Om träning och rehab

  
I veckan är det lite omkastade träningstider på grund av inspirationsdagen på lördag (och repetition inför det) så ikväll har jag kört bodypump. Äntligen har rehaben och naprapaten gett resultat! Jag kunde för första gången köra hela passet och känna noll problem med teknik eller gränsfall smärta. Tjohoo!! Jag tänker ropa hej för innan jag vet ordet av är väl eländet tillbaka så det är lika bra vara glad i förskott. För det ska gudarna veta att jag gjort mina höftlyft. 3×15 varje dag, sen i slutet på augusti.

All träning är ju kul när det ger resultat, oavsett om det är att bli kvitt någon skada eller förbättra någon styrka eller rörlighet. Önskar alla att få känna den känslan!

Och som min kollega och yogalärare Moa läste upp på en yinyogaklass, ett klokt citat av självaste Buddha som sägs ha sagt ”smärta är oundvikligt, men lidande är valfritt”

Ju mer jag tänker på det desto sannare blir det. Och jag har verkligen funderat sen jag hörde det. På krig, vårdköer, obotliga sjukdomar och olyckor. Men jag tycker faktiskt det stämmer ändå. Ju mer jag tänker på det desto mer jag förstår jag det, och det ger en lugnande och också väldigt tacksam känsla. 

Trötta fötter

Jag som hade kommit igång så bra inför säsongen med löpning igen. Sprang vårruset och blodomloppet och visst, lite ont här och där men det hade jag förra omrången jag sprang mycket också. Lite trötta fötter bara. Men problemet är att det aldrig går över. Ibland höger, ibland vänster, ibland utsida, ibland insida. Benhinnorna har klarat sig (haft problem då jag var yngre) men ibland ont i höfter och knän också. Jag måste helt enkelt ha tagit i för hårt, hur osannolikt det än känns.

Punka på cykeln också, gör att jag knappt kan gå nånstans. Låter helt sjukt, jag vet. Men det gör så ont, så ont, som om jag vägde 150 kg och var 150 år gammal. Ibland molande, ibland smärta, ibland på morgonen, ibland när jag sitter stilla. Helt omöjligt beskriva.
Hade börjat ringa in sig på det ställe på hälen där man kan misstänka hälsporre, bara för att när jag väl varit på gå- och löpkliniken och fått hjälp med tejpning mot det så flyttades det till knivssmärta på utsidan hälen istället.

Imorse var jag hos en naprapat, min favorit som är så duktig. Och hon bara tog tag i fötterna och ryckte lite lätt och frågade ”hur känns det här i vristen?”

– ”Jo, det känns väl okej”

Och så slet hon. Och det var det läskigaste jag varit med om, liknande kategorier. Jag gillar inte att man tar i mina fötter, jag gillar inte att ta på andras, jag får rysningar bara jag tänker på hälar, och jag får hurven när det knakar.

Tydligen satt allting ihop, och jag hade sprungit bara på häl och fotvalv, som sedan tidigare är helt nersjunket. Hade till och med stora blåsor under trampdynorna som jag inte ens tänkt på vore något konstigt.

Jag har verkligen provat allt känns det som. Jag har vilat, tejpat, masserat med olika sorters bollar under, stretchat, joggat lugnt, köpt nya skor, bytt ut mina gamla hårda korkinlägg mot mjuka. Jag har varit på gå- och löpkliniken, hos en naprapat, pratat med erfarna löpare på twitter och jag har googlat (så mycket som mitt sinne för skador tillåter).

Blir det inte bättre efter idag och de ytterligare nya övningarna så tror jag att jag går på skidsäsongen direkt.