Världscup i Ulricehamn

Den här helgen alltså, så häftig upplevelse. Den har gått somliga helt obemärkt förbi men för andra har det varit en världshändelse och en riktigt, riktigt mäktig sportupplevelse. Jag har varit i Ulricehamn på världscup i längdskidor (och tyvärr fått svara nej flera gånger på frågan ”har du åkt?”) och sett världsstjärnor som Charlotte Kalla, Daniel Rickardsson, Dario Cologna, Therese Johaug, Ingvild Flugstad Östberg…. i stort sett alla var där, några storstjärnor som saknades p.g.a. skador, förkylning och uppladdning inför VM var Stina Nilsson, Martin Johnsrud Sundby och Johannes Høsflot Klæbo.

Jag åkte ner med Sofie i torsdagskväll och checkade in hemma i hennes barndomshem och sov som en stock. Fredagen tog vi en liten sightseeingjoggingtur och det var första gången jag sprang på evigheter efter ryggont och lätt förkylning och svinkallt väder i Umeå så det var helt underbart att komma ut i SOL och röra på sig. Vi gick direkt därefter till Ulricehamns kallbadhus för att basta och bada i sjön.

Ser ni så fint? 

Extra kul eftersom jag dels börjat vinterbada en del på slutet men också för att jag skrivit en hel c-uppsats om kallbadhus och ritat ett förslag på det i Umeälven åt umeå kommun för sisådär tio år sen nu. Vi har fortfarande inget kallbadhus och jag har bara läst om dem, och jag har vinterbadat och bastat men aldrig provat något riktigt kallbadhus. Det ser precis ut som klassiska bilder, på pålar ut i vattnet. Bastu med underbar utsikt över sjön och så en snorhalkig trappa ner i för dagen ganska grunt vatten. Det råder ju lite olika skolor huruvida man ska basta eller inte när man vinterbadar (att det är hälsosamt att låta kroppen sköta igångkicken av värmen och blodcirkulationen för egen maskin) men åh så gött! Jag älskar ju att basta också.

Det var härlig avslappning och den behövdes för sen behövdes det hjälp från funktionärerna och självklart hoppade vi in och hjälpte till. Vi hämtade ut våra biljetter och var upp på området och kollade in det, planerade var vi ville stå och se tävlingarna. Vi åt buffé på området på ”uppvärmningen” som eventet kallades på fredagkvällen och det satt fint även om vi inte var i riktigt samma upptaggade stämning som en del som kört företagsstafetten och sen börjat med after ski direkt.

På lördagen kom vi tidigt, typ först av alla när det öppnade klockan åtta. Sen stod vi på upploppsläktaren hela dagen, med bara små utflykter till bajamajorna, vattenfalls glasbur för lite värme och för att köpa hamburgare.  15 km fristil för herrarna och 10 km fristil för damerna, herrloppet blev riktigt spännande medan Therese Johaug som vanligt var rätt överlägsen på damsidan. Ebba Andersson gjorde återigen en fantastisk insats och kom trea. Allt det här har ni förstås redan läst i tidningarna om ni är intresserade och annars kanske ni totalt skiter i längdskidåkning. Jag tycker det är så kul att åka men också att titta på, det är ju inte heller alltid givet att man gillar det. Ulricehamnsborna med omnejd och tillresta var helt suveräna som publik och åkarna slutade aldrig tacka dem och kalla oss för världens bästa publik och att det borde vara världscup i Ulricehamn jämnt. Kolla till exempel det här klippet på när Ebba går i mål.

Gänget på läktaren

På söndagen var det stafett och vi såg damernas 4x5km från upploppsläktaren och dånet när Jonna Sundling spurtade om finland för en andraplats finns det inga adjektiv i världen som kan beskriva. Sen gick vi ut i skogen för att kolla herrarna, dels var det ganska blåsigt och snöigt och det kändes också kul att få se lite mer av arenan och röra lite på sig. Herrarna körde 4×7,5 km (till skillnad från på mästerskap och OS då de kör 4x10km) och det innebar att de körde två varv ute längs banan medan damerna bara ett långt och ett kortare varv. Så vi stod vid ”väggen” och såg dem passera både nerför och uppför två gånger per åkare och det var häftigt att komma dem så nära. Vilka muskelpaket och skickliga i tekniken och återigen häftigt att se vad publikens jubel kan göra för att orka uppför en backe. Det var en helg av längdskidåkning när den är som allra bäst och som det ser ut återkommer det 2021 till Ulricehamn och då är det mycket som ska till för att inte jag ska vara där igen också.

