Träning – Sida 9 – Johanna Westberg

På tåg igen – mot Åre!

juni 2, 2017Johanna W

Nu sitter jag på ett tåg igen och varvar jobb med att lyssna på pod och titta på utsikten. Inte norska fjordar men Sverige är inte fy skam heller. Typiskt att precis när vi stannade på ett jättefint ställe så ringde det, kunde inte fånga…

Jag är på väg mot workout Åre, var där förra året också och hade en toppenhelg så jag tvekade inte en sekund när biljetterna släpptes. I år bor jag hos en kompis och varvar träningshypen med hemmahäng och lite mer av Åre än bara holiday club där träningshelgen är. Ska bli superhärligt! Önskar er alla en trevlig helg!

Blodomloppet 2017

maj 23, 2017maj 24, 2017Johanna W

Ikväll gick blodomloppet av stapeln i Umeå, motionslopp i 10km eller 5km som många springer med arbetsplatsen. Är man 5 personer och bildar ett lag så får man en picknickkorg efteråt, bra upplägg. Blodgivare får rabatt och extra present dessutom. Första gången jag sprang ett blodomlopp var i Luleå när jag pluggade, det kan ha varit vårruset också, och sen dess har det blivit några stycken. Jag tror det här var mitt femte blodomlopp på 10km i Umeå. Det blev min bästa blodomloppstid någonsin, och hade det inte varit för min mage så hade det nog blivit pers. Men ni vet ju vad Gunde brukar säga, nära skjuter ingen hare…

Såhär såg det ut före, som vanligt massvis med folk och tur med vädret i år. Blodomloppet brukar faktiskt ha tur med vädret, förra året fick vi springa i uppehållsväder men ha picknick i regn. Jag var som vanligt lite nervös innan men också förväntansfull, jag vet att jag är i form och har tänkt och peppat att jag ska åtminstone ta i och för en gångs skull känns inte 10 km långt alls. Kanske för att jag sprungit en halvmara redan. Guldmålet var förstås pers, att upprepa sub55 från tjejmilen förra året med lite marginal. Silvermålet var bättre än blodomloppet ifjol vilket var 57 blankt och brons var sub60.

Starten var märklig, ingen ordning alls och ingen visste riktigt vilken startgrupp som var vilken. Tidtagningen börjar ändå med chippet under den uppblåsbara start-bågen så det spelar egentligen ingen roll, men när man är uppvärmd och redo är det mest störigt att behöva stå kvar i fem minuter extra. Vi kom iväg och det kändes bra, hittade snabbt mitt tempo som kändes bra och mycket riktigt var det också ett bra tempo. Insåg efter 3km att det var en slakmota, alltså en nästan omärklig men seg uppförsbacke. Sen går det nerför och då gick det undan och även inklusive lite vatten vid vätskestationen höll jag tempot bra. Sen började jag få ont i magen och behöva gå på toa, sånt som går över eller går att tänka bort oftast. Tänkte bort det i några kilometer men sen blev det outhärdligt, fick göra en avstickare in i skogen och inte nog med tidsbrist så råkade jag få in en grankvist i tajtsen. Inte en sån där färsking med skott, utan en torr jäkel. Lite rivig touch på de sista 2,5 km men nog med stopp och magontet släppte lite och övergick i att benet nästan låste sig, det har hänt en gång förut och då sprang jag också riktigt bra. In i mål älgade jag på under 56 minuter och det får jag vara nöjd med, irriterande förstås att inte klara att springa hela loppet (i år heller, ifjol fick jag gå p.g.a. mjälthugg) men det är ju bara början på säsongen också. Undrar hur fort jag faktiskt kan springa? Jag är sugen på att testa, tänker satsa stenhårt på att hålla mig hel och hålla löpningen så kontinuerlig som möjligt.

Det kommer fler lopp och det viktigaste är att ha kul, på blodomloppet blir det extra tydligt med kollegor som hejar på varann i alla olika nivåer. Vi hade två lag med deltagare i alla klasser, både dam och herr i 5km och 10km och även i promenadklassen samt egen hejaklack. Det ni, det är ingen dålig uppslutning för en enhet på 15 personer! Vi avslutade rutinerat på fotbollsläktaren även om det var riskfritt för regn i år. Picknick och eftersnack när det är som bäst!

