Etikett: Löpning

Om att springa med tassar

Johanna W

Jag har hittat en ny träningskompis. Hon har fyra tassar och hennes enda vilja är att springa där, när och lika snabbt som jag springer. Hon är helt perfekt.

Efter sex dagar ihopselade är det inte konstigt att vi är tajta och igårkväll hade benen vilat tillräckligt och vi gav oss iväg utan packning i högre tempo än senaste veckan. Egentligen försöker jag komma bort ifrån pass som är mellanlånga och mellansnabba för jag blir aldrig varken uthålligare eller snabbare, men jag tänkte bara springa ur benen lite och se hur fötterna kändes efter så många dagars vandring. Jag kom också att tänka på ett tips jag läst om löpsteg – längd vs. Frekvens – som fick mig att titta till mitt eget och jag testade att bara luta mig lite mer framåt och tänka ”sparka bak” istället för att springa upprätt och pendla fram lite med fötterna för det ger mig en falsk känsla av att det går lätt och att jag tar långa steg. Det är inte riktigt effektiva steg. Att luta lite framåt, jag tänkte diagonalåkning i skidor, är ännu viktigare när man har en sele runt midjan har jag märkt. Det är lätt att man blir bromsklossen som håller sig upprätt och håller koll så ingen ska snubbla. Det handlar bara om möjligen centimetrar, men det kändes skillnad, och det gick betydligt snabbare än vanligt.

Sedan jag tog mig igenom lövångerloppet utan musik har jag slutat med det också, och att springa med musik längs vindelån, dessutom med sällskap, vore som att spotta i kyrkan. Det gör man bara inte. Den lilla fyrbenta gör ryck när hon ser en spännande fågel, hon lyssnar till ”kom här” och håller sig alltid på vägen eller stigen men hon höjer tempot. Åt mig.

Att komma in i ett tempo som man känner är högre än vanligt, helt synkat med någon annan, och man känner att tillsammans med den andras kraft och pepp klarar man det, med forsens brusande i bakgrunden och kvällssolen som tittar fram, ja då rusar endorfinerna genom kroppen. Att sedan gå ner och basta vid ån, det är nästan omöjligt beskriva med ord.

 

Om att springa lopp

Johanna W

Jag hade planerat allt så in i minsta detalj, till och med fikat som stod i kylskåpet stod på en post-it brevid övrig packning. Nya löparstrumpor, kollat vägbeskrivning, lånat bilen i god tid, laddat mobilen….. och inte tagit med den.

Sedan jag kickade igång året med två lopp och i midsomras läste Martina Haags bok ”Heja heja!” har jag blivit mer och mer sugen på att springa en herrans massa lopp. Inte för att jag tycker det är så kul att springa, eller för att jag gillar att tävla i något jag inte anser mig bra på, utan för att det är en utmaning. Det är spännande, jag blir nervös att jag ska komma ihåg allt, hitta dit, ta rätt nummerlapp etc. Kanske har det också aningens att göra med att jag anmält mig till Lidingöloppet, inte för att det är tre mil i terräng, vilket är extremt långt och jobbigt, speciellt om man inte är någon van löpare, utan för att jag oroar mig att jag inte ska hinna till starten för jag tar bussen för sent, att jag blir bajsnödig, glömmer skorna i Umeå eller något liknande.

Därför hade jag för några veckor sedan anmält mig till att springa Lövångerloppet, 15 km min första lördag på semestern. Hurra, tid att vila och ladda. Jag har inte precis tränat för 15 km men har argumentet: Jag ska springa fjällmarschen den 20:e och det är 16 km i fjällterräng så det är lika bra veta hur jobbigt det är redan nu räcker gott (observera att jag inte lever på den gamla meriten att en gång i livet tidigare sprungit över 15 km vilket var just fjällmarschen, 2010).

