Etikett: race report

Umeå halvmaraton 2017 

Umeå halvmaraton 2017 

Johanna W

Idag sprang Umeå halvmarathon, jag mitt andra halvmarathon i livet. Första gången var inför lidingöloppet 2013 och jag läste nyss igenom min racereport från höga kusten halvmarathon 2013, kul se tillbaka! Men nu till dagen…

Jag har ju tränat löpning helt okej i vinter, en bra sommarsäsong som jag höll ut längre än vanligt och sen till nyår bestämde jag mig för att årets löparmål skulle vara att springa en gång i veckan. Det har jag gjort, sånär som på tre veckor då jag varit på skidresa i Åre, skidresa i Hemavan och helg i Stockholm då jag dessutom var förkyld. Senaste veckorna har löpningen trappats upp lite, efter påsk då skidsäsongen var över och jag har sprungit 2-3 gånger i veckan. Jag har börjat så smått med långpass och så har jag följt ett litet schema på tröskelintervaller jag hittade i runners world som jag kände skulle passa. Så tre långpass har det blivit över 1,5 timmar, senast förra söndagen då det var första gången utan gångpauser. Men skidåkningen har varit snäll mot mig i år och styrketräning i höstas och som vanligt massa yoga har hjälpt också, så det har egentligen varit mest att vänja kroppen vid löpning. Så har det känts iallafall.Jag har haft span på det här loppet länge, jag ville springa ett halvmarathon och det kändes lite väl tidigt på året, å andra sidan bra för det var inget annat den här helgen och det är ju likabra att komma igång. Skönt springa i Umeå och slippa transport och nervositet. Upp på Nydala kändes som att åka på något av skidloppen jag brukar åka då och då. Läste förresten race report från Lövångersloppet, mitt allra första ”långlopp”, apropå att vara nervös. Anyways, även om jag egentligen bara skulle ha samma kläder jag alltid tränar i, så har det sin charm att lägga fram loppkläderna kvällen innan. Annars kan man ge sig tusan på att något är försvunnet också, så likabra lägga fram, ladda löparklockan och gå och lägga sig tidigt. Rundade av fredagen med ett skönt yogapass som gick ut på att vila så jag sov otroligt gott, lyxigt!

Fredag var riktigt sommarvarm men imorse när jag vaknade och kom till Nydala var det kallt och sol med lite moln på himlen, så lite svårt veta klädseln faktiskt men jag valde jacka, buff och började med fingervantar men de rök fort. Det blev en lagom klädsel, drog upp lite i kragen och ärmarna bara så var det perfekt. 

Största stressen höll på att bli skorna, ett chip som skulle tråcklas in i skosnörena och få dem att ändå sitta skönt. Det gick som tur var bra, under tiden jag väntade i toakön före start. Ungefär 200 löpare ropade speakern ut och ni ser ju vad alla har olika klädsel. Banan är platt, jag har sprungit den några gånger förut, dock max ett varv. Det satte av i ett rasande tempo och jag var inställd på att ligga lågt och bara hålla mitt tempo, men herrejösses vad jag ändå blev förvånad när jag på typ en halv minut var nästan sist. Mina misstankar besannades om att folk som springer halvmaror såhär tidigt på våren de kan verkligen springa. Jag rycktes inte med eller blev stressad, jag hittade ett litet gäng att ligga i rygg på faktiskt och hittade skön lunk. Höll lite koll på pulsen och kände att benen behövde någon kilometers uppvärmning innan de var igång ordentligt. Jag hade bara mjukat upp med mina rörlighetsövningar jag brukar göra innan, ytterst lite jogg eftersom loppet var så långt och jag skulle ändå inte springa fort, inte ens för att vara jag. Jag skulle bara ta mig igenom stabilt tänkte jag, även om jag inte hade någon aning om vilket tempo det skulle bli eller hur jag skulle lägga upp loppet.

