Om Umeå Trail 2016 – 11km

Igår var det tredje gången gillt för loppet i Gammliaskogen som blivit en tradition för mig. Det heter numera Umeå Trail och hette tidigare Salomon Trail Tour, ett lopp som jag sprungit både 2014 och 2015. Roligt att läsa från 2014 och jag tyckte jag sprang mitt första terränglopp, trots att jag sprungit Lidingöloppet året innan… Well, även om Lidingöloppet var mer terrängstig än jag fördomsfullt trodde om ett lopp i Stockholm så är det ändå inte lika mycket stig, diken, myr och backe som i Bräntis.

Målet var att komma i mål och inte vara lika överjävligt trött som förra året, det var inte kul upptäcka hur dålig kondis jag hade även om den var förklarbar. Ville förstås inte springa långsamt för det men jag hade inte gjort min research särskilt bra och det var kanske tur, för jag siktade på 1:15 för jag var så säker på att jag sprungit på 1:16 ifjol och 1:12 året innan. Nu är det ju lite med terränglopp som med skidlopp, det skiljer ganska mycket om man till exempel fastnar i en myr eller om det är blött och halt, dessutom har de snittslat pyttelite annorlunda mellan åren. Men ändå, såklart är det kul förbättra sig och min träning har gått bra i år.

Det blev ett oskönt glapp mellan nummerlappshämtningen och start, men lagom nog att åka och göra några ärenden och gå på en sportbutik. Jag hade bestämt mig för att fira förra veckans pers och att/om det här loppet gick bra med något nytt att springa i. Hittade en t-shirt i en färg jag velat ha länge, tycker den är klatchig och fin och dessutom syns den bra! Matchar detaljerna på mina turkosa annars ganska svårmatchade tajs och shorts från craft (se översta bilden och myrbilderna). Hittade också en löpartröja som skulle bli min present och motivation för att fortsätta springa i höst, jag har några löpartröjor men de är antingen lite för varma eller hejdlöst fula (nätshopping när det är som sämst). Mitt första rönisch-plagg blev det, en skön långärmad men ganska tunn tröja. Hittade dessutom ett par grå tajts med turkosa detaljer som matchar mina älskade saucony kinvara 7 som varit omatchade hela sommaren. Lång utläggning om färg, såklart spelar det ingen roll för hastigheten om det matchar men jag sällar mig till skaran Martina Haag, Petra Månström, Sofia Hedström och inte minst alla motionärer med matchande outfit att det ÄR kul att känna sig snygg och jag älskar också känslan av matchställ, att ha några saker som matchar extra bra som jag kan ta fram när det vankas lopp så det blir det där lilla extra.

Vädret bjöd på bra löparväder, lite lätt duggregn i luften och typ 12 grader. Förra året sprang jag i långärmat och det var för varmt, nu var det perfekt att ta av till T-shirt just innan start och hann vara varm i den en stund innan jag fick sänka tempot. Rycktes som vanligt med i början men har lärt mig att det inte är någon fara, jag fixar det och jag gillar att mina lopp börjar så. Hade värmt upp ordentligt innan också. Efter bara någon kilometer började det göra ont i höger knä, jag som aldrig nånsin haft knäproblem blev mycket förvånad men det gav sig inte. Det var faktiskt så illa att jag funderade på att bryta, men bestämde mig för att lunka på i lugnare takt istället. Molande smärta/stramhet på baksidan som gjorde att det inte funkade ta särskilt höga kliv och gick inte dra på, men istället så fick jag njuta av att det inte var så jobbigt och att det inte blev värre. Lite besviken vid varvningen att de inte hade något vatten, jag hade sprungit och tänkt på vad gott det skulle bli ganska länge och så hade de bara Vitargo och min mage pallar inte det. Det är ju gratis med vatten, och det är ett motionslopp där ingen egentligen rent teoretiskt behöver sportdryck så förstår inte varför de inte hade det. Uppför backen gick fint, jag tassade på och gick förbi några som sen stod och pustade på toppen och som vanligt tackade jag mig själv för det pass jag tränade med IFK Umeå för längesen om mental träning i backar (för övrigt enda passet jag kört med en riktig löpklubb, snacka om valuta för tiden).

