Imorse vaknade jag till ännu en dag av frost och dimma, jag hade sovit lääänge så jag låg efter med kaffet redan när jag vaknade. Drack flera koppar i lugn och ro, släppte ut Charlie och sen snörade jag på mig dubbskorna och tassade iväg. Jag tänkte mig georgsvägen till kvarn, men när jag väl kom ut kändes allt så bra så jag fortsatte mot Örnbo. Krispig luft och det jämna trummandet av pigga ben i takt med en lugn andning var som balsam för sinnet.
Som ett sagoland med all rimfrost. Jag trodde det skulle känns för hårt men fötter och ben klagade ingenting och mina icebugs fixade fästet så jag kunde springa avslappnat. Jag brukar aldrig springa såhär sent på hösten men nu fick jag verkligen blodad tand. Så vansinnigt härligt att ha hållit igång så länge att det känns lätt och kul att springa en dryg mil i minus fyra grader. 
I Örnbo var det ingen utsikt idag men vackert där ändå.
På väg tillbaka började dimman lätta och jag trummade på med känslan av tacksamhet för att få vara just här och orka och kunna springa. Det här med vinterlöpning, jag börjar förstå tjusningen.
Johanna Westberg 