Om pass

20120206-001019.jpgPasset. Det kära passet. Till vardags när jag säger pass så menar jag ett träningspass, men i resornas värld är det ju den vinröda lilla boken som kan ta oss vart vi vill. Nästan. Mitt svenska pass är välkommet i stort sett överallt, till och med när det gått sönder på flygplatsen i Turkiet och jag var på väg in i Jordanien och egentligen befann mig i ingenmansland. Jag fick göra ett nytt på ambassaden och så var det inget mer med det, jag skulle ändå stanna i Amman ett tag och det tog bara en vecka och några resor till och från ambassaden. (Annat var det för de irakiska flyktingarna som satt i kön, har aldrig känt mig så lyckligt lottad som då). Inga problem resa in i Israel eller Syrien med det. Jag gruvade lite för USA men det visade sig inte vara problem med själva passet och stämplarna förrän jag råkade översätta ”praktik” helt fel och de trodde jag varit på militärutbildning i mellanöstern.

Jag har, peppar peppar, klarat mig från att behöva skaffa rosa (tillfälligt) pass och jag har också klarat mig från att ha haft resesällskap som behövt det. Jag får ont i magen när jag tänker på de som längtande efter sin resa blir stoppade på Arlanda på grund av att passet går ut. Utomlands är jag så rädd om passet att man kan tro det är en miljon kronor i kontanter men det är för att jag har känslan av att det är min enda säkra livlina om något skulle hända. Jag fotar av det och går runt med kopior och mejlar till mig själv och till pappa som alltid fungerar som back up-konsult. Hemma däremot har jag två gånger glömt det i en scanner (när jag ironiskt nog skulle scanna och mejla till mig själv och pappa). En gång tog det fyra år att hitta det och jag hade skaffat ett nytt för längesen.

Jag tänker på själva ordet igen, vad det innebär, och så tänker jag på Gandalf i sagan om ringen när han ryter ”You shall not pass!”. Finns det ett samband? Språk- och fantasinörden i mig vill väldigt gärna tro det.

Om stränder

20121002-171354.jpg

Dagens tema är strand och här kommer en liten kavalkad av mina favoritstränder. Jag kan omöjligt välja en, jag hittar Inte ens någon jag tyckt särskilt illa om, jag gillar alla stränder. Det jag slås av är att det är ganska sällan de är sådär långa med vit sand och klarblått vatten, faktiskt är de ganska ofta med små runda stenar. Fast jag tror att jag egentligen mest gillar sand. En oändlig mängd fler finns, jag har förlorat mig själv en stund bland gamla bilder och minnen och oj vad många fina stränder jag upplevt.

GC-Jordanien 2008016

Saltast strand – döda havet, JordanienLofoten 2007 040

Nordligaste strand – Unstad, Lofoten, Norge (kolla den gulliga vita kyrkan!)
IMG_1827

Favoritstrand i Spanien – Castelldelfels, Barcelona. DSC_4030

Finaste fjällstrand – Tjulträsk, Ammarnäs20140716-203052-73852552.jpg

Vitast strand – Kato Koufonisi, GreklandMorgon foto Santorini

Finast soluppgång – Santorini, Grekland

Om charter

Lindos

Charter, ett låneord som innebär paketresa. Egentligen innebär ”charter” att ett fortskaffningsmedel, vanligen flygplan, hyrs för en organiserad resa, till skillnad från att platser köps i linjetrafik och själva ordet charter kommer via engelska från latin chartula, ’litet papper, kontrakt’.

Första svenska charterresan i den här bemärkelsen gick mellan Stockholm och Palma på Mallorca 1955 och sedan dess har vi svenskar, och många andra europeiska länder, fortsatt resa på det viset. Ändå känns det på senare tid som att det blivit lite inne att tycka att charter är att inte resa på riktigt. Att det ska bokas, fixas, kombineras och hyras själv och upplevas allt autentiskt. Lite som att det var coolt att inte gilla dansband på högstadiet. Och lite hipster att ”mina barn ska aldrig behöva uppleva charter”.