Drog om vartannat förbi en kvinna som jag till slut fick spurta för att inte bil omsprungen in i mål och kom in på 1:16 vilket visade sig faktiskt vara den bästa tiden hittills även om jag kände att jag ju borde kunnat lite snabbare. Inte mycket, men lite. Glad och fräsch (förutom knät som fortsatte ömma hela loppet) i mål och det var ju faktiskt målet. Det här är ett lopp jag springer för skojs skull, för träning och pepp.

Väl hemma igen trängde jag mig in i hissen bland 4-5 partytjejer fixade till tänderna. Ni vet hur tyst det kan bli i en hiss med folk som inte känner varann? Plötsligt utbrister en:

-Guuuud vad dåligt det luktar här!

-Eehh ursäkta det måste vara jag, jag har sprungit myr… 

Hon bedyrade att det inte var så hon menade, de hade visst köpt surströmming till kalaset, men alltså for the record, det var faktiskt mina skor.

Om personbästa på milen

IMG_9152

Hurra! Jag har slagit personbästa idag.  Jag anmälde mig i veckan till göteborgsvarvets seedningslopp och målet var att komma runt under 57-58 minuter och förhoppningsvis smärtfritt och snabbare än sist jag sprang ett millopp (ifjol). Jag har inte sprungit mer än någon kilometer på asfalt i år men var peppad sedan testerna förra helgen att kondisen är det faktiskt inget fel på, så med bara en pulsklocka och ett glatt humör hade jag inställningen att ta det som det kom och se hur humöret var efteråt om det inte gick som jag ville. Nu får vi inte veta om jag blivit bättre på att tackla motgångar just idag för det gick som jag ville, och lite till. Personligt rekord på 10km, 56:20 stannade den officiella klockan på. I löparkretsar är det ingen tid att skryta med, men för mig är det det!

Första kilometern gick riktigt fort och jag saktade in lite med flit, under 5min/km är inte något jag kan hålla i flera kilometer än. Hittade ett skönt tempo och det visade sig att jag sprang de första 5km betydligt snabbare än jag trott, under 5:30-tempo men mot slutet stumnade jag lite och kände av min lite sämre höft så snittiden försämrades. Men att springa de sista kilometerna och veta att om jag bara fortsätter i det sköna tempot jag hittat så persar jag. Det ni! Det borde alla testa.

Jag har knappt sprungit sedan alpernaveckan, max en gång i veckan, men har tänkt att jag ska försöka hålla igång löpningen under hösten lite längre än vanligt i år och plötsligt är det en massa lopp i Umeå. Säsongen är redan förlängd och jag har blivit starkare löpare. Nu är jag inte långt ifrån sub55 som jag haft som mål (men varit dum nog att inte först ha sub57, sub56 utan som en idiot surat när jag inte förbättrat flera minuter) och det är fortfarande skönt löparväder. Precis som i boken Heja Heja eller de löparbloggar jag följer i storstadsområdena så kan jag springa ett lopp var och varannan helg, och se det som träning. Och ett sätt att faktiskt komma närmare en bättre miltid, för jag har alla förutsättningar för det. Det enda jag faktiskt behöver träna på för att bli bättre på milen är att springa just milen.