Klockan bzzzade 1km och visade 5:41, bra tänkte jag men kanske lite för fort? Kände att jag ändå ville springa så, kroppen fick bestämma. Bzz 5:39, är det möjligt? Är det det här som är min mystakt idag? Nästan miltempo för mig. Bzz 5:50 okej det verkar rimligare. Skönt att bara springa utan att tänka så mycket, det blir ändå tillräckligt med tankar mot slutet. Hann bli törstig så kontrollen vid 5 km togs tacksamt emot och jag hade bestämt på förhand att jag skulle gå några steg och dricka vid varje kontroll. Efter den var det extraslingan ut längsmed en asfaltsväg som alltid är med i lopp vid Nydala för att det ska bli en mil runt sjön. Dödens tråkig och motvind ena vägen såklart. Resten är grusväg så benen höll sig fräscha och tempot landade otroligt stabilt kring 5:48-5:59 resterande del av milen. Kom in mot 10km på 59 minuter och innan loppet hade jag tänkt att springer jag bara första milen under 65min så kommer det iallafall inte ta hur lång tid som helst med andra. Dra mig baklänges, jag har blivit snabbare och uthålligare! Det var peppande och andra varvet kändes tungt i benen men alltid skönt vara halvvägs. Av någon anledning var vätskekontrollen flyttad till 8km istället för vid varvningen som det stod i PM:et innan, så det var tur att jag druckit där också även om jag egentligen tyckte det var lite väl nära 5km. Efter varvningen började det gå tyngre, klockan började visa tider över 6:00 och jag försökte att inte stressas av det. Jag hade sprungit så mycket bättre första halvan än jag trott så det vore dumt att börja bli missnöjd. Hemma på en lapp stod mina måltider, jag har lärt mig att sätta flera:

  • Dröm: sub 2h
  • Guld: Sub 2:06 (dvs 6:00-tempo)
  • Silver: Sub 2:16:30 (jag ville egentligen skriva 2:15 här som snygg avrundning men valde att vara klok och realistisk och snäll mot mig själv) 
  • Brons: att genomföra (ville egentligen skriva sub 2:24 som är pers, dock på mycket mer kuperad bana, men tänk då om jag inte skulle klara det? Ville vara snäll) 

Vid 12-13km kände jag att tekniken höll på att börja tryta och vaderna var sjukt trötta och stumma. Otroligt efterlängtad vätskekontroll där vid 16km innan asfaltsrakan och blev uppmuntrad vid asfaltsrakan när någon annan ropade till sin kompis ”bara 5km kvar vi kommer ju att klara det!!!”.  Inte långt därefter blev det dock ännu segare ändå, så orkade jag inte springa och landa på mellanfoten så att foten liksom får spjärn utan löpsteget kollapsade lite till Johanna 2013 men det var ändå inte mer än väntat. Mot slutet var det riktigt tungt och tankarna ihåliga, kunde inte bestämma mig för vad jag skulle tänka på överhuvudtaget trots att varannan tanke verkligen var positiv och tacksam för att jag höll på att klara det men också irriterad på mig själv för jag hade verkligen vittring på guldmålet men märkte att jag började förhandla och tänka ”Men silver är ju också jättebra”. ”Ja det är det! Men man kan ju för fan kämpa för guld!” Härdade ut och när det bara var 3km kvar vände det, tempot ökade något igen och jag höll ifrån de som var bakom och jag kunde faktiskt spurta i mål (ni har väl sett sånna slow motion-spurtar från alla motionärer som tar i allt vad de kan i slutet av långa lopp?)

2:07:23, inte särskilt långt från målet alltså! Och 17 minuter snabbare än min förra halvmara, och inte ont nånstans. Förutom i benen som var sjukt trötta. Inget vatten i målet och det var nog dagens största miss. Istället var man tvungen att få av sig chipet och lämna in det för att kvittera ut sin goodie bag där det fanns en festis. Jag kunde för fan knappt böja mig ner. Om jag kände mig som ett litet barn när jag skulle försöka knyta fast chipet och sen snöra skorna igen så var det INGENTING mot att försöka få upp dem och få loss chippet. Jag ska mejla till arrangören och be dem ändra titel på tävlingen till multisport…

Träffade på min gamla klass- och fotbollskompis Anna som dundrat in på 1:41, jäklar så imponerande! Vi kollade prisutdelningen och så köpte jag en varmkorv av kiosken mest för att det var Sandåkern som sålde. Nöjd och glad åkte jag hem och nu har jag legat i soffan mest hela dagen! Ätit, lekt en stund med Layla och rastat oss lite lagom i parken (hennes toalettbehov och mina krampaktiga ben), ätit lite mer. Jag har nog inte gått såhär konstigt sen Vätternrundan men vad gör väl det, jag fick ju silver.

På den här länken hittar du alla resutat från Umeå Halvmarathon 2017

Vildmannaloppet 2017 – race report

Johanna W

IMG_1352.JPGSuddig bild men är tacksam för hejaklack som var där och tog den, alltid så härligt att höra när någon ropar till en!

