Umeå halvmaraton 2017 

Idag sprang Umeå halvmarathon, jag mitt andra halvmarathon i livet. Första gången var inför lidingöloppet 2013 och jag läste nyss igenom min racereport från höga kusten halvmarathon 2013, kul se tillbaka! Men nu till dagen…

Jag har ju tränat löpning helt okej i vinter, en bra sommarsäsong som jag höll ut längre än vanligt och sen till nyår bestämde jag mig för att årets löparmål skulle vara att springa en gång i veckan. Det har jag gjort, sånär som på tre veckor då jag varit på skidresa i Åre, skidresa i Hemavan och helg i Stockholm då jag dessutom var förkyld. Senaste veckorna har löpningen trappats upp lite, efter påsk då skidsäsongen var över och jag har sprungit 2-3 gånger i veckan. Jag har börjat så smått med långpass och så har jag följt ett litet schema på tröskelintervaller jag hittade i runners world som jag kände skulle passa. Så tre långpass har det blivit över 1,5 timmar, senast förra söndagen då det var första gången utan gångpauser. Men skidåkningen har varit snäll mot mig i år och styrketräning i höstas och som vanligt massa yoga har hjälpt också, så det har egentligen varit mest att vänja kroppen vid löpning. Så har det känts iallafall.Jag har haft span på det här loppet länge, jag ville springa ett halvmarathon och det kändes lite väl tidigt på året, å andra sidan bra för det var inget annat den här helgen och det är ju likabra att komma igång. Skönt springa i Umeå och slippa transport och nervositet. Upp på Nydala kändes som att åka på något av skidloppen jag brukar åka då och då. Läste förresten race report från Lövångersloppet, mitt allra första ”långlopp”, apropå att vara nervös. Anyways, även om jag egentligen bara skulle ha samma kläder jag alltid tränar i, så har det sin charm att lägga fram loppkläderna kvällen innan. Annars kan man ge sig tusan på att något är försvunnet också, så likabra lägga fram, ladda löparklockan och gå och lägga sig tidigt. Rundade av fredagen med ett skönt yogapass som gick ut på att vila så jag sov otroligt gott, lyxigt!

Fredag var riktigt sommarvarm men imorse när jag vaknade och kom till Nydala var det kallt och sol med lite moln på himlen, så lite svårt veta klädseln faktiskt men jag valde jacka, buff och började med fingervantar men de rök fort. Det blev en lagom klädsel, drog upp lite i kragen och ärmarna bara så var det perfekt. 

Största stressen höll på att bli skorna, ett chip som skulle tråcklas in i skosnörena och få dem att ändå sitta skönt. Det gick som tur var bra, under tiden jag väntade i toakön före start. Ungefär 200 löpare ropade speakern ut och ni ser ju vad alla har olika klädsel. Banan är platt, jag har sprungit den några gånger förut, dock max ett varv. Det satte av i ett rasande tempo och jag var inställd på att ligga lågt och bara hålla mitt tempo, men herrejösses vad jag ändå blev förvånad när jag på typ en halv minut var nästan sist. Mina misstankar besannades om att folk som springer halvmaror såhär tidigt på våren de kan verkligen springa. Jag rycktes inte med eller blev stressad, jag hittade ett litet gäng att ligga i rygg på faktiskt och hittade skön lunk. Höll lite koll på pulsen och kände att benen behövde någon kilometers uppvärmning innan de var igång ordentligt. Jag hade bara mjukat upp med mina rörlighetsövningar jag brukar göra innan, ytterst lite jogg eftersom loppet var så långt och jag skulle ändå inte springa fort, inte ens för att vara jag. Jag skulle bara ta mig igenom stabilt tänkte jag, även om jag inte hade någon aning om vilket tempo det skulle bli eller hur jag skulle lägga upp loppet.