Om Salomon trail tour 11km

IMG_8874-1.JPG
Jag har sprungit mitt första terränglopp men det är definitivt inte mitt sista! Salomon trail terränglopp 11 km. Jag lyckades med mitt mål att ge allt och ha kul och jag tror att jag har terrängen att tacka för att det aldrig blev mentalt jobbigt eller började göra ont nånstans.
Starten gick i solsken, jag var bara lite uppvärmd så jag skulle ta det lugnt i början men det blev direkt stig och det gick så bra så jag tassade på. Första kilometern gick i ett snabbare tempo än jag nånsin sprungit tror jag. Solen sken in genom skogen och det var verkligen på smala stigar, hade tur och hamnade i kö med bra tempo och efter ett tag var jag först och det var en ovanlig och kul känsla att dra. Fick till och med beröm från någon okänd löpare bakom att jag var snabb på hitta. Jag var för trött för att förklara men tack vare min totala brist på lokalsinne har jag blivit rätt vass på följa skyltar och snitslade leder. Och så pass mycket stig har jag sprungit och vandrat att jag inte behöver titta var jag sätter fötterna utan kan titta lite längre fram mest.
Efter 6km var det dags för varvning, en mugg sportdryck och sedan rätt uppför hela bräntbergsbacken. Ryktet säger den är 200m lång och 60höjdmeter. Ingen vits försöka springa någon större del, det har jag gjort förr och vet precis hur det känns, så det blev stora kliv och lagom mjölksyra. Tack vare backen och bansträckningen generellt tycker jag det var mest utför och lättsprunget hela tiden. På andra varvet vek vi av rätt ner i ett dike och mycket stockar var det, ibland faktiskt höga över diken som vi fick springa under. Efter 8 km började jag tröttna och precis då kom en myr. Stina var ikapp mig och vi klev rätt ner i myren och fastnade med varsitt ben, i samma hål. Håll utkik på nån lokaltidnings bildkavalkad för det satt några fotografer där och garvade.
Dyngblöt igen och sega ben men det gick bra sista kilometrarna också utan att totalt stumna. Sista svängen sprang vi fel, inga snitslar och då gick det som det gick, en omväg uppför en backe och ner igen. Precis vad man inte känner för då när man bara vill slutspurta men det kunde varit värre. Vi gick i mål samtidigt och jag är fantastiskt nöjd! Hade en härlig känsla (nästan) hela tiden, inte ont nånstans och höll ett bra tempo för att vara jag, ett väldigt bra tempo för att vara jag den första halvan av loppet, och jag hade pannben och pepp att fortsätta andra halvan så att jag kom i mål helt slut. Grym känsla!
Måste säga att jag lyckats välja kläder och skor perfekt för dagen också, tänk att kunna springa i shorts och linne i mitten på september! Glad jag tog de höga strumporna med tanke på allt ris. Imorrn ska jag heja på de som springer ultran från tavelsjö, nu är jag helt terrängfrälst! IMG_8875-0.JPG

Om bikeboost

bikeboost

Jag fortsätter min vana trogen det här klassikeråret med att köra testlopp i uselt väder. Idag blev det 10 mil cykel i regn men jag är för en gångs skull hur nöjd som helst! Redan direkt efter. Jag har cyklat Gimonäs CKs bikeboost, både snabbare snitt och längre distans än jag nånsin gjort förr! Knappt ont någonstans, lite känning bak i ena knät bara. I övrigt var det galet blött, regnade hela vägen och jag hoppades på några fler sportdryckskontroller än en men jag hade köpt flaskställ och behärskar att dricka i farten numera (jojo, det är till att börja va rutinerad) så precis när jag gett upp hoppet och vi närmade oss rödtjärnsberget så fanns där sportdryck och banan. Bästa på hela loppet!

Vi släpptes iväg i flera olika startgrupper och jag hade bett att få vara i en nybörjargrupp men det var nog ingen som var mer nybörjare än mig där. Vi släpptes iväg och jag insåg direkt att förstaklungan var bara att släppa, sen var det lite taktik men trots att jag försökte vara smart så hamnade jag själv mittemellan två gäng. Helt hopplöst omöjligt komma ikapp.

Plötsligt kom så en liten grupp som jag hängde på en bit, tappade dem och en liten stund senare hade jag äntligen kommit ikapp den gula jackan jag tagit rygg på hela loppet. Då dök en ny klunga upp och den här gången gick det undan. Jag har bara pulsklocka med GPS och den visade 36 km /h och så snabbt brukar jag inte cykla direkt. Men så var det nån i klungan som ryckte och den gick sönder och jag blev kvar med några gubbar varav en förbarmade sig över mig och cyklade med mig och vi turades om och drog i de sista sex-sju milen. Efter rödtjärnsberget visste jag att det bara var hemväg och efter sörfors, min kära gamla runda, då var det ren njutning. Precis som med skidor och löpning så känns det bra till en början, sedan riktigt tungt fram till hälften och sedan brukar det vända och sista biten är bara kul för det är en härlig känsla att ha klarat av det. Jag kan sista milen rätt väl och när det bara var två kilometer kvar började benen skaka av trötthet och kyla. Ett glas saft och en banan efter målgång och sedan var sista kilometern hem med skallrande tänder och jag kunde inte riktigt fatta hur jag tagit mig tio mil…. Bra genrep var det iallafall inför vätternrundan, bara dubbelt upp till!

