Etikett: USA

Om att resa med barn

Johanna W

Resa med barn är ju inte direkt min grej, men jag är glad för all inspiration jag där av alla resebloggare som har barn och som visar att det går att resa på alla möjliga sätt även med barn. De behöver inte stanna hemma och man måste inte åka till Legoland. Har fastnat för Lisas inlägg om att roadtrippa med barn i USA, tycker bilden är så härlig!

Jag har fantiserat litegrann om att bila i USA, antingen kust till kust eller highway one i Kalifornien. Verkar finnas många som hyr ut bilar bara enkel väg och jag skulle ju helst vilja ha en Ford Mustang. En sån resa kan jag i och för sig tänka mig med alla möjliga resesällskap, kanske allra helst med en tjejkompis och Brad Pitt.

thelma-and-louise-ftr

Och förutom Lisa så har jag senaste dagarna avundats Umeåbloggaren (okej, Vännäs) Karolina som tidigare bloggade på It’s a house som slutat blogga men finns på Instagram och hon är i Yosemite just nu med sin familj. På roadtrip. De lägger upp magiska bilder på vackra vyer och även på tunnor där det står att all mat ska slängas i tunnorna så inte björnarna tar dem, precis som i en tecknad film jag hade när jag var liten! 

Om Australiendrömmar

Johanna W

Bild: australienguiden

Jag har fantiserat om Australien ganska länge men det har aldrig riktigt passat. Jag känner många som har varit där och på mina resor har jag lärt känna vänner därifrån, först ett underbart härligt par som jag gick Inkaleden med, sen ett helt gäng tjejer när jag pluggade spanska i Madrid en sommar och nu har jag en av mina bästa där, min partner in crime på fredagsgym, afterwork, löpning, rödvinsbabbel, fjällresor och andra äventyr. Jag har två hinder i min väg: makalös gruvsamhet för så lång flygning och antal semesterdagar. Men jag fortsätter drömma, en vacker dag hoppas jag få några veckor på andra sidan jordklotet och återse alla vänner och en och annan känguru och koala.

En så lång resa behöver planeras i god tid, jag behöver spara pengar och semesterdagar och helst skulle jag ha velat pricka in en såndär arbetstagarjul med mycket ledigt för lite insats. Svenskar behöver visum för att resa till Australien och det finns en hel djungel av olika typer beroende på hur länge man ska vara där och vad man ska göra. Jag har kollat med de vänner som rest dit och enklast och billigast är alltid landets egen immigrationsmyndighet, det är där allting hamnar ändå till slut. Senaste dagarna har det pågått en diskussion bland resebloggare huruvida det kan förenklas med hjälp av serviceföretag, de finns för både visum till Australien och för USA,  eller om det bara är pengar i sjön. Jag har själv inte provat, när jag reste till USA så ansökte jag om mitt ESTA direkt på deras immigrationsmyndighet, det gick OK, även om det var ett par nervösa dagar innan jag fick svar. Vissa visum har jag sökt direkt på flygplatsen eller i gränskontrollen, andra måste göras i förväg. Min mest nervösa vecka var när jag skickade passet till kinesiska ambassaden för visum (de ville dessutom ha kontanter ”för snabbare handläggning”), det hann tillbaka i tid, men sen kom ett askmoln så den nervositeten var helt bortkastad.

Det finns väl ingen i hela världen som vill lägga pengar i onödan och det är ju jättesvårt som resenär att veta när man behöver hjälp och inte. När jag skulle gå Inkaleden så valde jag att gå via en resebyrå, då fick jag dels en paketresa men så ingick även tillståndet som behövs för att få tillträde, något som kan vara ganska svårt att få eftersom det bara är ett visst antal som får gå varje dag så att inte leden ska slitas. P1000336

Hela gänget jag gick Incaleden med, jag i turkost linne och framför mig är the aussies jag skulle vilja återse någongång.

Det finns faktiskt ett tredje argument också att jag gruvar för Australien, krypen. Förutom kängurus och koalor så har de ju spindlar som typ kan äta krokodiler….

So far not matter how close

Johanna W

Aldrig har jag varit så nära att åka till NY som igårkväll. Jag hade till och med bokat. Men visste det skulle bli problem med passet och det här visa-wavier man måste fylla i.

Och så fick jag den här i ett reklammejl från SAS igår med ämnet ”tips för tidsoptimister och USA-sugna”

Då borde Sara Johanna Westberg (eller Sara Johanna Vestberg som jag fortfarande heter vilket är en av förhalningsorsakerna) ha kastat in handduken. Mitt pass går ut i maj vilket är inom ett halvår, not guilty enligt USA-regler. Provisoriskt pass måste man ha visum, då måste man boka tid och träffa ambassaden i stockholm personligen. Där bor inte jag. Ett riktigt pass vore riktigt riktigt på håret att hinna få, och senast 72 h innan avresa måste man ha fyllt i visa-wavier. Så den helgen som såg så perfekt ut att åka och hälsa på Erika som är där, ser inte längre ut som nåt särskilt. Om jag inte ska springa till passexpeditionen nu när de öppnar, chansa, hoppas, ha en klump i magen, ha ett standardpass för en resa som jag sen måste göra om igen om nåra veckor….. I don’t know.

Just i sånna här frågor kunde det varit bra om den organiserade, planerade, strukturerade och hard working ladyn hade kunnat samordna sig med the tramp. En del saker rår helt enkelt inte ens luffarsjälens ”det löser sig” på. Pengar eller vilja göre sig icke besvär heller. Regeringar är en sån grej.

Men jag tänker då idag på:

– När jag fick säga hejdå till Andjelka som blivit min bästa vän i Jordanien, på bron in till Israel, för på grund av hennes nationalitet (serb) var hon inte välkommen. Men det var jag, en grekiska och en tyska. Och hon vägrade att vi skulle åka tillbaka med henne. Som  die mauer för mig med min verklighet.

– När mitt pass gick sönder i turkiet, på väg till Jordanien. Kunde inte vända, blev insläppt i Jordanien ändå. Fick åka till ambassaden i Amman flera gånger för att fixa nytt. Men det är ju lättare när allt är otidsberoende, en taxi kostar 20 kr och man får gå förbi alla hundratals irakier som står i kö för att komma in.

– När jag kom till Barcelona och skulle fixa alla papper och det tog en hel dags AKTIVT traskande, köande, stämplande, gå tillbakande, börja omande. (var ett av mina allra första blogginlägg faktiskt, kommer inom kort flyttas över)

– När vi tågluffade och konduktören i grekland samlade in alla pass och tog med dem ut för att stämpla, och när sen en av oss var vid sina sinnens fulla bruk, till skillnad från vi två andra som låg och sov, gick ut för att se vars de tog vägen så stod han och auktionerade ut dem på perrongen så det var bara att sträcka upp handen och ta vilket man ville ha.

– När jag skickade iväg mitt pass för visum till Kina och väntade och väntade och längtade och längtade och så kom det. Och sen kom askmolnet.

– Alla gånger jag betalat minst i tullar för att min nationalitet är svensk.

Är man bortskämd med att resa runt och ha kompisar överallt så händer sånt här.

Tänk George Bush, han hade inte ens ett pass när han blev president. Kanske är det man skulle bli.