också på grusvägen, lite som i en marscherande krigsfilm (var faktiskt några militärer som sprang i uniform och kängor, en hade t.o.m. gasmask! hujedamej). Lite mysigt, men tur jag inte har astma eller pollenallergi för bra luft var det inte. Första kilometrarna gick tydligen uppför, det märkte jag inte alls i all koncentration att ens hålla sig på benen bland alla andra och försök att hitta ett någorlunda tempo. Sedan var banan skön med mest nerför och även om jag inte sprungit I20-spåret så är det ju hemtrakterna. Vid 8 km när jag äntligen fått igång favoritlistan på spotify som inte var inställd på off-line (tips från coachen: ha inte tidtagning/gps eller musik mot internet. Det är mycket folk. Men det kanske alla andra redan räknat ut) och jag faktiskt kände mig pigg i benen och var sugen på att dra på, då gick banan ihop igen med 5-km-promenadklass, och det var som att springa in i en vägg. Värre än i början. Som tur var fanns fler som ville rycka så det blev lite stickspår här och där, så det var bara att haka på och kuta lite nere i diket och sådär, så jag fick min rockykänsla till slut.

Nytt personligt rekord trots allt, börjar misstänka min app i telefonen är mer än väl inexakt… 56:32 när målet var under timmen, så jag är nöjd. Borde väl kunnat springa fortare på vårrusets halva distans, men min nya lagomtid är åtminstone 5:30 och det ska jag kunna hålla i åtminstone en mil. Sen är det kanske dags anmäla sig till fjällmarschen så det blir av att jag springer en mil igen…. Det här var ju tänkt som startloppen bara. I huvudet är jag anmäld till 26 km, men det är faktiskt långt så in i fjället, så måste känna efter om fötterna är med på tåget för annars får det bli 16 km, det har jag ju gjort så jag vet jag kan kötta mig igenom.

Är du nyfiken så finns alla resultat från blodomloppet HÄR