Nyårskarameller 2018

Ifjol var jag less på nyårslöften och hade mest skrivit träningsmål som jag aldrig klarade, jag var knappt ens missnöjd för det fanns förklaringar som att jag fokuserat på annat eller varit skadad så inför det här året tänkte jag helt om och skrev en bucket list istället. Jag skrev en lista på det jag verkligen ville att 2018 skulle innehålla och som inte redan var bestämt eller planerat.  Så här kommer utvärderingen av den!

  • äta veganskt en hel månad – det gjorde jag redan i januari. Veganuary helt enkelt.
  • fysisk aktivitet ca 350 timmar, jag vet nu efter två år att jag mår väldigt bra av den dosen, men notera alla skräckslagna att det innehåller även yinyoga och fjällvandring. (se * i förra inlägget) – jag har loggat 370 timmar i år, men det är stor vikt på fjällvandring och även mer promenader. Mer nördigheter under rubriken årets träning längre ner.
  • tatuera mig – jag har ingen och jag har velat länge, jag vet inte vad och jag vet inte var på kroppen och plötsligt har jag fått nog av tanken på att ”tänk om jag ångrar mig” och ”men det är så fint med dem som inte har nån tatuering det är så vanligt nu, det är mer speciellt att inte ha det”. Jag tror att 2018 kan bli året då jag slår till. – Det blev det! I oktober tatuerade jag in en favoritsiluett från fjällen i Ammarnäs på underarmen.
  • springa ett fjällopp – kom igen foten! Resten av kropp, knopp och flås är på god väg att bli riktigt hållfast. Men som vanligt kan man inte gå snabbare än den svagaste länken. – det blev massor av fjällöpning och lopp varav ett var ett äkta fjällopp, Ammarnäs Trail 2018.
  • Vinterbada – det har ju blivit jättepopulärt så det ska väl inte vara några problem egentligen, bara att ta sig för. Utan bastu alltså. – Det här klarades av i februari ute i Obbola men har faktiskt följts upp nu i vinter också, jag börjar gilla det!
  • Gå en vintertur i fjällen – här får vi slå ihop de två turerna och vara lite generösa med bedömningen. Jag har varit mer i fjällen än på länge och hoppat på kursen fjällsäkerhet och med den var jag ute på en tur i Abiskofjällen fyra dagar med tält kring Abisko och även om det var i september så hade vi snö och minusgrader.
  • Gå en sommartur i fjällen – som sagt, massor ute men ”bara” en övernattning på sommaren, av alla ca 10-15 utedagar med Layla på fjället men sen sent på säsongen, i Oktober så åkte jag och Sofie till Marsfjällen över en helt och sov ute i tält två nätter och då slog vädret om och blev riktigt varmt istället så vi hade både snöfläckar och t-shirtväder. Så jag ger mig själv godkänt på sommarturer också.
  • Boka en resa som pirrar i magen – det gjorde jag i juli och jag har visst inte berättat om den än. Men det kommer snart, den närmar sig med stormsteg och i februari bär det av!

Jag hade också ett extra mål som jag knappt vågade säga men jag kände att det var dags att våga satsa, jag ville åka Kungsledenrännet OCH DET GJORDE JAG! Inte bara jag heller, det är ju en lagtävling så jag hade aldrig klarat det utan min vapendragare Sofie. img_2813Jag tycker den här bilden förtjänar uppmärksamhet en gång till. Såhär vill jag träna och tävla som lag, ner till minsta detalj men alltid med glädje. Här testar vi vindsäck och chokladbollar med salt i inför rännet, en alldeles vanlig fredagkväll på gamliaspåret.

Årets resor

Jag började året lugnt på resefronten, jag var trött och sliten efter en intensiv höst och jag längtade efter att vara hemma och göra inget särskilt och efter att åka skidor så faktiskt under hela januari-april så var de enda resorna jag gjorde till Ammarnäs några gånger för att skotta tak, åka skidor, fira påsk, träna skejt och sen åka Kungsledenrännet. Inte förrän i maj reste jag längre, då till Göteborg och firade Sofies 30-årsdag och Götet bjöd på sommarvärme och premiärdopp!