Klockan bzzzade 1km och visade 5:41, bra tänkte jag men kanske lite för fort? Kände att jag ändå ville springa så, kroppen fick bestämma. Bzz 5:39, är det möjligt? Är det det här som är min mystakt idag? Nästan miltempo för mig. Bzz 5:50 okej det verkar rimligare. Skönt att bara springa utan att tänka så mycket, det blir ändå tillräckligt med tankar mot slutet. Hann bli törstig så kontrollen vid 5 km togs tacksamt emot och jag hade bestämt på förhand att jag skulle gå några steg och dricka vid varje kontroll. Efter den var det extraslingan ut längsmed en asfaltsväg som alltid är med i lopp vid Nydala för att det ska bli en mil runt sjön. Dödens tråkig och motvind ena vägen såklart. Resten är grusväg så benen höll sig fräscha och tempot landade otroligt stabilt kring 5:48-5:59 resterande del av milen. Kom in mot 10km på 59 minuter och innan loppet hade jag tänkt att springer jag bara första milen under 65min så kommer det iallafall inte ta hur lång tid som helst med andra. Dra mig baklänges, jag har blivit snabbare och uthålligare! Det var peppande och andra varvet kändes tungt i benen men alltid skönt vara halvvägs. Av någon anledning var vätskekontrollen flyttad till 8km istället för vid varvningen som det stod i PM:et innan, så det var tur att jag druckit där också även om jag egentligen tyckte det var lite väl nära 5km. Efter varvningen började det gå tyngre, klockan började visa tider över 6:00 och jag försökte att inte stressas av det. Jag hade sprungit så mycket bättre första halvan än jag trott så det vore dumt att börja bli missnöjd. Hemma på en lapp stod mina måltider, jag har lärt mig att sätta flera:

• Dröm: sub 2h
• Guld: Sub 2:06 (dvs 6:00-tempo)
• Silver: Sub 2:16:30 (jag ville egentligen skriva 2:15 här som snygg avrundning men valde att vara klok och realistisk och snäll mot mig själv) 
• Brons: att genomföra (ville egentligen skriva sub 2:24 som är pers, dock på mycket mer kuperad bana, men tänk då om jag inte skulle klara det? Ville vara snäll) 

Vid 12-13km kände jag att tekniken höll på att börja tryta och vaderna var sjukt trötta och stumma. Otroligt efterlängtad vätskekontroll där vid 16km innan asfaltsrakan och blev uppmuntrad vid asfaltsrakan när någon annan ropade till sin kompis ”bara 5km kvar vi kommer ju att klara det!!!”.  Inte långt därefter blev det dock ännu segare ändå, så orkade jag inte springa och landa på mellanfoten så att foten liksom får spjärn utan löpsteget kollapsade lite till Johanna 2013 men det var ändå inte mer än väntat. Mot slutet var det riktigt tungt och tankarna ihåliga, kunde inte bestämma mig för vad jag skulle tänka på överhuvudtaget trots att varannan tanke verkligen var positiv och tacksam för att jag höll på att klara det men också irriterad på mig själv för jag hade verkligen vittring på guldmålet men märkte att jag började förhandla och tänka ”Men silver är ju också jättebra”. ”Ja det är det! Men man kan ju för fan kämpa för guld!” Härdade ut och när det bara var 3km kvar vände det, tempot ökade något igen och jag höll ifrån de som var bakom och jag kunde faktiskt spurta i mål (ni har väl sett sånna slow motion-spurtar från alla motionärer som tar i allt vad de kan i slutet av långa lopp?)

2:07:23, inte särskilt långt från målet alltså! Och 17 minuter snabbare än min förra halvmara, och inte ont nånstans. Förutom i benen som var sjukt trötta. Inget vatten i målet och det var nog dagens största miss. Istället var man tvungen att få av sig chipet och lämna in det för att kvittera ut sin goodie bag där det fanns en festis. Jag kunde för fan knappt böja mig ner. Om jag kände mig som ett litet barn när jag skulle försöka knyta fast chipet och sen snöra skorna igen så var det INGENTING mot att försöka få upp dem och få loss chippet. Jag ska mejla till arrangören och be dem ändra titel på tävlingen till multisport…

Träffade på min gamla klass- och fotbollskompis Anna som dundrat in på 1:41, jäklar så imponerande! Vi kollade prisutdelningen och så köpte jag en varmkorv av kiosken mest för att det var Sandåkern som sålde. Nöjd och glad åkte jag hem och nu har jag legat i soffan mest hela dagen! Ätit, lekt en stund med Layla och rastat oss lite lagom i parken (hennes toalettbehov och mina krampaktiga ben), ätit lite mer. Jag har nog inte gått såhär konstigt sen Vätternrundan men vad gör väl det, jag fick ju silver.

På den här länken hittar du alla resutat från Umeå Halvmarathon 2017