Vad härlig känslan är efter målgång, men ack så jävlig innan. Vildmannaloppet 2017 gick av stapeln idag, det är tävlingspremiär för min del i år och det är även med råge årets längsta pass. Jag tycker jag åkt en hel del i år och haft en bra start på säsongen (och jämför ju med senaste tre årens ganska pissiga skidsäsonger snömässigt) men jag har varvat klassiskt med skejt eftersom jag helst vill bli bra på det och åka Kungsledenrännet nångång och för att jag inte ids valla. Inför förra årets vildmannalopp hade jag åkt 12 mil och då gick det faktiskt förvånansvärt bra, i år hade jag bara åkt 8,5 mil men ungefär lika mycket skejt så totalt sett mer. Det längsta jag åkt i år är dock bara drygt 1,5 mil några gånger och det har känts lagom för att inte bli för sliten någonstans. Så det var litegrann en chansning att ställa mig på startlinjen idag men jag såg det som ett bra träningspass.

Jag gjorde efteranmälan och hade en timme att slå ihjäl med lite uppvärmning och toakö. Skönt få prata av sig lite med andra som också är nervösa och bara få tiden att gå. Testade skidorna en sväng och klistret fäste bra. Alltid nervöst med vallan och egentligen hade jag tänkt köra tejp hela säsongen men den tog slut och det var ganska tydligt att det skulle vara runt nollan eller över idag så jag tog klister, ett tunt lager. Träffade flera träningskompisar från Iksu och tio minuter innan start svishade Jens in på arenan också.

Starten gick klockan 11 och fästet var bra, på gränsen till att det högg lite på kanterna och det tog bara nån kilometer innan jag såg de första stå och skrapa snö från skidorna. Jag skänkte en tacksamhetens tanke till vallaguden att det inte var jag för jag vet hur det känns. Jag kunde åka avslappnat och insåg snabbt att de som åkte var riktigt snabba för mitt första varv tog 22 minuter och snabbare än så skulle bara knäcka mig, men jag var nästan ensam redan då.

Första två milen gick faktiskt riktigt bra, i och med fästet så åkte jag avslappnat men däremot var det trögt och sög fast och viss känning av lite snö under skidorna men inte så att jag behövde stanna och skrapa. Jag tror faktiskt det var mina snabbaste två mil någonsin, 1:40 och hade jag bara orkat hade jag slagit förra årets tid. Men det var ju just det… Tredje milen var det jävligaste på länge, då började det fastna mer snö under skidorna samtidigt som spåren hunnit bli så glatta så jag hade ibland inget fäste alls. Humöret i botten, armarna värkte och jag tänkte att jag borde tagit 20km-loppet idag men just när jag åkt två mil var jag pigg och dessutom hade eliten just varvat inför sitt sista varv så jag var ett helt varv före att vara dubbelt så långsam (som är min personliga skamgräns). Satte upp delmål med att köra iallafall 2,5 timme för ett rejält långpass, men då var det likabra köra 3 mil. Då var jag supernära att bryta och känna mig nöjd med ett långt långpass men utan risk att svimma i spåret. Precis då så hann jag ikapp en åkare som jag åkt om och blivit omåkt av flera gånger och hon peppade att: nu kör vi! Bara två varv kvar! Okejdå tänkte jag, och då hade det hunnit bli ännu varmare och glattare så jag började faktiskt få bättre glid. Mitt på varvet var jag dock så trött att jag ville grina och kunde inte tänka på annat än HUR kunde jag åka Vasaloppet?! Sen var jag nära att kräkas och då blev jag lite glad, så mycket har jag aldrig klarat att ta ut mig förut.

När det var bara ett varv kvar så stod Jens och Rivia där och peppade och även funktionärerna peppade och intygade att jag inte var sist, så då tog jag sista varvet också. Jag vet sen tidigare att det alltid går bra, det är mentalt att veta att nu kommer jag att klara det. Älskar den känslan!

