Om att ge någon annan julklapparna

 

Inget barn önskar sig vaccin, en varm filt eller vattenreningstabletter i julklapp, men om man flytt från sitt hem och lever under fruktansvärda förhållanden är det vad man måste ha för att överleva.

Farah är ett av de 30 miljon

Farah har bott i flyktinglägret i tre år, mer än halva sitt liv. Farah är alltså inte ens sex år och var inte född när jag reste i och kring Jordanien 2008. Men kanske var det hennes äldre bröder jag såg spela fotboll på gatorna i Damaskus? 

För tre år sen tvingades Farah fly med sin familj från sitt hem i Syrien. Hon bor nu i flyktinglägret Zaatari i Jordanien.

Som många femåringar älskar hon att få spela på sin mammas telefon och hon önskar sig datorspel och en nallebjörn. Eller någon annan leksak. ”Jag älskar alla leksaker”, säger Farah som är en smart och tuff liten tjej.

Farahs önskningar skiljer sig inte från många andra barns. För inga barn önskar sig saker som vaccin, nötkräm eller filtar i julklapp. Men för många barn på flykt är det vad som behövs för att överleva. Vi kan inte ge barn som Farah allt de önskar sig, men med din hjälp kan vi ge fler barn det de behöver. Handla julklapparna i gåvoshopen.

Den här julen är 30 miljoner barn på flykt. Därför vill jag tipsa om att du kan köpa julklappar i UNICEFs gåvoshop. Alla saker skickas till de barn som behöver dem mest, till exempel barn på flykt. Du får ett fint gåvobevis, tryckt eller digitalt, att ge bort i julklapp.

Vi har redan haft lilla julafton och jag fick bland annat ett gåvobevis på skolbänkar, skolböcker och pennor till barn på flykt från UNHCRs gåvoshop. Även om jag älskar vanliga små julklappar både att ge och få så är de här de finaste. Till alla er som känner mig, tveka aldrig nånsin och tänk ”jag vet inte vad jag ska köpa”, vad som helst till fattiga barn går bra! (eller ingenting förstås, jag är ju en förhållandevis superrik vuxen som faktiskt har allt jag behöver).

Om barn på flykt (och det ständigt dåliga samvetet)

1538738_10153014302585951_4200050446356956668_n

Ingen kan ju ha missat det, sociala medier fullständigt svämmar över av bilder, klipp och uppmaningar till hjälp. Jag skulle vilja slå ett slag för att faktiskt göra något också, inte bara dela. Sånt här är jättejobbigt och svårt, jag vet, men man kan alltid göra något. Och ändå så ska man vara skeptisk till alla insamlingar. Ständigt detta samvete och granskning och jag har för länge sedan valt UNICEF och stödjer dem. Jag orkar helt enkelt inte ha dåligt samvete mot alla, vid alla kriser. Jag är världsförälder och jag är bloggare för varenda unge, jag säger inte att det är det enda rätta men det är det lilla jag gör och jag litar på att unicef gör vad de kan av mina pengar. För fy fan för situationen nu. Men vi kan ju inte sluta leva här hemma heller? Jag ska till fjällen i helgen, och jag kommer blogga om resmål och drömmar. Men jag kommer aldrig sluta grubbla på om någon av flyktingarna är nån jag mötte när jag var i Syrien för sju år sedan. Om det är hon som strävsamt bar matkassarna i uppförsbacken, eller barnen som spelade fotboll. Eller någon av de som lagade min mat på restaurangerna eller nån från hostelet. Kanske någon av taxichaufförerna jag kunde konversera mina enda arabiska fraser med (”luftkonditionering” och ”stanna här”). Det spelar självklart ingen roll om det är någon jag mött eller inte, det är lika hemskt ändå. Men det kommer så nära. Jag hoppas många av dem kommer till Sverige och jag hoppas få chansen att träffa någon och berätta hur fantastiskt vackert deras land är och hur fint jag blev emottagen där. Och säga välkommen.

Om att kunna göra något bra

För ungefär ett och ett halvt år sedan skrev jag ett inlägg med tankar om att jag önskade jag hade inflytande att hjälpa till, samla in pengar och jag hade lite olika idéer och vissa har jag också genomfört. Igår uppfylldes den dock än mer när vi kunde bidra med chokladkakor till löparna som sprang loppet ”Nydalarundan”, helt till förmån för välgörenhet. Vårt bidrag var en uppmuntran till löparna och till de fantastiska arrangörerna FOT-sektionen för att sätta lite guldkant på loppet där alla de insamlade pengarna går till Röda Korsets familjeläger som innebär att familjer i Umeå som inte har råd med semester får åka till Norrbyskär för att barnen ska få uppleva något roligt och ha semester tillsammans hela familjen under sommaren.

Bild lånad av Röda Korsets familjelägers hemsida

Jag är världsförälder och bloggare för Unicef, med Selectedseven vill vi endast handla av fairtrademärkta producenter och allra helst kooperativ där vi vet att de vi samarbetar med får det de förtjänar och vilken nytta verksamheten har för dem. Det är helt enkelt så att om vi betalar tillräckligt och till rätt personer så kan deras barn få gå i skolan och istället kan de anställa någon som i sin tur då får en inkomst och kan skicka sina barn till skolan. Jag tycker inte det är något konstigt, men det är något vi konsumenter och ännu mer vi som inköpare och försäljare måste tänka på hela tiden. Det är viktigt att försök hjälpa utvecklingsländer men det är också relativt krattad manege och enkelt slå en signal från TV-soffan till en välgörenhetsgala. Det är bra, men vi har även problem hemma och vi kan göra stor nytta. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. Vi kunde i år bidra med en uppmuntran till löparna och arrangörerna till ett arrangemang som bidrar till att ge en ljuspunkt för familjer och barn som lever i fattigdom. Här. Nu. I Umeå 2013. Det var en riktigt varm känsla som spred sig i kroppen när jag skickade iväg kartongen med chokladkakor och anmälde mig till Nydalarundan 2013.

Jag sprang självklart loppet själv också, oväntat bra med tanke på att jag inte sprungit något i år förutom att testa skorna en kort runda. Fanstastiskt vacker runda och jag har en inspirationskälla som varje år åker förbi i Syterstugan på kungsledenrännet och kvittrar om hur härligt det är och igår kände jag så: fåglarna kvittrade, duggregnet gjorde det bara lättare att andas, utsikten var fin, jag hade inte ont någonstans, saften var god, alla var så duktiga och jag var verkligen glad. Det gick inte fort men jag stannade aldrig. 8,5 km i mitt gamla vanliga träningstempo från tidigare år är jag fantastiskt nöjd med, och någon ska ju hålla ställningarna längst bak i fältet också!

Startfältet, mitt fighter face innan start och min löparkompis Åsa spurtandes mot mållinjen!