Om att glädjas åt små framsteg 

Små framsteg, ack så viktiga. Idag var en sån dag att glädjas åt små sådana. Vi hade release för nya mojo flex 10 som börjar till veckan och det är ett riktigt skönt flow i klassen, ser fram emot att instruera den! Mysigt att hålla till på SPA och efter passet gick jag till gymmet och tänkte köra lite rehab och lite gym. Efter en stund insåg jag att jag stod och latade mig och inte kände för att bli svettig (what?) men att det var veckans enda chans till att gymma och en riktigt bra chans dessutom, jag var ju liksom redan där. Så jag valde ut några roliga övningar och så körde jag även ett löpstyrkeprogram jag försökt köra en gång i veckan sedan i somras. Första gången var efter jag och Maria varit ute och vandrat runt byn vid Gardasjön och det tog evigheter och var jättejobbigt och jag gav ärligt talat upp efter ett varv (av tre) för att inte få evighetsträningsvärk resten av semestern. Idag gick det bättre! En av anledningarna är att jag var hos en sjukgymnast förra veckan för tusenmilaservice och hon konstaterade att jag var usel på att göra tåhäv så det fick jag bakläxa och en rehabövning på. Pang, så var halva löpstyrkepasset avkortat och det värsta borttaget. Så idag gjorde jag tre varv och kände mig stark hela tiden. Skön känsla, framförallt peppas jag just nu av att ta små myrsteg och det faktum just att faktiskt ta dem. Inte fundera så jättemycket, bara göra. Hålla igång löpningen, göra de tråkiga rehabövningarna och tjohej, plötsligt känns faktiskt allt lättare. Och om tjohejet uteblir så känns det i alla fall lite bättre för varje gång. Det är värt att inte glömma det.

Fler små framsteg här i hushållet är också att jag var ute och rastade Charlie i koppel (nej han har inget val) som jag gör alldeles för sällan och då pinkade han utomhus för första gången. Det är ju förstås en katt vi pratar om och inte en robot jag programmerat själv, men ändå! Känner mig stolt och nöjd att han kommer klara sig på egen hand ute en vacker dag. Att glädjas åt småsaker är inte dumt alltså!

Om träningsframsteg

  
Jag insåg att det var precis ett år sedan jag och Maria gästade Lisa med bloggen livet från den ljusa sidan på gymmet Rosa Skrot och vi körde ett mördande men kul pass med massor med chins. Det är alltså räckhäv på svenska och helt enkelt att orka dra upp sig själv. Inga konstigheter. Men sjukt tungt faktiskt. 

Jag har så länge velat kunna göra åtminstone en (sen går nr 2 och 3 betydligt enklare, garanterat) men har väl inte alltid prioriterat det i träningen. Senaste året har jag försökt prioritera, det har gått sådär, men jag har byggt mycket grundläggande bålstyrka så nu börjar det lossna lite och banne mig, det syns ju faktiskt framsteg! Jag gör den mer avslappnat (under omständigheterna alltså) och jag har bara ett gummiband nu, det tunnaste jag har, och gör med knät som stöd istället för fötterna vilket också är lite tyngre (blir mer hävarm=hjälp av att ha foten i, upplever iallafall jag)

Såå, skam den som ger sig! En vacker dag och jag skiter i vilken, så ska jag kunna häva mig själv över en rackarns stång.