Gick i mål på 3:35, ca fem minuter långsammare än förra året men det sägs att även eliten var lite långsammare i år och jag hörde fler svära över att det gick så himla tungt. Så kanske klarade jag mig från att vara dubbelt så långsam, om inte annat är jag grymt nöjd att ha genomfört. Mentala dippar är bara en del av loppet och jag åkte faktiskt riktigt bra diagonalåkning periodvis. Förutom lite översliten i armbåg-tricepsfästena och små ynka blåsor på händerna av stavarna (som jag alltid får, glömde tejpa) så har jag inte ont nånstans förutom en enorm trötthet precis överallt. Sist kom jag inte heller och jag är alltid så imponerad både av de åkare som åker snabbt och snyggt, men även av de som är bakom mig för tänk hur mycket de ska ha kämpat! Kanske deras första lopp dessutom, eller en förkylning i kroppen eller vem vet. Jag hade inte kunnat förbereda mig så mycket bättre om jag inte bytt liv med någon, så jag är himla nöjd.

Nu har jag badat, käkat och ligger i soffan och tittar på vinterstudion i repris och tänker inte flytta på mig en meter mer idag. Jädra go känsla!

Resultat stora vildmannaloppet 2017

Om Umeå Trail 2016 – 11km

Johanna W

Igår var det tredje gången gillt för loppet i Gammliaskogen som blivit en tradition för mig. Det heter numera Umeå Trail och hette tidigare Salomon Trail Tour, ett lopp som jag sprungit både 2014 och 2015. Roligt att läsa från 2014 och jag tyckte jag sprang mitt första terränglopp, trots att jag sprungit Lidingöloppet året innan… Well, även om Lidingöloppet var mer terrängstig än jag fördomsfullt trodde om ett lopp i Stockholm så är det ändå inte lika mycket stig, diken, myr och backe som i Bräntis.

Målet var att komma i mål och inte vara lika överjävligt trött som förra året, det var inte kul upptäcka hur dålig kondis jag hade även om den var förklarbar. Ville förstås inte springa långsamt för det men jag hade inte gjort min research särskilt bra och det var kanske tur, för jag siktade på 1:15 för jag var så säker på att jag sprungit på 1:16 ifjol och 1:12 året innan. Nu är det ju lite med terränglopp som med skidlopp, det skiljer ganska mycket om man till exempel fastnar i en myr eller om det är blött och halt, dessutom har de snittslat pyttelite annorlunda mellan åren. Men ändå, såklart är det kul förbättra sig och min träning har gått bra i år.

Det blev ett oskönt glapp mellan nummerlappshämtningen och start, men lagom nog att åka och göra några ärenden och gå på en sportbutik. Jag hade bestämt mig för att fira förra veckans pers och att/om det här loppet gick bra med något nytt att springa i. Hittade en t-shirt i en färg jag velat ha länge, tycker den är klatchig och fin och dessutom syns den bra! Matchar detaljerna på mina turkosa annars ganska svårmatchade tajs och shorts från craft (se översta bilden och myrbilderna). Hittade också en löpartröja som skulle bli min present och motivation för att fortsätta springa i höst, jag har några löpartröjor men de är antingen lite för varma eller hejdlöst fula (nätshopping när det är som sämst). Mitt första rönisch-plagg blev det, en skön långärmad men ganska tunn tröja. Hittade dessutom ett par grå tajts med turkosa detaljer som matchar mina älskade saucony kinvara 7 som varit omatchade hela sommaren. Lång utläggning om färg, såklart spelar det ingen roll för hastigheten om det matchar men jag sällar mig till skaran Martina Haag, Petra Månström, Sofia Hedström och inte minst alla motionärer med matchande outfit att det ÄR kul att känna sig snygg och jag älskar också känslan av matchställ, att ha några saker som matchar extra bra som jag kan ta fram när det vankas lopp så det blir det där lilla extra.

Vädret bjöd på bra löparväder, lite lätt duggregn i luften och typ 12 grader. Förra året sprang jag i långärmat och det var för varmt, nu var det perfekt att ta av till T-shirt just innan start och hann vara varm i den en stund innan jag fick sänka tempot. Rycktes som vanligt med i början men har lärt mig att det inte är någon fara, jag fixar det och jag gillar att mina lopp börjar så. Hade värmt upp ordentligt innan också. Efter bara någon kilometer började det göra ont i höger knä, jag som aldrig nånsin haft knäproblem blev mycket förvånad men det gav sig inte. Det var faktiskt så illa att jag funderade på att bryta, men bestämde mig för att lunka på i lugnare takt istället. Molande smärta/stramhet på baksidan som gjorde att det inte funkade ta särskilt höga kliv och gick inte dra på, men istället så fick jag njuta av att det inte var så jobbigt och att det inte blev värre. Lite besviken vid varvningen att de inte hade något vatten, jag hade sprungit och tänkt på vad gott det skulle bli ganska länge och så hade de bara Vitargo och min mage pallar inte det. Det är ju gratis med vatten, och det är ett motionslopp där ingen egentligen rent teoretiskt behöver sportdryck så förstår inte varför de inte hade det. Uppför backen gick fint, jag tassade på och gick förbi några som sen stod och pustade på toppen och som vanligt tackade jag mig själv för det pass jag tränade med IFK Umeå för längesen om mental träning i backar (för övrigt enda passet jag kört med en riktig löpklubb, snacka om valuta för tiden).

