Så var det dags, ännu ett lopp. Denna gång kände jag att ingenting riktigt kunde stoppa mig sedan kämpandet mot sol, värme och frånvaron av mobil/musik/klocka/farthållare på lövångerloppet Jag hade tränat, fjällvandrat och sprungit 15 km ytterligare en gång, i ungefär lika delar höbäckenbacken, gamla kungsleden, bissitjstigen och landsvägen i Ammarnäs.
”Sveriges hårdaste och vackraste marathon”. Faktiskt så hade jag inte sett det där om hårdaste, däremot förstått att det var backigt. Men det är främst landsväg, hur backigt kan det vara? Och jag gillar dessutom backar, och på Lidingöspåret är det också berömda (kategori: ökända) backar. Att det var i Nordingrå gjorde mig inget, jag hade lånat bil. Hur långt det var till Nordingrå hade jag inte kollat sådär jätteexakt. Det blev ett intensivt letande efter samåkning tills en fantastisk person på funbeat hörde av sig att jag kunde sova hos henne på fredagkväll, hon bodde bara strax söder om Ö-vik. Sagt och gjort, jag är inte den som bangar på sånt utan tvärtom – hurra för sällskap!
Liselotte, eller Lisse, visade sig vara en uthållig och glad prick, vi laddade upp, hon berättade om alla möjliga lopp och vi gick båda in med inställningen att ta oss runt, hon lite mer övertygad. Prognoserna för varmt infriades. Jag hade dragit lärdom (läs: övning att springa lopp gav färdighet, jippie!) och letat fram den enda sportkeps jag kunde hitta som visade sig vara en som jag fick av min vän från Grekland när vi gjorde praktik i Jordanien. Vad kan passa bättre än en Greklands-keps när man ska springa sitt livs första (halv)marathon?!
Lisse passar på att stå i skuggan innan start och pratar med en som senare sprang om mig i RAKETFART.
Starten för helmaran gick kl. 9.15 och eftersom Lisse sprang den var vi i god tid och jag hann förbereda mig väl, dvs. dricka, fika och pinka. Värma upp och stretcha. Fästa nummerlappar och chip, högtidligt ska det va.
10.30 startade vi och rätt snabbt insåg jag att ingen höll riktigt det tempot jag var inställd på, ca 6:30 men i bakhuvudet ett ”åtminstone helst under 7 min /km”. En tjej visade sig dock springa i precis min takt och trevlig och peppande hängde vi på och drog varann. Och som vi drog, hela första varvet var bara härligt. Andra varvet kändes sedan bara som en bonus, en nedräkning. Efter 15 km som var mitt tidigare personliga distansrekord (om man inte räknar fjällmarschen 16 km 2010 men det måste nog räknas som terränglopp och det är inte riktigt krävande på alls samma sätt) började endorfinerna rusa och jag tänkte att ”jag kommer fixa det här”. Och det gjorde jag.
Min första halvmara, en solig och varm dag och på en av de backigaste, men jag instämmer i vackraste, slingorna i Sverige. Blandat asfalt och landsväg. Underbar publik som hejade och tog ut sina vattenspridare och duschade förbipasserande. 2:24:02 stannade klockan på, inte sist och inte ont någonstans. Lite sliten i fotleder och aningens i knäna också men jag hade inte räknat med annat. Förvånansvärt bra tempo även om fantasin ibland kan skena i förhoppningar. Jag kommer leva på det här länge, löpningen har gått som en dans nu efteråt och ända tills jag springer samma bana igen behöver jag jämföra eller tävla mot min tid. (Inte ens då egentligen, men ja ni vet…)
Jag och Lisse efter målgång, supernöjda! Jag hann duscha innan eftersom starterna och längderna på loppet skiljde sig åt.
Kika gärna in på Lisses blogg och läs hennes version av det hela vetja!
Hela resultatlistan HÄR
Sveriges hårdaste och vackraste marathonlopp.
Johanna Westberg 