Jag är hemma från Hemavan och har lite svårt att somna, dels på grund av att jag slumrat mig igenom bussresan hem, men även för att huvudet är så fullt av intryck. Fina intryck. Jag börjar landa i att resan är genomförd och att den blev så lyckad. Varje resa är unik och formas utifrån gästerna men det har liksom landat bättre och bättre för varje resa och nu satt det. Det satt som en schmäck. Jag och Johanna känner varandra rätt väl vid det här laget, vi har turat ihop och vi har gjort flera resor ihop, bland annat samma sommarresa förra året. Då var det första gången, så mycket som hänt på ett år! Sen att gästerna var ett gäng helt fantastiska kvinnor det gjorde jobbet ganska enkelt, men en smula (ganska stor brödbit faktiskt) inombords gläder jag mig ändå åt till att ha varit med och skapat atmosfären. Vi var alla med. Några kände varandra sen innan, de flesta inte. När vi skiljdes åt igår efter en lunch på Nannas så kändes det som vi hade känt varandra i en evighet. Det är sånt som turer gör med en. Det kallas teambuilding i företagsvärlden och jag förstår den som myntade uttrycket, turer sammansvetsar och skapar gemensamma upplevelser och minnen. Skillnaden är väl att i det här fallet så har ju alla samma önskan från start, att upptäcka fjällen, inte säkert att det är så på ett företag där man helt enkelt kan vara tvingad. Vi har inte gjort en enda lära känna-övning och det är fritt fram för väldigt mycket egentid för den som vill, men gemensamma intressen och gemensamma turer leder till gemenskap. Det har verkligen varit så kul i helgen och jag landar såhär efteråt i en stolthet att få vara reseguide på dessa resor till mina älsklingsfjäll!
Johanna (mitten) har skrivit ett fint inlägg om det på sin blogg modigajohanna också.
Jag åkte upp redan i onsdags och gick en tur runt Syterbäcken med Johanna och rekade inför att kanske cykla mountainbike där när gondolen är klar. Just nu är sommarliften stängd men de bygger alltså en helt ny lift med varvat gondoler och sittliftar som öppnar inför vintersäsongen i höst. Det ska bli häftigt! Roligt att det satsas i Hemavan, extra roligt nu när jag börjar lära känna dem som jobbar där på olika ställen.
Vår tur upp på Kungsleden hade otur med vädret och det var en kall och blöt tur antingen springandes eller vandrandes, men efteråt var det som att vädret gjort turen extra speciell. Jag hoppas att alla en vacker dag får komma tillbaka och se syterskalets karaktäristiska U-form i vackert väder, kunna springa i t-shirt och sitta en stund och bara njuta såsom vi hade turen att göra förra året.
Årets cykeltur blev superlyckad, vi stannade och fikade vid (i) Rutjebäcken och några hugade badade till och med i de små poolerna som finns där. Oklart vad temperaturen var…. Vi kör mer och mer tekniskt under turen för att vänja in och sen avsluta på riktig offroad och känslan när jag säger, nästan på skoj, ”är det nån som vill köra ett varv till?” och flera stycken bara kastar upp handen och säger ”JA!!”. Så de gjorde det. Den knixen är inte särskilt lång men superbrant både uppför och nerför så mjölksyran sprutar i benen och i år var det mycket mer gräs och småsly än det varit tidigare så i tillägg till regnblöta stockar var det ingen lätt utmaning. Sista backen ner är riktigt brant, känns som ett stup för en rookie som mig, och så hade regnet skapat en miniliten myr precis längst ner så en var tvungen ta sats igen för att inte få tvärstopp längst ner. Jag förstår verkligen hur mountainbike kan rensa skallen – det går inte att tänka på något annat!
Det här är Märta som varit extraguide i helgen, en före detta gäst som åkt på skidresa med systrar i bergen och nu tagit paus från sitt vanliga liv och jobbar i Hemavan ett tag. Supertrevlig och trygg, en sån där som när ett styre börjar vicka plockar fram en liten verktygsväska och bara fixar det.
Efter cykelturen gick jag och Johanna på Nannas och käkade en pizza och skrev loggbok och planerade kommande resor, detaljer i turer, förbättringar och passade också på att njuta av allt som klaffat. Så det blir fler resor till Hemavan, datumen kommer alldeles snart men det blir i samma krokar sådär i början av augusti som i år. Håll utkik på systraribergen.se, vi lovar lika mycket fjällkärlek, jag kan däremot tyvärr inte lova att jag kommer kamma håret bättre, sånt glömmer jag helt bort när jag är i fjällen.
Sista dagen avslutade vi resan med morgonyoga precis som på lördagen fast ett ännu mjukare pass för visst känns det i kroppen att ha varit ute. Frukost och så en tur upp på Drottningleden i valfri takt, några sprang nästan ända till Laisaliden och några vandrade och fotade. Renarna som jag hittills träffat alla gånger jag varit på Drottningleden var där nu igen, de är så fina. Att betrakta på avstånd förstås, det är som att de säger hej och välkomna till vårt rike. Vi är lite nyfikna på er men det är mest för att vi vill veta var ni är. Vi tänker inte flytta på oss bara för att ni är här, så håll er på leden är ni snälla. Det gjorde vi förstås.
Så tacksam att ha fått varit med från början och se detta utvecklas, åkte hem med bästa känslan och fullt påfylld trots att jag faktiskt har den äran, nyper mig i armen, att ha detta som jobb.
Utsikt från Drottningleden
Fikapaus på höga kusten winter classic. Jag och Josefin i bild, foto: 
Lite suddig men när det är -25 är det ett under att mobilen ens var igång
Johanna Westberg 