Trailrunning i skuleskogen på Höga kusten

maj 16, 2017maj 16, 2017Johanna W

I lördags var jag ute på en härlig löptur som jag sett fram emot länge och ett tidigt mål med vårens träning att kunna följa med på. Jag åkte med Iksu frilufts till skuleskogens nationalpark på Höga kusten för att springa stigar! Förkunskapskravet var ”kunna springa en mil” och det fanns en liten packlista på hemsidan (finns just nu på iksu frilufts hemsida, kanske byts den ut senare mot nästa års turer) och det var även ett förmöte som jag missade p.g.a. hade pass men min längdskidkompis Sofie gick för oss båda. Vi möttes på iksu sport och åkte i samlad trupp ner till entré syd, från Umeå tar det ungefär två timmar att köra. Lite fika i bilen så var vi redo att starta på en gång. Kartor, toa och massor av parkeringar fanns vid enrén och vi hade makalöst tur med vädret, efter förra veckan här med snö.

Utsikten från entré sydMer om turen i kartor och siffror längst ner

Vi sprang ner och ut mot vattnet och det var inte många kilometer spång och mysig skog ner till en strand som såg ut som från rivieran. Badlängtan! Vi stannade till och kikade in i en typisk höga kusten-stuga, det finns rätt många så skulle det mot förmodan vara fullt kan man alltid gå till nästa (jämfört med i fjällen där det ofta är rätt långt).

Det finns rätt tätt med sånna här stugor att pausa och övernatta i. Obemannade men fina!

Vi fortsatte genom skogen och det var sådär magiskt solljus och fågelkvitter, väldigt efterlängtat att få tassa mjukt också. Gruppen var väldigt jämn och det var ett bra tempo som var kul att springa i men gick att småprata. Lungorna helt okej men det kändes att benen var ovana terräng. Första delen var väldigt lättsprungen och eftersom alla var pigga och vädret var grymt så svängde vi ut på tärnättholmarna också. Där satt jag och fikade med snöskorna för ett drygt år sedan. Sedan började det så smått gå lite uppför och vi tog oss till tärnättvattnet, där jag tältade första natten på höga kusten winter classic. Riktigt roligt att se alltihop sommartid, det gick jag och längtade efter när jag varit på snöskovandringen. Lite fika och dasspaus och sen vidare mot slåttdalsskrevan.

Typiskt härlig stig att springa på

Sen kom vi då till slåttdalsskrevan där det sägs att Ronja Rövardotter spelats in. Tveksamt om de verkligen hoppade över den klyftan dock, jag misstänker trickfilmning… Där hör det till att fota och precis som på vintern är det lätt att alla hamnar på varandras bilder men vi försökte vara lite schyssta.

Fotograf Sofie fångade mig på väg till min pose, och när jag ser bilden tänker jag att vi kan passa på med en dagens outfit. Det är ju inte alls min grej men när det gäller sånna här turer tänker jag att det kanske är fler än jag som brukar noja lite över att vara rätt klädd och jag tycker jag fick till en rätt snygg matchning också faktiskt. Jag har på mig, och vi börjar nerifrån och upp så blir det som när jag packar för lopp:

Insprungna terrängskor. Jag har ett par gamla salomon s-lab, egentligen tävlingsskor men jag gillar dem jämt. Superduperlätta men ändå bra grepp.
Knähöga kompressionsstrumpor. För jag gillar det och mina vader är slitna.
Tajts och premiär för året: utan långkalsonger!
Sköna underkläder
- Sporttrosor, inga speciella men av icke-bomullstyg. Underskatta inte att råka ta ett par osköna en sån här dag.
- sporttop och pulsband
Underställströja. Lite för varmt, hade funkat med t-shirt eller en tunnare löpartröja.
Löparjacka. Ingen speciell, min är från Nike och kommer från iksus gruppträning, men den har fickor, inknövlingsbar huva, funkar en liten stund mot lite regn, funkar hyffsat mot vind.
Pulsklocka
Löparrygga från salomon, min är på 20L och det behövdes inte alls så stor, men den är skön att springa i ändå och jag är ju rätt lång så den sitter bra. Sofie hade lånat min 4L och det funkade också utmärkt. I ryggan:
- Mössa och vantar
- Fleece/vindväst (som jag egentligen har till skidåkning men den funkar bra som förstärkning på sommaren också)
- vatten
- snacks
Buff

Äntligen min tur!