Jag tycker det finns både för- och nackdelar. Jag har varit på charterresa fem gånger i mitt liv. Två på Mallorca, två på Rhodos och en på Cypern.

Jag har bokat många resor själv och rest runt, hyrt bil, passat tåg, hyrt hus, bokat hostel och hotell från natt till natt och visst, man upplever massor som man inte ser på en solig strand. Men jag tycker samtidigt att det är så fantastiskt smidigt då känns en klassisk chartervecka som att all tänkbar service ingår (kategori: kom ihåg betala extra så du inte svälter på planet). Bor man inte så särskilt jättenära Arlanda är det också en extra biljett, och ofta natt, på Arlanda för att ta sig iväg och då blir det plötsligt ovärderligt att kunna flyga från Umeå, Luleå, Skellefteå eller någon annan mindre flygplats. Sen norwegian kom har fler reguljärflyglinjer öppnats från mindre flygplatser men generellt är det alltid mellanlandning ändå. Så när de förlänger startbanor och vi Umebor på några timmar kan ta oss direkt till soliga stränder tycker jag är fantastiskt kul. Det kan faktiskt vara det avgörande för att man ska ha råd och tid att åka med hela familjen någonstans.

Numera finns det ju också alla möjliga typer av paketresor, träningsresor, vinresor, bussresor och annat men oftast menas väl ändå sol & bad-semester där ingen behöver tänka på nånting när man säger charter. Och att bara släppa vardagen och läsa en pocket på en strand och faktiskt inte bry sig om nånting, det är avkoppling.

Fördelar

  • Slipper (ibland) extraresan till/från Stockholm
  •  Slipper ordna flygtransport
  • Finns alltid någon att fråga
  • Oftast kanonbra service med saker som barnmat, allergimat m.m.
  • Ingen behöver anstränga sig på plats
  • Lite förberedelser
  • Ofta generösa bagagevikter

Nackdelar

  • Blir ofta dyrare än att jaga billigast möjliga
  • Svårt att kombinera ibland om man bor i olika städer
  • Styrda avresetider
  • Ofta konstiga avresetider
  • Om det inte är från rätt ort passar sällan anslutningsbiljetter
  • Ofta ganska isolerade hotell och turistigt

Om svenska resebloggar septemberdrömmar

septemberutmaning svr

Vi har en utmaning för resebloggare, och alla andra som vill, under tre veckor i september kör vi ett race med resminnen och resdrömmar. Följ och var med under hashtaggen #svenskaresebloggarseptemberdrömmar (behöver bara skrivas en gång sen brukar mobilen minnas). Var med i bloggform och/eller på instagram, jag kommer skriva på bloggen och på instagram, målet är varje dag. För att få igång skrivlustan på just reseinlägg. Innan dessa tre veckor är slut är jag på resande fot igen så det blir en bra uppladdning!

Om min bästa träningskompis och annan träningsinfo

IMG_3150Jag hamnade lite efter i träningsbloggutmaningen #uppochhoppaijuni där det var tänkt att skriva om ett visst tema varje dag under juni månad så väl hemma igen efter den underbara och välbehövliga semestern så tänkte jag ta ikapp.

11. Min bästa träningskompis – ja det har jag skrivit flera gånger förut, om jag måste välja en så är det hon på bilden. Som får mig att kuta allt jag kan och tycka det är roligt.

12. Sommarlista, det här vill jag träna i sommar – Jag är sugen på att testa triathlon. Springer gör jag om somrarna men förra året upptäckte jag ju även landsvägscykling och simma har jag alltid älskat men aldrig utövat som sport så jag tror kombinationen kan passa mig. Jag tänker åtminstone testa. Sen vill jag gymma i lugn och ro och bli starkare på det jag behöver för att orka allt annat och sist men inte minst tänker jag ägna massor med tid åt att bara leka och stå på händer och huvudet på gräsmattan.