Om Högakusten (halv)marathon

Så var det dags, ännu ett lopp. Denna gång kände jag att ingenting riktigt kunde stoppa mig sedan kämpandet mot sol, värme och frånvaron av mobil/musik/klocka/farthållare på lövångerloppet Jag hade tränat, fjällvandrat och sprungit 15 km ytterligare en gång, i ungefär lika delar höbäckenbacken, gamla kungsleden, bissitjstigen och landsvägen i Ammarnäs.

”Sveriges hårdaste och vackraste marathon”. Faktiskt så hade jag inte sett det där om hårdaste, däremot förstått att det var backigt. Men det är främst landsväg, hur backigt kan det vara? Och jag gillar dessutom backar, och på Lidingöspåret är det också berömda (kategori: ökända) backar. Att det var i Nordingrå gjorde mig inget, jag hade lånat bil. Hur långt det var till Nordingrå hade jag inte kollat sådär jätteexakt. Det blev ett intensivt letande efter samåkning tills en fantastisk person på funbeat hörde av sig att jag kunde sova hos henne på fredagkväll, hon bodde bara strax söder om Ö-vik. Sagt och gjort, jag är inte den som bangar på sånt utan tvärtom – hurra för sällskap!

Liselotte, eller Lisse, visade sig vara en uthållig och glad prick, vi laddade upp, hon berättade om alla möjliga lopp och vi gick båda in med inställningen att ta oss runt, hon lite mer övertygad. Prognoserna för varmt infriades. Jag hade dragit lärdom (läs: övning att springa lopp gav färdighet, jippie!) och letat fram den enda sportkeps jag kunde hitta som visade sig vara en som jag fick av min vän från Grekland när vi gjorde praktik i Jordanien. Vad kan passa bättre än en Greklands-keps när man ska springa sitt livs första (halv)marathon?!

Lisse passar på att stå i skuggan innan start och pratar med en som senare sprang om mig i RAKETFART.

Starten för helmaran gick kl. 9.15 och eftersom Lisse sprang den var vi i god tid och jag hann förbereda mig väl, dvs. dricka, fika och pinka. Värma upp och stretcha. Fästa nummerlappar och chip, högtidligt ska det va.

10.30 startade vi och rätt snabbt insåg jag att ingen höll riktigt det tempot jag var inställd på, ca 6:30 men i bakhuvudet ett ”åtminstone helst under 7 min /km”. En tjej visade sig dock springa i precis min takt och trevlig och peppande hängde vi på och drog varann. Och som vi drog, hela första varvet var bara härligt. Andra varvet kändes sedan bara som en bonus, en nedräkning. Efter 15 km som var mitt tidigare personliga distansrekord (om man inte räknar fjällmarschen 16 km 2010 men det måste nog räknas som terränglopp och det är inte riktigt krävande på alls samma sätt) började endorfinerna rusa och jag tänkte att ”jag kommer fixa det här”. Och det gjorde jag.

Min första halvmara, en solig och varm dag och på en av de backigaste, men jag instämmer i vackraste, slingorna i Sverige. Blandat asfalt och landsväg. Underbar publik som hejade och tog ut sina vattenspridare och duschade förbipasserande. 2:24:02 stannade klockan på, inte sist och inte ont någonstans. Lite sliten i fotleder och aningens i knäna också men jag hade inte räknat med annat. Förvånansvärt bra tempo även om fantasin ibland kan skena i förhoppningar. Jag kommer leva på det här länge, löpningen har gått som en dans nu efteråt och ända tills jag springer samma bana igen behöver jag jämföra eller tävla mot min tid. (Inte ens då egentligen, men ja ni vet…)

Jag och Lisse efter målgång, supernöjda! Jag hann duscha innan eftersom starterna och längderna på loppet skiljde sig åt.

Kika gärna in på Lisses blogg och läs hennes version av det hela vetja!

Hela resultatlistan HÄR

Sveriges hårdaste och vackraste marathonlopp.