Om tjejmilen 2016

IMG_9807

Wow alltså, vilken grej! Det var faktiskt så kul som alla har sagt, det är en folkfest. Visserligen har jag ju varit med om det på Vasaloppet, blodomloppet några gånger och tycker inte tjejer ska behöva ha egna lopp bara för att, men det här var speciellt. Nästan 30 000 kvinnor springer milen och har gjort det i 33 år. En del sprang sitt 30:de, bland annat Evy Palm, och säkert någon som sprungit alla. Tänk, om jag orkar springa milen när jag är 65 eller 75. Det vore ju ett mål. (ungefär som Sofia som har målet att bli världens äldsta marathonlöperska)

Jag sprang med systrar i bergen och kom ner till Stockholm igår kväll. Höll på att få böta på tvärbanan för jag inte hade blippat mitt SL-kort, jag som var så nöjd att jag hade med mig det för en gångs skull. Klarade mig på norrländska, resväska och ett macguyver-hopp ut på perrongen på nästa station för att blippa det och hoppade av en station för tidigt i blotta förskräckelsen. Kraschlandade på Johannas soffa till slut och vaknade förväntansfull imorse och med känslan att kropp och knopp faktiskt mådde helt okej.

IMG_9818

Bild från mina stories på instagram, då kommer texten också med. Det här är alltså Gärdet, en gräsyta/stadsdel i Stockholm. Vi anlände tidigt för att möta upp två tjejer som vunnit startplatser med oss i samarbete med craft. Det visade sig vara Helen och Elin, två kompisar som tränar ihop och bloggar på livet i krokarna. De var inga nybörjare utan riktiga proffs som sprungit massor med lopp och jag avundas deras gemenskap och att ha någon som är exakt lika bra att följas med på träning och lopp. Det gör mig inget att springa själv, men ändå. Det jag blev mest förtjust i var att de hade loppväskor.

IMG_9800

Varsin, likadana, smidiga vattentåliga bagar med ryggsäcksremmar för lopp-prylar. Allt som kan behövas, säkerhetsnålar, liniment, skavsårsplåster, överdragskläder m.m. Jag saknar nog lag också lite faktiskt, då hade vi ju likadana väskor. Det är lite Martina Haag över att göra sitt eget lilla löplag, jag älskar det. Jag hade faktiskt kontakt med Maria också, som skulle springa i Oslo idag. Bästa peppkompisen som jag önskar bodde närmare!

IMG_9804

Hela gänget före start! (Foto: Sofia Bäckström) Peppande kompisar och laganda hade jag ju dock också nu på ett löplopp, resten av reseguiderna och så våra vinnare då. Härlig stämning och fokus var på att ha kul och peppa varandra innan och efter, eller under för de som följdes. Alla hade ändå små tidsmål, jag också men jag ville verkligen också till stor del bara uppleva det och ha kul och känna vad kul det är att vara i form, oavsett tid.

Startskottet gick och vi var i startgrupp 2. Hur det gick till vet jag inte riktigt men så går det när någon annan anmäler en. Jag var nervös att vara en propp för tempot hade jag fått för mig var uppskattat till 4:30 och startgrupp 1 är ju eliten (tänker tjejen som står i startled 10 på vasaloppet…) men det gick fint. Brassade på från start och höll fint tempo och insåg efter någon kilometer att det gör ju faktiskt inte ont. Inte någonstans. Jag som aktat mig för att springa på asfalt i över 15 år. Det var helt okej. Efter hälften låg jag bra till tidsmässigt för mina drömmars mål, 55 minuter, men sedan började det bli tungt. Jag sprang och tänkte som ett mantra ”det SKA kännas såhär jobbigt” och fortsatte springa. Det gick bra och jag var förvarnad om en backe på slutet så den kändes bara helt okej. Men oj vad det är svårt hålla farten ända in i mål. Spurtade förstås de sista hundra metrarna och kom in på 54:46 vilket är som en magisk gräns för mig. Hurra!

IMG_9809

Jag är så sjukt nöjd och glad. Det är så många som sagt att jag borde kunna springa milen under 55 lätt och jag har aldrig klarat det. Jag har kanske inte tränat tillräckligt med löpning, jag kanske har för dåligt pannben. Orsakerna jag tänkt ut är många men ÄNTLIGEN fick jag kvitto på att jag kan faktiskt jag med. Det är ingen supersnabb tid tycker en del men jag har längtat efter den flera år. Har jag gett mig fasen på den och verkligen prioriterat millöpning? Nja. Men så sneglar jag på kompisar som aldrig tränar löpning och ändå springer blodomloppet på 53 minuter och tänker jag måste ha världens sämsta förutsättningar för löpning. Världens idiottänk I know men säg den som är helt fri från negativa tankar. Och jag har både jobbat på att skita i att jag inte är så himla snabb på milen men att också få bevisa ATT DET ÄR JAG VISST! Det var kul.