13. Favoritmusik – Jag har haft en långdistanslista som varit användbar när jag tränat pannbenet och stått i stakmaskin i en timme eller så, men faktum är att utomhus har jag helt slutat med musik.

14. Hälsohets – Ja, det börjar verkligen gå överstyr vad gäller träning. Jag är inte ett dugg fan av #aldrigvila och att man ska viga livet åt träning. Flera bloggare har en bra syn på det hela och jag kan rekommendera Petra Månströms blogg och pod, eller löparen Mia som nyss skrev om hälsohets. Jag är även ansluten i Livskicks nätverk som bloggare. Livskick står för sunda ideal och lyfter titt som tätt debatten om hälsohets. 

15. Mina löparskor – blir bara fler och fler till antalet. Just nu har jag ett par för asfalt/grusväg, ett par lättvikts i halvenkel terräng, ett par tävlingsterrängskor för lite svårare terräng, ett par snabbskor, ett par reservsnabbskor och ett par vinterlöparskor. Herreminjösses, det är rätt många. Förr hade jag bara ett par åt gången, bytte vartannat år. Och faktum är att innan det exploderade i skohyllan hade jag bara ett par ända tills jag sprungit Lidingöloppet, och de skorna från sommaren för två år sen, de springer fortfarande. Dock inte med mig utan med brorsans sambo, just nu springer de nog på Västkusten. Så det här med att man ska byta skor ofta det är både sant och överdrivet. Använd dem tills de blir osköna!

16. Drömträning – en dag då jag inte jobbar, så jag inte behöver passa någon tid och har sovit ut och ätit ordentligt. Då blir all träning lyckad.

17. Favoritinspiratör – Det är en svår fråga, jag har så många. Men jag blir nog mest inspirerad av de jag har i min närhet faktiskt, även om jag läser mycket bloggar och kollar mycket på instagram. Jag har lite olika inspiratörer för olika träningsformer också, just nu är jag en hängiven fan av Johanna Andersson bara för hon tränar så mycket som jag gillar att träna – löpning, yoga och tyngdlyftning.

18. Sport på TV – Stora mästerskap. Fotbolls-VM, friidrottsgalor och OS. Då sitter jag som klistrad. Annars är det sisådär med TV-tittandet faktiskt.

19. Hur min träning förändrar mig – Det är en så naturlig del av mitt liv så jag tänker inte ens på det. Jag har haft perioder då jag tränat väldigt lite, då jag rest mycket, men jag har ändå alltid sett mig som en tränande person. Så frågan är väl snarare vem jag varit utan? Men sånt vet man ju aldrig. Jag tror jag hade hållit på mer med musik.

20. En träningsform jag älskar – det finns så många!! Jag gillar nog kombinationen mest, annars hade jag valt ett spår vid det här laget. Jag kunde aldrig välja mellan basket och fotboll när jag var yngre heller. Jag är en mångsysslare.

21. Efter träning – En banan och en lååång stretch. Jag sölar på, kollar mobilen, lyssnar på musik, leker lite gympa och så har kvällen gått innan jag ens är i duschen.

22. Ett intervallpass – Jag har alltid gillat backträning. Konstigt nog, det är ju jättejobbigt. Men det är så tydligt, man ska bara uppför och ett visst antal gånger, sen är det över. Jag har mycket svårare motivera mig till tids- eller distansintervaller på platten. Och i nån annan form har jag aldrig ens tränat intervaller (om man inte räknar gymma och cirkelträning och sånt). Inomhus har jag en ny favorit, ett riktigt lagom intervallpass på löpband som passar bra som uppvärmning: 5x1min, 5x45s, 5x30s. Hela tiden 30s vila, både mellan intervallerna och setvila. Öka farten genom hela passet, åtminstone vid var femte intervall, men utifrån dagsform ökar jag nästan varje intervall bara nån liten knapptryckning.

Det var allt, och nu ska jag iväg och köra just det intervallpasset som uppvärmning och sen gymma lite! För första gången på evigheter sen ryggen blev skruttig och ville ha stabiliserande bålträning och inte rodd och latsdrag.