Igår var jag på något häftigt – hypnosshow! Erik Olkiewicz är hypnotisör och tar upp folk på scen som blir hypnotiserade. Galet, och jag hade hört att alla som varit med om det vill bli hypnotiserade igen och att de som sett de ångrar sig efteråt att de inte provade. Jag satt och tänkte ”vad gör han om ingen alls går upp på scenen?”. Så värmer han upp publiken lite och räknar sen ner till tre och så får alla som vill vara med och bli hypnotiserade gå upp på scen.
Baam! Hur många som helst! När den här bilden togs har redan ungefär hälften fått gå ner igen. Enda kriteriet var att inte ha någon skada eftersom man ska röra sig på scenen och till exempel är det olämpligt att då ha benet i gips. Epilepsi förstod jag också som att det skulle man inte ha, samt att vara över 18 år var ett krav. Jag vågade inte och var väldigt nyfiken på att få se också, men vi i publiken fick också testa första hypnosen men jag klarade den inte. Det var även då ungefär hälften på scen inte heller var hypnotiserade så antagligen tar det några försök för vissa. Jag ska ärligt säga att i mitt fall berodde det nog på att jag inte vågade försöka tillräckligt mycket – tänk om mina ögon verkligen inte skulle gå öppna liksom? 
Resten av showen var helt galen, de fick göra en hel massa grejer men ingenting som blev pinsamt eller skadligt. Däremot är jag helt övertygad om att det här med hypnos verkligen fungerar. Tydligen mår en kanon efteråt också och det är som att ha sovit en hel natt!
Kvällen fortsatte på Rex och där var det fullsatt på stand up i två akter. Massor med komiker och min favorit för kvällen blev Thomas Järvheden. Skrattade så jag grät då han läste ur sin nya bok med favorittrådar från familjeliv. Han kommer faktiskt upp på campus nu till lunch på kultur på campus så alla som har möjlighet, kom till Lärarutbildningshuset!
Ikväll fortsätter Umeå Humorfestival med ännu fler komiker och imorgon avslutas hela kalaset med Soran Ismail på Sagateatern. Bra helg!
Internationella kvinnodagen. En snabb blick genom telefon och blogginlägg sköljde som en våg av tacksamhet hur galet många bra kvinnor jag har i mitt liv. Starka, snygga, snälla, omtänksamma, roliga, snabba, hittepåiga, matlagande, dansande, skidåkande, kramande, resande, yogande, fjällälskande, tränande. Det är så många, några väldigt nära, andra närmare förr, några säkert ännu närmare i framtiden. Inte minst min släkt är fylld av starka kvinnor, mamma, mostrar och kusiner och starka tjejer i generationen under mig. Den kanske starkast lysande förebilden lämnade oss för en dryg månad sedan och jag saknar henne så ofantligt, men ännu mer tacksam är jag över allt hon lämnat efter sig.
Johanna Westberg 