Sagt och gjort, jag hade allting redo och var taggad till tänderna och riktigt längtade efter att få ge mig ut och leka Martina Haag, riktig glad löpare och springa ett riktigt lopp. När man kommer fram och upptäcker att mobilen som innehåller både runkeeper, d.v.s. farthållare, och musiken jag peppat mig själv att få höra som skulle få mig att flyga fram genom skogarna kring mitt gamla konfaläger, ja då utbryter…. ska vi kalla det panik korsat med uppgivenhet? Som att jag förlorat på förhand. Hur kan man få springa ett lopp om man inte ens kan hålla rätt på telefonj*len som jag annars måste slita mig ifrån?! Hur skulle det nu gå? Hur hade det här gått om det varit Lidingöloppet? Jag överlade snabbt med mig själv några olika alternativ och beslutade att det var bäst hämta ut nummerlappen först, den var mest tidskritisk. Kom fram, fick gå före i kön eftersom jag var föranmäld (läs: kände mig rutinerad), fanns inte på listan men däremot fanns en Jenny Westberg som skulle springa 15 km. Övertalade dem att få Jennys nummerlapp med en sannolikhetsteori att det knappast var både en Johanna och Jenny med samma efternamn bland de fem (eller då skulle det ju bli sex) föranmälda damerna på den sträckan. Fick en vägbeskrivning till starten som inte stämde med den jag fått när jag ringt imorse (hemma) (ja, orolig att inte hitta eller ha läst fel på tiden), knatade iväg och försökte spana om jag kunde se någon annan löpare utan mobil, musik eller pulsklocka men likt en nydumpad som bara ser par som går hand i hand kunde jag inte se annat än sportiga armband med smartphones och hörlurar i. OCH pulsklockor. Herregud, jag hade inte ens min vanliga klocka.

Som en blixt från klar himmel kom jag på en livlina, tillbaka till sekretariatet för att fråga om jag fick ringa en vän. Hon som var på väg till skellefteå på camping som faktiskt har min extranyckel (tror jag). Överhör medan hon inte svarar hur de beskriver vägen till starten för en annan som ska springa 15 km vilket inte alls är samma som för mig. ”Ojdå, jag fick för mig du skulle springa 8 km rundan, det är den som startar i munkviken”. (hello, ser jag inte ut som jag kan springa 15 km eller?!) Nu hade allt jag oroat mig för nästan redan hänt. Bestämde mig för plan B, att försöka köra som en biltjuv hem och hämta mobilen. En och en halv timme till start, som jag fortfarande inte vet exakt var det är, det tog en timme hit…. Efter ca tre minuter på E4:an hade ungefär 348 husvagnar och vetskapen om fler fartkameror än i resten av Västerbotten totalt krossat den drömmen. Det fick bli au natural. Försöka uppnå ”runners high”, njuta av naturen, vara som de riktiga löparna. Jag hade åtminstone ett vätskebälte. Trots att ingen annan hade vätskebälte i den 25-gradiga värmen och det fanns vätskekontroller på banan kände jag mig nöjd med beslutet att prova använda det. Jag ska ju springa längre senare i sommar… Ni kanske har pulsklockor och har tränat lite mer men JAG HAR ARONIASAFT! tänkte jag och lufsade iväg, rätt nöjd att ha övertalat mig själv att det gör inget att jag inte kan:

  • smsa en kompis innan loppet hur nervös jag är
  • veta hastigheten jag springer i, exakt hur långt jag kommit eller hur långt kvar det är
  • lyssna på min peppande musik
  • automatskryta för mina kompisar på runkeeper (2 st) att jag sprungit ett lopp jag tycker är jättelångt
  • instagramma när jag kommit i mål

Jag var inställd på att hamna själv, och trots att det dök upp många fler än väntat så blev det mycket riktigt så iallafall. Trodde jag skulle få sällskap av följecykeln, en trevlig dam som såg ut att kunna frakta mitt vätskebälte i cykelkorgen utan att tycka det var fusk  men faktum är att en löpare var ännu mer ovan än mig. Han såg verkligen ovan ut, vilken bragd att han tog sig i mål!

Det var fantastiskt vackert. Och otroligt jobbigt. Mestadels på landsväg och när skylten med 13 km dök upp trodde jag att jag skulle dö. Det var så varmt! Men efter 4 km kom första vätskekontrollen och då kändes det bättre (det var även bara jag som hade långa tajts, jag har ju dock fått för mig nu att mina ben kommer falla isär om jag inte har mina älskade kompressionstajts och har glömt hur det kändes springa i shorts, men det finns grader i helvetet och svarta tajts i 25-gradig sol är en av dem) Strax svängde vägen ner mot kusten och då kom jag in i andra andningen, om man nu kan göra det när man springer så långsamt, men åtminstone började jag tycka att det var fint, roligt och att det kanske skulle gå trots allt. Sedan var allt bara nedräkning. Stugägare som hejade glatt, steniga stigar och somriga dofter och vyer. När det var 4 km kvar var det ut på landsvägen igen och då började det tryta. Jag tänkte på Jörgen Brinks berömda vägg och på de löpare jag sett trilla av vägen på vindelälvsloppet och tänkte: Gör bara så att jag kommer i mål. Ärligt talat var det lite svajigt efter ca 12-13 km och jag har full förståelse att folk helt enkelt bara vinglar av. Ofta har de sprungit lite snabbare än mitt tempo men allt är ju relativt.

