Idag damp det här ner i mitt (citat imponerad 4-åring) supersmarta brevinkast. I torsdags tappade jag sugen totalt. Kunde inte vara sämre tajming, men nu är det bara bita ihop. Förra helgen sprang jag Umemilen och hade drömt om att springa under 55 min. Det är, för alla som har något hum om löpning, inte nån världsrekordtid om än den är helt okej och ett väldigt lagom mål för mig i år. Jag visste att jag inte riktigt hunnit träna så mycket snabbhet, det har gått mycket tid till återhämtning och långdistans (i nämnd ordning). Well, det är väl ett långdistansår då täntke jag.
I torsdags skulle jag under min lediga vecka passa på att springa ett sista riktigt långt pass, och enligt sägen så ”om man klarar två varv på SM-spåret så fixar man Lidingöloppet”. Förra gången jag sprang det var det rent av kul. Jag hade Layla med mig och det luktade nyslagna lövträd. Denna gång, not so much. Vid 7,5 km var spåret helt avstängt av traktorerna som breddar för vinterns skid-SM och skillnaden mellan att plötsligt ha 7,5 km till vattenflaskan istället för 2 är…. ja, mer än en halv mil. På väg tillbaka är det inte heller lika lätt att se vilken stig man ska ta och det gick bra ända tills i slutet/början där det verkligen är många spår. Suck. Virrpanna deluxe utan ens min kära runkeeper så ingen exakt distans eller något bra tempo att peppa mig med och inte ens nån räddnings-gps. Inte ens en nödraket hade jag med mig. Till slut blev jag så less och började få bråttom att hämta på förskolan en som jag hade lovat att jag sprang rakt ut vid närmsta avfart och det visade sig att jag var på Berghem och fick springa lite asfalt ner. Sur som ett rönnbär donerade jag påsen med vattenflaska och banan som hängde vid varvningen till bättre behövande (vem nu det skulle kunna tänkas vara i min misär).
Det blev 1 h och 55 min löpning och ungefär drygt 17 km iallafall så det var väl ett ganska okej pass ändå förutom för humöret. Hade verkligen behövt en riktig formbekräftelse. Jag får nöja mig med att min jaktlagskamrat som sprungit Lidingöloppet 40 gånger (!) skrattade och sa efter passet jag kört dagen innan älgjakten att klarar jag springa upp på Biergenas och hem igen så fixar jag nog Lidingöloppet. Jag har börjat kika på banprofiler och läsa startbevistidningen och försöker att bara peppa nu och hoppas han har rätt. Det ska nog gå. Om inte annat så kan jag åtminstone springa uppför ett fjäll utan att gå sönder. Det är också bra.
Under bilden lånad av Petra, marathonbloggen
Johanna Westberg 