Från andra hållet blev ljuset betydligt bättre och även en häftig molnrök svepte förbi

Efter slåttdalsskrevan bar det av uppåt mot belöningen, slåttdalsberget med utsikten över havet. Så vackert, berg och hav så nära varandra. Fick även den vintertid förra gången. Högsta höjd 298 m ö h.

Såå efterlängtat!Hade såklart skrytbuffen på mig

Därefter tog vi nästan samma väg ner och började slingra oss hemåt, en stigning till och då började benen vara rejält trötta. Tack och lov var de sista drygt 5 km nästan bara neråt och mer och mer lättsprunget. Härligt att ändå hålla uppe tempot, det hade jag nog inte gjort om jag sprungit själv. Några hade sån kräm kvar att de gasade på, själv tuffade jag i jämn takt sista biten och njöt av skogen och att kroppen orkade hela dagen utan skavanker heller. Hittade en blåsa på en tå när jag kom tillbaka till bilen men den hade jag inte ens märkt, så det var klart godkänt resultat. Vi satte oss vid entré syd och åt vår medhavda matsäck innan vi sen rullade hemåt. Trötta och ganska illaluktande men väldigt lyckliga.

Turen i siffror

Vi startade turen inte så långt från kusten och sprang ner till havsnivå direkt. Två större stigningar med maxhöjd 298 m ö h, det ger dryga 500 höjdmeter totalt på turen. 19,6 km mätte min klocka, någon annans något mer och någon tredje något mindre. Det beror nog mest på viftande med armar, antal dasspauser och GPS-satelliternas förnuft och känsla. Vi var ute i 3:45 inklusive snackspausen, total färdtid var 2:57. Allt är såklart superindividuellt hur långt man hinner, och vi höll ett ganska högt tempo. Jag är glad att jag kunde springa lite mer än en mil innan faktiskt. Att vandra skulle nog ta ungefär det dubbla, men vi gjorde ju trots allt avstickare också så att skippa tärnättholmarna sparar 1,5 km och att hoppa över utsikten sparar en hel del höjdmeter, men gör bara det i nödfall för det är såå värt det!

Jag tror inte direkt på kalorimätaren i sånna här klockor, men det ger en indikation ändå på att det faktiskt är viktigt att inte glömma snacks!

För dig som vill titta ännu närmre eller testa springa eller vandra rundan själv har jag exporterat en direktlänk till själva rutten från min gps-klocka (garmin) Höga kusten skuleskogen Terränglöpning

Stort tack till Iksu frilufts och alla grymma löpare som var med och gjorde dagen kanon! Har lånat bilden från Iksu Frilufts facebook och jag kommer definitivt hålla utkik efter fler turer med dem.

Jag gjorde förresten en film om dagen också, den finns på instagram! Den går att titta på även utan konto via länken och det går även att se via dator, då syns det dock att kvalitén är för mobil.

Test av ny yoga x3

maj 9, 2017maj 9, 2017Johanna W

Såhär ser man ut om man sprungit halvmara och försöker ta en tjusig yogabild som visualisering till ett inlägg om all härlig yoga man provat. Ni ser ju minen och de icke-blickstilla händerna, senadrag deluxe…

De senaste dagarna har jag förutom att springa halvmaran gått på mycket yoga. Det passade bra att ta en lugn vecka med mycket yoga och ladda och återhämta för löpningen, veckan innan tränade jag betydligt mer kondis och sånt, men inte nån yoga alls. Jag yogar ju hemma men det är sällan det blir långa pass och även om lite och ofta förespråkas av många så älskar jag känslan efter ett längre yogapass på 45-90min. Så av en lycklig slump föll det sig så att det var tre yogaklasser jag länge velat testa, i nära följd, så jag tänkte berätta lite kort om dem.