När det var 2 km kvar stannade jag och pussade skylten (true story). Jag var så glad då jag insåg att jag skulle klara det. 2 km, det kan ju ett barn springa.

Jenny Westberg kom i mål på en helt värdelös tid men utan att ha ont nagerst, med samtliga  andra deltagare (utom den tappraste kämpen) och hejaklack på plats som hejade (fördelen med att vara nästan sist), jag var inte sist,  jag åt mitt fika, jag duschade (naturligtvis var det slut på varmvatten vid det laget) jag fick inte kramp efteråt som på blodomloppet (läs: hade druckit ett halvt rör resorb och typ 5 liter vatten senaste dygnet), jag snicksnackade med andra löpare och frågade hur det gått för dem (och svarade artigt att jag var nöjd också trots att jag kände mig sämst och bevisligen var det) jag köpte en hamburgare (de var mjölkfria! dagens flyt) och jag vann en termometer på utlottningen. Den visar både inne- och utetemperaturen.

Jag visste då att jag skulle känna mig så trött och missnöjd för jag tror och hoppas alltid att jag ska springa fortare än jag gör och att lopp på något vis ska pressa mig till att göra det, men också att snart skulle jag nog förhoppningsvis vara nöjd också. När jag cyklade hem efter en 30-årsfest med dansgolv mitt i sommarnatten tänkte jag trots värkande ben att: jag kunde nog tagit i mer ändå. När jag vaknade på söndagmorgon pigg och fräsch i benen, fortfarande utan ont någonstans (haft problem med fötterna) tänkte jag faktiskt, fy fan vad jag gjorde det bra ändå. Det är en skön känsla.

Om att kunna göra något bra

Johanna W

För ungefär ett och ett halvt år sedan skrev jag ett inlägg med tankar om att jag önskade jag hade inflytande att hjälpa till, samla in pengar och jag hade lite olika idéer och vissa har jag också genomfört. Igår uppfylldes den dock än mer när vi kunde bidra med chokladkakor till löparna som sprang loppet ”Nydalarundan”, helt till förmån för välgörenhet. Vårt bidrag var en uppmuntran till löparna och till de fantastiska arrangörerna FOT-sektionen för att sätta lite guldkant på loppet där alla de insamlade pengarna går till Röda Korsets familjeläger som innebär att familjer i Umeå som inte har råd med semester får åka till Norrbyskär för att barnen ska få uppleva något roligt och ha semester tillsammans hela familjen under sommaren.

Bild lånad av Röda Korsets familjelägers hemsida

Jag är världsförälder och bloggare för Unicef, med Selectedseven vill vi endast handla av fairtrademärkta producenter och allra helst kooperativ där vi vet att de vi samarbetar med får det de förtjänar och vilken nytta verksamheten har för dem. Det är helt enkelt så att om vi betalar tillräckligt och till rätt personer så kan deras barn få gå i skolan och istället kan de anställa någon som i sin tur då får en inkomst och kan skicka sina barn till skolan. Jag tycker inte det är något konstigt, men det är något vi konsumenter och ännu mer vi som inköpare och försäljare måste tänka på hela tiden. Det är viktigt att försök hjälpa utvecklingsländer men det är också relativt krattad manege och enkelt slå en signal från TV-soffan till en välgörenhetsgala. Det är bra, men vi har även problem hemma och vi kan göra stor nytta. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Vi kunde i år bidra med en uppmuntran till löparna och arrangörerna till ett arrangemang som bidrar till att ge en ljuspunkt för familjer och barn som lever i fattigdom. Här. Nu. I Umeå 2013. Det var en riktigt varm känsla som spred sig i kroppen när jag skickade iväg kartongen med chokladkakor och anmälde mig till Nydalarundan 2013.

Jag sprang självklart loppet själv också, oväntat bra med tanke på att jag inte sprungit något i år förutom att testa skorna en kort runda. Fanstastiskt vacker runda och jag har en inspirationskälla som varje år åker förbi i Syterstugan på kungsledenrännet och kvittrar om hur härligt det är och igår kände jag så: fåglarna kvittrade, duggregnet gjorde det bara lättare att andas, utsikten var fin, jag hade inte ont någonstans, saften var god, alla var så duktiga och jag var verkligen glad. Det gick inte fort men jag stannade aldrig. 8,5 km i mitt gamla vanliga träningstempo från tidigare år är jag fantastiskt nöjd med, och någon ska ju hålla ställningarna längst bak i fältet också!

Startfältet, mitt fighter face innan start och min löparkompis Åsa spurtandes mot mållinjen!