Precis i slutet på maj och början på juni åkte jag på en utflykt till Stora fjäderägg utanför Umeå, en riktig kanonhelg så nära men ändå verkligen känslan av resa. Jag vill verkligen göra mer sånt! Sen åkte jag till Åre och till Ammarnäs. Juli bar det av till italienska alperna för guidning med systrar i bergen. Wow alltså! 1fc47a98-f7be-40a3-83b8-60377011b620.JPG

Juli-augusti var sen Ammarnäs och Umeå och en konferens i Trondheim. För första gången åkte vi tåg en längre resa med jobbet och det var första gången jag åkte tåg till Norge. I Norge har jag ju åkt tåg, men inte till. Jag var sugen på att åka på en höstresa någonstans dit det är varmt men eftersom jag kom in på kursen fjällsäkerhet så blev det resor till Abisko och Kiruna istället. Jag har varit i Västerås, Stockholm och Övik på konferenser och även två helger i Stockholm privat. Så mitt år känns helt fantastiskt och som att jag upplevt massor av nya ställen och aktiviteter, men det är alltså inte så mycket utomlands som det brukar vara för mig. Skön check på klimatsamvetet faktiskt.

Nu i höst har jag läst en kurs i turismkunskap och det räknas som turism när jag åker till Ammarnäs, rent definitionsmässigt enligt internationell standard. För mig känns det väl kanske inte som något som ska in på reselistan, jag är ju där så ofta jag bara kan liksom. I år har jag varit där 40 dagar när jag räknar efter, tänk att det ändå känns ganska lite.

Årets träning 2018

träningsformer 2018.JPG

Jag har haft ett riktigt bra träningsår och jag har också prioriterat det. Jag har valt bort tid vid bloggen bland annat och jag har gått och lagt mig tidigt för att orka och slippa bli sjuk. Året har varit fyllt av tid utomhus och jag har åkt mer skidor och sprungit mer än nånsin förut och kroppen har hållit för det. Högst upp på mina träningsplaner eller träningsmål brukar det alltid stå: hålla mig skadefri och inte ha ont i ryggen. Det vore inte helt sanningsenligt att säga att jag har varit helt skadefri, men känslan över året är ändå det eftersom jag har kunnat åka så mycket skidor, springa och gymma. En nyckel är nog att jag hållit i gymmandet 1-2 gånger i veckan i över ett år nu. Foten som krånglade ifjol har läkt helt och jag har blivit mycket starkare. Ryggen har varit bra ända tills nu i julhelgerna och det är 14 månader sen sist, så det är faktiskt ingen fara på taket. Det är långt mellan gångerna och det har i princip redan gått över. Däremot har jag dragits med en konstig svullnad i en hand som i somras gjorde att jag inte kunde lyfta tungt eller yoga med händerna i backen, men det är under utredning fortfarande av både landsting och fysioterapi och det verkar gå åt rätt håll det med.

Men alltså nästan 70 timmar skidåkning, 46 timmar fjällvandring (och då loggar jag bara själva vandringen, det är ju många pauser, en del tältnätter och annat utöver det där) och så har jag varit ute väldigt mycket med Layla. Vi har vandrat och sprungit och det som inte loggats som fjällvandring eller löpning har hamnat på nordic walking och då är det inte vanliga kisspromenader det handlar om utan det är isåfall minst en timme, oftast i skog eller fjäll och ofta med fikapaus, orientering, lydnadsträning eller något annat. IMG_5228.JPG

Jag har däremot valt att inte tänka alldeles för seriöst på träningen utan jag har många gånger i år tränat med andra för sällskapets skull. Det hade jag inte kunnat göra om jag följt träningsscheman slaviskt men jag hade inte heller orkat hänga på en cykeltur upp på Biergenas om jag inte var grundtränad för det. Det motiverar mig att fortsätta träna allround!