Yoga nidra på yogastudion

Fredagkväll var jag på masterclass med yoga nidra på yogastudion med Ulrika Cassel. Jag har gått för Ulrika någon enstaka gång tidigare och gillar verkligen hennes mjuka och filosofiska sätt att yoga. Vi började med en master class för att mjuka upp kroppen, uppbyggt kring en månhälsning. Första gången jag hört talas om månhälsning och ja, den påminde om solhälsning men var mjukare. Den passade mig en fredagkväll, precis lagom ansträngning. Efter ungefär en timme var det ett kort break för att hinna förbereda för yoga nidra. Nidra betyder sömn så det kallas alltså yogasömn. En längre meditation där man ska ligga som i savasana och slumra men inte somna. Påminde en del om det vi gjorde när vi var små när vi inte kunde somna jag och brorsan, tänk på en kroppsdel i taget under guidning av mamma eller pappa. Kanske var det därför, eller så var jag fredagstrött men tyvärr är jag ganska säker på att jag somnade. Jag som sett fram emot det så mycket! Inget att göra åt, det var superhärligt ändå men jag hade velat höra mer av meditationsguidningen. Det var en bra avkoppling inför helgen och jag sov gott sen vilket var bra uppladdning för löpningen.

Yoga för löpare – workshop på Iksu plus

Dagen efter halvmaran var jag på en välbehövlig workshop yoga för löpare med Jane Axelsson på iksu plus. Den har varit en gång tidigare men då hade jag inte möjlighet så jag blev så glad när den kom i repris. Jane är erfaren yogalärare och löpare, dessutom alpinist så hon går i bergen hela vintrarna. Det var skönt att vara deltagare och ändå få behålla löparfokuset på yogan och Jane hade lagt upp sin klass som var två timmar helt annorlunda än vad jag la upp min kurs så det var inspirerande att vara med och jag kunde koppla bort all jämförelse. Vi blev uppmuntrade att sätta en egen intention i början, den behöver man inte berätta men min var ”pyssla om”, det var vad jag behövde. Vi började med lite övningar med tennisboll, det har jag försökt hemma men verkligen aldrig fått till rikigt, det kändes! Snacka om triggerpunkter på utsida lår och höft… det var mycket fokus på återhämtning och tur var det, jag tvekade faktiskt lite innan och tänkte att det kanske var dumt göra något fysiskt alls dagen efter. En halvmara är inte jätteslitsamt jämfört med mycket annat men min kropp är ovan det. Efter en stund märkte jag dock att kroppen började gå igång, en tydlig känsla av att ha koll på läget och att gå på autopilot och tycka om rörelserna. Avslutningsvis var det även här yoga nidra, inte lika länge och jag höll mig vaken! Det var härligt att få revansch och ja, jag gillar det här med liggande guidad, längre meditation. Faktiskt har jag det i en app hemma jag aldrig använder, det ska jag nog se till ändra. Efter passet var jag mycket riktigt mer återhämtad och kroppen klarade sig bra men jag hade lite huvudvärk, jag gissar på vätskebrist och anspänning på loppet. Stor fördel med iksus workshop är att det var gratis för oss medlemmar, nackdelen för andra förstås att man måste ha kort för att boka in sig.

Varmyoga på Umeå spa

På måndagen var jag bjuden att prova på varmyoga på Umeå spa. Yogastudion ska börja ha klasser där och hade bjudit lite vänner att prova på inför deras stora invigningskalas om några veckor. Jag tog med mig mamma och åkte ut på teg, första gången för oss båda på Umeå spa. Jag har varit nyfiken på dem sedan de startade för något år sedan, speciellt deras massage med koppar, så jag ser fram emot att gå på invigningen och se och prova mer. Det lilla vi såg var det supermysigt! Både jag och mamma yogar en del och vi gillar lite olika, mamma går ofta på mindful yoga med Susanne på iksu spa och jag går gärna på fysik yoga men vi båda älskar yinyoga med appen vila dig i form hemma. Vår enda referens till varmyoga var att Mickan i solsidan går på bikram. Yogan var yinyoga med Maria Bergmark och jag har gått för henne förut, lugn och tydlig. Det visade sig vara kring 28-30 grader så det gick fint i vanliga yogakläder, vanligtvis hade det nog blivit lite kallt på yin, nu funkade det perfekt och man blev inte dödssvettig som jag föreställt mig. Med risk för att jag upprepar mig men det här var också hur härligt som helst. Extra passande när det haglar ute och jag var såå skönt avslappnads efteråt och de sista resterna av huvudvärken var borta. Jag hade tänkt prova annat på invigningen eftersom vi hade så tur att få testa detta på genrep, men det var så skönt att jag tror att jag kanske ska prova det igen på kalaset om det finns plats.

Kul att testa och variera, nu har jag boostat min yoga lite så det blir nog mest yinyoga-appen hemma och lite kort morgonyoga hemma då och då för att väcka kroppen och anpassade rörelser till löpningen.