Trötta fötter

Johanna W

Jag som hade kommit igång så bra inför säsongen med löpning igen. Sprang vårruset och blodomloppet och visst, lite ont här och där men det hade jag förra omrången jag sprang mycket också. Lite trötta fötter bara. Men problemet är att det aldrig går över. Ibland höger, ibland vänster, ibland utsida, ibland insida. Benhinnorna har klarat sig (haft problem då jag var yngre) men ibland ont i höfter och knän också. Jag måste helt enkelt ha tagit i för hårt, hur osannolikt det än känns.

Punka på cykeln också, gör att jag knappt kan gå nånstans. Låter helt sjukt, jag vet. Men det gör så ont, så ont, som om jag vägde 150 kg och var 150 år gammal. Ibland molande, ibland smärta, ibland på morgonen, ibland när jag sitter stilla. Helt omöjligt beskriva.
Hade börjat ringa in sig på det ställe på hälen där man kan misstänka hälsporre, bara för att när jag väl varit på gå- och löpkliniken och fått hjälp med tejpning mot det så flyttades det till knivssmärta på utsidan hälen istället.

Imorse var jag hos en naprapat, min favorit som är så duktig. Och hon bara tog tag i fötterna och ryckte lite lätt och frågade ”hur känns det här i vristen?”

– ”Jo, det känns väl okej”

Och så slet hon. Och det var det läskigaste jag varit med om, liknande kategorier. Jag gillar inte att man tar i mina fötter, jag gillar inte att ta på andras, jag får rysningar bara jag tänker på hälar, och jag får hurven när det knakar.

Tydligen satt allting ihop, och jag hade sprungit bara på häl och fotvalv, som sedan tidigare är helt nersjunket. Hade till och med stora blåsor under trampdynorna som jag inte ens tänkt på vore något konstigt.

Jag har verkligen provat allt känns det som. Jag har vilat, tejpat, masserat med olika sorters bollar under, stretchat, joggat lugnt, köpt nya skor, bytt ut mina gamla hårda korkinlägg mot mjuka. Jag har varit på gå- och löpkliniken, hos en naprapat, pratat med erfarna löpare på twitter och jag har googlat (så mycket som mitt sinne för skador tillåter).

Blir det inte bättre efter idag och de ytterligare nya övningarna så tror jag att jag går på skidsäsongen direkt.

Blodomloppet

Johanna W

Fick ett tungt besked i månads, så kan inte säga att jag var särskilt laddad alls igårkväll, och tävlingsnerverna infann sig inte heller men det kanske var lika mycket vårrusets förtjänst/fel. 10 km, otroligt mycket folk och det var snudd på slaggis i början. Dammigt värre var det också på grusvägen, lite som i en marscherande krigsfilm (var faktiskt några militärer som sprang i uniform och kängor, en hade t.o.m. gasmask! hujedamej). Lite mysigt, men tur jag inte har astma eller pollenallergi för bra luft var det inte. Första kilometrarna gick tydligen uppför, det märkte jag inte alls i all koncentration att ens hålla sig på benen bland alla andra och försök att hitta ett någorlunda tempo. Sedan var banan skön med mest nerför och även om jag inte sprungit I20-spåret så är det ju hemtrakterna. Vid 8 km när jag äntligen fått igång favoritlistan på spotify som inte var inställd på off-line (tips från coachen: ha inte tidtagning/gps eller musik mot internet. Det är mycket folk. Men det kanske alla andra redan räknat ut) och jag faktiskt kände mig pigg i benen och var sugen på att dra på, då gick banan ihop igen med 5-km-promenadklass, och det var som att springa in i en vägg. Värre än i början. Som tur var fanns fler som ville rycka så det blev lite stickspår här och där, så det var bara att haka på och kuta lite nere i diket och sådär, så jag fick min rockykänsla till slut.

Nytt personligt rekord trots allt, börjar misstänka min app i telefonen är mer än väl inexakt… 56:32 när målet var under timmen, så jag är nöjd. Borde väl kunnat springa fortare på vårrusets halva distans, men min nya lagomtid är åtminstone 5:30 och det ska jag kunna hålla i åtminstone en mil. Sen är det kanske dags anmäla sig till fjällmarschen så det blir av att jag springer en mil igen…. Det här var ju tänkt som startloppen bara. I huvudet är jag anmäld till 26 km, men det är faktiskt långt så in i fjället, så måste känna efter om fötterna är med på tåget för annars får det bli 16 km, det har jag ju gjort så jag vet jag kan kötta mig igenom.

Är du nyfiken så finns alla resultat från blodomloppet HÄR