Årets utflykter

Jag ville ha mer utflykter, se mig omkring närmre och få in saker mer i vardagen och på helger hemma. Det har jag verkligen lyckats med och det hänger också ihop med att jag verkligen prioriterat att umgås med nära och kära och att de har samma intressen. Så jag har bland annat varit ut på stora fjäderägg, till bäcksjön och ätit middag och en annan gång sprungit runt den, tagit alla sommarkontroller runt Ammarnäs, sovit i fjällstuga med Layla bara för att och badat och druckit glögg i piparböle. Ett bra år med mersmak för detta!

img_4127

Årets event

Jag har inte heller alltid tränat, varit i fjällen eller rest, jag försöker göra annat också. Jag är ju ruggigt bortskämd med event och kulturella inslag, dels eftersom min brorsa jobbar med att arrangera olika konserter, föreläsningar och stand up men också för att vi har det bra på Umeå universitet med kultur på campus, hälsa på campus och öppna föreläsningar som olika föreningar ordnar. Så i år har jag sett bland annat Carina Bergfelt, Denis Mukwege, renhornen, P3 dystopia radiobio, P3 perspektiv med Hanna Hellqvist, Marius Sommer, Ann-Sofie Forsmark, Malin Lundskog, Magdalena Forsberg, Hanna Marklund, umeå humorfestival, Sofia Karlsson stjärnenätter, a tribute to Dire Straits, utomhusspelning med Lars Winnerbäck och Melissa Horn, Peter Jöbacks musikal… säkert har jag glömt något.

Nyårslöftet

Jag lovade mig själv att jag inte skulle klanka ner på mina prestationer och framförallt inte säga att jag är långsam. Det är många gånger jag fått stoppa mig själv men det har fungerat. Och samtidigt har det också gått bättre och jag är mer nöjd med löpningen, det blev plötsligt kul. Och till slut så blev jag faster. (tihi)

Summering av 2018

Så det var det där ordet jag valt som tema, space.

SPACE

Jag har burit det med mig och det har fungerat, jag har prioriterat efter det och jag har fått ett fint år som blev mer än jag kunnat önska. Ett år i en ny lägenhet dessutom är till ända och även där har jag följt min intention, att göra fint och spendera mer tid hemma och jag börjar faktiskt njuta av det. Och jag älskar min balkong, mer än ni kan ana. Det skulle gå att skriva så mycket mer men det får räcka så här.

IMG_7482.JPG

Såhär ser mina mest gillade bilder ut på instagram. Där syns att året innehållit att jag blivit löpcoach och sprungit en hel del lopp. Det framgår mycket fjäll och där har vi också vinterbadandet men jag saknar några höjdpunkter och det är dessa som jag tar med mig:

rennet-2018-lag208-003Kungsledenrännet!

IMG_7332.JPGJag blev faster till Bella, vilken livshhöjdpunkt!

IMG_5335.JPGMin kusin Lisa gifte sig med sin Nils i ett riktigt sagobröllop hemma hos oss i Ammarnäs. 

IMG_5158.JPGDen här bilden säger mer än tusen ord. 

Skidpremiär!

Idag begick jag premiär på skidor, äntligen! Vintern har inte alls kommit igång som förra vintern, däremot mer likt vintrarna innan då det knappt gått att åka. Nydala konstsnöspår har nog varit öppet ett tag men jag har inte haft så stor lust att åka och trängas på 1,8 km och med fullt upp med andra saker har jag valt att inte tänka så mycket. Jag skulle gärna åka kungsledenrännet i år också men känner än så länge ingen stress över träningen, över dessa mil som ska samlas. Jag levde länge i tron att jag skulle kunna åka i Kiruna, hade till och med bokat vandrarhem så nära skidspåren som möjligt, men det var inte ens snö där.

Så idag tittade till och med solen fram och jag låg i soffan och kollade på damernas 10km-lopp på vinterstudion och tänkte att idag, nu ska det bli av. Det får bära eller brista, jag åker och kollar och får lite frisk luft och dagsljus. Spåret var inte preppat sen lucia men då såg jag att femman faktiskt varit preppat för skejt, däremot bara 1,8 på klassiskt.