Umeå halvmaraton 2017

maj 6, 2017maj 6, 2017Johanna W

Idag sprang Umeå halvmarathon, jag mitt andra halvmarathon i livet. Första gången var inför lidingöloppet 2013 och jag läste nyss igenom min racereport från höga kusten halvmarathon 2013, kul se tillbaka! Men nu till dagen…

Jag har ju tränat löpning helt okej i vinter, en bra sommarsäsong som jag höll ut längre än vanligt och sen till nyår bestämde jag mig för att årets löparmål skulle vara att springa en gång i veckan. Det har jag gjort, sånär som på tre veckor då jag varit på skidresa i Åre, skidresa i Hemavan och helg i Stockholm då jag dessutom var förkyld. Senaste veckorna har löpningen trappats upp lite, efter påsk då skidsäsongen var över och jag har sprungit 2-3 gånger i veckan. Jag har börjat så smått med långpass och så har jag följt ett litet schema på tröskelintervaller jag hittade i runners world som jag kände skulle passa. Så tre långpass har det blivit över 1,5 timmar, senast förra söndagen då det var första gången utan gångpauser. Men skidåkningen har varit snäll mot mig i år och styrketräning i höstas och som vanligt massa yoga har hjälpt också, så det har egentligen varit mest att vänja kroppen vid löpning. Så har det känts iallafall.Jag har haft span på det här loppet länge, jag ville springa ett halvmarathon och det kändes lite väl tidigt på året, å andra sidan bra för det var inget annat den här helgen och det är ju likabra att komma igång. Skönt springa i Umeå och slippa transport och nervositet. Upp på Nydala kändes som att åka på något av skidloppen jag brukar åka då och då. Läste förresten race report från Lövångersloppet, mitt allra första ”långlopp”, apropå att vara nervös. Anyways, även om jag egentligen bara skulle ha samma kläder jag alltid tränar i, så har det sin charm att lägga fram loppkläderna kvällen innan. Annars kan man ge sig tusan på att något är försvunnet också, så likabra lägga fram, ladda löparklockan och gå och lägga sig tidigt. Rundade av fredagen med ett skönt yogapass som gick ut på att vila så jag sov otroligt gott, lyxigt!

Fredag var riktigt sommarvarm men imorse när jag vaknade och kom till Nydala var det kallt och sol med lite moln på himlen, så lite svårt veta klädseln faktiskt men jag valde jacka, buff och började med fingervantar men de rök fort. Det blev en lagom klädsel, drog upp lite i kragen och ärmarna bara så var det perfekt.

Största stressen höll på att bli skorna, ett chip som skulle tråcklas in i skosnörena och få dem att ändå sitta skönt. Det gick som tur var bra, under tiden jag väntade i toakön före start. Ungefär 200 löpare ropade speakern ut och ni ser ju vad alla har olika klädsel. Banan är platt, jag har sprungit den några gånger förut, dock max ett varv. Det satte av i ett rasande tempo och jag var inställd på att ligga lågt och bara hålla mitt tempo, men herrejösses vad jag ändå blev förvånad när jag på typ en halv minut var nästan sist. Mina misstankar besannades om att folk som springer halvmaror såhär tidigt på våren de kan verkligen springa. Jag rycktes inte med eller blev stressad, jag hittade ett litet gäng att ligga i rygg på faktiskt och hittade skön lunk. Höll lite koll på pulsen och kände att benen behövde någon kilometers uppvärmning innan de var igång ordentligt. Jag hade bara mjukat upp med mina rörlighetsövningar jag brukar göra innan, ytterst lite jogg eftersom loppet var så långt och jag skulle ändå inte springa fort, inte ens för att vara jag. Jag skulle bara ta mig igenom stabilt tänkte jag, även om jag inte hade någon aning om vilket tempo det skulle bli eller hur jag skulle lägga upp loppet.