IMG_9805

Och att få springa tillsammans med så många andra tjejer var också kul. Jag ska inte sticka under stol med att nu när jag klarade mitt mål blev det ännu roligare, men det är själva deltagandet som är upplevelsen och det jag faktiskt är mest nöjd med min prestation är faktiskt inte själva tiden utan kärnan i det hela: jag vågade pressa mig. Det är inte fel att vilja våga göra det. För en del växer tävlingshornen ut direkt nån blåser i en visselpipa, för mig är det inte så. Jag gömmer mig ibland lite för mycket bakom fasaden att det ska vara roligt att genomföra. Jag måste jobba med att våga försöka, våga kämpa, våga misslyckas och våga lyckas.

Nåväl, kanske den längsta racereporten jag skrivit för ett millopp men det är lite av en milstolpe (!)

resfredag livetfråndenljusasidanJag sprang även på resebloggarna Lisa (bild lånad från hennes instagram) och Annika som även har podden Att resa.

Efter stretch och lite mat duschade jag och svidade om till civila kläder och gick ut och käkade med Towe på Dieselfabriken. Nu sitter jag hemma hos Johanna igen i soffan och reflekterar över dagen. Njuter av känslan i benen. Möra. Glada.

 

Blodomloppet 2016

Foto: vk bildspel

Ikväll var det blodomloppet i Umeå. Jag är i bra löpform, ovanligt bra för att vara maj, och det kändes som att det kunde gå bra, men också som vanligt i nervositet som att det kunde gå jättedåligt. Det gick bra i 4,5km sen fick jag det värsta mjälthugget i modern tid och fick GÅ nån minut, jag vet inte när jag gick senast (det är absolut inget fel i det, men min tjurskalle springer heller megasegalångsamt än att stanna och gå, om det är ett lopp och jag bestämt mig). Det var nog välgörande för sen gick det bra springa igen och jag tror faktiskt jag persat. Jag är inte helt hundra trots att det är en helig siffra att hålla reda på som löpare (frågan ”vad gör du på milen?” kan komma närsomhelst!). Så jag är nöjd, supernöjd med att jag förutom hållet inte fick ont någonstans, och att det gick så pass bra redan så här tidigt på våren. Kul att träning ger resultat!

Nånstans här i myllret står jag och värmer upp. Vann över de här i år iallafall, det brukar vara skämsgränsen, men de brukar dessutom ha gasmask… 

Alla bilder har jag lånat från VKs bildspel. Finns ungefär tvåhundra till.

Om personbästa på milen

IMG_9152

Hurra! Jag har slagit personbästa idag.  Jag anmälde mig i veckan till göteborgsvarvets seedningslopp och målet var att komma runt under 57-58 minuter och förhoppningsvis smärtfritt och snabbare än sist jag sprang ett millopp (ifjol). Jag har inte sprungit mer än någon kilometer på asfalt i år men var peppad sedan testerna förra helgen att kondisen är det faktiskt inget fel på, så med bara en pulsklocka och ett glatt humör hade jag inställningen att ta det som det kom och se hur humöret var efteråt om det inte gick som jag ville. Nu får vi inte veta om jag blivit bättre på att tackla motgångar just idag för det gick som jag ville, och lite till. Personligt rekord på 10km, 56:20 stannade den officiella klockan på. I löparkretsar är det ingen tid att skryta med, men för mig är det det!

Första kilometern gick riktigt fort och jag saktade in lite med flit, under 5min/km är inte något jag kan hålla i flera kilometer än. Hittade ett skönt tempo och det visade sig att jag sprang de första 5km betydligt snabbare än jag trott, under 5:30-tempo men mot slutet stumnade jag lite och kände av min lite sämre höft så snittiden försämrades. Men att springa de sista kilometerna och veta att om jag bara fortsätter i det sköna tempot jag hittat så persar jag. Det ni! Det borde alla testa.

Jag har knappt sprungit sedan alpernaveckan, max en gång i veckan, men har tänkt att jag ska försöka hålla igång löpningen under hösten lite längre än vanligt i år och plötsligt är det en massa lopp i Umeå. Säsongen är redan förlängd och jag har blivit starkare löpare. Nu är jag inte långt ifrån sub55 som jag haft som mål (men varit dum nog att inte först ha sub57, sub56 utan som en idiot surat när jag inte förbättrat flera minuter) och det är fortfarande skönt löparväder. Precis som i boken Heja Heja eller de löparbloggar jag följer i storstadsområdena så kan jag springa ett lopp var och varannan helg, och se det som träning. Och ett sätt att faktiskt komma närmare en bättre miltid, för jag har alla förutsättningar för det. Det enda jag faktiskt behöver träna på för att bli bättre på milen är att springa just milen.