Åkte till Nydala, tog ur skidorna och pjäxorna och insåg att jag inte stoppat i några sulor i pjäxorna men shit happens, det brukar alltid gå lite trögt ändå första passen. Ömt i ländryggen och dödsflåsigt så det bara går att åka 5-6km. Jag brukar dock alltid börja med klassiskt och jag har ju aldrig åkt så mycket som förra säsongen. 80 mil varav 65 mil skejt, så när jag klev på nu ganska precis åtta månader efter rännet så kändes det som vanligt. Jäklar vad härligt! Superfint före hela 5km, bortsett från saxbacken som var full av gräs och barr men den är ju ändå go att slippa (superbrant för er som inte åkt den). Det blev två varv och så ett sista på 1,8 för att jämna ut och få ihop en hel mil, den gick lätt idag. Jag har inte ens vallat om sen kungsledenrännet så kanske var det därför det gick så lätt, hade ju rena guldvallan då. De klassiska åkarna hade svårt att få fäste och det är nästan lite extra skönt att skejta då. Inga känningar nånstans, inte ens lite blåsor på tummarna från stavarna eller trötta fötter (och då hade jag inte ens sulor…!). Flåsigt förstås, men det är bara att konstatera att det är svårare att komma upp i sån puls i löpning, det är den här tiden på året det händer magi med konditionen, om bara förkylningarna håller sig borta.

Äntligen, äntligen, äntligen! Så skön känsla i kropp och knopp, det är verkligen min favoritsport det här.

Sova på balkongen

I torsdags gjorde jag något supermysigt och enkelt, en vardagsutflykt jag tänkt på ända sen jag flyttade in här. Jag sov på balkongen! Så jädrans härligt. Min balkong är inglasad och högt upp och så efterlängtat det varit med balkong för mig som aldrig haft någon så har jag inrett den så jag tycker den är mysig till max och jag har också hängt där hur mycket som helst i sommar. Typ så mycket att jag skojat om att jag skulle ha kunnat hyra ut resten av lägenheten. I morgon åker jag till fjällen och jag har gått och funderat på utrustningen och om jag behöver en extra sovsäck eller om min ganska nya räcker, jag har aldrig sovit i den själv den här tiden på året nämligen. Fantastisk service via sociala medier och släkt och vänner så kom min sovsäck från stugan och till mig på mindre än en vecka efter att jag upptäckt att jag glömt den där, och när den kom så testade jag direkt. Jag har också upptäckt att jag haft mitt liggunderlag åt fel håll tidigare, den silvriga delen ska tydligen vara uppåt… Det visste kanske alla andra. Så jag tänkte att fryser jag på balkongen då är det inget snack, då behöver jag definitivt en extra. Det är inte direkt kallt på nätterna nu och det går inte stänga balkongdörren utifrån heller så det kommer värme inifrån. Och värmen var inte ett problem kan jag säga, jag svettades rejält i mitt underställ där i sovsäcken! Så särskilt naturtroget test av hur den funkar i några minusgrader blev det inte men jag sov otroligt gott och så himla mysigt vakna och ha känslan av att ha sovit utomhus men ändå vara varm, torr och hemma. När jag vaknade kände jag hur det rörde sig längst ner i sovsäcken, där hade mitt lilla gosedjur krupit in och lagt sig som ett litet element. Det här kan rekommenderas till alla som har balkong, jag kommer definitivt sova där ute fler gånger!

img_6104

Tavelsjö halvmarathon 2018

Det börjar väl bli hög tid för en race report från förrförra helgens halvmara. När det känns som att alla andra springer lopp i helgen men jag är förkyld och fick stanna hemma från Tjejmilen så blir det tillbakablick på Tavelsjö Halvmarahon! Min tredje halvmara och jag trodde ett tag att det skulle bli min snabbaste. Jag gick ut på första kilometern på 5:07, ett kanontempo när det gäller mig. Då var det bara två mil kvar då…

Inför loppet

Jag hade datumet uppskrivet länge men lite löst sådär, det är alltid svårt veta hur träningen går och ifjol var jag så förhoppningsfull på försommaren och hade otur och blev skadad. I år har jag sprungit regelbundet men inte jätteavancerat, två gånger i veckan har jag haft som riktlinje och följt ett enkelt schema med typveckor och typpass. Men mest har jag vandrat eller sprungit på fjället som alltid blir rätt mycket inslag av gång. Men jag kände mig stark och säker på distansen och eftersom jag ändå skulle hålla i uppvärmningen för Iksus räkning så var det ju lika bra att springa.

