Igår hade jag en bra dag! Äntligen fick det kännas bra på skidor. Äntligen, äntligen, äntligen. Åkte även stora vildmannaloppet 2014 och det gick faktiskt bra då också, jag var jättenöjd. Men sen gick det bara utför med både före, åkning och självförtroende. Jag tog mig ju i mål på Vasaloppet men sen åkte jag inte en meter förrän i december ifjol (den här säsongen alltså).
Efter 2-3 varv var jag tröttare än Jörgen Brink i VM-stafetten 2003 och trodde att jag skulle svimma, visste inte att jag kunde ta i så mycket. Första 5km gick i rasande fart, andra varvet likaså. Persade milen med fem minuter direkt och även om man inte kan jämföra så lätt på skidor eftersom det är så olika på banor och fören så är fem minuter mycket. Nästa mil gick nästan lika fort men sen började det stanna av, och jag kom i mål på 3:28 vilket var sanslöst mycket bättre än jag trodde. Och är jag inte seedad på detta (det tar tid för dem att räkna ut, är en komplicerad modell med vinnartid, före m.m.) så skiter jag högaktningsfullt i det för jag kan faktiskt inte ta i mer än såhär. 4 mil är jättelångt och att åka det på under 3,5 timmar är både lång tid men också snabbt även om många kan åka snabbare. Målet var egentligen att ha kul och överleva mentalt men jag ska villigt erkänna att det övergick i glädje över att kunna kämpa på och åka snabbt och bra istället. Men sista varven åkte jag och njöt av att få åka i sol och att ha åkt 3 mil och veta att jag skulle komma i mål på en bättre tid än förra gången även om jag så skulle gå på skidorna sista varvet runt.
Hem och tog ett bad och bara njöt och sen åkte jag direkt på kalas för att fira lillebror. Där fick jag hemlagad pizza i oändlig mängd och sen en hel mjölkfri tårta som jag fick i mig utan problem. Snacka om perfekt söndag! 
Johanna Westberg 