Om att göra höst

Johanna W

Det är något vemodigt över att plocka in för hösten. Första frostnatten var för längesen, potatisen grävdes upp förra helgen från lotten och nu skulle hallonen ner, odlingslådans lock och tomatkrukorna skulle skruvas isär och tas in i förrådet. Sånt som hör till.

Vitlöken är äntligen i jorden, den som man ska sätta på hösten som så lätt glöms bort. Det sista på säsongen är början på nästa. Jag satte nästan allt för sent i år och har efter den varma sommaren ändå fått skörda både tomater och örter sent, och döm om min förvåning när det nu bland vissna kvistar dök upp ännu några fräscha röda och gröna tomater.  Tur med vädret, återigen, gör det svårt förstå att det verkligen är höst. Skulle helst vilja att det inte blev vinter riktigt, riktigt än, även om jag längtar efter snö och skidåkning. Det har varit en så fin sommar och vacker höst.

Om att ha en kökssoffa

Johanna W

Äntligen står den där, kökssoffan med stort K.Jag har växt upp med den, det är min lillebrors första egna säng efter spjälsängen, det var den vi slogs om att få sitta på och äta middag men man fick lite dålig hållning för den var så hög, det var den som brakade ihop en pokerkväll och som hade julgranspynt i sig. Innan dess har den varit hos mormor och morfar och genomgått tidsenlig avsågning av krusiduller och senare även lika tidsenligt skapande av nya när det blev modernt igen. Ett öde som verkar ha drabbat många kökssoffor.

Den har varit upp till Ammarnäs igen, men när den nu inte används som TV-soffa längre utan som gästsoffa och är aningens kort för en vuxen att sova både i eller på, så fick den återgå i tjänst just som – kökssoffa. Här ligger jag nu och tittar ut mot himlen utanför, närhelst jag behöver. Snacka om friskvård och stresshantering, en tupplur på kökssoffa och allt känns omedelbart bättre.

Hela min tid har den varit allmogeblå, men nu har jag målat den vit och vadderat den med en vanlig madrass och en minnesmatta. Den är min mammas, som hon vävt av en favoritkjol, byxor från ett visst tillfälle, älsklingsgardiner och andra speciella tyger. Jag kan inte tänka mig bättre sätt att spara på minnen och samtidigt återanvända och återbruka.

Om att vara tränare

Johanna W

I onsdags när jag körde bodypump på iksu plus som vanligt så kom en ung tjej fram till mig efteråt och frågade om jag spelat basket. Jag tyckte hon såg väldigt bekant ut och svarade förstås att det stämmer. ”Då har du varit min tränare, jag heter N”.

Det var en av mina F89-or som jag tränade då de gick i femman och sexan. Inte konstigt att hon var lite olik sig, hon hade ju blivit vuxen. Direkt mindes jag vilken position hon brukade spela, att hon var en riktigt bra skytt och vilka som var hennes kompisar.

I fredags var jag bjuden på en nätverkslunch med BNI och där träffade jag en gammal sandåkrare. Han berättade att hans dotter också är mjölkallergisk och gillar choklad, och att hon ligger tvåa i skytteligan! Henne hade jag på fotbollsskolan när hon gick i fyran eller femman.

Det är så roligt att se dem växa upp och att de fortfarande håller på med idrott! Tänk att jag har fått vara en del i deras idrottsliv, kanske har jag också sått ett positivt frö som hjälpt dem fortsätta med något de tycker är kul och mår bra av. Det är det som gör det så roligt, oavsett om det är fotbollsskola på sommaren, baskettränare för ett lag i seriespel eller bodypumpinstruktör. Jag tror faktiskt att jag aldrig kommer att tröttna på det.

Bild från releasen av BP87, lånad från en av instruktörerna.

Om kanelbullar med choklad- & vaniljsmak

Johanna W

Igår var det kanelbullens dag och som vanligt var det svårt hitta någon mjölkfri om jag inte bakat själv (tips: pressbyråns brukar vara mjölkfria!) och jag hade inga i frysen. Jag var alldeles för trött igårkväll men som resultat av det så vaknade pigg imorse och steg upp och kavlade upp morgonrocksärmarna och satte en bulldeg. Sedan jag började baka på havremjölk gör nu även min omgivning det, dels för min skull men framförallt för det blir mycket godare bullar. Fredagsnöjet igår var ett bad och en tidning med temat ”choklad i mat” och ”kanelbullens dag” så jag fick en snilleblixt. Jag älskar att toppa den göttiga fyllningen med vaniljsocker och vore det inte gott med choklad också? Och ett knep är att blanda det man ska använda till fyllning innan, och det var då det slog mig. Vårt chokladdryckspulver med vaniljsmak! Sagt och gjort och EUREKA, kalasgoda bullar med choklad- & vaniljsmak!

Chokladsmaken blev perfekt, en precis lagom extra smak som förhöjde bullarna. Jag testade både med och utan kanel, med extra socker och vaniljsocker, med och utan pärlsocker och det är nog en smaksak hur sött man vill ha det och chokladdrycksblandningen räcker gott, då är det bättre med en nypa extra vaniljsocker tycker jag. Jag spår att choklad-kanel-vanilj kommer att bli årets hit vid julbaket.

Om Lidingöloppet

Johanna W

Nu är sommarsäsongens stora utmaning och mål över. Det gick hela vägen och jag kan knappt tro det! Sprang in på 3:33 och hade väl fantiserat om under 3,5 timmar men det var faktiskt jobbigare än jag trodde, trots att jag är van terräng. Första 5 km var mycket backigare än jag trodde och hade det inte planat ut så jag fick en bättre mellantid på första milen än jag räknat med hade jag nog blivit rätt deppig.
Mellan 1 och 2 mil hände inte så mycket men det började kännas tungt, samtidigt som det också närmade sig först halvvägs och sen sista slingan. Att runda målgången och ge sig ut igen gick bra, väl där var jag pigg och peppad på att ta de sista backarna och jag hade ork att börja hålla uppe tempot igen. Sprang om en hel del folk, framförallt i nedförsbackarna där nästan ingen i min del av fältet vågade rulla på. Abborrbacken blev jag inte så imponerad (läs: skrämd/knäckt) av,
nästa år kutar jag uppför den utan att fundera. Däremot var loppet totalt sett mycket mer terräng än jag trott, lite svårt här och var parera för stenar och rötter bland så mycket folk.
Inte ont men däremot krampkänning nästan hela loppet för mjölksyran gav sig inte riktigt.
Det gick bra för alla, sonen slog pappan med 2 minuter, på var sida om 2:50-strecket och idag sprang moster in på sin längsta och snabbaste distans och tid någonsin.
Så skam den som ger sig, det går att träna sig igång och iform för ett Lidingölopp på en sommar.
Känslan idag är nöjd, mör, stel i leder och återigen träsmak i ena skinkan som hade träsmak ända från ca övik och ner till Lidingö i fredags och som stod för stor del av krampkänningen under loppet (tillsammans med vaderna vilket kanske var mer väntat)
Mycket nöjda rullar vi nu hemåt från en toppenhelg med fantastiskt boende och privata guider.
Stort TACK för all pepp!

20130929-183121.jpg
Mitt och alla andras officiella resultat