Så vi kom dit i god tid och vädret var fantastiskt, jag kände flera som skulle springa och morsade på lite folk till höger och vänster. Uppvärmningen skulle ske från ett lastbilsflak intill starten, som i sin tur var vid Tavelsjö kyrka (karta finns längre ner). Jag visste inte hur det såg ut på förhand och inte vad jag skulle vänta mig alls men det blev jättestor uppslutning! Stora delar av startfältet och det bästa av allt, många barn och publik hängde också på! Vi körde tre peppiga låtar med enkel koreografi och jag hoppas det var uppskattat. Det verkade så och det var några som tackade för uppvärmningen längs banan sen.

Starten gick klockan 11 för den första startgruppen, för de som tänkt springa på 1:55 eller snabbare. I det här fallet verkade folk bedöma ganska bra, till skillnad från till exempel vårruset där det kan stå barnvagnar i sub20-gruppen. Jag hade oavsett uppvärmningsrollen planerat att starta i startgrupp två eftersom mitt pers är 2:07 och tidsoptimist i vanliga fall så på lopp är jag realist. Perfekt för jag hann med en sväng på bajamajan där emellan!

0-5 km

Första kilometern gick snabbt, det var lätt utför men inte så att det märktes jättemycket och jag sneglade på klockan för att hålla koll. Första plingade in på 5:07 och då hade jag ändå bromsat, tänkte att det här verkar bli en bra dag bara jag inte går in i väggen direkt. Bara 20 kvar… Ganska direkt kom vi ut på en lite större väg och då började det svagt stiga uppåt. Kroppen kändes helt okej och det gick att hålla ett ganska bra tempo utan att känna att det var risk att stumna. Det var också galet vackert i solsken över åkrarna och sjön runtomkring. Jag gillar ju inte asfalt men det gick bra och redan efter 4 km kom första vätskestationen, skönt! Jag drack sportdryck i farten och hällde en mugg vatten över huvudet. Varmt men det fläktade lite, skönt att jag valde shorts iallafall! Jag gillade att det var vätska redan efter fyra kilometer, det kändes så himla överkomligt och som ett bra delmål. Redan här har jag börjat tänka på att en sjundedel är gjord, sen första vätskan osv… Första fem kilometerna gick på strax över 28 minuter och det var väldigt god marginal till ett personbästa, jag kände mig peppad men också så himla glad av att vara ute och njuta och med tanke på mitt mörka psyke förra loppet så tog jag ett beslut att inte bry mig om tider. Jag utvärderade länge om det var hjärnan som var lat och inte ville ta i men det var faktiskt att jag verkligen, verkligen ville njuta av en fin löpupplevelse.

6-10 km

Det fortsatte längs asfalt och jag kände lite i knät i det ben som foten fortfarande är lite instabil på, det blir lite spänt. Tempot höll dock bra och jag hade en person jag drog fram och tillbaka med, i svaga uppförslut kom hon ikapp mig men så fort det började gå bara aningens lite utför så drog jag ifrån och kom det en lite större backe så gick jag om också. Just när både jag och knät började vara ganska less på asfalten fick vi svänga av, vid 9 km. In på en skogsväg och direkt blev det härligt springa igen. Lite fler och mindre backar och det dröjde inte länge innan jag drog ifrån min parhäst och sen såg jag henne aldrig mer (yey!). Första milen på 58 min så det hade alltså börjat gå lite långsammare, jag hade släppt vittringen på min drömgräns under två timmar men fortfarande var ett pers (2:07) inom räckhåll gott och väl.

11-15 km

Efter en timme tog jag en gel, det gick helt okej men de är ju så kladdiga! Colaklet över hela handen och ingenstans slänga skräpet men planen var vätskestationen efter 12 km så det var bara att hålla i. Då hade det dessutom börjat kännas lite tyngre, och märktes i tempot även om det inte kändes i kroppen att det gick lite långsammare. Jag gillade verkligen uppdelningen av vätskan, hela sträckan blev så lätt att dela upp i smådelar. Nu var nästa stora mål den omtalade mördarbacken efter 16 km.