Klockan bzzzade 1km och visade 5:41, bra tänkte jag men kanske lite för fort? Kände att jag ändå ville springa så, kroppen fick bestämma. Bzz 5:39, är det möjligt? Är det det här som är min mystakt idag? Nästan miltempo för mig. Bzz 5:50 okej det verkar rimligare. Skönt att bara springa utan att tänka så mycket, det blir ändå tillräckligt med tankar mot slutet. Hann bli törstig så kontrollen vid 5 km togs tacksamt emot och jag hade bestämt på förhand att jag skulle gå några steg och dricka vid varje kontroll. Efter den var det extraslingan ut längsmed en asfaltsväg som alltid är med i lopp vid Nydala för att det ska bli en mil runt sjön. Dödens tråkig och motvind ena vägen såklart. Resten är grusväg så benen höll sig fräscha och tempot landade otroligt stabilt kring 5:48-5:59 resterande del av milen. Kom in mot 10km på 59 minuter och innan loppet hade jag tänkt att springer jag bara första milen under 65min så kommer det iallafall inte ta hur lång tid som helst med andra. Dra mig baklänges, jag har blivit snabbare och uthålligare! Det var peppande och andra varvet kändes tungt i benen men alltid skönt vara halvvägs. Av någon anledning var vätskekontrollen flyttad till 8km istället för vid varvningen som det stod i PM:et innan, så det var tur att jag druckit där också även om jag egentligen tyckte det var lite väl nära 5km. Efter varvningen började det gå tyngre, klockan började visa tider över 6:00 och jag försökte att inte stressas av det. Jag hade sprungit så mycket bättre första halvan än jag trott så det vore dumt att börja bli missnöjd. Hemma på en lapp stod mina måltider, jag har lärt mig att sätta flera:

Dröm: sub 2h
Guld: Sub 2:06 (dvs 6:00-tempo)
Silver: Sub 2:16:30 (jag ville egentligen skriva 2:15 här som snygg avrundning men valde att vara klok och realistisk och snäll mot mig själv)
Brons: att genomföra (ville egentligen skriva sub 2:24 som är pers, dock på mycket mer kuperad bana, men tänk då om jag inte skulle klara det? Ville vara snäll)

Vid 12-13km kände jag att tekniken höll på att börja tryta och vaderna var sjukt trötta och stumma. Otroligt efterlängtad vätskekontroll där vid 16km innan asfaltsrakan och blev uppmuntrad vid asfaltsrakan när någon annan ropade till sin kompis ”bara 5km kvar vi kommer ju att klara det!!!”. Inte långt därefter blev det dock ännu segare ändå, så orkade jag inte springa och landa på mellanfoten så att foten liksom får spjärn utan löpsteget kollapsade lite till Johanna 2013 men det var ändå inte mer än väntat. Mot slutet var det riktigt tungt och tankarna ihåliga, kunde inte bestämma mig för vad jag skulle tänka på överhuvudtaget trots att varannan tanke verkligen var positiv och tacksam för att jag höll på att klara det men också irriterad på mig själv för jag hade verkligen vittring på guldmålet men märkte att jag började förhandla och tänka ”Men silver är ju också jättebra”. ”Ja det är det! Men man kan ju för fan kämpa för guld!” Härdade ut och när det bara var 3km kvar vände det, tempot ökade något igen och jag höll ifrån de som var bakom och jag kunde faktiskt spurta i mål (ni har väl sett sånna slow motion-spurtar från alla motionärer som tar i allt vad de kan i slutet av långa lopp?)

2:07:23, inte särskilt långt från målet alltså! Och 17 minuter snabbare än min förra halvmara, och inte ont nånstans. Förutom i benen som var sjukt trötta. Inget vatten i målet och det var nog dagens största miss. Istället var man tvungen att få av sig chipet och lämna in det för att kvittera ut sin goodie bag där det fanns en festis. Jag kunde för fan knappt böja mig ner. Om jag kände mig som ett litet barn när jag skulle försöka knyta fast chipet och sen snöra skorna igen så var det INGENTING mot att försöka få upp dem och få loss chippet. Jag ska mejla till arrangören och be dem ändra titel på tävlingen till multisport…

Träffade på min gamla klass- och fotbollskompis Anna som dundrat in på 1:41, jäklar så imponerande! Vi kollade prisutdelningen och så köpte jag en varmkorv av kiosken mest för att det var Sandåkern som sålde. Nöjd och glad åkte jag hem och nu har jag legat i soffan mest hela dagen! Ätit, lekt en stund med Layla och rastat oss lite lagom i parken (hennes toalettbehov och mina krampaktiga ben), ätit lite mer. Jag har nog inte gått såhär konstigt sen Vätternrundan men vad gör väl det, jag fick ju silver.