Drog om vartannat förbi en kvinna som jag till slut fick spurta för att inte bil omsprungen in i mål och kom in på 1:16 vilket visade sig faktiskt vara den bästa tiden hittills även om jag kände att jag ju borde kunnat lite snabbare. Inte mycket, men lite. Glad och fräsch (förutom knät som fortsatte ömma hela loppet) i mål och det var ju faktiskt målet. Det här är ett lopp jag springer för skojs skull, för träning och pepp.

Väl hemma igen trängde jag mig in i hissen bland 4-5 partytjejer fixade till tänderna. Ni vet hur tyst det kan bli i en hiss med folk som inte känner varann? Plötsligt utbrister en:

-Guuuud vad dåligt det luktar här!

-Eehh ursäkta det måste vara jag, jag har sprungit myr… 

Hon bedyrade att det inte var så hon menade, de hade visst köpt surströmming till kalaset, men alltså for the record, det var faktiskt mina skor.

Om tjejmilen 2016

Johanna W

IMG_9807

Wow alltså, vilken grej! Det var faktiskt så kul som alla har sagt, det är en folkfest. Visserligen har jag ju varit med om det på Vasaloppet, blodomloppet några gånger och tycker inte tjejer ska behöva ha egna lopp bara för att, men det här var speciellt. Nästan 30 000 kvinnor springer milen och har gjort det i 33 år. En del sprang sitt 30:de, bland annat Evy Palm, och säkert någon som sprungit alla. Tänk, om jag orkar springa milen när jag är 65 eller 75. Det vore ju ett mål. (ungefär som Sofia som har målet att bli världens äldsta marathonlöperska)

Jag sprang med systrar i bergen och kom ner till Stockholm igår kväll. Höll på att få böta på tvärbanan för jag inte hade blippat mitt SL-kort, jag som var så nöjd att jag hade med mig det för en gångs skull. Klarade mig på norrländska, resväska och ett macguyver-hopp ut på perrongen på nästa station för att blippa det och hoppade av en station för tidigt i blotta förskräckelsen. Kraschlandade på Johannas soffa till slut och vaknade förväntansfull imorse och med känslan att kropp och knopp faktiskt mådde helt okej.

IMG_9818

Bild från mina stories på instagram, då kommer texten också med. Det här är alltså Gärdet, en gräsyta/stadsdel i Stockholm. Vi anlände tidigt för att möta upp två tjejer som vunnit startplatser med oss i samarbete med craft. Det visade sig vara Helen och Elin, två kompisar som tränar ihop och bloggar på livet i krokarna. De var inga nybörjare utan riktiga proffs som sprungit massor med lopp och jag avundas deras gemenskap och att ha någon som är exakt lika bra att följas med på träning och lopp. Det gör mig inget att springa själv, men ändå. Det jag blev mest förtjust i var att de hade loppväskor.

IMG_9800

Varsin, likadana, smidiga vattentåliga bagar med ryggsäcksremmar för lopp-prylar. Allt som kan behövas, säkerhetsnålar, liniment, skavsårsplåster, överdragskläder m.m. Jag saknar nog lag också lite faktiskt, då hade vi ju likadana väskor. Det är lite Martina Haag över att göra sitt eget lilla löplag, jag älskar det. Jag hade faktiskt kontakt med Maria också, som skulle springa i Oslo idag. Bästa peppkompisen som jag önskar bodde närmare!

IMG_9804

Hela gänget före start! (Foto: Sofia Bäckström) Peppande kompisar och laganda hade jag ju dock också nu på ett löplopp, resten av reseguiderna och så våra vinnare då. Härlig stämning och fokus var på att ha kul och peppa varandra innan och efter, eller under för de som följdes. Alla hade ändå små tidsmål, jag också men jag ville verkligen också till stor del bara uppleva det och ha kul och känna vad kul det är att vara i form, oavsett tid.

