Wow alltså, vilken grej! Det var faktiskt så kul som alla har sagt, det är en folkfest. Visserligen har jag ju varit med om det på Vasaloppet, blodomloppet några gånger och tycker inte tjejer ska behöva ha egna lopp bara för att, men det här var speciellt. Nästan 30 000 kvinnor springer milen och har gjort det i 33 år. En del sprang sitt 30:de, bland annat Evy Palm, och säkert någon som sprungit alla. Tänk, om jag orkar springa milen när jag är 65 eller 75. Det vore ju ett mål. (ungefär som Sofia som har målet att bli världens äldsta marathonlöperska)
Jag sprang med systrar i bergen och kom ner till Stockholm igår kväll. Höll på att få böta på tvärbanan för jag inte hade blippat mitt SL-kort, jag som var så nöjd att jag hade med mig det för en gångs skull. Klarade mig på norrländska, resväska och ett macguyver-hopp ut på perrongen på nästa station för att blippa det och hoppade av en station för tidigt i blotta förskräckelsen. Kraschlandade på Johannas soffa till slut och vaknade förväntansfull imorse och med känslan att kropp och knopp faktiskt mådde helt okej.
Bild från mina stories på instagram, då kommer texten också med. Det här är alltså Gärdet, en gräsyta/stadsdel i Stockholm. Vi anlände tidigt för att möta upp två tjejer som vunnit startplatser med oss i samarbete med craft. Det visade sig vara Helen och Elin, två kompisar som tränar ihop och bloggar på livet i krokarna. De var inga nybörjare utan riktiga proffs som sprungit massor med lopp och jag avundas deras gemenskap och att ha någon som är exakt lika bra att följas med på träning och lopp. Det gör mig inget att springa själv, men ändå. Det jag blev mest förtjust i var att de hade loppväskor.
Varsin, likadana, smidiga vattentåliga bagar med ryggsäcksremmar för lopp-prylar. Allt som kan behövas, säkerhetsnålar, liniment, skavsårsplåster, överdragskläder m.m. Jag saknar nog lag också lite faktiskt, då hade vi ju likadana väskor. Det är lite Martina Haag över att göra sitt eget lilla löplag, jag älskar det. Jag hade faktiskt kontakt med Maria också, som skulle springa i Oslo idag. Bästa peppkompisen som jag önskar bodde närmare!
Hela gänget före start! (Foto: Sofia Bäckström) Peppande kompisar och laganda hade jag ju dock också nu på ett löplopp, resten av reseguiderna och så våra vinnare då. Härlig stämning och fokus var på att ha kul och peppa varandra innan och efter, eller under för de som följdes. Alla hade ändå små tidsmål, jag också men jag ville verkligen också till stor del bara uppleva det och ha kul och känna vad kul det är att vara i form, oavsett tid.
Startskottet gick och vi var i startgrupp 2. Hur det gick till vet jag inte riktigt men så går det när någon annan anmäler en. Jag var nervös att vara en propp för tempot hade jag fått för mig var uppskattat till 4:30 och startgrupp 1 är ju eliten (tänker tjejen som står i startled 10 på vasaloppet…) men det gick fint. Brassade på från start och höll fint tempo och insåg efter någon kilometer att det gör ju faktiskt inte ont. Inte någonstans. Jag som aktat mig för att springa på asfalt i över 15 år. Det var helt okej. Efter hälften låg jag bra till tidsmässigt för mina drömmars mål, 55 minuter, men sedan började det bli tungt. Jag sprang och tänkte som ett mantra ”det SKA kännas såhär jobbigt” och fortsatte springa. Det gick bra och jag var förvarnad om en backe på slutet så den kändes bara helt okej. Men oj vad det är svårt hålla farten ända in i mål. Spurtade förstås de sista hundra metrarna och kom in på 54:46 vilket är som en magisk gräns för mig. Hurra!
Jag är så sjukt nöjd och glad. Det är så många som sagt att jag borde kunna springa milen under 55 lätt och jag har aldrig klarat det. Jag har kanske inte tränat tillräckligt med löpning, jag kanske har för dåligt pannben. Orsakerna jag tänkt ut är många men ÄNTLIGEN fick jag kvitto på att jag kan faktiskt jag med. Det är ingen supersnabb tid tycker en del men jag har längtat efter den flera år. Har jag gett mig fasen på den och verkligen prioriterat millöpning? Nja. Men så sneglar jag på kompisar som aldrig tränar löpning och ändå springer blodomloppet på 53 minuter och tänker jag måste ha världens sämsta förutsättningar för löpning. Världens idiottänk I know men säg den som är helt fri från negativa tankar. Och jag har både jobbat på att skita i att jag inte är så himla snabb på milen men att också få bevisa ATT DET ÄR JAG VISST! Det var kul.
Och att få springa tillsammans med så många andra tjejer var också kul. Jag ska inte sticka under stol med att nu när jag klarade mitt mål blev det ännu roligare, men det är själva deltagandet som är upplevelsen och det jag faktiskt är mest nöjd med min prestation är faktiskt inte själva tiden utan kärnan i det hela: jag vågade pressa mig. Det är inte fel att vilja våga göra det. För en del växer tävlingshornen ut direkt nån blåser i en visselpipa, för mig är det inte så. Jag gömmer mig ibland lite för mycket bakom fasaden att det ska vara roligt att genomföra. Jag måste jobba med att våga försöka, våga kämpa, våga misslyckas och våga lyckas.
Nåväl, kanske den längsta racereporten jag skrivit för ett millopp men det är lite av en milstolpe (!)
Jag sprang även på resebloggarna Lisa (bild lånad från hennes instagram) och Annika som även har podden Att resa.
Efter stretch och lite mat duschade jag och svidade om till civila kläder och gick ut och käkade med Towe på Dieselfabriken. Nu sitter jag hemma hos Johanna igen i soffan och reflekterar över dagen. Njuter av känslan i benen. Möra. Glada.
Foto: Mattias Pettersson
Johanna Westberg 