So far not matter how close

Aldrig har jag varit så nära att åka till NY som igårkväll. Jag hade till och med bokat. Men visste det skulle bli problem med passet och det här visa-wavier man måste fylla i.

Och så fick jag den här i ett reklammejl från SAS igår med ämnet ”tips för tidsoptimister och USA-sugna”

Då borde Sara Johanna Westberg (eller Sara Johanna Vestberg som jag fortfarande heter vilket är en av förhalningsorsakerna) ha kastat in handduken. Mitt pass går ut i maj vilket är inom ett halvår, not guilty enligt USA-regler. Provisoriskt pass måste man ha visum, då måste man boka tid och träffa ambassaden i stockholm personligen. Där bor inte jag. Ett riktigt pass vore riktigt riktigt på håret att hinna få, och senast 72 h innan avresa måste man ha fyllt i visa-wavier. Så den helgen som såg så perfekt ut att åka och hälsa på Erika som är där, ser inte längre ut som nåt särskilt. Om jag inte ska springa till passexpeditionen nu när de öppnar, chansa, hoppas, ha en klump i magen, ha ett standardpass för en resa som jag sen måste göra om igen om nåra veckor….. I don’t know.

Just i sånna här frågor kunde det varit bra om den organiserade, planerade, strukturerade och hard working ladyn hade kunnat samordna sig med the tramp. En del saker rår helt enkelt inte ens luffarsjälens ”det löser sig” på. Pengar eller vilja göre sig icke besvär heller. Regeringar är en sån grej.

Men jag tänker då idag på:

– När jag fick säga hejdå till Andjelka som blivit min bästa vän i Jordanien, på bron in till Israel, för på grund av hennes nationalitet (serb) var hon inte välkommen. Men det var jag, en grekiska och en tyska. Och hon vägrade att vi skulle åka tillbaka med henne. Som  die mauer för mig med min verklighet.

– När mitt pass gick sönder i turkiet, på väg till Jordanien. Kunde inte vända, blev insläppt i Jordanien ändå. Fick åka till ambassaden i Amman flera gånger för att fixa nytt. Men det är ju lättare när allt är otidsberoende, en taxi kostar 20 kr och man får gå förbi alla hundratals irakier som står i kö för att komma in.

– När jag kom till Barcelona och skulle fixa alla papper och det tog en hel dags AKTIVT traskande, köande, stämplande, gå tillbakande, börja omande. (var ett av mina allra första blogginlägg faktiskt, kommer inom kort flyttas över)

– När vi tågluffade och konduktören i grekland samlade in alla pass och tog med dem ut för att stämpla, och när sen en av oss var vid sina sinnens fulla bruk, till skillnad från vi två andra som låg och sov, gick ut för att se vars de tog vägen så stod han och auktionerade ut dem på perrongen så det var bara att sträcka upp handen och ta vilket man ville ha.

– När jag skickade iväg mitt pass för visum till Kina och väntade och väntade och längtade och längtade och så kom det. Och sen kom askmolnet.

– Alla gånger jag betalat minst i tullar för att min nationalitet är svensk.

Är man bortskämd med att resa runt och ha kompisar överallt så händer sånt här.

Tänk George Bush, han hade inte ens ett pass när han blev president. Kanske är det man skulle bli.

2 reaktioner till “So far not matter how close

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s