Startskottet gick och vi var i startgrupp 2. Hur det gick till vet jag inte riktigt men så går det när någon annan anmäler en. Jag var nervös att vara en propp för tempot hade jag fått för mig var uppskattat till 4:30 och startgrupp 1 är ju eliten (tänker tjejen som står i startled 10 på vasaloppet…) men det gick fint. Brassade på från start och höll fint tempo och insåg efter någon kilometer att det gör ju faktiskt inte ont. Inte någonstans. Jag som aktat mig för att springa på asfalt i över 15 år. Det var helt okej. Efter hälften låg jag bra till tidsmässigt för mina drömmars mål, 55 minuter, men sedan började det bli tungt. Jag sprang och tänkte som ett mantra ”det SKA kännas såhär jobbigt” och fortsatte springa. Det gick bra och jag var förvarnad om en backe på slutet så den kändes bara helt okej. Men oj vad det är svårt hålla farten ända in i mål. Spurtade förstås de sista hundra metrarna och kom in på 54:46 vilket är som en magisk gräns för mig. Hurra!

IMG_9809

Jag är så sjukt nöjd och glad. Det är så många som sagt att jag borde kunna springa milen under 55 lätt och jag har aldrig klarat det. Jag har kanske inte tränat tillräckligt med löpning, jag kanske har för dåligt pannben. Orsakerna jag tänkt ut är många men ÄNTLIGEN fick jag kvitto på att jag kan faktiskt jag med. Det är ingen supersnabb tid tycker en del men jag har längtat efter den flera år. Har jag gett mig fasen på den och verkligen prioriterat millöpning? Nja. Men så sneglar jag på kompisar som aldrig tränar löpning och ändå springer blodomloppet på 53 minuter och tänker jag måste ha världens sämsta förutsättningar för löpning. Världens idiottänk I know men säg den som är helt fri från negativa tankar. Och jag har både jobbat på att skita i att jag inte är så himla snabb på milen men att också få bevisa ATT DET ÄR JAG VISST! Det var kul.

IMG_9805

Och att få springa tillsammans med så många andra tjejer var också kul. Jag ska inte sticka under stol med att nu när jag klarade mitt mål blev det ännu roligare, men det är själva deltagandet som är upplevelsen och det jag faktiskt är mest nöjd med min prestation är faktiskt inte själva tiden utan kärnan i det hela: jag vågade pressa mig. Det är inte fel att vilja våga göra det. För en del växer tävlingshornen ut direkt nån blåser i en visselpipa, för mig är det inte så. Jag gömmer mig ibland lite för mycket bakom fasaden att det ska vara roligt att genomföra. Jag måste jobba med att våga försöka, våga kämpa, våga misslyckas och våga lyckas.

Nåväl, kanske den längsta racereporten jag skrivit för ett millopp men det är lite av en milstolpe (!)

resfredag livetfråndenljusasidanJag sprang även på resebloggarna Lisa (bild lånad från hennes instagram) och Annika som även har podden Att resa.

Efter stretch och lite mat duschade jag och svidade om till civila kläder och gick ut och käkade med Towe på Dieselfabriken. Nu sitter jag hemma hos Johanna igen i soffan och reflekterar över dagen. Njuter av känslan i benen. Möra. Glada.

 

Blodomloppet 2016

Johanna W

Foto: vk bildspel

Ikväll var det blodomloppet i Umeå. Jag är i bra löpform, ovanligt bra för att vara maj, och det kändes som att det kunde gå bra, men också som vanligt i nervositet som att det kunde gå jättedåligt. Det gick bra i 4,5km sen fick jag det värsta mjälthugget i modern tid och fick GÅ nån minut, jag vet inte när jag gick senast (det är absolut inget fel i det, men min tjurskalle springer heller megasegalångsamt än att stanna och gå, om det är ett lopp och jag bestämt mig). Det var nog välgörande för sen gick det bra springa igen och jag tror faktiskt jag persat. Jag är inte helt hundra trots att det är en helig siffra att hålla reda på som löpare (frågan ”vad gör du på milen?” kan komma närsomhelst!). Så jag är nöjd, supernöjd med att jag förutom hållet inte fick ont någonstans, och att det gick så pass bra redan så här tidigt på våren. Kul att träning ger resultat!

Nånstans här i myllret står jag och värmer upp. Vann över de här i år iallafall, det brukar vara skämsgränsen, men de brukar dessutom ha gasmask… 

Alla bilder har jag lånat från VKs bildspel. Finns ungefär tvåhundra till.