16-20 km

Backen var lång men inte så farlig som en kan tro om en mördarbacke. Den gick i okej lutning och jag kollade på klockan och det var inte så himla många höjdmeter, kanske kring 40 höjdmeter totalt på en inte alltför lång sträcka. Jag minns inte riktigt abborrbacken från Lidingöloppet men kanske som den ungefär, hörde jag någon säga. Mitt på hållet fanns en vätskestation och där stannade jag och drack för första gången. Alla tidigare kontroller hade jag druckit i joggfart, något jag tydligen är ganska bra på. Jag har läst nåt tips om att klämma ihop muggen och så får man ju sänka farten och inte vara rädd för spill. Nu var det dock läge att gå. Jag fortsatte sen joggandes och förhandlade och funderade om det vore bättre att gå men kom fram till att det faktiskt inte var det, det gick helt okej att småjogga. På toppen stod en tavelsjöikon och erbjöd en svängom med hambo men jag tackade artigt nej även om jag älskar sånna kringaktiviteter på lopp, för risken var överhängande att jag fått kramp om jag försökt röra benen i nån annan riktning än lugnt framåt. Efter backen skulle det då rimligtvis bli nerför och då tassade jag förbi några igen, men sen var det som sirap. En tröst var att de flesta runtomkring verkade ha sirap i benen, det gicks här och där och det lunkades låååångsamt. Jag började räkna ner men 3 km kändes oändligt. Mot slutet var det också nån konstig felberäkning med kilometerskyltarna så vätskekontrollen upplevdes närmare än den var och väl ute från den, ja då kom 18km-skylten… suck och stön, hela 2km kvar. Men på den kontrollen fick jag coca cola! Det är så gott på lopp, kommer aldrig glömma barnet som bjöd mig på cola på vasaloppet, herregud vilken god cola. Ungen bjöd säkert tusen åkare den dagen, kanske flera lopp och flera år men jag kommer minnas hen för evigt.

20-21 km 

De sista kilometrarna var snigelfart och sirap i benen och även om jag inte tänkte ge upp helt så kom tankarna på ”hur kan det ens vara såhär jobbigt? måste jag gå nu? det är ju typ tio minuter kvar bara?!” Jag räknade till slut lyktstolpar och kollade klockan tusen miljoner gånger och jag såg målet tydligt, det syns så väl med svängen in till höger mot byn och jag visste ju precis hur det såg ut. När jag såg målet rent fysiskt med kanske 300 m kvar försökte jag spurta men det var förgäves, men upploppet på kanske 30 m kunde jag åtminstone springa med hedern i behåll, dock förbispurtad på mållinjen av en gammal fotbollsrival så det var lite surt men imponerande, inte spelar det ju någon roll. Härligt att se alla som tar i! Och så många gånger jag fått höra ”Men du var ju för pigg på spurten! har du inte tagit i?!” Jag hörde bara Sofie heja och hon sa efteråt att jag sprang i mål med snyggt löpsteg och det känns mycket mer värt. Jag kände mig faktiskt stark mestadels under loppet, men den något oväntade sirapen på slutet var seg.

Summering

Jag är supernöjd med loppet på det stora hela. Jag kände tidigt att jag inte ville ta det på för stort allvar och ändå gick det kanonbra springa i början. Kanske lite för fort eftersom det blev så jobbigt på slutet men jag har så himla svårt hålla igen också, det är ju så härligt när det går lätt. Och lite höll jag ju emot, jag körde iallafall inte in i väggen efter 3km och jag höll oväntat bra i backarna! Och utför! Hur har jag blivit så bra på svagt utförslöp? Jag är supernöjd, där var jag riktigt i form och både återhämtade mig och knappade in placeringar varje gång. Tiden blev 2:09:26 och det är en bit från pers (2:07:18) men det var å andra sidan mycket mer kuperat och jag har inte direkt tränat specifikt för det. Att kunna damma av en halvmara mest på skoj, det är banne mig en härlig känsla att känna sig så grundtränad! Är sjukt imponerad av min kollega som kom fyra och Sofie som kom nia, vilka träningsinspiratörer jag har omkring mig!

Alla resultat för tavelsjö halvmarathon 2018 finns här och här syns banan och höjdprofilen:

På kvällen var det Winnerbäck-konsert i Hedlundadungen, ett stenkast från mig. Så pizza på balkongen och sen en kort promenad var perfekt övergång till att få höra alla gamla favoriter igen, visserligen i galet ösregn och vind men det blev nästan bara mer minnesvärt.